BloggPastor.se

För många år sedan levde en
kejsare som tyckte så ofantligt mycket om vackra
nya kläder att han gav ut alla sina pengar
för att bli riktigt fin och grann.  Han
brydde sig inte om sina soldater, brydde sig
inte om teatern eller att åka omkring på promenaderna
för annat än att få visa sina nya
kläder.  Han hade en rock för var timme
på dagen och som man säger om en kung: han är
i rådet, så sade man alltid här: kejsaren
är i garderoben.
I den stora staden där han bodde
gick det mycket muntert till; var dag kommo många
främlingar dit, en dag kommo två bedragare.

De gåvo sig ut för att väva det vackraste tyg
som läte tänka sig.  Ej nog med att färgerna och
mönstret vore någonting ovanligt vackert, utan de kläder som syddes
av tyget hade även den underbara egenskapen att de voro
osynliga för var människa som vore oduglig i sitt
ämbete eller också vore otillåtligt dum.
Det vore ju ena präktiga kläder,
tänkte kejsaren.  Då jag hade dem på mig skulle
jag kunna upptäcka vilka män i mitt rike som inte
duga till det ämbete de inneha; jag skulle kunna skilja
de kloka från de dumma.  Ja, det tyget måste
genast vävas åt mig.  Och så gav
han de båda bedragarna mycket pengar på hand för att
de skulle börja sitt arbete.

De satte också upp två
vävstolar och låtsade som om de arbetade, men de hade icke
det ringaste på vävstolen.  De begärde opphörligt det
finaste silke och det präktigaste guld, men detta stoppade
de i sin egen ficka och arbetade med de tomma väv-
stolarna och det till långt in på nätterna.
Nu skulle jag ändå bra gärna
vilja veta hur långt de kommit med tyget, tänkte
kejsaren, men han var riktigt litet underlig till mods
då han tänkte på att den som var dum eller illa
passade för sitt ämbete inte kunde se det.  För sig
själv trodde han väl inte att han behövde vara orolig, men han

ville dock först skicka någon för att se till hur det förhöll
sig.  Alla människor i hela staden visste vilken
sällsam kraft tyget hade, och var och en önskade se hur dålig
eller dum hans granne var.
Jag skall sända min gamle redlige
minister bort till vävarna, tänkte kejsaren.  Han kan
bäst se hur tyget tar sig ut, ty han har
förstånd och ingen sköter sitt ämbete bättre än han.
Nu gick den gamle hederlige ministern
in i salen där de båda bedragarna sutto och arbetade
med de tomma vävstolarna.  Å, Gud bevare
oss!  tänkte den gamle ministern och spärrade upp ögonen.
Jag kan ju inte se någonting!  Men det sade han icke.
De båda bedragarna bådo honom vara
så god och stiga närmare och frågade om det inte
var ett vackert mönster och sköna färger.  Med detsamma
pekade de på den tomma vävstolen, och den stackars gamle
ministern fortfor att spärra upp ögonen men kunde inte se
någonting ty där fanns ingenting.  Herre Gud, tänkte han,
skulle jag vara dum?  Det hade jag aldrig trott och det
bör ingen människa få veta.  Skulle jag inte duga
till mitt ämbete?  Nej, det går inte an att jag
säger att jag inte kan se tyget.

Nå, Ni säger ingenting om det,
sade den ene som vävde.
Å, det är vackert, alldeles utomordentligt vackert,
sade den gamle ministern och tittade genom sina
glasögon.  Vilket mönster och vilka färger!  Ja, jag
skall säga kejsaren att det behagar mig särdeles.
Nå, det gläder oss, sade de båda
vävarna och nu nämnde de färgerna och det sällsamma mönstret vid
namn.  Den gamle ministern hörde noga på
så att han skulle kunna säga detsamma då han kom hem
till kejsaren, och det gjorde han.
Nu begärde bedragarna mera pengar, mera
silke och guld; det skulle de begagna till vävnaden.  Alltsammans
stoppade de i sina egna fickor och i väven kom
inte en tråd, men de fortforo som förut att väva på
den tomma vävstolen.
Kejsaren sände snart en annan hederlig ämbetsman
dit för att se hur det gick med väven och om tyget
snart var färdigt.  Det gick med honom som med
ministern; han såg och såg men som där inte
fanns annat än de tomma vävstolarna kunde han ingenting se.
Ja, är det inte ett vackert tyg,
sade bedragarna och visade och förklarade det vackra mönstret
som alls icke fanns till.
Dum är jag inte, tänkte mannen.  Det är
således mitt goda ämbete jag inte duger till?  Det
var då lustigt nog!  Men det bör man inte låta
någon märka.  Och så prisade han tyget som
han inte såg och betygade dem sin förtjusning
över de vackra färgerna och det präktiga mönstret.
Ja, det är riktigt utsökt vackert, sade han till kejsaren.
Alla människor i staden talade om
det präktiga tyget.
Nu ville kejsaren själv se det medan det
ännu var kvar i vävstolen.  Med en hel skara utmärkta
män, bland dem de två gamla hederliga ämbetsmännen som förut
hade varit där, gick han till de listiga bedragarna
som nu vävde av alla krafter men utan ränning och inslag.
Ja, är det inte magnifikt?
sade de båda hederliga ämbetsmännen.  Täcks Ers Majestät
se vilket mönster, vilka färger!  Och så pekade de
på den tomma vävstolen ty de trodde att de andra
nog kunde se tyget.
Vad vill det här säga, tänkte kejsaren.
Jag ser ingenting, det är ju förskräckligt! Är jag dum? Duger jag inte
till att vara kejsare?  Det var det förfärligaste som kunde hända mig!
Å, det är mycket vackert, sade kejsaren. Det har
mitt allerhögsta bifall.  Och han nickade
belåtet och betraktade den tomma vävstolen; han ville inte
säga att han ingenting kunde se.  Hela sviten son han hade
med sig såg och såg men såg ändå inte
mer än alla de andra.  Emellertid sade de som kejsaren:
Å, det är mycket vackert, och rådde honom att klä sig
i detta nya präktiga tyg första gången vid den
stora processionen som förestod.  Det är magnifikt, ypperligt,
charmant, gick det från mun till mun och allesammans voro
de så innerligt nöjda därmed.  Kejsaren gav vardera av
bedragarna ett riddarkors att hänga i knapphålet samt
titeln av vävjunkare.
Hela natten före den förmiddag då
processionen skulle äga rum sutto bedragarna uppe och hade över
16 ljus tända.  Folk kunde se att de hade brått
med att få kejsarens nya kläder färdiga.  De
låtsade som om de toge tyget ur vävstolen, de
klippte i luften med stora saxar, de sydde med

synål utan tråd och sade slutligen:  Se så,
nu äro kläderna färdiga!
Kejsaren kom själv dit med sina
förnämsta kavaljerer, och de båda bedragarna lyfte ena
armen i vädret som om de hållit i något och sade:
Se här äro benkläderna, här är rocken, här är manteln osv.
De äro lätta som spindelväv!  Man skulle kunna tro att
man inte hade någonting på kroppen, men däri ligger just det
fina hos dem.
Ja, sade alla kavaljererna, men de kunde
ingenting se ty där fanns inte något.
Skulle nu Ers Kejserliga Majestät
allernådigast behaga ta av sig sina kläder, skola vi
klä på Er de nya där borta framför den stora spegeln, sade bedragarna.
Kejsaren tog av sig alla sina kläder,
och bedragarna låtsade som om de gåve honom plagg efter plagg
av de nya som skulle vara sydda; de togo honom om
livet och liksom bunde fast något; detta var släpet, och
kejsaren vred och vände sig framför spegeln.
Gud, vad det klär väl! Vad det sitter
utmärkt! sade de allesammans. Vilket mönster! Vilka färger!
Det är en kostbar dräkt!
Tronhimlen som skall bäras över Ers
Majestät i processionen väntar där utanför, anmälde överceremonimästaren.
Ja, jag är ju i ordning! sade kejsaren.
Sitter det inte bra?  Och så vände han sig ännu
en gång framför spegeln för att det skulle se ut som om han riktigt
betraktade sin ståt.
Kammarherrarna som skulle bära släpet famlade
med händerna utåt golvet som om de tagit upp släpet;
de gingo och höllo i luften; de tordes icke låta
märka att de ingenting kunde se.
Och så gick kejsaren i processionen
under den vackra tronhimlen, och alla människor på gatan
och i fönstren sade:  Gud, vad kejsarens nya kläder
äro makalösa!  Vilket vackert släp han har på manteln!
Så utmärkt det sitter!  Ingen ville låta märka att han
ingenting såg, ty då hade han ju icke dugt för
sitt ämbete eller ock varit mycket dum.  Inga av kejsarens
kläder hade gjort en sådan lycka.
Men han har ju ingenting på sig!
sade ett litet barn.
Herre Gud, hör bara den oskyldiges
röst! sade fadern; och den ene viskade till den andre vad
barnet hade sagt.
Han har ju ingenting på sig! ropade
slutligen allt folket, och det kröp i kejsaren ty han
tyckte att de hade rätt, men han tänkte som så: Nu
måste jag hålla ut till processionens slut.  Och så
höll han sig ännu rakare, och kammarherrarna gingo och
buro på släpet som alls icke fanns.

Nu har jag en mycket enkel fråga till dig idag – Är den här berättelsen sann?

…

Ny tänker några av er nog ungefär så här… Nej, det där är ju en saga av HC Andersen, medan andra tänker ”Oh Ja, den där historien är ju så sann”

Vi säger ju ofta att Bibeln är sann – men vad menar vi med det? Menar vi sann som att allt i den har hänt eller sann som att allt i den förmedlar sanning?

Ja, sanningen är väl att vi menar lite både ock…

nu vet jag att det här är lite känsligt – så jag vill bara säga att från min sida så är det helt okey att tro både mycket mer och mycket mindre om bibeln än vad jag tror…

Men åter till ämnet…

 I Bibeln står det om jordens fyra hörn – betyder det att vi som kristna fönekar att jorden är rund eller betyder det att vi inte kan lita helt på Bibeln? Ja, det är ett bagatellartat exempel – men ofta fastnar vi på sådana enkla saker…

 För frågan är ju om Bibeln hävdar att jorden har fyra hörn – eller om det helt enkelt är en återspegling av författarens världsbild.

Och då brukar vi säga att Bibeln är sann i allt vad den hävdar… men vad betyder egentligen det?? För då blir det ju istället svårt att veta vad Bibeln hävdar och vad som bara var författarens värdsbild, kultur eller språk.

Vi brukar vidare säga att Bibeln är inspirerad av Gud – och sedan reformationen har vi till och med haft begreppet ”verbalinspirerad” – vilket inte är detsamma som dikterad, men en och annan kristen har ändå fått för sig att Bibeln är dikterad av Gud – bokstav för bokstav, ord för ord.

Det påverkar ju vår syn på Guds inspiration av Bibeln – om Gud skulle ha i det närmaste dikterat skriften då skulle han väl knappast sagt att jorden hade fyra hörn?

 Verbalinspiration är heller inte en tro på att Gud dikterat vad de mänskliga författarna skall skriva. Det har gjorts undersökningar om bibelsyn bland olika präster och pastorer i Sverige, där man fått frågan om man tror att Bibeln är Guds eller människors ord. Frågan har då formulerats av någon som inte alls förstått detta. Verbalinspirationen innebär att Ordet är till fullo Guds ord, samtidigt som det är till fullo människors ord. De mänskliga författarnas personligheter, språk och situation lyser igenom. Exempelvis är Paulus brev skrivna för att han ville adressera mycket konkreta problem i de församlingar han grundat. De innehåller personliga hälsningar och anspelningar, samt en hel del av mannens temperament!

Verbalinspiration är tanken att Gud, genom sin försyn och genom sin Andes direkta vägledning låtit Bibelns texter bli ett ofelbart Ord ifrån Gud själv.

Bibeln visar på en Gud som leder människor genom sin Ande. I somliga fall, som perserkonungen Kores, utan att personen visste om att hans ingivelse kom från Gud. I andra fall kände personen av en tydlig visshet om att nu var det Guds Ande som la budskapet i hans mun. Det perfekta slutresultatet – den inspirerade texten – kan alltså delvis förklaras av Guds Andes direkta ledning och ingivelser. Men Bibeln visar på en Gud som verkar sin plan genom för oss människor till synes slumpmässiga inträffanden. Till och med människors onda planer leder i slutändan fram till ett gott resultat. Gud behöver inte ha perfekta medarbetare för att åstadkomma ett perfekt slutresultat. Bibelns mänskliga författare kom att ingå i av Gud orkestrerade händelser, så att just deras ord också kom att bli detta heliga Guds Ord. Verbal inspiration är alltså inte detsamma som att författarna alltid kände sig speciellt inspirerade. 

Jag läste igårkväll inledningsverserna till Lukasevangeliet – låt oss ta dem igen…

Lukas talar inte om ispiration eller om diktering från Gud – han gör ett journalistiskt arbete för han är mån om att allt ska berättas så sanningsenligt som möjligt.

Nu är det Bibelns År i år – jag vet inte vem som har bestämt det… men i församlingsposten står det att det är Bibelns år i år… och då vill man kanske utmana sig själv en gång till och faktiskt ta tag i den där bibelläsningen som det ibland går lite knackigt med…

Men ganska snart stöter man på problem – för hur det än är så är vi uppfostrade med att vi får tänka själva och vi ska värdera och pröva det som srivs oss på näsan…

Så även om man kommer förbi skapelseberättelsen och kanske till och med förbi Noa och den värdsomfattande översvämningen… och även om man kanske inte kan förstå varför Gud skulle inspirera sina författare till ändlösa släktlistor… så kommer man till slut till texter som den i Dom 19 – med den hemskt brutala gruppvåldtäkten – en riktigt vidrig historia med en man so skickar ut sin egen bihustru till mobben utanför för att klara sitt eget skinn. Och eftersom vi fått lära oss ända sedan söndagskolan att Bibeln är Guds ord och ett ljus på min stig så står vi där frustrerade med en Gudsbild som blir helt konfys, för att inte säga söndertrampad och dragen i smutsen… Vad vill Gud lära oss i den här berättesen?? Ska man offra sina nära och kära för att komma undan själv? Är kvinnor bara någon sorts själlösa djur eller slavinnor som vi kan göra med som vi vill??

 Och det är faktiskt hur otroligt det än kan låta ett av den kristne Bibelläsarens största problem – just att vi förväntar oss att Gud ska tala till oss, till vår situation och in i vårt liv – när vi läser Bibeln.

I denna fälla går både Bibelns vänner och dess kritiker. En text som den om Leviten och hans bihustru i slutet av Domarboken är inte ämnad att förmedla en uppbygglig känsla eller någon konkret vägledning. Den står som en illustration av folkets moraliska förfall i en given situation. Det är en berättande text. Ingenstans uppmanas vi följa någon i texten förekommande persons exempel. Ingenstans står det att någon person i texten reflekterar Guds väsen. Ingenstans står det att någon i texten är en förebild till Kristus.

Men till exempel Jonas Gardell går i denna fälla och tror att denna text finns i Bibeln för att berätta om hurdan Gud är och vi skall leva. Texten själv gör inga sådana anspråk.

Detsamma gäller tex. hämndpsalmerna i psaltaren. De är Guds ord, men det innebär inte att de uttrycker heliga tankar alltid. När kung David fritt översatt ber “slå dem på käften Gud” så är det inte en av Guds Ande ingiven tanke. Det är kung Davids kränkthet och rädsla som talar. Men det är ett befriande budskap att dessa böner får bedjas! Det är en underbar tanke att jag kan be till Gud det jag har på hjärtat också då det som finns där inte har kommit till genom Guds försorg.

Så vi måste inse att Bibeln är så mycket mer än söndgsskoleberättelserna. Bibeln är historieskrivning, dikt, konstverk, ögonvittnesskildringar, förklaringsmyter, profetiska och apokalyptiska och till och med rent politiska texter – och sist men inte minst har vi i vårt kära Nya Testamente en stor andel ensidig brevväxling med ömsom generell undervisning, ämsom privata hälsotips som ”ta lite vin för din dåliga mages skull” och ömsom mycket specifika inlägg i debatter och diskussioner där vi inte ens vet frågan eftersom vi inte har alla breven…

Nu säger jag inte alls på något enda sätt att Bibeln inte är Guds Ord eller att Bibeln inte är sann eller Helig Skrift eller vad du vill – jag säger bara att om vi inte accepterar att Bibeln innehåller mycket som inte på ett direkt sätt talar till oss så får vi stora problem med vår gudsbild.

 Så nu infinner sig en naturlig fråga – hur kan vi då veta när Gud vill säga oss något och när vi bara ska läsa på det som står utan att ta åt oss?

Ja, det är ju det som är så fantastiskt med Guds Levande Ord – att det vet man inte – eller så vet man det rätt så spontant – för liksom Gud har bekänt sig till sitt ord genom alla tider – och liksom Jesus använde sig av skriften, tolkade skriften och visade på profetior i skriften på samma sätt bekräftar Den Helige Ande skriften genom att verka i och genom den hela tiden.

 Därför kan ett Bibelord som tyckts meningslöst i hundratals år plötsligt få nytt liv och tala direkt in i vår situation.

Men om vi förväntar oss att höra Guds Inspirerade ord till oss i varje vers i Bibeln då får vi problem i vår Bibelläsning. Jag hoppas istället att vi skulle kunna ÖSA ur Bibelns klara källor och dricka oss otörstiga av dess ord. Låta den Helige Ande tala till oss genom den Heliga Skrift som använts av Jesus och hans lärjungar och Gud har genom historien bekänt sig till sitt ord genom att använda sitt ord, genom att tala profetiskt genom sitt ord, genom att förmedla kunskap, också övernaturlig kunskap, genom att förmedla helande och framför allt frälsningens under genom sitt ord.

Det är som jag sa igårkväll – om den dög åt Jesus, om den används av Gud, då borde den duga och användas av oss.

AMEN!

Johannes 1 – Ordet blev kött

1 I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. 2 Han var i begynnelsen hos Gud. 3 Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. 4 I honom var liv, och livet var människornas ljus. 5 Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

 6 En man trädde fram, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. 7 Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. 8 Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset.

 9 Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen. 10 Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, och världen kände honom inte. 11 Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. 12 Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. 13 De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud.

 14 Och Ordet blev kött och bodde bland oss,* och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. 15 Johannes vittnar om honom och ropar: ”Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, eftersom han var före mig.” 16 Av hans fullhet har vi alla fått , nåd och åter nåd. 17 Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. 18 Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde, som själv är Gud* och är hos Fadern, har gjort honom känd.

”Vem är han?” Frågan for genom folkmassan i Jerusalem som en löpeld – kommer ni ihåg texten från 1a adventsgudstjänsten? När Jesus kommer inridande i Jerusalem på en åsna… Vem är han? – vem är han? – vem är han? – vem är han? Man ropade, viskade, diskuterade, gav synpunkter.

Vem är han som kommer ridande på en åsna? Vem är han som låter sig hyllas av barnen? Vem är han som man kastar sina mantlar för? Vem är han som man bryter palmkvistar för? Vem är han som hyllas av lovsånger och profetiska citat från Gamla Testamentet? Vem är han som har en entusiastisk lärjungaskara som grips av yra och hänförelse? Vem är han som gör överstepräster och bibelsprängda så upprörda? Vem är han som gör att man smider planer på att döda honom?

Är han en profet? Ja en del ansåg det. Är han en ny jordisk konung? Ja en del trodde det. Är han den som startar revolutionen och befrielsekriget? Somliga ville nog det. Är han en bedragare? Det ansåg många. Är han en sinnesförvirrad galning? En del ansåg nog det också. Är han Messias, den som hela GT hade talat om och utlovat ? Det var många som såg det så.

”Vem är han?” Den frågar ekar genom historien och den hörs fortfarande. Så länge historien fortgår och världen består kommer den frågan att leva – den ständiga Jesusfrågan.

Ingen har blivit så ifrågasatt, så omdiskuterad, så hatad och så älskad som han. Ingen har fått fler förföljare och fler efterföljare än han. Ingen människa har blivit föremål för så många tolkningar som han. Ingen har blivit motiv för så många bilder och konstverk som han. Ingen har gett upphov till så mycket litteratur som han. Ingen har varit ämnet för så många sånger som han.

Det är många som gjort allvarliga och seriösa försök att tysta Jesusfrågan genom historien. Hur enskilda människor än försöker och hur politiska system än myt- eller dödförklarar honom, finns frågan där ändå. När dessa enskilda människor är borta och när de politiska systemen fallit samman, finns frågan om Jesus kvar. Ni vet hur man försökte tysta kyrkan i det gamla Sovjetunionen. Och ändå, i dag finns det fler bekännande kristna i gamla Sovjetunionen än någonsin.

Förra söndagen satt en klasskompis till mig från missionsskolan i en gudstjänst med kinesiska systrar och bröder. En enkel kyrka fylldes i tre våningar med människor som sjöng, bad, läste och lyssnade till orden om Jesus. Hon skriver att det var ca. 700 där klockan 8 på morgonen och detta var inte den enda gudstjänsten den dagen. Det kinesiska systemet har också förnekat och förtrampat Jesus och hans bekännare en längre tid, men i dag brusar väckelsen fram och man räknar med över 100 miljoner kristna.

Det hela är ytterst märkligt. Egentligen var ju Jesus ingen märkvärdig person enligt denna världens sätt att se. Han levde bara ca 40 år och 37 av dem var han en bysnickare i en undangömd stad i Galiléen, en stad vars befolkning närmast var föraktad. Han tillhörde en enkel familj utan tillgångar, han skrev inga böcker, han skapade inga konstverk, han byggde inga hus, han grundade inga universitet, han byggde inga tempel, han gjorde inga omfattade resor, han efterlämnade inga förmögenheter i arv. Han levde ett enkelt och vanligt liv.

I cirka tre år gick han omkring med en grupp människor främst på landsbygden Han talade ofta bara till sina lärjungar, han rörde sig med den tidens marginaliserade människor, han åt med de föraktade och umgicks med tullmän, horor och andra som lite fult brukar gå under benämningen ”löst folk”.

Han hjälpte människor som var sjuka och behövande och han gjorde ibland märkliga under och tecken. Men han dömdes och dödades som uppviglare och hädare och dog en brottslings död på ett romersk avrättningsredskap i samband med den judiska påsken. Men inte ens det var helt unikt… Många före och efter honom dödades på samma sätt som han – många frihetskämpar fick möta korsdöden under det romerska imperiet – se bara filmer som Ben Hur eller den modernare Gladiator.

Vad är det då med Jesus? Varför tystnar inte Jesusfrågan, inte ens i det materiella överflödslandet Sverige? Varför drunknar den Jesusfrågan i skinkspadet och kvävs under julbordets dignande rätter? Varför försvinner den inte i julens köphysteri eller tystnar i det evigt brusande massmediaflödet?

För Jesusfrågan lever verkligen även i Sverige år 2009 – kanske inte på det sätt vi skulle önska – men frågan om Vem Jesus är och var är fortfarande högaktuell. En av de mest kommenterade articklarna på Aftonbladet.se igår var en kort julkrönika av ärkebiskop Anders Weiryd. 90% av inläggen gick ut på att Jesus bara var en sagofigur och att en vuxen välutbildad man som biskopen borde veta bättre än att ljuga för människor och försöka slå i oss myter om julens egentliga budskap… Ja, ni känner säkert igen debatten – och den i sig självt skulle kunna utgära grund för en hel serie bibelstudier eller predikningar… men låt oss idag nöja oss med att konstatera att Jesus väcker reaktioner i Sverige idag – denna enkla julkrönika av ärkebiskopen hade 14 sidor med kommentarer efter bara några timmar – och krönikan i sig självt var inte det minsta kontroversiell utan det gamla vanliga ”Barnet i krubban vill lära oss att dela med oss till de som har det svårare i världen” – inget fel i det – men heller inte något som i sog självt borde väcka sådan debattlusta.

1/ Jesus är enda vägen från Gud till oss.
När Jesus föds in i den här världen, då är det förvisso kanske en top-3 händelse i världshistorien… men det är ändå bara ett led i Guds rörelse genom hela historien. Redan Bibelns första bok berättar om hur Gud själv vandrar i Edens lustgård och ropar till människan: ”Var är du?” Och det trots att människan just har syndat och försöker gömma sig under täta buskage. Men Gud drar sig undan för att ägna sig åt trevligare saker än att ropa på en lomhörd, olydig, mänsklighet. Han söker sig till planeten jorden. Han söker sig till människan. Han ser och vet att hon inte är nöjd med bara det som finns på jorden. Hon har evigheten i sitt bröst, hon längtar, drömmer och söker det som finns bortom bergen, bortom blommorna och sången. Han vet att hon egentligen är på väg till honom, men på krokiga och slingrande vägar.

På Juldagen tar Gud ytterligare ett steg. Den sökande, ropande och gemenskapstörstande Guden får ett ansikte. Julens mysterium och verklighet är just detta: Gud själv blir människa i Jesus Kristus.

Jesus är det enda och fulla uttrycket av vem Gud är. Så skarpt formulerar Jesus det att han säger: ”Den som har sett mig han har sett Fadern”. Och i Hebr. står det: ”…han, Jesus, är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen…”.

Vill du finna Gud ? – svaret är Jesus. Vill du veta vem Gud är? – svaret är Jesus. Du kan söka Gud i historien, i naturen, i ditt inre, i omständigheter, i erfarenheter, men du finner honom aldrig, om du inte finner honom i Jesus.

2/ Jesus är enda vägen från oss till Gud
Vi är alla mer eller mindre flyktingar, vi är hemlösa, vi saknar vårt förlorade paradis och vi har gjort och gör stora ansträngningar för att finna vägen till lycka, frid, frälsning och helhet.

- Vi försöker att självfrälsa oss genom att göra så gott vi kan. Vi tror att våra egna goda gärningar är vägar till Gud och att det räcker med detta.

- Vi prövar andra religioner och tror att de är vägar till Gud och i våra ljusa stunder hävdar vi att alla vägar är lika bra och når fram till slut.

Vår uppfinningsrikedom när det gäller att skapa frälsningsvägar till Gud är imponerade. Det är bara det att de inte når fram! Jesus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till fadern utom genom mig” och apostlarna är lika kategoriska, när de förkunnar: ”Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor finns något annat namn som kan rädda oss”. I den fantastiska Jesushymnen i Fil 2 skriver Paulus: ”Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre, Gud fadern till ära”.

Idag, på Juldagen, möter vi Jesus som barnet i krubban, men barnet i krubban växte upp och hade ett budskap som skulle kömma at förändra världen. Och fråga idag, juldagen 2009, är inte om, hur eller varför Jesus föddes en gång för länge sedan i ett stall i Betlehem – frågan idag är – vill du låta honom födas i ditt hjärta? Har du någon liten stallplats över för Jesusbarnet eller säger du som de flesta andra – tyvär, det är fullbelagt…

Du vet, det är OK att ta emot Jesus som det lilla Jesusbarnet i krubban – det är ok att säga Välkommen Jesus, jag har en stallplats över… men bered dig på att den lilla lilla Jesustron kommer växa upp, ta plats, och slutligen förändra dig och dit liv!

Han kommer till dig denna Juldag och han vill att du skall öppna för honom, Han önskar säkert att du ska ge honom finrummet, men Han har nöjt sig med stallplats förr. Han vill flytta in i ditt hjärta – börja leva och bo i ditt liv för att du skall se och lära känna Honom. Han är enda vägen för dig att finna Gud. Han är van att umgås med de som ser sig själva som ovärdiga – man behöver inte vara ren och hel varken på utsidan eller insidan för att börja ummgås med Jesus – men Han vill förlåta dig din synd, befria dig från skuld och skam, föda dig på nytt till nytt liv och visa dig vägen hem.

Någon klok gubbe eller gumma har uttryckt det så här:
”Om Jesus föddes tusen gånger i Betlehem, men inte en gång i ditt hjärta, har du ändå förlorat allt.”

Känner du att det är något du vill eller att du bara skulle vilja prata mer om det här så ta kontakt med mig efter Gudstjänsten – eller kom fram till mig under bönen senare i Gudstjänsten så att jag får be för dig och för din fortsatta vandring med Jesusbarnet i hjärtat.

AMEN!

 Luk 2:11-12 ”Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren. Och detta är tecknet: Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.”

Ängeln berättar för några herdar om att en Frälsare har blivit född, och att han är Messias, Herren. Det var alltså inte vem som helst som hade blivit född. Han som hade blivit född var mycket stor och mäktig. Det avslöjar namnen som ängeln beskrev den nyfödde: Frälsare, Messias och Herren.

Kanske funderade herdarna på om det verkligen var rätt person som hade blvit född? Detta behövde de inte tvivla på länge. Ängeln gav dem ett mycket tydligt tecken på att så var fallet.

Vad var tecknet? De skulle finna ett nyfött barn. Han är lindat och ligger i en krubba. Vilket tecken! Det gick inte tvivla på det. Det måste ha varit rätt person. Hade det varit något mänskligt påhitt så hade barnet naturligtvis blivit född i ett palats.

Jag tycker att det är mycket fascinerande. Han som är Frälsaren, Messias och Herren, blev född som ett litet barn och lagd i en krubba. Barnet som låg i krubban var inte litet! Han är Konungarnas Konung och Herrarnas Herre! Han kom hit till jorden i ett enda syfte: Att rädda dig och mig!

Nu finns det de som har Jesus som ett litet ”Jesusbarn” i hela livet. Om jularna tar de fram honom och lägger honom i en krubba. De tycker detta är fint och gulligt. Jag är glad att Jesus föddes, men han växte faktiskt upp. Han gick omkring i Israel och gjorde fantastiska saker. Han förlät människor deras synder, botade de sjuka och kastade ut demonerna. Min Jesus är stor och mäktig. Han är Frälsaren, Messias och Herren !

Jesus spikades upp på ett kors. Han dog för alla människor och tog på sig allas synder och sjukdomar. Han dog på korset, blev begravd men Gud uppväckte honom från de döda. Det var detta som Jesus kom hit för. Att Frälsa dig och mig genom sin död och uppståndelse. Därför är det ett fantastiskt glädjebud som ängeln kom med. Innan hade människorna inget hopp. De levde i mörker. Men nu när Jesus hade kommit fanns det hopp. Människorna skulle nu inte längre behöva leva i mörker.

Vid jularna tänder vi ljus i fönstren… men kanske är det dags att tända ett ljus i ditt hjärta den här julen.

Man kan prata länge om Jesus utan att förstå allt, men Jesus frågar inte heller efter vad vi förstår utan efter vad vi vill – om du vill ha med Jesus att göra så vill han flytta in med sitt ljus i ditt hjärta. Du som känner att du vill prata mer om de här sakerna eller kanske har fler frågor… du som känner at du är nyfiken på vad det skulle kunna innebära att få ett ljus tänt i själens fönster o inte bara i lägenhetens fönster – du får gärna knacka mig på axeln här senare vid fikat så kan vi bestämma tid för vidare samtal.

Nu ber vi tillsammans!

Guds rike och världens rike

Matt 21:1-9

Kungen kommer ridande – Kungen kommer ridande in till Jerusalem – varför?

Jo, det är naturligtvis Guds Rike som kommer – det är tronskifte på gång… Det gamla rikets dagar är räknade, det nya riket gör sitt intågande – på en åsna.

Det är adventsbudskapet – Guds rike är nära, Guds rike är snart här. Detta är Adventstid – Riket som kommer.

Men Jesus tar aldrig den värdsliga makten – Han tar aldrig över tronen – Han säger istället att Guds rike är inom er. För att förstå det här måste vi förstå hur Bibeln använder ordet ”rike”. På svenska står ett ”rike” alltid för ett synligt territorium – konungariket Sverige, det gamla Romarriket – men grundtextens ord, grekiska basilía, står också för det faktum att kungen regerar. Guds regim är inom er.

Guds regim är inom var och en som tar emot den ödmjuke åsneryttaren och säger: ”Led du mig, regera över mig, var du min Kung och visa mig vad livet verkligen handlar om.” Och det välde han inviger är kärlek blott och ljus. Som vi sjunger i Bereden väg för Herran.

VÄRLDENS RIKE
Motsatsen till Guds Rike är ju Världens rike, ett rike som bygger på makt och inte kärlek och ljus. För att förstå evangeliet om Guds rike behöver vi först förstå dess motsats, Världens rike.

Makt och auktoritet är inget ond i sig självt – det gavs till människan som en del av förvaltarskapet över skapelsen – något som Gud har tänkt för människan som skapelsens krona och Guds avbild. Men allt sedan syndafallet, när vi börjat fly bort från Gud och förneka sanningen inom oss, har makt varit drogen nummer ett när vi vill döva vårt inre och inte ta emot Guds rike eller regim.

I världen definieras makt som ”förmågan att få andra att följa min vilja”. Framgång är att komma upp sig i en av världens maktstrukturer, som i politiken eller näringslivet eller i kyrkan.

Och de som för maktens skull har kämpat sig upp till höga positioner i Världens rike, de utövar sin makt på följande tre sätt: råstyrka, rädsla eller rikedom.

Hur man regerar genom råstyrka är ganska uppenbart, vare sig det är en diktator i Afrika eller en hustrumisshandlare i Sverige. Det är subtilare att regera genom rädsla för förakt och fördömelse, och det kan ske i stor skala genom medieuppbåd eller i mindre skala genom mobbing, eller även i hemmet när en av makarna styr den andra genom pikar från en vass tunga.

Dessutom kan man regera genom rikedom – att kunna ge andra det de vill ha, att försätta folk i tacksamhetsskuld och sedan begära motprestationer.

Denna makt bygger på att det finns något som folk vill ha, något. Människor i Världens Rike blir gärna beroende av yttre stimulans för att tysta den inre rösten, och så blir man en trogen undersåte till den som kan erbjuda denna stimulans. Så regerar knarkkungarna, och så regerar hela konsumtionssamhällets maktapparat.

För idag är det väl knappast religionen som är ett opium för folket (som Lenin sade), utan snarare kommersialismen?

Så regerar Världens rike över sina undersåtar: över kroppen genom råstyrka och hot om våld, över själen genom rädsla för skam och förakt, och över anden genom rikedom som kan döva ofriden och den inre rösten.

DOCK ONDSKAN HAN FÖRFÄRAR
Och in i denna värld kommer mannen på åsnan, den fattige Kungen vars helga rike ej är av denna värld. Ej kommer han med härar, och ej med ståt och prakt – dock ondskan han förfärar i all dess stolta makt!

För han kommer och rycker undan hela maktbasen för Världens rike, han kommer med Guds kärlek och fyller människors djupaste behov, han kommer och säger ”Guds rike är nu här, omvänd dig och tro på evangeliet!” Evangeliet, det är ett glädjebud: du är inte skapad till att sitta fast i Världens maktstrukturer, du är skapad till liv och kärlek och frid med Gud i hans rike. Det välde han inviger är kärlek blott och ljus, men Världens rike är förgängligt och på utgående.

För Jesus kommer och fyller människors djupaste behov. När det gäller kroppen så ger han evigt liv, han säger: Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen (Matt 10:28), ”Den som tror på mig skall leva om han än dör” (Joh 11:25). Alltså – frukta inte Världens Rike som kan plåga eller i värsta fall döda din kropp – i Guds Rike kommer du leva vidare även när kroppen dör och i Guds Rike kan man faktiskt finna glädje och mening även när kroppen lider.

Och om det gäller själen med rädsla för hån och förakt, så är tanken att Guds uppfattning väger tyngre än människors. Han säger att du är skapad ”övermåttan underbart” (Ps 139:14) och ”ingenting kan skilja dig från Guds kärlek i Kristus Jesus” (Rom 8:38-39). Han säger att ALLA människor är lika mycket värda och att det finns en mening med Ditt liv! Därför behöver vi inte längre styras av maktmänniskor eller maktstrukturer som säger att du inget är värd för att du är sjukskriven, eller för att du inte kan baka, eller för att du inte har rätt utbildning eller inte är tillräckligt snygg, vältränad eller framgånsrik. Det Rike Jasus rider in med i ditt hjärta har helt andra perspektiv och sätter helt andra värden på Dig.

Och när det gäller anden, ditt innersta väsen, så kan Jesus fylla din djupaste törst, Han säger ”Om någon törstar, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten” (Joh 7:37-38). ”Guds rike består i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande” (Rom 14:17). Världens Rike försöker locka oss att fylla våra liv med skräp. Men innerst inne vet vi att man inte dricker cocacola om man är törstig utan rent friskt vatten. Och innerst inne vet vi att en 42” TV inte gör mig lyckligare i längden… Vårt innersta väsen, vår ande, behöver något annat än yttre stimulans – vår ande behöver sättas fri, och i Guds Rike får vi den direktkontakt med den Helige Ande som sätter vår ande fri – i det nya livet sätts våra liv i kontakt med det övernaturliga självt. Anden törstar trots att vi häller i oss allt vad Världens Rike har att erbjuda – men anden behöver kontakt med Källan själv.

Men vad händer då med Världens rike? Om människor blir fria och oberoende så att de varken kan hotas med rädsla eller lockas med begär, då förlorar de mäktiga sin makt. Och den som byggt in hela sin identitet i berusningen att få ha makt över andra, för honom är deras nyvunna frihet närmast ett personangrepp. Han kommer ej med härar och ej med ståt och prakt, dock ondskan han förfärar i all dess stolta makt.

Och vi vet vad ondskan gjorde då. Fariséerna höll på att förlora sin makt över folket, så de korsfäste honom – men Jesus är en Kung som segrar när han lider. Välsignad vare han som kom i Herrens namn! Gud ger honom full upprättelse genom att uppväcka honom från de döda som himmelsk Kung över Guds rike som ”är inom er”.

GUDS RIKE
Den tron som han bestiger är i hans Faders hus, det välde han inviger är kärlek blott och ljus.

Jesus sitter nu på Faderns högra sida som Konung i Guds rike, och han kallar människor att komma loss från världens maktstrukturer och kliva in i Hans rike. Att ställa sig själv under Guds Regim – lägga sitt liv i Jesu händer.

Jesu makt är inte som världens makt, som symboliseras av Pilatus. Pilatus säger ”Vad kan du ge mig?”, Jesus säger ”Vad kan jag ge dig?”. Pilatus säger ”Kyss mina fötter”, men Jesus är den som böjer sig ner och tvättar våra fötter. Pilatus är rädd och vakar över sitt, Jesus har släppt allt sådant och ger till och med upp sitt eget liv. Pilatus hotar med piska och lockar med morot, Jesus går före och säger ”Om någon vill följa mig” (Mark 8:34). Pilatus får en yttre lydnad baserad på rädsla, Jesus får en efterföljelse baserad på kärlek och frivillighet.

Skillnaden är total – i Psalm 110 står det: Villigt kommer ditt folk när du samlar din här. Det finns inga tvång eller påtryckningar, sådant hör Världens rike till. Jesus vill inte trycka in dig i en mall, han respekterar dig. Jesus trycker inte på bakifrån, han går före och visar genom eget exempel.

AVSLUTNING

Och så, till sist, vill jag som en medtjänare i Guds rike avsluta med en utmaning. Vi är nu inne i adventstiden. I katolsk tradition och i gammal svensk tradition, är adventstiden en fastetid, en tid av enkelhet och förberedelse för julen, en tid då man avstår från saker till sig själv för att kunna dela med sig till dem som har det svårt.

Jag vill utmana dig som känner ett gensvar i ditt hjärta: Varför inte ta adventstiden som ett tillfälle att bereda plats för ett intåg av Guds rike? Jesus säger: ”Om någon törstar, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten”

AMEN!

OBS! VARNING! Denna betraktelse kan upplevas stötande av känslig personer…

Det är den 28e november och idag borde kanske alla kristna skjuta raketer, se grevinnan och betjänten och deklamera ”ring klocka ring” – för idag är ju liksom nyårsafton – den sista dagen på kyrkoåret.

Imorgon har vi 1a advent – första dagen på ett nytt kyrkoår.

Då skulle man ju kunna ta tillfället i akt att stilla sig inför några kyrkliga nyårslöften…

Kanske vi nästa år skulle lova att sluta röka?

Men jag röker ju inte tänker du – för det gör vi ju inte i kyrkan…

Men en rökare lägger 30-40 kr om dagen på cigaretter – om vi allihopa skulle ”sluta röka” och istället ge 30:- om dagen till kyrkan så skulle vi ju ända ha lika mycket pengar kvar som vår rökande granne… det vore inte illa?

Och om alla Vasakyrkans medlemmar gav motsvarande 1 paket cigaretter om dagen till kyrkan då skulle Vasakyrkan ha över 50,000:- i månaden bara i offrande…

Nåja, det var bara en tanke som slog mig när jag häromdagen köpte cigaretter till en människa som hade det behovet.

Tänk om vi hade det behovet av Jesus? Tänk om vi tyckte kyrkan var lika viktig som ett paket cigaretter?? Tänk om vi blev beroende av Gud så till den grad att byggandet av hans rike fick kosta oss 30:- om dagen…

Kanske skulle man börja sälja cigarettpaket i kyrkan med hoprullade små papper med bibelverser på? Då kunde man när man känner beroendet tränga på gå ut på sin balkong och ta upp en av de där bibelordslapparna – så kunde man ju meditera lite över det där bibelordet i 3 minuter. Då skulle det kanske vara OK att gå ifrån jobbet en gång i timmen för att läsa sina bibelord på samma sätt som rökare ofta gör… Det jag är ute efter är att rökare tar PAUS flera gånger om dagen – morgon, middag, kväll… tänk om du och jag skulle ta sådana pauser både hemma och på jobbet – gå ut på balkongen, ta en tumvers i Bibeln och be en bön till vår Gud som om vi drevs av ett beroende att få uppleva och komma nära Honom?

Om vi kristna tog lika många bönepauser per dag som en rökare tar rökpaus – det skulle innebära 20-30 böner om dagen… i vår kyrkan blir det 1500 böner om dagen – 45,000 böner i månaden… och det fantastiska är att vi skulle ha TID till detta – för våra rökande kollegor och grannar har ju den tiden – så det måste ju gå i våra liv också – om nu Gud var lika viktig för oss som cigaretter för en rökare förståss.

Nåja, det var bara en tanke… men det är så när man jobbar nära missbrukare – och då är ju cigaretter ändå ett både billigt och lindrigt missbruk jämför med mycket annat… Men då blir det lätt så att man tänker en del på vad som är viktigt i livet och vad jag lägger min tid och mina pengar på…

Många kristna tycker det är svårt att läsa bibeln och be så mycket som 5 minuter på en hel dag – för en missbrukare är 5 minuter ingenting jämfört med vad han lägger på sitt missbruk på en dag.

I vår kyrka lägger vi ungefär 200:- per månad i kollekten. 200:- för en av gubbarna utanför konsum det är väl ca. 15 öl. För 200:- får du kanske 2 flaskor av nåt billigt inne på systemet… 200:- är 2, kanske max 3 dagars alkoholmissbruk, 7 dagars cigaretter…

Nu kanske du tycker pastorn är lite för allvarlig och tråkig på – jo, det är ju ibland en pastors uppgift… men jag tänker bara att advent var ju från början julefastan – precis som man fastade 40 dagar innan påsk så var ju adventstiden från början 40 dagars fasta inför jul.

Och i fastetid hör det liksom till att pröva sig själv och sina motiv – rannsakelse och försakelse.

Så kanske att du mitt i julstöket skulle använda lite adventstid till att fundera över vad i ditt liv som är lika viktigt som ett paket cigaretter eller ett par burkar öl. Kanske finns det något i ditt liv som du skulle vilja ÖKA ditt beroende av, kanske skulle vi alla bli lite mer beroende av Gud – och se vart det leder oss under det nya kyrkoåret?

För några veckor sedan fick jag en fråga – tror du att man kan överdriva nådeförkunnelsen? Om vi menar allvar med att vi blir frälsta genom tro – borde vi då inte sluta förkunna synd och skuld – det trycker bara ner människor och hindrar dem från att helhjärtat söka sig närmare Gud.

Tanken är välvillig. Mannen som frågade mig visste mer än väl hur svårt det är för en rökare att sluta röka, eller för en missbrukare att sluta dricka eller droga. Han tänkte att om vi menar att alkoholisten blir frälst genom tron på Jesus Kristus – då kommer kyrkans undervisning om att det är fel att dricka för mycket bara ge honom skuldkänslor varje gång han söker Gud – han kommer sitta fast där, kanske för resten av sitt liv – och aldrig känna sig välkommen in i det allra heligaste pga. Sin synd.

Illustrera frälsning och helgelse… – ingen gräns utan riktning – en gång frälst alltid frälst – inte svart liv ”utanför” och inte alltid vitt liv ”innanför”

Det finns ju kristna som gör långa listor över allt som måste uppfyllas för att bli frälst – man måste tro på Jesus, sen måste man bekänna sina synder, sen måste man göra gott mot andra och sen måste man vittna om sin tro osv. Jag är inte av den uppfattningen – jag tror att namnet Jesus är frälsande – rövaren på korset han inte med mer än första punkten på listan och han verkar bli frälst.

Jag tror vi måste skilja på frälsning och det frälsta livet – skilja på frälsning och helgelse helt enkelt.

Men visst finns det tillfällen när man önskar se mer frukt i en kristens liv… när man undrar om en människa verkligen kan kallas frälst eftersom de bara fortsätter leva som de alltid gjort.

Det verkar som om Paulus tanke om detta är att bekännelse till Jesus utan en åtföljande vilja att bli mer lik Jesus är att likna vid tomma ord… eller till och med ett öppets trots. Jag ska försöka visa hur den tanken går, men låt oss börja med grunden – tron på Jesus Kristus…

Det är lite ungefär som att tacka ja till advokat – fast ännu mer – tänk dig att du sitter i häkte, för ett brott du faktiskt begått… så kommer en annan man och säger att han kan byta plats med dig – han kan ta på sig det du gjort och du går fri – men det är bara ett erbjudande – du måste själv tacka ja eller nej.

Vi säger att man blir frälst genom att tro på Jesus – det vi menar är förståss inte att tro att han har funnits eller ens att han finns – inte att tro att det som står i Bibeln om Jesus är sant eller att ens att tro att han verkligen dog och uppstod och tog all världens synd på sig.

När vi säger ”tro på Jesus” så menar vi att tro Honom om att vara vår frälsare – vi sätter vårt hopp till honom istället för oss själva – det innebär både ett ja och ett nej – nej till att jag klarar mig själv och ett ja till erbjudandet om Jesus ställföreträdande – säga Ja tack, det är OK att du tar mitt straff på dig. Det innefattar också att bekänna Honom som Herre eftersom det innebär att själv kliva ner från tronen i sitt eget liv – när man säger ja till Jesus säger man automatiskt nej till sig själv. Alltså – jag inser att jag är beroende av Jesus för min frälsning och därmed inser jag också att det inte finns någonting jag kan göra för att uppnå frälsning – jag räcker inte till men Jesus räcker till för mig och för alla.

MEN – låt mig nu omedelbart skjuta in en passus här… Det är ytterst sällan den som blir frälst förstår den fulla teologin bakom tron på Jesus Kristus. Och det är int heller något intellektuellt prov vi har att klara – ett barn kan uttrycka sin vilja att tro på Jesus – och så också varje människa som bara har en känsla av att de vill tro – man kan gå på ett möte, höra en predikan eller till och med en enkel sång på radio eller TV och plötsligt drabbas av känslan att vilja tro på Jesus. Människor i svåra situationer som hört talas om Jesus för hundra år sedan i söndagsskolan kan i desperation ropa ut Hans namn och fantastiska saker kan ske.

Det är alltså inte nädvändigt att förstå vad det innebär att tro för att kliva in i frälsningen. Man skulle nästan kunna kalla det magi, även om jag vet att ordet inte hör hemma i kyrkan – men själva namnet Jesus är frälsande i sig – därför att Gud ser till viljan, önskan – inte alls till förståelsen.

Men nu tillbaks till frälsningens teologi – jag sa att det ytterst är en förståelse av att jag som människa inte räcker till utan jag behöver Jesu ställföreträdande.

Är det inte orättvist och konstigt att Gud skapar oss så att vi inte räcker till?

Alltså, jag tror ju att det är det som är själva hemligheten i att vara människa – vi är skapade till Hans avbild – till och med NÄSTAN till gudaväsen skapade Han oss – vi är skapade så att vi klarar våra jordiska liv själva – utan Gud – vi klarar till och med av att bygga upp hela samhällsstrukturer baserade på mänskliga rättigheter och respekt för varandra utan Gud – men för vår själsliga, eviga existens och för att känna oss riktigt hela som människor så är vi beroende av relation med Gud.

Det går att hålla ett nyfött barn vid liv med maskiner, det går att skicka näring rakt in i kroppen osv. men frågan är vad det skulle bli för en människa av en sådan uppväxt. Precis som ett barn är beroende av mänsklig omsorg för att i sann mening kunna existera som människa – inte bara kroppsligt utan att bli en hel människa – så är vi alla beroende av Gud. Inte för vår överlevnad här på jorden – inte för att bli framgånsrika eller för att lyckas i karriären – inte ens för att leva lyckligt, meningsfullt eller gott – det finns gott om människor utanför kyrkan som lever gott och gör gott – men vi är beroende av Gud för vår eviga existens, vår relation till Gud är det som gör att vår ande andas och lever med Honom – det är en koppling till evighet och helighet som ligger utanför oss själva – och det är den dimensionen som får oss att känna oss kompletta – hela – som människor.

Vi brukar säga att lagen är till för att visa att vi inte räcker till.

Och så tycker vi Gud är orättvis som skapar en lag som ingen kan följa.

Men då missar vi poängen. Grejen är ju inte den att Gud ställer upp en massa regler vilka som helst som var så svåra att vi alla ska känna oss kassa och gå förlorade – för att samhället ska kunna fungera människa till människa emellan så finns en hel massa regler som vi alla borde hålla oss till – regler som måste följas – precis som i trafiken. Det fungerar inte om vi blir avundsjuka på varandra – för det tar sig uttryck i bitterhet, stöld och till och med mord.

Grunden för lagen är de första 3 budorden – Älska Herren din Gud – ha inga andra Gudar – tänk på vilodagen – varför? – jo, för det utgör grunder för att våra liv ska fungera och för att vi ska kunna ens försöka leva upp till de följande sju budorden.

Men du sa ju nyss att vi inde kunde leva upp till lagen? Nej, men det innebär inte att vi inte ska försöka – häng med lite till så förstår du snart…

Alltså, grunden för att respektera varandras liv och egendom är kärlek – Genom att älska Gud förstår vi också att Han älskar oss – när vi förstår att Han som är Helig och Ren, den Evige, Herre över alla och allt – Skaparen – universums centrum – när vi förstår att Han älskar lilla mig trots allt skräp som jag fortfarande rymmer – då får vi perspektiv på vad utgivande kärlek är och också kraft att älska varandra trots våra brister.

När vi på ett eller annat sätt missar, trampar snett i lagen, då kallar vi det för synd – synd gör att andra människor tar skada. När jag är egoistisk hamnar andra i kläm, när jag är girig och alltför kär i saker o ting blir andra människor på jorden utan det allra nödvändigaste. När jag låter bitterhet och avund fylla mig tar det sig uttryck i ord och handlingar som sprider sig i min omgivning – och i värsta fall kan det tom. ta sig uttryck i handling som stöld eller mord. Och när vi sårar varandra så sårar vi Honom som älskar alla människor.

Så självklart ska vi försöka leva efter lagen – vi ska försöka tillämpa och förkunna lagen. Vi kan till och med kämpa politiskt för att upprätthålla principer som vi ser i Bibeln – sånt som vi tror är Guds principer för skapelsen och livet.

Det är så vi kan bidra till ett gott liv här på jorden – livet är fullt av orättvisor och orättfärdigheter – och Nåden genom Jesus Kristus – att vi är frälsta genom TRO och inte genom gärningar – ska på intet sätt leda oss till att vi bidrar till dessa orättvisor och denna orättfärdighet. Istället, säger Paulus, är det Kärleken till Kristus – och Kristi kärlek till mig – som motiverar mig, ja till och med tvingar mig säger Paulus, att försöka leva gott i förhållande till andra.

Så även om vi förkunnar att vi är frälsta genom nåd och inte genom gärning – så kan man säga att vi inte riktigt tar Guds utgivande och uppoffrande kärlek till oss på allvar om vi inte strävar efter att leva ett gudfruktigt helgat liv – ett liv efter lagen om du så vill.

Frälsningen beror inte av vår förmåga att hålla lagens bud, men frälsningens gåva gör oss motiverade att försöka vårda skapelsen, behandla andra som vi själva vill bli behandlade, älska Herren vår Gud över allt annat och vår nästa som oss själva – som Paulus uttryckte det – Kristi kärlek ger mig inget val!

Därför har Jesus inte avskaffat lagen utan till och med skärpt och summerat den åt oss – allt vad ni vill att andra ska göra för er – det ska ni göra för dem. Jesus har aldrig sagt – tro på mig och gör sedan som ni vill… Han säger – tro på mig – det är nog – det ärcker ända in i Himmelen – men om du tar min kärlek på allvar så försök också leva som jag, följ i mina fotspår, gå mina ärenden – inte för att rädda dig själv undan helvetets eldar utan för att vara med och skapa ett bättre liv för alla!

AMEN!

Det här är ju inte enda gången vi har texter där Jesus verkar ifrågasätta eller tom. ta avstånd från familjen… hela kallelsen av lärjungarna är ett sådant exempel – vi vet att Petrus var gift eftersom det står berättat om hans svärmor – det gällde säkert fler än Petrus… så kommer Jesus och kallar dessa män ut på vägarna. De lämnade sina fiskenät och gick… och det finns fler texter åt samma håll.

Och både Jesus och Paulus har säger en del som kan tolkas som att åtminstone kristna ledare kanske inte borde ha familj över huvud taget…

Man kan alltså ställa sig frågan – kan Gud kalla på ett sätt som spräcker familjerelationer? Kan Gud kalla mig till ett missionärsliv i Indien dit min familj inte kan följa med? Kan Guds kallelse på en pastor vara sådan att han omöjligt kan kombinera sin tjänst i församlingen med ett familjeliv?

Vi vet ju alla att kyrkohistorien är full av exempel där det gått på det sättet. Vi kan läsa om väckelsens framfart i byggderna där människor kände kallelsen att lämna barn och äkta man eller fru hemma för att ge sig iväg på missionärsäventyr i Afrika.

När jag gick på Missionsskolan i Örebro skulle vi läsa en av Bill Hybels böcker som läxa för att kunna diskutera boken i klassen. Lärarens tanke var egentligen att vi skulle läsa boken därför att den handlra om vad det är att vara församling i vår tid – men den stora diskussionen landade på just det här området. En stor del av klassen menade att om Gud kallar då ska vi gå – kosta vad det kosta vill – och det kan jag naturligtvis hålla med om. Men om jag fick en sådan kallelse så skulle jag verkligen fråga mig om det verkligen var Gud som kallade.

Jag tror inte Gud kallar på ett sätt som automatiskt kommer förstöra familjerelationer. Och jag tänker och tror att om Gud vill flytta på mig så får han ge samma kallelse till min fru och mina barn. Problemet kan ju vara att alla inte lyssnar eller är villiga att gå, men då tror jag ändå äktenskapets ”vad Gud fogat samman får därför människan inte skilja åt” väger tyngre. Det finns alltid andra människor att kalla. Men som sagt – jag hade nästan hela klassen emot mig i denna fråga, så bland pastorer kanske jag är relativt ensam om den åsikten.

Den här veckan har ju kyrkomötet beslutat om ny vigselordning i Svenska Kyrkan – så frågorna om familj har kommit upp lite igen… i går kväll chattade jag lite med en präst som just nu predikar över samma text som vi har här – fast han gör det i Göteborgs Domkyrka.

Han tyckte att den här texten visade att Jesus tar ett steg ifrån ”kärnfamilje-tanken” och öppnar för andra familjebildningar som bygger mer på gemenskap än på biologi.

Jag vill nämna det som exempel därför att det i mina ögon är ett klassiskt exempel på när ens egna intressen vilseleder i bibeltolkningen. Han var naturligtvis sugen på att få kommentera kyrkomötets beslut i sin predikan och därför lyckades han, trots gedigen exegetisk utbildning i bagaget, läsa in sina egna önskningar i den här texten.

För så är det – vi har alla någon sorts glasögon på oss när vi läser bibeln.

Så, låt mig göra en kort exegetisk analys av den här texten för er, bara så ni förstår vad jag menar.

Alltså – vi har en vardaglig situation – Jesus undervisar – och något annat vardagligt händer – han blir störd – så vänder plötsligt berättelsen och vi får oss en lärdom – en poäng serveras – och dessutom avslutas berättelsen med ett förtydligande.

Denna text följer samma mönster som Jesu liknelser – en kort enkel vardaglig berättelse som plötsligt vänder till med en överaskande poäng. Grunden för all liknelsetolkning är att titta på poängen – nyckeln till tolkningen ligger alltid i chockpoängen. Blir vi inte chockade idag så måste vi ta reda på hur människorna som lyssnade på Jesus reagerade – och utifrån det förstår vi vart Jesus vill med sitt budskap.

Den här texten har en enda poäng – hela udden i berättelsen riktas mot frågan om den nya och den gamla familjen. Jesus ställer sin biologiska familj mot den gemenskap han har med sina lyssnare och efterföljare. Han definierar denna nya familj utifrån ett enda mycket enkelt kriterium – i vers 35 står det ”Den som gör Guds vilja” är min bror och syster och mor.

Det finns ingenting i den här texten som ger anledning att tro att det är familjepolitik Jesus talar om. Det är inte olika familjebildningar som Jesus ställer mot varandra utan den jordiska familjen ställs mot den himmelska om du så vill. Jesus vill göra det helt klart att det är i denna nya gemenskap han har sin identitet och tillhörighet – inte bara hos sin familj. Han vandrade på jorden som människa, men han är universums Herre och frälsare. Därför väljer han i den här situationen, när han blir störd mitt i en predikan, att utnyttja tillfället och ställa en retorisk fråga – vem är egentligen min familj?

Det är precis som när barnen stör i Markus 10:14 och Jesus använder situationen för att visa på Guds Rike.

Jesus vill ju här mena att alla som vill göra Guds vilja är som hans familj. Och de första kristna levde verkligen upp till detta med sin egendomsgemenskap – de sålde allt och gjorde sig på det sättet helt beroende av kyrkan – man fungerade som en familj – ingen ägde sitt eget utan man delade på och förvaltade allt tillsammans. Sekt skulle vi säkert kalla det för idag, men jag tror faktiskt att det är en typ av kommuniteter som vi kommer få se mer av även i vår tid. Kristendomen innehåller mycket radikala element av utanförskap – att frivilligt ställa sig utanför den gängse samhällsordningen, att inte ta del av konsumismen och mediaflödet utan att istället samlas till bön, sång och måltidsgemenskap. Jag säger inte att jag tror det är för alla, men precis som kristna genom alla tider vald tex. Klosterliv som ett sätt att kunna ägna sig helhjärtat åt Gud så tror jag 60-talets kollektiv mycket väl kan komma igen.

Vi är en familj – men vi sluter oss inte för omvärlden. Kyrkan måste alltid ha en utsträckt hand – diokania – kärleken till nästan. Det är en sak att älska sina familjemedlemmar, men Jesus talar om den kärlek som sträcker sig utanför vad som krävs eller förväntas… till och med att älska sina fiender.

En annan sak som varit aktuellt i veckan är ju Sverigedemokraternas landsmöte och den artickel som Åkesson skrev i Aftonbladet i veckan om Muslimerna som det enskilt största hotet mot Sverige idag.

Jag vill avsluta med några tankar kring detta, därför att SD kämpar för att bli rumsrena och jag stöter hela tiden på kommentarer som ”ja, men det är ju sant som de säger” – och så även i kristna kretsar.

Vi såg ett debattprogram om heltäckande slöja hemma hos mina föräldrar förra helgen – och till och med min mamma säger då ”de kommer hit o ställer krav på att få ha sina grejer, sin mat och sina kulturer, men om vi kommer till deras länder så får vi minsann anpassa oss”.

Det är ju en vanlig mänsklig reaktion, men är det någon som kan se vad som är okristet i den kommentaren? Mitt svar till mamma var – ja, sa inte Jesus att såsom ni blir behandlade av andra så ska också ni behandla dem… eller något liknande…

Nej, Jesus sa inte så, han ville mena att vi som tror på en högre makt och en högre avslutande rättvisa vi ska kunna avstå från hämnd här i livet – vi vet att Gud tar ut vår hämnt i de fall han finner det befogat – därför säger Jesus att vi till och med kan älska våra fiender – samla glödande kol på deras huvuden – göra mot dem så som vi VILL OCH ÖNSKAR att de skulle göra mot oss om vi kom till deras länder.

Nu råkade det bli slöj-debatten jag tog som exempel – men det finns många andra och betydligt djupare exempel vi skulle kunna ta… Åkesson drar en massa sådana exempel på hur han menar att det svenska samhället anpassar sig efter muslimerna som kommer hit – någon förskola som slutat servera fläsk, någon skola som gör skollov tre dagar i slutet av ramadan osv.

Nu har ju vi en tro som åtmistone idag, år 2009, inte förbjuder oss särskillt mycket när det gäller kläder eller mat… och vi är inte lika hårda omkring våra högtider…

Men tänk dig nu att någon skulle tvinga dig genom lag att stjäla och mörda, eller att begå äktenskapsbrott, eller förbjuda dig att hjälpa människor i svår nöd som du ser svälta runt omkring dig trots att du själv har mat i överflöd… Då skulle du också fundera över vad du skulle säga inför Gud Fader själv på den yttersta dagen. När Han säger ”Jag var hungrig och du gav mig inte att äta” – Skulle du svara – nej tyvär gode Fader – jag levde just då i ett land där det var förbjudet att ge mat åt den fattige…

Alltså, min poäng är – när människor på allvar tror att de kan komma att hamna i helvetet för att de äter fläskkött eller inte firar Ramadan – då är inte lagar rätt väg att gå

Ok, jag vet att mycket är kulturella regler snarare än religiösa regler – jag vet att Koranen inte befaller heltäckande slöja och att muslimer får äta fläskkött under ”force majour”. Och jag har mycket stor förståelse för att man vill befria kvinnor från förtryck av alla olika slag. Men jag är också övertygad om att europeiska kvinnor och män hade protesterat högljutt om ”Amerikat” hade mött dem med regler som ”här in the States får kvinnor inte ha huckle eller hatt på huvudet och varje man måste ha minst 3 fruar och på söndagar måste alla unga kvinnor och män gå nakna för att fira att det var så vi en gång skapades och blev till”.

Ett land måste ha vissa lagar och regler för att fungera – men det är politik och inte kristendom – som kristen är min uppgift att älska min nästa, ja till och med min fiende – därmed inte sagt att vi ber och önskar förändring – därmed inte sagt att vi inte vill bjuda med alla människor in på den väg vi funnit som frihetens väg – men det är en helt annan fråga.

Amen.

Hunger och törst – två grundläggande funktioner i människans liv på jorden. Hunger och törst, två drivkrafter som kan ge den största njutning när vi får sätta läpparna till ett glas efter en lång varm dag i rabatterna. Men också två drivkrafter som kan orsaka sådan smärta att vi är beredda att avsäga oss all moral, allt vi lärt oss om god uppfostran, allt vi respekterat och trott på.

Den som stjäl en platt-TV bara för att alla andra har en sån får knappast några sympatier. Men en svältande människa som stjäl för att överleva har vi alla lättare överseende med. Vi vet vad hungern och törsten kan göra med oss, och vi förstår någonstans att människor inte frivilligt svälter ihjäl – en mor som ser sina barn svälta är beredd att göra vad som helst, offra vad som helst, för att få mätta sina barn.

Hunger och törst, starka krafter, starka behov, en källa till njutning såväl som till lidande bortom all gräns. Jesus säger till dig och mig – Jag är livets bröd, den som kommer till mig skall aldrig hungra och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. Och vi förstår från sammanhanget och från lärjungarnas kommande strapatser att Jesus menar en andlig hunger och en andlig törst.

Vid sykars brunn förtydligas Jesu budskap ytterligare.

Ändå kan vi säkert känna ibland som om den där inre källan inte porlar så friskt och rent som vi hade hoppats. Visst kan också de som tror på Jesus känna sig uttorkade och andligt hungrande ibland under långa långa perioder av livet.

Men att vi inte dricker ur källan betyder inte att källan sinat. Jesus säger att han skapar i oss en källa, ett flöde som ger evigt liv – men kanske vi inte alltid söker den inre källan som Jesus låtit flöda fram i vårt inre eftersom livet runt omkring bjuder på kaffe och cocacola serverat i färgglada förpackningar och till rabatterat pris…

Man kan överleva länge på cocacola, men det är inte som friskt källvatten när man är törstig. Låt oss ägna en stund denna eftermiddag åt att ösa friskt levande vatten ur den där källan Jesus skapat i vårt inre.

Amen!

 (före predikan spelas ”Det är Du” med Mattias Martinsson  ( en bra live-version finns på Frizon-CDn från 1999 (Kom och regera Gud!))

När man kommit till sitt eget slut finns det bara en utväg – bara en som håller, bara en att kasta sig mot.

När var senaste gången du kände att du kommit till ditt eget slut? Att du helt enkelt inte klarade dig själv utan Gud mer?

Det händer säkert oss alla ibland – när killen som sjöng på skivan nyss höll på att långsamt men säkert förlora sin syn innan han ens fyllt 30 så skrev han den sången – det händer oss när vi möter mänskligt lidande – när våra nära och kära drabbas orättvist hårt – när sjukdom eller olyckor slår till mot de vi älskar mest – då brukar också de mest halvslumrande kristna böneliv få sig ett ryck i kragen.

Men överlag är vi inte desperata efter Gud – verksamheten rullar på – även om ekonomin kunde varit bättre så får vi mat på bordet o en säng att sova is. Vi är inte förföljda och vi klarar oss – det värsta som ser ut att hända är att kyrkan sakta dör ut, men den tanken har vi också långsamt vant oss vid… frågan är om vi ens kommer falla på knä i bön vid Vasakyrkans allra sista församlingsmöte – vad tror du? Kan du se det framför dig – de sista resterna av församlingen har samlats för att upplösa församlingen – kommer någon mana till desperata rop efter Guds Andes utgjutelse – kommer någon kalla till extra bönemöte – och skulle någon i så fall hörsamma? Eller blir det kaffe med dopp och ett beslut om att skicka kyrkbänkarna till Lettland?

Nu menar jag inte att anklaga eller trycka ner – det jag säger gäller även mig – men min poäng är att trots att vi allihop tror på Gud, för det gör vi ju… vi tror att Han finns, att Han älskar och och att Han frälst oss genom sin son Jesu Kristi död och uppståndelse – vi tror att Han verkar än idag i och genom oss och genom sin församling – vi kanske till och med tror att Han helar eller gör andra under lite undantagsvis… Ändå är det allt som oftats så att både du och jag läser verkligheten med mänskliga ögon.

Så om nu Vasakyrkans medlemstal fortsätter som de gör idag så sitter vi ju där om några år med fjärrvärmefakturan i ena handen och stadgarna i den andra… beslutet måste ju fattas…

Då kan jag inte låta bli att undra – hur många av oss sist kvarvarande medlemmarna tror du har fastat den sista veckan inför det församlingsmötet? Hur många av den sista resten har gått upp en timme tidigare sista veckan för att söka Gud i bön och ropa om ett mirakel som kan rädda församlingen?

Jo men det där med fasta är väl lite extremt? Och sova måste man ju få göra även som kristen??

Jo, men när det vi i dopet sa var ett nytt liv – när vi säger att vi avklätt oss det gamla för att ikläda oss Kristus – när detta nya liv inte får kosta – då är det inte heller värt något. Ibland behöver vi helt enkelt visa både för oss själva, för varandra och för Gud att nu menar vi allvar.

För varje kristen människa har gjort vetekornets resa – i dopet bekände vi vår egen död – en död bort från allt det gamla och ur dopgraven klev vi i rena vita kläder – sympolen för ett nytt liv i Jesus Kristus… Vi har begravt det gamla livet och upp ska ett nytt och större liv ha blommat.

Det betyder att vi inte längre räknar som andra människor räknar, det betyder att även om vi lever kvar i denna världen så tillhör vi en annan. Det betyder att vi lever om vi än dör. Det betyder att vi numera har ställt allt vi är och har under Kristus. Vi har framburit oss själva som offergåva.

Ibland kommer frågan om tionde upp… en del kristna förkunnar tiondegivande som en helig princip medan andra säger att tiondet var en del av det gamla förbundets offerväsen.

Jag brukar säga att de har rätt båda två – tiondet har naturligtvis spelat ut sin roll i de nya förbundet eftersom Jesus säger att det är allt eller inget. Han vill ha hela Dig, inte 10%. Du har inga garantier som kristen att få behålla 90% av din lön eller dina ägodelar – allt du äger och har har du i dopet ställt under Kristus – 100%. Utmaningen till ynglingen som älskade sina ägodelar var – gå och sälj allt – inte 10% utan allt. De första kristna gjorde likadant. Kanske berodde det på att man på den tiden ägde mycket och tyckte att deras ägodelar stod i vägen för den fulla överlåtelsen till Gud – det problemet har vi ju som tur är inte i dag

Tiondet var mycket riktigt en del av det gamla offerväsendet – i det nya förbundet är det allt eller inget som gäller. Kristus gav sitt allt för att ge oss ett nytt liv. Vi begraver vårt gamla liv för att uppstå med Kristus som nya människor med evigt liv framför oss. Att bekymra sig om sina ägodelar i det läget är inget annat än rent småaktigt.

Så, eftersom folk alltid blir upprörda när man talar om tiondet måste jag antagligen klart och tydligt specificera vad jag menar… Så här tänker jag. Om man inte ens offrar en en tiondel av sitt liv lever man ju inte ens upp till det gamla förbundet – och Jesu utmaning till oss är vårt allt – 100%. Att lägga allt vad vi är och har under Honom, i tjänst för hans rike. Sen tror jag Paulus skulle uttryckt det ungefär så här – för er mänskliga svaghets skull är tiondet ändå en mycket god utgångspunkt rent ekonomiskt.

Vi har talat om det förut i flera predikningar, men Jesus vänder sig konstant i hela sin gärning emot de som försöker göra regler istället för hjärta – varje regel begränsar det helhjärtade i evangelium. Så när vi ger av det vi äger är det inte procentsatser vi tänker på utan i mitt huvud vill jag ha tankar som helhjärtat, överlåtet, osjälviskt, utgjutande, välsignande – gå igenom plånboken med de orden i tanken så blir jag mycket förvånad om någon skulle komma och prata tionde med dig sedan.

Nå, vi talade om desperation – vad som är värt något i våra kristna liv – vad som får oss att offra något för det vi vill uppnå eller se.

Nu kanske du har svårt att känna så starkt för församlingen att du skulle be eller fasta extra bara för den – så låt fantasin löpa fritt och skapa dig ett eget tankeexempel – kanske är det en nära släkting som blir svårt sjuk, kanske är det dina barn som inte vill ha med kyrkan att göra… Vad finns det som kan få dig på knä? Finns där något som kan få oss att erkänna att nu är det Du Gud eller inget – nu har jag inget mer att tillföra – nu räcker mina kontakter, pengar eller kunskaper ingenvart längre – nu är det Du eller inget Gud!

För helhjärtad överlåtelse kräver en del övning – om man vill behålla hjärtat mjukt måste det banka hårt ibland. Vi kan inte tro att vi plötsligt skulle vara beredda till offer i bön eller fasta när det väl händer något allvarligt. Här gäller samma övning som annars i livet. Så det är en utmaning som kristen att söka upp nöd och låta det beröra oss på djupet. Har du inget lidande i din närhet så engagera dig i Rädda Barnen eller amnesty – se på nyheterna på TV eller börja brevväxla med en missionär någonstans – på något sätt behöver du låta ditt hjärta engagera sig för Guds Rike.

För om inte vetekornet faller i jorden och dör…

Vet du, förra lördagen var jag på en föreläsningsdag i Forshaga missionsförsamling på temat vi vill växa – två personer har studerat växande församlingar i Sverige – och för att få ett brett och relevant material som alla vi andra icke växande församlingar skulle kunna lära oss av så valde de växande församlingar ur de vanliga samfunden i Sverige – de studerade 2-3 växande församlingar i Misskonskyrkan, Baptistsamfundet, EFK, Pings osv – 15 växande församlingar djupdök de i – och en gemensam nämnare för alla dessa 15 växande församlingar i Sverige (växande genom nyomvändelser – inte flyttbetyg) var att de alla varit riktigt på botten – alla dessa 15 växande församlingar kunde peka på en tidpunkt då församlingen var riktigt nära upplösning, splittring eller konkurs – alla dessa församlingar hade stått på ruinens brant när några medlemmar fattat det modiga beslutet att Nu måste vi pröva något nytt!

De hade alla kommit till sitt eget slut – sökt Gud och bestämt sig för att satsa på nytt.

Nu är det ju inte sånt vi vill bli av med som måste dö likt vetekornet – jag har hört denna text förkunnas som att man ska stoppa ner sitt ego i jorden och låta det dö – men poängen med vetekornets lag är ju sådd och tillväxt – det man begraver – det man vågar överlämna i åt Gud – det återuppstår till nytt liv!

Vetekornets lag är att vara beredd att avstå det vi tycker oss behöva för att se det komma tillbaka i välsignad form. Pojken med 5 bröd och två fiskar fick lämna ifrån sig sin matsäck för att brödundret skulle kunna ske. Han hade kunnat vara den ende på hela fältet som var mätt och belåten. Men hans chansning att ge sin matsäck till Jesus gjorde också att han riskerade att sitta där lika hungrig som de andra… Men det lilla han avstod för Guds Rike växte bokstavligen till så det räckte till alla och blev över.

Vetekornets lag är att Gud Fadern tog sin mest älskade – sin egen son – och lät honom falla till jorden och dö – för att vi alla skulle få del av hans uppståndelse och liv!

Alltså – det är inte fråga om att skiljas från det vi hatar hos oss själva utan från det vi älskar… nämligen oss själva. Utmaningen är inte bara att dö bort från sitt ego, utan att dö bort från sig själv och att uppstå till ett nytt liv i gemenskap – en gemenskap med Kristus och en gemenskap med Hans kyrka.

Amen!