Sackaios – Predikan i Vasakyrkan 20 okt 2013

Luk 19:1-27

Lukt av intorkad svett och cigarettrök-mättade kläder. Man känner doften av gammal alkohol från mannen framför mig i kön till kassan. Jag vet egentligen ingenting om honom förutom att man ser honom rätt ofta på bänkarna vid folkets hus…

Om jag tillåter mig att gissa så är han en av dem som hamnade i kläm när mentalvården ”reformerades” och patienterna skulle få eget boende, men hamnade på diverse torg istället. Mannen är lång, men kutryggig, alltid smutsig, har solglasögon, röker när han kan, alltid en burköl i handen, alltid ensam och talar ord som man inte förstår om man råkar höra honom när han försöker köpa mellanöl i ICA.

Hur många gånger har jag tänkt att faktiskt gå fram och bjuda hem någon som ser ut att behöva ett mål mat och en dusch. Eller kanske bara våga fråga honom om han vill ha en korv från torggrillen.

”När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: ”Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem. Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: ”Han har tagit in hos en syndare.”” (Luk 19:5-7).

Det finns nog inga direkta likheter mellan Sackaios och mannen i ICA-kön, förutom att de tillhör de marginaliserade i samhället.

Mitt problem är mumlarna, dessa ofta etablerade samhällsmedborgare som blev så provocerade av Jesu gärningar och ord. Jag är ju ofta en mumlare själv. Jag vågar inte hjälpa mannen för vad skulle de andra i bostadsrättsföreningen säga, tänker jag? Vad skulle min fru säga? Vad skulle man säga på torget? Vad skulle han säga? Är han mentalt sjuk? Våldsam? Oberäknelig? Men precis som oftast är det många som mumlar och har åsikter och diskuterar – medan Jesus gör…

Det är många som ser något i den här berättelsen…

Sackaios ser något hos Jesus som människor idag har svårt att se i kyrkan – det borde vi försöka se så vi kan bli mer lika Kristus och få det sinnelag som också fanns hos Kristus som Paulus skriver i Filipperbrevet. För även om vi som kyrka aldrig kommer bli en alltigenom sann Kristusbild så är det ändå ett stort problem när vi skrämmer iväg de människor som Jesus lockade.

För Sackaios vet nog om att han inte är Guds bästa barn – att han tagit lite för mycket tull och skatt av folk och gjort sig egna rikedomar – klart han visste – för folket visste, och de lät honom veta genom att frysa ut honom. I folkets ögon var han en syndare, så helt säkert kände han det själv också.

Då är det ju märkligt att han så gärna vill se Jesus!? I vår tid vill man ha sin smuts för sig själv, vi kallar det personlig integritet och där ska minsann inga religiösa klåpare komma och pilla… I vår tid är det som om till och med rätt hyfsat folk känner ett främlingsskap med kyrkan och Jesus och inte känner att de hör hemma eller är välkomna.

Med Jesus var det annorlunda. På något vis drog han just dessa människor till sig – eller de drogs till honom helt enkelt.

Kanske, eller troligtvis, är det vår fula ovana att komma med läror och dogmer istället för närvaro och omsorg som gör skillnaden. Det märks tydligt tex. på pingströrelsens reaktioner på Niklas Pienshos predikan på Nyhem i år. Vi blir förtvivlat ängsliga så fort vi tror någon är och pillar på läran. Men sanningen är att Piensho gjorde precis som Jesus – han satte närvaro, kärlek och omsorg före viljan att sprida den sanna läran – före I TID alltså, det betyder inte att Piensho avskaffar eller knuffar undan läran. Han säger egentligen bara – låt oss bete oss som Jesus gjorde och komma med lära och sanning när vi har en relation som håller.

För om Jesus mött Sackaios i trädet med orden ”kom ner hit din fifflare så alla får se vilken skurk du är!” och ”om du ångrar dig nu och offentligt bekänner din synd och ger tillbaks allt du tagit med ränta – då kanske jag kan tänka mig att käka middag med dig sen.”

Ja då hade berättelsen om mötet med Sackaios dött ut där och då och knappast någonsin funnit sin väg in i vår heliga skrift.

Men så är de ofta vi gör. För det är lättare att skriva insändare om människors fel än att umgås och möta.

Klart inte Sackios kunde stå där i folkmassan. Folk ville inte ha honom där. Trädet gav honom möjlighet att både se bättre och att gömma sig. Han kunde också fortsätta se ner på människor. Uppe i trädet hade han ingen markkontakt. Fotfästet hade han ju redan förlorat.

Så kallar Jesus ner honom på marken. Kom ner och sätt fötterna i myllan. Kom och var bland människor. Och innan någon ens hade hunnit mumla förargat eller han själv hade hunnit nämna något om hur han skulle bättra sig, säger Jesus: Idag ska jag gästa ditt hem.

Som så ofta när Jesus mötte människor. Markkontakt, ett möte ansikte mot ansikte i ögonhöjd, och så sker förändringen. Så skedde den stora förändringen i Sackaios liv. Någon såg honom, någon ville hans förändring, någon fick honom att känna marken under fötterna. Det blev Sackaios väg till att ta ansvar för den makt han hade. I sitt liv och i det samhälle som han var en del av.

För också Jesus ser – han ser något annat än vad folket ser. Han ser en desperat man, en vuxen karl som klättrar i träd för att få se… Det är som när tonåringarna tältar på trottoaren i Januari för att få biljetter till One Direction.

Jesus inte gjorde skillnad på människor. Och i det gjorde han skillnad för människor. Sackaios var en människa skapad av Gud, som alla andra. Lika mycket värd att älska som alla andra. När Jesus såg honom, såg hans desperation. Han valde att tala med honom öga mot öga och då skedde den stora förändringen. Och hans förändring gjorde skillnad för människor.

Bibelberättelserna är sprängfyllda av exempel på hur vi ska hantera vår makt. Du ska inte vränga rätten för invandraren. Stå inte i skuld till någon utom i er kärlek till varandra. Om du slagit ner dina oliver ska du inte söka igenom grenarna efter fler utan lämna det som är kvar åt invandraren, den faderlöse och änkan. Ha inte ögon bara för den finklädde. Du ska inte förvränga sanningen. Du ska inte ta mutor. En invandrare ska du inte förtrycka. Du ska älska din nästa så som dig själv.

Det går inte att säga det enklare eller tydligare: Gör inte skillnad på människor. Det är vår skyldighet och vår möjlighet därför att Jesus inte gjorde skillnad på människor. Och i detta be för alla överallt.

När vi inte orkar ta ansvar, när vi flyr upp i trädet som Sackaios, när vi gjort fel då finns det en som ser oss i ögonen. Och då finns samma nåd där också för oss.

Paulus får ge ord åt den nåden:

Fullfölj nu arbetet, så att resultatet svarar mot den goda viljan – allt efter er förmåga. Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med det han har och bedöms inte efter vad han inte har. Nåd också för oss.

Folket ser och mumlar – det har folket alltid gjort, men försök se till så du inte hamnar i den folkskaran…

-så kan man väl ändå inte göra?

– han borde verkligen veta bättra!

Det är precis som om vi tror att vi måste ta avstånd hela tiden. Jesus tar inte avstånd, han blandar sig i. Han lever sitt liv och sitt budskap rakt in i människors liv. Det betyder verkligen inte att han är tyst med vad han tycker, men han är aldrig rädd för att ses med eller beblanda sig med syndare. Och i mötet med människor låter han ofta dem själva se problemet innan han talar om det.

Däremot är han stentuff mot dem som tror sig vara lite bättre, lite högre, de som vet hur man ska leva och göra… och mot dem skräder han sällan orden.

Till slut är det en till som ser…Sakaios sin synd, och den drabbar honom från insidan. Anklagande blickar, sanningar från sanningssägare, allt sådant rinner ofta av, studsar mot våra hårda pansar… men när kärleken kommer in öppnas dörren och ut väller all smuts och skam.

Jag har huset fullt av katter hemma, en del får gå ut, andra inte… Jag vet allt om hur svårt det är att öppna en dörr för att själv komma in och endast släppa ut de rätta katterna – när väl dörren är på glänt går flödet liksom inte att stoppa…

Låt oss möta människor med gläntande dörrar, låt oss hjälpa människor att våga glänta lite på dörren… För när vi möts där i dörrspringan händer det allt som oftast att de både vet och känner inom sig allt det där som vi länge velat säga dem i ansiktet.

Vi ska dela bröd och vin. Tecken på att vi hör ihop. En liten bit bröd, några droppar vin. Färdkost. Tecken på vad världen behöver. Bröd och gemenskap som bär oss i vårt ansvar och bär oss när vi inte orkar. Jesus säger: för dig utgiven, för dig utgjutet.

Amen!

Mannen med lera på ögonen – Predikan i Vasakyrkan 6 okt 2013

 

Joh 9:1-7

1Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. 2Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” 3Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. 4Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. 5Så länge jag är i världen är jag världens ljus.” 6Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon 7och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.

 

Den Gammaltestamentliga texten för idag är:

 

1 Mos 15:5-6

5Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.” 6Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.

 

Temat är ”trons kraft”, men just de här två texterna tar sikte på den delen av tron som handlar om att tro det omöjliga… Tron är en gåva från Gud säger vi – eller Bibeln säger det – och tron är det hopp som bär oss, tron är vissheten i Jesus Kristus och tron är det som förenar oss.

 

Tron behövs också för att göra under – ibland hos dig, ibland hos någon eller några andra – men tron verkar vara en avgörande faktor. Och så finns det här temat rakt genom hela Bibeln – Gud vill ibland – titt som tätt faktiskt – utmana oss att tro det omöjliga.

 

När jag först läste dagens Johannestext bli jag sittande i egna tankar. Det är åtminstone två saker jag inte förstår. Varför smetade Jesus in lera i den blinde mannens ögon? Det gör väl ingen blind seende. Det verkar mer vara en metod för den som vill göra en seende blind!

 

Och varför är det plötsligt så viktigt för Johannes att ge en lektion i hebreiska? ”Siloa betyder utsänd.”

 

Jag brukade få rätt bra betyg på mina uppsatser under skoltiden, men en sak som jag alltid fick röda streck och bockar för var när jag flikade in förklaringar eller exempel som parenteser eller bisatser överallt.

 

När Bibelns författare, som skrev med en gåsfjäder doppad i bläck på pergament gjort av djurhudar, när de tar sig tid och plats på pergamentet att skriva in en sån här förklarande liten parentes – Siloa betyder utsänd – då måste det betyda något – något viktigt som Johannes och de andra Hebreerna som var med när det hände har förstått men som Johannes vet att läsaren av hans evangelium kanske inte kommer att fatta om han inte förklarar det.

 

Nå, nu kunde han gärna fått förklara lite till, för jag blir inte riktigt klok på det… Det är ju en intressant liten upplysning, men är det också på något sätt nyckeln till att förstå hela det här sammanhanget?

 

 

Jag vet inte vad Johannes menar att det här ordet ”utsänd” ska säga oss, och jag vet inte varför Jesus smetade lera på mannen. Det gör ingen annan heller såvitt jag förstår…

 

Men en sak vet jag: att Jesus hade kunnat ge mannen sin syn tillbaka utan lera. När t.ex. Bartimaios, en annan blind ber om hjälp, säger Jesus bara: – Gå, in tro har hjälpt dig, och Bartimaios fick sin syn tillbaka.

 

Vi vet att Jesus kunde – han kunde till och med hela på avstånd… Kanske var Jesu handlande en provokation? Det var ju sabbat. På den dagen fick man inte göra en deg, inte smörja in någon och inte göra någon frisk. Men Jesus gör allt detta – och påstår dessutom att Gud vill det. Eller är det så att Jesus helt enkelt gör mannen lite smutsig bara för att mannen ska vilja lyda Jesu befallning att gå till Siloadammen och tvätta sig? Är det så att tvättandet i Siloadammen är en symbolhandling och att det därför var viktigt för oss att förstå att Siloa betyder ”utsänd”?

 

Jesus sa att han var utsänd. ”Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig.” Fariséerna går emot det, 9:16: ”Mannen han talar om är inte sänd av Gud, han håller inte sabbaten.” Men den f.d. blinde tiggaren har sin analys klar, Joh 9:33: ”Om den här mannen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.”

 

Frågan är het. Om Jesus är utsänd talar han inte i egen sak, utan i Guds. Och då borde vi alla lyssna. Vill vi inte lyssna, måste vi också förneka att han var utsänd av Gud. Ordet ”utsänd” avgör allt. Kanske smetar alltså Jesus lera i en mans ögon för att mannen ska vilja tvätta sig i en källa som heter ”utsänd” för att på det sättet visa dessa blinda fariséer att om de bara ville tvätta sig rena hos honom som är utsänd, d.v.s. ödmjuka sig inför Jesu uppdrag, så skulle de också se Gud… puh! Men kanske?

 

Det här stycket är fullt av spekulationer och gissningar. Lärjungarna börjar med att diskutera lidandets problem: Varför är mannen blind? Grannarna funderar om vem mannen är. Fariséerna debatterar sabbatsbudet. Och nu har bibeltexten fått mig att resonera en lång stund omkring en näve lera och namnet på en damm.

 

Alla pratar. Bara Jesus handlar. Lärjungarna har frågor omkring varför mannen är blind. Men Jesus botar honom.

 

Kanske ville Jesus visa hur blinda Fariseerna var, kanske vill texten visa hur lätt vi själva blir förblindade av vår vilja att förstå, begripa och ha kontroll.

 

Abraham texten talar ett helt annat språk – se på stjärnorna! Sikta mot stjärnorna brukar vi säga ibland. Det är en text som utmanar oss att tro det omöjliga. Att lägga bort vårt förnuft och vår hjärna en stund och bara lita på det Gud säger eller har sagt.

 

Nu är vi ofta snabba fram med en sorts själavårdande överslätning och säger nästan alltid – men Gud har ju gett oss en hjärna och ett förnuft också.

 

Jo, det har han… men det verkar onekligen som om det finns tillfällen när vi inte ska lita till vårt förnuft utan till Hans ord!

 

Jag tror det är en viktig poäng också i Johannestexten – Jesus gör sådär många gånger när han gör under – att han ger folk en helt meningslös uppgift att utföra. Den här mannen får gå och tvätta bort gegga som Jesus smetat på honom. Några andra ska gå till prästen och visa upp sig. Lärjungarna måste börja dela ut av fisken och bröden innan undret sker att det räcker till alla.

 

I Gamla testamentet är det likadant. Profeten Elisa skickar Naaman att doppa sig i en flod ett visst antal gånger – Naamans invändning är klockren – har vi inte rent av renare floder hemma? Och änkan som Bengt talade om förra söndagen måste ta fram så många hinkar, kannor och skålar hon har tro för innan hon ska börja hälla upp av oljan som då fyller allt hon tagit fram men sedan tar tvärt slut.

 

Det är inga tillfälligheter… Det handlar delvis om att Gud testar vår tro – samma som när Abraham får den ofattbara uppgiften att offra sin Isak. Men det handlar också om att vi själva får visa vår tro.

 

Inom kognitiv beteendeterapi jobbar man med att det vi gör påverkar hur vi tänker – det här är samma sak – du måste agera utifrån den tro du har i en viss situation – och allt som oftast får du bönesvar utifrån den tro du uppvisat.

 

Känns det provocerande? Ja för mig gör det det… Borde inte Gud hjälpa alla – oavsett tro? Borde inte Gud kanske framför allt hjälpa dem som inte är så starka i tron?

 

Gud gör också det i sin nåd – över hela jorden och in i varje liten avlägsen smutsig vrå sträcker sig Hans Nåd – ny för var morgon, dygnet runt, vecka efter vecka…

 

Men det är ändå en tydlig och klar utmaning rakt genom hela Bibeln att när vi hör från Gud, och då menar jag inte bara eldskrifter på väggarna eller profetior utan också genom Guds ord Bibeln – då är det en utmaning till oss att våga agera och handla på det som sägs…

 

Och ofta är det rent idiotiska grejer som lera på ögon eller doppa sig i en å eller vandra runt en stad en väldig massa gånger så fienderna får tillfälle att skratta åt dig dag efter dag efter dag tills deras stad till slut rasar samman.

 

Eller så ska du bygga en båt mitt i öknen nånstans och år efter år stå ut med att hånas och narras tills en dag tillslut du är den ende som håller dig flytande.

 

Mannen med lera på ögonen har en hel del såna här tankar i huvet när han går… Jaha, nu fick jag då äntligen möta Jesus – men inte fick jag min syn… nä, men smuts i ansiktet fick jag så nu ler folk extra hånfullt mot mig när jag går…

 

Och vad ska de säga om jag nu trots allt faktiskt går och tvättar mig i just den där dammen som Jesus sa  – äh, de kommer skratta åt mig och säga ”tror du fortfarande att han ska ge dig din syn tillbaka du dåre”. Nä, jag går hem o tar en dusch istället… det är ju ändå ingen idé…

 

Ja, sådär gick säkert hans tankar – hur kan jag veta det?? Jomen han är ju människa precis som jag – och så går mina tankar allt som oftast…

 

Men nu gjorde han ändå valet att göra som Jesus sa – trots att det verkar rätt idiotiskt… trots att han fortfarande är minst lika blind som innan… trots allt så går han inte till första bästa handfat utan till den damm Jesus sagt – och han kom tillbaka seende!

 

Så lyft blicken, se mot stjärnorna, och inse en gång för alla att ditt förnuft och logik inte räcker ens bortom trädtopparna… Men i trons lydnad har du an arvedel långt rikare än alla stjärnor på himmelen. För i Honom har vi vår styrka, hos Honom vilar vår tro och vårt hopp, och han ska inte låta oss stå där med skam, även om det ibland kan kännas rätt pinsamt ensamt att vara ett trons barn.

 

Amen!

Gå därför ut – predikan i Korskyrkan 29 sept 2013

Läs Johannes 20:19-29

När jag läst om Jesu lärjungar på Påskdagens kväll innanför stängda dörrar har jag ofta tänkt: Det var verkligen inte mycket att satsa på. Är detta verkligen början på en aktiv, världsomspännande rörelse som kommer att överleva och vara vital och levande efter 2000 år? Där fanns de som somnat och flytt i Getsemane, förnekat honom vid kolelden, varit frånvarande på Golgata, uppfattat kvinnornas ord om uppståndelsen som prat, varit allmänt uppskakade av det de varit med om under påskveckan och tappat tron på att Jesus verkligen var den han sa att han var. Var detta verkligen något att satsa på för Jesus? Fanns det inte andra än dessa fega fiskare som kunde vara grunden för hans kyrka? Kommer verkligen väckelsen genom sådana människor?

Och se på oss som 2013 är hans lärjungar. Hur ser det ut hos oss? Är vi verkligen det folk som skall vara väckelsens folk? Vi somnar in bedövade av världens och tidens sömnmedel, vi flyr undan när vi skulle bekänna, vi förnekar Jesus i ord och handling, vi har för länge sedan låtit Mammon ta herraväldet i våra liv, vi har böjt knä för vår tids gudar, pengar, sex och makt, vi formar egna teologier som passar oss, vi läser inte Bibeln längre och låter inte dess undervisning genomsyra oss, vi är inte längre heta på Jesus och församlingen, vår efterföljelse av Jesus är ofta sval och halvhjärtad och ofta mer av kulturellt intresse än hängiven efterföljelse. Vi har blivit ljumma, avmätta och ibland likgiltiga. Är vi i dag verkligen något att satsa på för Jesus?

Det var verkligen ingen expansiv väckelseluft i huset i Jerusalem på Påskdagens kväll. Det fanns inga evangelisationsparoller, inga uppmuntrande hallelujarop, inga glada och trosvissa Amen!. Det var en djupt deprimerad stämning. Där och då fanns det mycket som hindrade den väckelseexpansion, som Jesus ville se och som skulle komma.

 

Vad var det då som hindrade? Kan vi se samma hinder i dag för väckelse och evangeliets framgång? Jag ser tre hinder då och nu:

1)     Teologiska hinder, lärjungarna trodde inte.

De trodde inte längre att Gamla testamentet var aktuellt för dem. De trodde inte att Jesus var den han sagt att han var, att han var unik och enda vägen till Gud. Det trodde inte att hans död hade någon som helst mening och framför allt, de trodde inte på uppståndelsen. De hade hört hans ord under mer än tre års tid, men nu var alltsammans borta. Deras teologiska insikter förde dem inte ut till en enda människa

Hur är det idag? Finns det teologiska hinder, i så fall vilka? Tvekar vi om Bibelns auktoritet? Tvekar vi om Jesus är en levande och uppstånden person? Tvekar vi om han är enda vägen till Gud? Börjar vi tro att alla andra religioner också når fram? Tror vi att alla människor blir frälsta ändå? Har vi tappat tron på att människor går förlorade utan Jesus?

2) Strukturella hinder, lärjungarna var instängda.

De hade fått en struktur för evangelisation, när Jesus skickat ut dem två och två, ut på vägarna, in i byarna och städerna. Var fanns detta nu? Varför valde de de fyra väggarna istället för de fria vägarna? Innanför fyra väggar med låsta dörrar nådde de inte en enda människa. Med den strukturen fanns inga möjligheter att nå framgång. Där inne var det varmt, lugnt och skönt och de kunde odla sin interna gemenskap och så småningom utraderas från kartan.

Hur är det idag? Hur mycket av våra strukturer ligger i vägen för oss och hindrar oss att nå ut till nya människor? Älskar vi de fyra väggarnas trygghet i stället för de fria vägarnas faror? Hur mycket hindras vi av våra strukturer, våra kyrkor, våra invanda verksamhetsmönster? Hur ofta säger vi alla kyrkors sju sista ord: ”Så där har vi aldrig gjort förut!” Ber vi kanske: ”Gode Gud, vi ber om förnyelse och förändring, så att vi kan fortsätta vårt arbete som vi alltid har gjort!”

3)     Personliga hinder, lärjungarna var rädda.

Hindren fanns inte bara i teologin eller i strukturerna, det stora hindret fanns i deras hjärtan i form av fruktan. De var helt enkelt rädda, trots att de under tre års tid hade följt den modigaste person, som levat på denna jord. Trots att de hade massor av ord från honom, som sa: ”Frukta inte!”, han som inte var rädd för sjukdomar och stormar, demoner och motståndare, präster och romerska makthavare. Han som till och med gick i döden med ett oerhört mod, med en rak rygg och med ett gudomligt lugn.

Hur är det i dag? Jag tror att fruktan är i dag det allra största hindret för vårt vittnande och vår evangelisation. Vi kan skylla på teologin eller strukturerna, men skall sanningen fram är vi alla rädda. Rädda för att möta andra, rädda för vad andra skall säga, rädda för att göra bort oss, rädda för att säga fel ord, rädda för att vi skall få motstånd, rädda för att tillfället inte skall vara rätt, rädda. Detta trots att vi vet att Bibeln innehåller orden ”Frukta inte”, 365 gånger, en gång för varje dag.

 

Dessa hinder måste undanröjas, om något skall hända och Jerusalemväckelsen börja flamma. Så var det då och så är det nu. Det finns fortfarande för mycket som hindrar. Det såg nattsvart ut då och ibland ser det mörkt ut i dag också. Skulle lärjungarna bli en liten och marginaliserad sekt, som långsamt dog ut och som inte satte några spår i historien? Skall vi i dagens kristenhet i Sverige bli den sista spillran av kristen tro, och långsamt förtvina för att så småningom utplånas ur det svenska samhället och den svenska historien? Den risken var överhängande för Jesu lärjungar i Jerusalem då och den risken är överhängande i dag.

Då kom Jesus!

Detta var då och är nu vårt enda hopp. Det är Jesu närvaro och mötet med honom som är förutsättningen för förnyelse, väckelse, expansion och evangelisation. Det är bra med program och strategier böcker om evangelisation och predikningar över olika teman, men både du och jag vet att det som får oss igång är ett möte med Jesus själv.

Därför ger jag inte ett program för evangelisation, jag ger dig inte själavinnandets tio principer, jag ger dig inga tankar om en framgångsrik strategi, jag ger dig inte heller 15 tips för hur du skall utforma ditt personliga vittnesbörd. Allt detta kan vara bra, men i dag vill jag mycket enkelt försöka ge dig Jesus. Han har kommit till oss i dag innanför våra fyra väggar. Han är lika uppstånden och levande som i Jerusalem, lika underbar, lika fantastisk, lika unik, lika befriande, lika upprättande, och lika full av kärlek.

1)     Jesus – den uppståndne och levande.

Han är ingen myt och hans uppståndelse är ingen symbolisk berättelse, som vi kan njuta av som vacker poesi. Han är inte en hög med ben som för länge sedan förmultnat. Han är inget vackert minne, han är inte en i raden av religionsgrundare, han är inte instängd i historien, han är inte en sinnesförvirrad fanatiker, som vi kan ta med en nypa salt.

Han är den som evangelierna beskriver med sådan trosvisshet, han är den vars ord och handlingar överträffar alla andras i historien, han är den som tar synden på djupaste blodiga allvar, men som älskar alla syndare med oändlig kärlek. Han är den som gav sitt eget liv i en frivillig död på korset och genom detta för alltid öppnade vägen till Gud. Han är den vars grav var tom på Påskdagens morgon, den som uppstod och lever och som rör sig fritt.

2)     Jesus – den som ger frid.

Varje gång jag läser detta förundras jag. Jesus kommer inte med förebråelser, med kritik, med uttryck av besvikelse och bitterhet mot innestängda, tvivlande och rädda lärjungar. Han kommer inte för att meddela att han inte har användning för dem i deras misslyckanden, deras förnekelse, tvivel, otro och rädsla. Han kommer med frid och det är hans frid som förjagar all fruktan, all rädsla, all ångest, alla tvivel, all tvekan. Jesus vet att den som skall bära ut budskapet om frid på de fria vägarna själv måste äga denna frid och arbeta för frid och fred.

FRID handlar om frälsning, återvunnen helhet, harmoni, försoning, upprättelse. Detta är vårt budskap och vårt ärende, och de som förkunnar och lever detta måste själva ha tagit emot och leva i Jesu frid. Jesus ser på dig och mig i dag och säger: ”Frid åt er alla!” Inte en känsla, inte ett tillfälligt rus, utan ett varaktigt tillstånd av frid med Gud, frid med sig själv, frid med andra och frid med hela skapelsen

3)     Jesus – den som sänder oss som han är sänd.

Hela Bibeln visar klart att Gud inte är en passiv och avvaktande Gud, han är hela tiden aktiv och han använder enskilda människor för att förverkliga hans vilja i världen. Gud är en talande Gud, men också en sändande Gud, en Gud som har ett ärende och ett uppdrag. Det uppdraget är frälsning och försoning. Bibeln och hela kyrko- och missionshistorien handlar om människor som Gud har kallat, utrustat och sänt. Alla är sända, en del med uppdrag hemma och andra långt borta. En del för att tjäna i yrken av olika slag, en del för att tjäna i församlingens och missionens tjänst på heltid.

Jesus ger hopp i en värld som förlorat hoppet och som väntar på det stora sammanbrottet och den slutliga katastrofen. Vi är alltså, precis som Jesus, indragna i Guds stora räddningsaktion för människor och för sin skapelse och han förväntar sig att vi skall gå

4)     Jesus – den som spränger gränser.

Jag talade om det som hindrade expansionen och rörelsen, fyra väggar, reglade dörrar, begränsade perspektiv, förutfattade meningar, traditioner och konventioner och framför allt rädsla och fruktan, gränser av olika slag. Jesus visar genom att gå genom reglade dörrar att inget kan hålla honom instängd. Inte ens graven kunde hålla honom kvar trots alla romerska sigill. Han är då som nu den store gränsöverskridaren och att sändas av honom är alltid att spränga gränser. Till och med när Jesus hade sprängt den reglade dörrens gräns, fanns det gränser kvar som lärjungarna måste överskrida tillsammans med den levande Jesus. Gränsen mellan judar och hedningar, kulturella gränser, könsgränser, sociala gränser, geografiska gränser, språkliga gränser, nationella gränser. Hela Apostlagärningarna är en berättelse om sprängda gränser.

5) Jesus – den som ger fullmakt att förlåta.

Vilket oerhört uppdrag, vilken oerhörd kraft, vilken oerhörd resurs vi får av Jesus i orden: ”Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden”. Tala om gudomlig auktoritet!! Sändningen och uppdraget går i första hand inte ut på att kritisera, döma, fördöma, även om det också ligger en profetisk kallelse att avslöja och kasta ljus över synd, ondska, orättfärdighet, hyckleri och annat som frodas i och utanför fromma kretsar. Jesu uppdrag, lärjungarnas uppdrag och vårt uppdrag är förlåtelse, försoning, upprättelse, befrielse. Och detta är vi ensamma om att kunna förmedla med Jesu auktoritet. Detta kan inte meditationstekniker, yoga, mindfulness eller annat ge. Detta kan inte politiker, miljöaktivister, forskare, sociologer, läkare och terapeuter ge om de inte är Jesu lärjungar. Detta är Jesu lärjungars unika kallelse då och nu.

6)     Jesus – den som ger helig ande och kraft.

Det Jesus vill se hos sina lärjungar kan ju verka totalt omöjligt att förverkliga. Dom behöver ju bara se på sig själva och de andra för att förstå att uppdraget och sändningen är helt omöjlig. Skulle Jesus berättat där i Jerusalem att lärjungarna skulle bli utgångspunkten för en världsomfattande rörelse hade de nog sagt ungefär: ”Men Jesus, nu tar du väl ändå i. Skulle vi kunna erövra världen, vi som knappt kan hålla huvudet över vattenytan, vi som har förrått, förnekat, flytt, fruktat och stängt in oss?

Så kan också vi tänka, men det fanns och finns en hemlighet, Den Helige Ande!! Jesus uppmanar då och nu: ”Ta emot helig ande!”. Han säger i Apg. 1:8, ”Ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er och ni skall vittna om mig i Jerusalem, och i hela Judéen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns”. Teologerna har diskuterat när lärjungarna tog emot Anden, om det var här eller på Pingstdagen och vi har i kyrkans historia diskuterat om det skall kallas andedop, second blessing, andeuppfyllelse, pingstupplevelse eller någon annan beteckning. Vi har diskuterat hur detta skall gå till, som en ljum andning, en brakande storm, tungor av eld eller på annat sätt. Är det obligatoriska tecknet tungotal eller fungerar det ändå? Vi har format mönster och modeller för denna erfarenhet, ibland har det öppnat och ibland har det låst. Det viktigaste är inte HUR utan ATT det sker. Det viktigaste är inte att teologisera, utan att öppna. Det viktigaste är inte att det blir en punkt, utan en process. Om lärjungarna står det i Apg. 13: 52: ”Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande” och Paulus uppmanar: ”låt er uppfyllas av ande”. Det händer inget med lärjungarna om de inte uppfylls av ande och det händer inget avgörande med oss heller. Det är Anden som gör skillnad, det är Anden som förvandlar en grupp rädda lärjungar till frimodiga vittnen, det är Anden som förjagar rädsla så att vi kan gå vart som helst, bli vad som helst och möta vad som helst i Jesu namn.

 

AMEN!

Kristi sinnelag – predikan i Vasakyrkan 22 sept 2013

 

Fil 2:5-8

5Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. 6Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud 7utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa 8gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.

 

Vad är det för sinnelag det pratas om? Ja, jag tror inte det handlar om humör… och inte heller tror jag det handlar om personlighet… Nej, det är ett konkret exempel och texten svarar ju faktiskt själv – det sinnelag som rådde hos Kristus Jesus NÄR han avstod från allt, antog en tjänares gestalt, ödmjukade sig och var lydig ända till döden på ett kors.

 

När Gud uppenbarar sig för världen gör han det genom Jesus – genom att sända sin egen son till jorden i ”en tjänares gestalt”. När han lämnar jorden igen lämnar han efter sig ett uppdrag – att fortsätta sprida det goda budskapet – evangelium. Då är ju en relevant fråga hur vi gör när vi vill ”uppenbara Gud” för andra?

 

Under sommaren fick vi höra om en evangelist som rest världen runt med ett hopdiktat vittnesbörd. Som så ofta annars är det som låter för bra för att vara sant inte heller riktigt sant på riktigt. Kanske kan man helt enkelt föra in såna övertramp på Paulus konto för falska förkunnare:

 

Fil 1:18 18Än sen? Falska eller hederliga syften – i vilket fall som helst blir Kristus förkunnad, och det gläder jag mig över.

 

Men problemet bakom att våra predikanter överdriver och fuskar med sanningen eller som i detta fallet helt diktar ihop en falsk livsberättelse som är så fascinerande att alla vill höra – problemet bakom allt detta är att vi som kristenhet ofta beundrar och belönar det fascinerande och osannolika – för vi tar det som tecken på att Gud är med när det händer häftiga grejer.

 

Den enda lösning jag kan se på problemet är att vi ständigt övar oss i Kristi Sinnelag – att göra oss själva mindre så att Han kan bli större – och att träna oss att se den store helige Gudens finger i de små vardagliga och oansenliga skedena.

 

Tänk, det är rätt otroligt egentligen – att när Gud den högste, hela jordens och universums Herre och skapare, han som har all makt i himlen och på jorden, som känner till varenda hårstrå på ditt huvud och som håller världen i sin hand – när Han ska visa vem han verkligen är – när han ska uppenbara sig för mänskligheten – då klär han av sig allt det där otroliga och fantastiska. Då får den gyllene överrocken ligga kvar hemma. Då tas den fantastiska diamantprydda Rolexklockan som visar hela världens alla tider och klockslag samtidigt – den tas av och läggs i en himmels byrålåda.

 

Det strålande, lysande, totalt förblindande och förtärande ansiktet sminkas över med hudfärgad rouge.  I ögonen sätts någon sorts mörka mörka linser så att ingen ska kunna se hur hans ögon brinner av kärlek till varenda människa.

 

Och så, blir han född till världen, helt beroende, helt utlämnad.

 

Även i vuxen ålder – och när han ”klivit ut i tjänst för Gud” – blir han trött, hungrig och frestad. Han tappar tålamodet och fräser till ibland – precis som vem som helst av oss.

 

Ändå är det detta som är den sanna uppenbarelsen om vem Gud är.

 

Så, när vi på något anspråkslöst sätt vill sätta våra fötter i Hans skor, börja gå i hans fotspår och vara med och sprida evangelium till Filipstad, Hällefors, Sverige och världen, eller kanske bara till våra barn eller grannen…

 

Då pumpar vi istället upp oss med undervisning och argument. Vi kanske går en extra bibelskola eller tar på oss finare kläder och en större Bibel i kalvskinn. Vi laddar upp med några starka bibelverser.

 

Vi klär minsann inte av oss, nej, vi klär på oss både kläder och rustning och lite till – för nu ska vi ut och möta världen… nästan som om det vore en fiende. Säg mig ett enda möte mellan Jesus och en människa som bär tecknen av att vara en strid mellan fiender.

 

Det är inte bara vi som enskilda, det här gäller i högsta grad kyrkan. Kyrkan klär sig i sina finaste program och verksamheter… och så tänker vi att vi nu ska uppenbara Gud för världen. Men när Gud skulle uppenbara sig själv handlade allt om att kliva ner, att komma nära, att möta.

 

Vi är många som drömmer om en mer avskalad kyrka. Om kyrkor utan kyrkor – församlingar som inte äger fastigheter, stolar och bord. Som inte har en verksamhet för barn och en annan för äldre och en tredje för sökare och en fjärde för hans moster… Vi är många som längtar efter att kyrkan ska slå sig ut ur organisationer, planeringar och annonsblad… att kyrkan ska få bli det nya rike, den nya rörelse, den var tänkt att bli.

 

Jag brukar ju säga att kristenhetens största misstag var att börja bygga hus. Jag har stor förståelse för att det blev så – efter decennier nere i Roms avloppstunnlar fick man plötsligt stadsbidrag och chans att med Romarrikets bästa arkitekter uppföra mäktiga katedraler som verkligen passade för all den verksamhet man ville bedriva.

 

Jag förstår att man i vår tid, för ca. 100 år sedan, ville haka på föreningstrenden där man kunde engagera människor och få lite ordning och reda på saker o ting.

 

Men vi ska ändå veta att föreningskyrkan – den som vi ofta kallar verksamhetskyrkan – trots allt bara är 5% av den kristna eran. Av snart 2000 år är det faktiskt bara de sista 100 åren som varit verksamhetsbaserad kyrka.

 

Och i alla tider, och i alla kulturer, i alla delar av världen, har kyrkan vuxit ofta genom att enkla outbildade människor tillsammans delat Guds ord, erfarenheterna i tron och gemenskapen med varandra.

 

Jag tror visst att det kan finnas plats för den typ av samlingar som vi idag kallar gudstjänster – men kanske en i månaden eller en i kvartalet – där alla kristna i en stad kommer samman och firar gudstjänst tillsammans. Men som grund tror jag på husgrupper och lekmannaledarskap.

 

Nej, också kyrkan måste våg klä av sig sin himmelska härlighet för att ta ett kliv ner till jorden och på allvar möta människor i det liv de lever här och nu.

 

Det är vad jag tror orden ”Kristi sinnelag” syftar på – för utan det sinnelaget blir avståndet mellan ord och gärning för stort. För att han avklädde sig och klev ner… har Gud nu upphöjt honom.

 

Vad kommer det sig att vi i frikyrkan ofta ses som översittare, stöddiga, lite finare än alla andra, en gemenskap där man inte tror sig vara välkommen eller inte tror sig passa in?

 

Kan det vara det att vi inte möter människor med ”Kristi sinnelag”? Kan det vara så att vi börjar i det upphöjda utan att först ha visat att vi är villiga att klä av oss?

 

Alltför ofta möter vi människor med förenklade budskap i otroligt svåra och komplicerade situationer.

 

Kanske kommer vi med ett traktat eller en evangelisationstidning – Så älskade Gud världen att han gav sin ende son… och så tänker vi att nu har den här personen fått del av evangeliet så nu får han eller hon ta ställning.

 

Jag vet inte hur jag ska kunna måla upp hur sjukt det här är utan att svärta ner våra goda försök – för det vill jag egentligen inte alls göra. Ett traktat är åtminstone en del av evangeliet, våra förenklade budskap kan vara delar av ett pussel som läggs i en människas liv och som till slut ger en tillräcklig bild av Jesus för ett ställningstagande.

 

Men jag vill ändå försöka – så häng med mig en stund till…

 

Om vi som kyrka vill ge bröd till en hungrande kan vi naturligtvis göra så att en av oss kommer förbi på torsdag eftermiddag med ett par ägg, en annan lämnar en påse vetemjöl i brevlådan på fredagen och på söndag kommer en tredje förbi med en nypa salt och en kanna vatten – men det är ju möjligt att han bara blir kletig om fingrarna och förblir hungrig – vi behöver liksom ge honom nån sorts recept också, eller lära honom baka…

 

Det är ofta så att vi ger människor en liten liten glimt av en liten liten del av evangeliet och så går vi nöjda hem och tycker att ”nu minsann kan de inte säga att de inte visste vem Jesus var”.

 

Så möter vi människor med olika sidor av evangeliet – och det är gott så – men när vi backar för andra delar blir det inget bröd bakat utan en kletig, smetig sörja som ingen får ut nåt av.

 

Därför kan det vara så att den som möter kyrkans diakonala händer men aldrig får se det kopplat till att Jesus är den som befriar, upprättar och gör människan hel till hela sitt väsen – kommer möjligen tycka bra om kyrkan men ändå aldrig lära känna Jesus.

 

Och när vi sticker till någon ett traktat med Johannes 3:16 eller ett ”Jesus loves me this I know – cause the Bible tells me so (Jesus älskar mig, det vet jag, för Bibeln säger det) – men inte bryr oss om människan bakom traktatet. Då kommuniceras inte evangelium utan snarast en översittarattityd som säger att vi tror oss vara lite bättre än andra.

 

Det är i sanning en underlig konst att lyckas tala om för världen att vi är usla syndare och ändå är det enda de hör att vi ser oss som lite bättre och lite finare än alla de andra… Och jag tror det beror på att våra liv talar ett annat språk än våra ord. Paulus säger att han bär evangeliets skatt i ett lerkärl – kanske är det dags att låta människor möta våra lerkärl och på sin höjd ana något av den skatt vi rymmer.

 

Ord och attityd, handling och budskap – allt måste gå hand i hand för att ge en sann bild av Jesus.

 

Nu vet jag att Den Helige Ande är med och verkar sitt ord i människors liv. Jag vet att människor kommer till tro av bara en enda natts dröm, en himmelsk uppenbarelse, eller för all del för att ett missionssjukhus i Afrika räddade livet på deras barn.

 

Ibland räcker verkligen den där lilla lilla glimten av evangelium därför att Gud själv är med och lägger tillrätta och uppenbarar sig själv i det mötet.

 

Särskilt tydligt är det ofta just med bibelverser – otaliga är de vittnesbörd som berättar om hur en enda liten bibelvers, tryckt på ett plakat eller tryckt i din hand i form av ett traktat, kan så frön in i människors hjärtan som gror och växer till för lång tid framöver.

 

Men ändå – att Gud når fram till människor också genom bristfälliga vittnesbörd är snarast att se som nåd, och tröst till oss som går i Hans tjänst.

 

Vi som kyrka behöver möta människor med Kristi sinnelag. Vi behöver måna om att presentera ett helt evangelium så gott det går – och ett helt evangelium är ett evangelium som möter människor, som inte slår sanningar mot dem utan som ger sanningen in i deras liv.

 

Ett av de mest missbrukade och feltolkade Bibelorden är ”Sanningen skall göra er fria”. Mången evangelist och helöverlåten kristen har tagit de orden som ursäkt för att tala om människors fel och brister – både inom och utom församlingen.

 

Men sanningen är Jesus Kristus själv – det är Han och ingen annan som sätter människor fria. Inte för att han SÄGER sanningen, eller berättar bra liknelser som lär oss sanningar om livet och om Gud. Nej, för att han ÄR sanningen.

 

Det är ingen liten skillnad det. Tänk när vi som kyrka i Kristus kan få blir sanningen för människor – då kan vi vara med om att få se människor befriade. Men att gå runt och säga dem lite obehagliga sanningar är inget som befriar – det binder bara djupare och hårdare ner i självfördömelsens träskmarker.

 

Men Kristus är verklig och sann. Han är sann Gud, som valde att avstå allt för att nå dig och mig. Han klev in i mänsklighetens livsberättelse och han kan och vill kliva in i ditt liv idag.

 

Så när vi lovsjunger och ber – om du vill att Jesus ska flytta in i ditt liv för första, andra, tredje eller sista gången – kom gärna fram hit till första bänk så vi får be med dig.

Jesus – över allt! Predikan i Vasakyrkan 8 sept 2013

 

Läs Kolosserbrevet 1:13–20

 

13Han har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike, 14och genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder. 15Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, 16ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. 17Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. 18Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, 19ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom 20och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.

 

Den absolut vanligaste frågan just nu vid våra gudstjänster är ”Vem är Jesus?” och varianter av det – ”hur kan man veta att Jesus är Gud?” osv. Svenskar frågar istället mer frågor av typen ”vad har Jesus med mig och mitt liv att göra?”

 

Paulus har hört om hur människor i Kolossai har förvandlats genom evangeliets kraft. Men han har också hört om problemen. Hur några i församlingen börjat blanda ihop Jesustron med andra former av andlighet i samtiden, med firandet av vissa dagar, matföreskrifter, självförnekelse, fromhetsövningar, späkningar, ängladyrkan och andliga uppenbarelser. Jesus har blivit en gud som lagts till allt annat, en väg till Gud bland många andra. Därför finns det inget Paulusbrev som sätter Jesus så i centrum för allt och så högt över allt som Kolosserbrevet. Paulus vill visa att Jesus betyder allt och att Jesus har med hela livet att göra. Det behövs inget mer än Jesus, inget Jesus plus något annat.

 

Vi lever i en Oxhälja-tid andligt sett – med massor av utbud och konkurrens på andlighetens arena. Det är New Age- och meditationskurser, kurser i buddhism och hinduism, spåkvinnor, medier och spiritism.

 

Dessutom har vi en stor inflyttning av världsreligionen Islam – och i mötet med muslimer är frågan om Jesu särställning helt avgörande. Kan man tro på Jesus OCKSÅ – och liksom lägga till Jesus till Islam eller är Jesus något helt annat som kräver ensamrätt till våra liv?

 

Med anledning av det andliga utbudet i Sverige idag, säger Liselott Frisk, professor i religionsvetenskap vid Högskolan Dalarna, i en intervju i Svenska Dagbladet för en tid sedan (maj, 2007): ”Typiskt för svensken idag är att man tar det man tycker är bra – lite buddhism här, lite hinduism där och lite kristendom där. Ibland är man inte ens medveten om att det man tagit till sig kommer från olika religioner. Folk hanterar pluralismen genom att tona ner ideologin och gå tillbaka till sig själv och sin egen upplevelse. Man bryr sig inte om gränser. Man blandar läror, utgår från sina personliga erfarenheter, privatiserar religionen, är sin egen uttolkare och intresserar sig bara för livet här och nu.”

 

 

Och då – inför de här frågorna – kommer Paulus med den här texten – en text som så tydligt upphöjer Jesus, som målar Kristus. Det är en av de mest laddade texterna; varenda sats är fylld med sprängstoff. Texten är språkligt mycket snyggt uppställd och strukturerad på grekiska, vilket gör att många bibelforskare tror att vers 15–20 ursprungligen var en sång. Det är mycket möjligt att det var så här man sjöng om och tillbad Jesus i den tidiga kristna gudstjänsten.

 

Jesus – alltings skapare (v. 15–17)

 

Så låt oss se vad texten säger oss om Jesus.

 

Till att börja med är han inte alls bara en vanlig människa utan ”den osynlige Gudens avbild” säger Paulus. Gud kan vi inte se, men Jesus är en bild av Gud, det sanna porträttet av Gud. I Jesus har Gud fått ett ansikte.

 

Texten fortsätter med ”den förstfödde i hela skapelsen”. Ordet ”förstfödd” för gärna tankarna till att Jesus är född, skapad. Så har en del tolkat uttrycket, t.ex. Jehovas Vittnen. Men ordet har mer med rang än tid att göra; den utvalde, främste, den högste. Så kallas t.ex. Israel för ”Guds förstfödde son” (2 Mos 4:22). Om Messias sägs det: ”Han skall vara min förstfödde, den högste bland jordens kungar” (Ps 89:28). Att Jesus är ”förstfödd” betyder helt enkelt att han är störst och främst. Inte att han är född, och inte heller att han bara är den förste av en rad andra.

 

I Jesus Kristus ”skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom”. Gud, fadern, är den suveräne Skaparen. Det är därför helt otroligt att de tidiga kristna började tillbe Jesus från Nasaret, snickarsonen, som den som var med i skapelsens tillblivelse. Inte att han var där i form av en människa, men att Guds son fanns med som den genom vilken Gud skapade i tidernas början. Att allting är skapat genom honom. Han fanns där som skaparordet. Allt är också skapat till honom: Jesus är skapelsens mål och mening. Det betyder också att Sonen fanns före år 0.

 

”Han finns före allting och allting hålls samman i honom”. Jesus Kristus fanns före allt det skapade och Jesus Kristus håller samman allt; varje atom, varje naturlag, varje kretslopp. Kristus skapar kosmos, ordning. Utan Kristus skulle allt vara kaos.

 

Man kan fråga sig vad det var som ledde de första kristna till denna bekännelse och tillbedjan? En snickarson från en landsortshåla? Det var inte bara det att de som började tillbe honom på detta sätt hade levt med honom under flera år, de hade sett honom trött, hungrig, ledsen, sårad, plågad – och död. De var dessutom fostrade i en sträng monoteistisk miljö som tre gånger dagligen bekände att det finns bara en Gud: ”Herren, Gud är en”. Vad var det som gjorde att man började tillbe Jesus som preexistent och gudomlig?

 

En sak är säker: Om inte Jesus hade uppstått från de döda, hade inte kyrkan uppstått. Mötet med den uppståndne förändrade allt. Det var efter detta möte de som de lade ihop ett plus två och insåg att Jesus var mer än en människa. Han hade makt över sjukdomar, demoner, stormen, havet – och döden. Detta måste vara Gud uppenbarad mitt ibland oss.

 

Jesus – alltings befriare (v. 20)

 

Han har också beslutat att rädda och befria hela sin skapelse genom honom. I Jesus hör skapelse och frälsning samman.

 

Jesus är den som ”stiftar fred” och ”försonar”. Bibeln beskriver aldrig Gud som fiende till människan; det är människan som är fiende till Gud. När människan säger ”Jag vill inte ha med Gud att göra” sänder Gud sin son, Jesus Kristus, för att bryta udden av denna fiendskap och försona människa med Gud.

 

Nu skriver Paulus: ”Gud beslöt att. . . försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.” Tänker sig Paulus att allt och alla kommer att bli räddade en dag? Det låter ju så. Det är också så en del har kommit att uppfatta den kristna tron. Redan kyrkofadern Origenes på 250-talet talade om hur Guds kärlek är så allomfattande och så kraftfull att ingen till slut kommer att kunna stå emot denna kärlek. Guds totala herravälde i Jesus innebär därför att allt och alla ställs under och upprättas i honom.

 

Men de första kristna var tydliga på att Guds verk är fullkomligt i Jesus Kristus, Gud ska ”bli allt, i alla”. De trodde på Guds fullständiga upprättelse genom Jesus Kristus – Men jag har svårt att se att de var universalister i den meningen att alla kommer att bli frälsta en dag oavsett tro och hur man levt. Jesus ställde ständigt människor inför ett val. Och de första kristna gav sina liv i övertygelsen att alla människor måste få höra budskapet om Jesus Kristus. De tidiga kristna trodde på en frälsning som omfattade hela universum, men de var inte universalister. Det märker vi de följande verserna, där Paulus betonar vikten av att tro: ”Han skall låta er träda fram inför sig, heliga och fläckfria och oförvitliga, om ni håller fast vid er tro, har en stadig grund och inte viker från det hopp ni har fått höra om i evangeliet, som har förkunnats för allt skapat under himlen. . . ” (1:22–23)

 

Inte heller var de pluralister: alla vägar leder till gud. De tidiga kristna levde i en pluralistisk miljö, men deras tro var inte pluralistisk. De var tydliga på en sak: det finns bara en väg till Gud. Petrus säger inför judarnas stora råd: ”Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.” (Apg 4:12)

 

Jesus – kyrkans huvud och Herre (v. 18–19)

 

Slutligen så är Jesus ”huvudet för kroppen, för kyrkan”. Det finns en plats där Gud fortfarande valt att uppenbara sig i kropp – den kristna församlingen. Detta skär rakt genom vår tids individualism. Även om du möter Gud personligt, möter du inte Gud privat. Vi möter Gud som EN kropp, i församlingen, även om vi möter Gud ensamma hemma så är det ändå en del av församlingen. Och vi som församlingar måste förstå och inse att vi inte är små klubb-avdelningar eller intresseföreningar där likasinnade träffas – församlingen är en del av Gudsuppenbarelsen, inte föreningen församlingen som tur är – utan församlingen som den världsvida kyrkan – vi är Kristi kropp, och det är genom den kroppens enhet och inbördes kärlek som världen ska tro enligt Jesus själv.

 

Jesus Kristus är ”början”. Början på vad? Ordet ”begynnelse” känner vi igen från skapelseberättelsen: ”I begynnelsen skapade himmel och jord” (1 Mos 1:1). Det är samma ord som används här. Jesus är begynnelsen på Guds nya skapelse. Notera hur detta kopplas till församlingen: Jesus som församlingens ursprung och herre är början på Guds nyskapelse. Det betyder att församlingen är ett uttryck för denna Guds nyskapelse. Församlingen är en gemenskap av förlåtna syndare som genom att ta emot Guds förvandlande kraft är kallad att föregripa Guds befrielse av sin skapelse.

 

Vi står i förundran och tillbedjan inför Guds storhet i Jesus Kristus. Vi får göra som de första kristna: tillbe Jesus. Vad kan vi annat göra än att ge våra liv till honom?

 

Amen!

(undervisning vid Församlingsdag i Lungsund hösten 2012)

 

Församlingen som Guds folk

 

Vad innebär det att vara församling? Varför firar vi gudstjänst? Varför tillber vi? Varför firar vi nattvard? Varför döper vi? Varför vill vi berätta om vår tro? Varför ber vi i Jesu namn? Varför samlar vi in kollekt?

 

Det finns många ”varför” frågor att ställa – men den viktigaste tycker jag ändå är – ”vad är vi” – vår identitet – så dagens ämne är ”Församlingen som Guds folk?” Vi ska läsa en bibeltext skriven till en församling som verkligen behövde bli medveten om vilka de var, inte minst om vems de var.

 

1 Korinthierbrevet 1:1-2

 

Ingen församling orsakade Paulus så mycket bekymmer som församlingen i Korinth. Första Korinthierbrevet är en ”problemskrift” i ordets rätta bemärkelse; från början till slut är brevet präglat av de olika problemen i församlingen: partibildningar och schismer, avguderi och omoral, brist på kärlek och omsorg.

 

Vad skulle du ha sagt till en grupp kristna som lever i motsättningar och partibildning kopplat till olika »favoritförkunnare«, som processar mot varandra i offentliga domstolar, som låter fattiga sitta hungriga efter nattvardsfirandet, som spelar ut varandra i jakt på andliga gåvor och som inte ser några större problem med att somliga av männen går till prostituerade? Hur skulle vi hantera en församling som denna i dag? Skulle vi överhuvudtaget kalla dem »kristna«?

 

Men historien har lärt oss att en ”väckelse” sällan är särskild städad. Jag vill inte alls bagatellisera synden, men den kristna församlingen är inte, har aldrig varit och får inte bli en utställningsmonter för lyckade och färdiga människor. Församlingen är en gemenskap av syndare som sett sitt behov av Kristus. Församlingen är en gemenskap där vi lär oss hantera synd, fel och brister med Guds nåd.

 

Det intressanta är att Paulus inte inleder med att ifrågasätta korinthierna tro eller med att skälla ut dem. Han börjar i stället med att tacka Gud för dem (1:4-9). Korinthierna tilltalas inte som misslyckade kristna eller eländiga syndare, utan som Guds församling i Korinth. Paulus ser inte problemen utan Guds möjligheter, inte vad korinthierna är utan vad de är kallade att vara. Paulus tycks vara medveten om att det egentligen inte är en uppmaning att skärpa sig som korinthierna först och främst var i behov av, utan en kraft som förmår att förvandla. De behöver inse skillnaden mellan då och nu, börja läsa sina liv ur Guds perspektiv, förstå vad det innebär att tillhöra Guds församling. De behöver helt enkelt förstå vems de är så att de kan bli vad de är. Men vad vill Paulus att de ska se och förstå?

 

 

I. FÖRSAMLINGEN ÄR GUDS: ”till Guds församling i Korinth”

 

Paulus vill att de ska se att församlingen är Guds. Vad betyder det?

 

Församlingen som idé vilar helt hos Gud, i den Gud är. Vår bild av församlingen hör samman med vår bild av Gud. Församlingen finns till därför att Gud vill gemenskap – därför att Gud är gemenskap.

 

Gud är en treenig gemenskap i evig kärlek mellan Fader, Son och Ande. Att vara en troende är att dras in i denna gemenskap. Jesus ber: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss.” (Joh. 17:21) Det är alltså inte ett alternativ att vara ”privat-kristen” – att säga – jag är kristen men jag vill inte vara en del av kyrkan – varför? Jo, för gemenskapen är en grundsten i att återspegla Gud – utan gemenskap kan du inte ge en rätt bild av Gud som är gemenskap.

 

Församlingen är inte en organisation eller intresseförening, utan en delaktighet i den treenige Gudens gemenskap. Gud vill dra oss in i denna kärleksgemenskap. I församlingen tar denna gemenskap gestalt. Därför kallas församlingen ”Guds församling”, ”vår herre Jesu Kristi gemenskap” (1 Kor. 1:9), eller ”den heliga Andens gemenskap” (2 Kor. 13:13). Guds kärlek genom Jesus Kristus och i den helige Ande tar gestalt i relationer – i en församling. Vi behöver helt enkelt församlingen för att förstå Guds kärlek. Så konkret är den.

 

Att församlingen är Guds betyder även att församlingen från början till slut är Guds initiativ. Församlingen är inte vårt projekt; den är Guds verk (1 Kor. 3:5-6). Problemet i Korinth var att församlingen hade blivit ett mänskligt projekt där man delat in sig i grupper och spelat ut olika ledare mot varandra. Paulus vill upprätta respekten för församlingen: församlingen är Guds åker, Guds bygge. Det är inte vi som lägger grunden till församlingen, den är redan lagd i Jesus Kristus. Det är inte vi som organiserar fram tillväxt, det är Gud som ger växten. Det är inte vår duktighet och våra ambitioner som bygger upp församlingen, det är den heliga Anden.

 

 

II. FÖRSAMLINGEN ÄR GUDS FOLK I VÄRLDEN: ”till dem som helgats genom Kristus Jesus och kallats att vara heliga”

 

Paulus vill ge korinthierna en identitet som Guds folk. Det gör han genom att kalla korinthierna för ”helgade” och ”kallade”. Han tar de uttryck som används om Israel i Gamla Testamentet för att beskriva Israel som Gud eget folk.

 

Paulus gör Israels historia till församlingens historia. Han vill att korinthierna ska förstå att de är en del av en större berättelse, Guds frälsningshistoria. Genom att återberätta de centrala delarna av Israels historia blir den judiska historien även de Kristustroende icke-judarnas historia: Israels kallelse och uttåg ur Egypten, ökenvandringen, landet och templet bli en berättelse om Guds befrielseverk genom Jesus Kristus.

 

På detta sätt vill Paulus forma korinthiernas identitet som Guds folk och vill få dem att läsa sina liv utifrån Guds verk: de tillhör Guds egendomsfolk, de är kallade, utvalda och heliga, de är friköpta genom påsklammet och de utgör Guds eget tempel (1:1-2; 11:22, 3:16-17; 5:7, 6:19-20).

 

Vad betyder detta?

 

Guds tanke med att välja ett folk i historien var att detta folk skulle visa på vem Gud är och att han genom detta folk skulle rädda världen. Genom detta folk skulle alla folk bli välsignade.

 

Så tänker Gud med församlingen. Gud skapar ett nytt folk i Jesus Kristus som spränger indelning i etnicitet, sociala klasser och olika kön: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal. 3:28)

 

Att Gud väljer att handla genom ett folk i historien innebär naturligtvis att Gud tar risken att beblanda sig med det mänskliga, svaga och brustna. Gud får hud. Men när Gud blir människa visar Gud att detta är hans sätt att rädda världen. Detta är det radikala när Paulus om församlingen som Kristi kropp. Detta är Gud gestaltad i världen. Gud uppenbarar sig själv i vår trasighet. Gud vill rädda världen genom församlingen!

 

 

III. GUD HAR BARA EN FÖRSAMLING: ”tillsammans med alla dem på varje plats som åkallar vår herre Jesu Kristi namn, deras och vår herre”

 

Korinthierna behöver förstå att Gud bara har ett folk. De tillhör inte Paulus, Apollos eller Kefas. De är inte heller en isolerad gemenskap. De tillhör ”alla dem som på varje plats åkallar vår herre Jesu Kristi namn”. Gud har bara ett folk – i Filipstad, i Hällefors, i världen. Gud ser inte till Korskyrkan – han ser till sitt folk i Filipstad-Hällefors. Gud älskar hela sitt folk!

 

Paulus utmanar alla former av privatiserad andlighet. Genom att betona det gemensamma och kollektiva – att församlingen är en kropp – vill han få korinthierna att bryta med ett individualistiskt tänkande. Guds frälsning i Jesus Kristus är inte en privat, inre upplevelse utan sammanfogandet av en gemenskap i vilken Guds närvaro gestaltas och förmedlas i kärleksfulla relationer.

 

Gud använder församlingen för att visa vad frälsning är. Kristus tar gestalt i vår gemenskap: ”Kristi kropp” (1 Kor 12:13).

Guds Rike

Predikan i Vasakyrkan 27 jan 2013

 

 

Luk 7:18-23

18Johannes fick höra allt detta genom sina lärjungar. 19Han kallade till sig två av dem och skickade dem till Herren för att fråga: ”Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?” 20Männen sökte upp Jesus och sade: ”Johannes döparen har skickat oss till dig för att fråga om du är den som skall komma eller om vi skall vänta på någon annan.” 21Jesus hade just botat en mängd människor från sjukdomar, plågor och onda andar och gett flera blinda synen tillbaka, 22och han svarade: ”Gå och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. 23Salig är den som inte kommer på fall för min skull.”

 

 

Vem är den yngste profeten i Bibeln? Vi tror på det allmänna prästadömet – att alla tjänster och gåvor är öppna för alla människor. Man måste inte vara prästvigd för att få be för sjuka eller höra guds röst… Paulus uppmanar alla att söka gåvorna – att söka dem ivrigt och att söka fler och fler gåvor… och helst gåvan att profetera.

 

Så att höra ord från Gud och sedan få förmedla dem är en naturlig del av kristet liv. Jag tror alla kristna hör Guds röst mer eller mindre… och jag tror alla har hört Guds röst någon gång – minst en gång – nämligen den dagen du blev kristen. För Bibeln säger oss att det är inte bara vi som plötsligt bestämmer oss utan Han som faktiskt kallar oss vid namn.

 

Så, åter till frågan… vi vet att Gud en gång talar genom en åsna i gamla testamentet, vi vet att Gud ibland talar genom mycket mycket gamla människor… och genom människor som inte tror… men vem är alltså den yngste Gud talar genom?

 

Johannes Döparen – han var inte ens född än… han var ca. 6 månader gammal om jag räknat rätt, alltså 3 månader kvar innan han skulle födas – då möter han frälsaren som just blivit till i Marias mage… och han kommunicerar på det enda sätt han kan – han sparkar Elisabeth i magen så hon också ska förstå att det verkligen är något särskilt med kusinen från landet.

 

Jag nämnde att Gud också talade genom en som inte trodde… det kanske är att ta i, för han var ändå överstepräst det året… Men Kaifas deltog i sammansvärjningen för att döda Jesus så man kan lungt säga att han i alla fall inte var Guds bästa barn eller en ”god kristen” eller vad vi skulle säga – ändå talar Gud profetiskt genom honom utan att han ens förstår det själv :)

 

Nu har ändå Johannes börjat tvivla något… kanske minns han inte längre upplevelsen i Elisabeths mage :) Troligen är han fängslad när detta händer, och kanske är det därför han börjar undra – Enligt profeten Jesaja (42:7) skulle han öppna ögonen på de blinda och befria de fångna – men Johannes sitter fängslad och han blir inte fri… så är detta verkligen Messias den utlovade Frälsaren?

 

Jesus kunde kanske svarat något klurigt… nån liknelse eller så… eller så kunde han helt enkelt sagt ”ja”. Men han säger ”Gå och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.”

 

Johannes kände texterna… han kunde profetiorna, så svaret var naturligtvis ett klart och tydligt JA – jag är människosonen, den utlovade.

 

”blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.”

 

Det kunde bara betyda en sak – Guds Rike har kommit, det har landat.

 

Mark. 1:15 – ”Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!”.

 

Guds rike är nära. I gamla översättningen stod det ”inom räckhåll”.

 

När någonting är nära är det inte långt borta. Om Guds rike är nära betyder det att det inte är långt borta. Det innebär att när vi lämnar den här kyrkan så finns riket där också – vart du än går. Riket är nära, Riket är ”ibland er” eller ”inom er”. Det finns inom en armlängds avstånd från alla som du lever nära. Det finns inom en armlängds avstånd från din granne. En armlängds avstånd från din arbetskamrat, från den du möter på gymmet, från föräldrarna till dina barns vänner. Överallt där du går, går Guds rike. Den springande punkten är att vi alla måste förstå detta, så till den grad att vi är beredda att bli som Jesus var vi än går.

 

För det är ju det som är grejen… Hur skulle man kunna förstå och tro att Jesus verkligen var Messias och inte bara nån av de vanliga galningarna som vandrade runt på landsbygden eller drog sig ut i öknen och predikade och profeterade? Hur skulle man förstå att det inte bara var ytterligare en lära, en ny metod att leva sitt liv efter?

 

Jo, Jesu svar visar att Riket har kommit – vilket rike? Jo det efterlängtade nya riket – Guds Rike, den nya era som ska göra slut på lidande och nöd. Den nya era som ska upprätta de förtryckta och utstötta, som ska hela de sjuka, ge de hungrande mat och de blinda sin syn… Jesus svarar helt enkelt – se vad som sker där jag går fram – så vet ni att det är Riket ni väntat på.

 

Det är lätt att stirra sig blind på budbäraren… en enkel man från en lite illa ansedd del av landet, ingen högre utbildning, ingen större framgång eller rikedomar eller politiska kontakter som kunde backa upp budskapet.

 

Men genom hela Jesu offentliga gärning manifesteras Guds Rike. Det är ett rike av överflödande godhet, med under och tecken som nästan sticker oss lite i ögonen… som när han gör vatten till vin för att göra festen bättre och så att inte brudparets föräldrar ska behöva skämmas. Är det verkligen något att lägga kraft på? Var det verkligen viktigt?

 

Eller när han väljer att gå rakt över sjön istället för att gå runt den eller låna en båt… eller när han mättar de 5000 med 5 bröd och 2 fiskar – de kunde ju gått hem o lagt mat. Det var ju inte så att de var på väg att svälta ihjäl… lärjungarna ville ju bara att han skulle skicka hem dem så de fick lite att äta för de var hungriga.

 

Ibland tror vi inte Gud bryr sig om våra ”Lyxproblem”. Så frågar vi efter böneämnen i gudstjänsten och ingen vill säga något – för lite ont i axeln är väl inget att bekymra Gud med när halva jorden svälter. Och lite ekonomiska problem har väl alla så här efter jul… och att det knakar i lite relationer eller att barnen råkar lite illa ut… sånt händer ju alla… En del krämpor har vi till och med fått för oss är naturliga och sånt man får stå ut med när man blir äldre – och visst är en del krämpor vanligare när man blir äldre – men de är lika fullt en del av syndafallet, och Guds Rike har lika fullt kommit också för dessa problem.

 

På 1a Advent talade vi om Guds Rike som det annorlunda riket – av ett annat slag – ett rike som man inte kan säga ”här är det eller där är det” – det var ett problem för de som levde när Jesus levde, som hade väntat så länge på detta nya som skulle komma, och som hade föreställningar om att det kanske skulle bli ett upprättat fredsrike i Israel, i tiden.

 

Men Guds Rike är nog fortfarande idag något som kan spränga våra föreställningar fullständigt… Jag är övertygad om att Guds Rike här och nu – mitt ibland oss – är otroligt mycket mer än vi hittills vågat tro och uppleva. Vi ser delar av det i väckelsetider… hur Guds godhet kan flöda in i människors liv på sätt som vi kan tycka är konstigt eller till och med sticker lite i ögonen…

 

Men Guds Rike är det fulländade fullödiga riket där lidande och nöd inte mer ska finnas. Så när Guds Rike får bryta fram här på jorden så kan det bli en del konstiga kontraster – där överflödande godhet ibland sker medan lidande, nöd och ondska fortfarande regerar runt omkring.

 

Vi lever i den dubbelheten, det kan vara otroligt frustrerande, men låt oss för den skull inte dra ner eller försöka dämpa det goda bara för att vi inte står ut med att se godhet så nära, eller till och med mitt i – ondskan.

 

Första gången Jesus sänder ut sina lärjungar är det med uppdraget:

 

Matt 10:7Förkunna på er väg att himmelriket är nära. 8Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner; ge som gåva vad ni har fått som gåva.

 

Det handlar om att göra Gudsrikets gärningar redan här och nu. Det innebär att vi möter människor mitt i livet, som det är, men att vi kommer med ord och gåvor från ett annat rike och en annan verklighet.

 

Evangelium är helheten, och låt oss inte förandliga det hela. Det verkar genom hela Jesu gärning och genom hela den första kyrkans gärning vara ett mycket naturligt samspel mellan det vi ser som övernaturligt och det som är mycket naturligt och jordnära. Så var det tex. Naturligt för de första kristna att hjälpa de fattiga rent konkret med pengar och mat och kläder – trots att de ”hade förmågan” att göra övernaturliga under som helanden.

 

Befrielse för de fångna är ett tydligt exempel – ena gången är det demonutdrivning och nästa gång handlar det om rent sociala insatser.

 

Det är också utmaningen för kyrkan idag – att både kunna be för sjuka och driva sjukhus, att både kunna be för befrielse från makter som binder men också se att allt inte är demoner – och med andra handen kunna erbjuda omsorg och lättnad eller behandling och terapi för människor som sitter fast i beroenden eller destruktiva beteenden.

 

Men min huvudpoäng i dag är att vår kyrka behöver göra ALLA de här delarna för att kunna återspegla Kristus i Filipstad! Kanske kan man vara lite profilerad – lite starkare diakonalt än på helande… ha lite mer tonvikt på glädjebudet till de fattiga än på uppväckandet av de döda eller renandet av spetälska… Men inte desto mindre är vi kallade att gå Kristi ärenden på jorden – och

 

”Förkunna på er väg att himmelriket är nära. 8Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner”

 

AMEN!

Minipredikan - Guds vapen och rustning – tools, not toys… Hällefors 3 feb 2013

 

Se klipp från Narnia här: http://www.youtube.com/watch?v=gJrMylHiWcc (Father Christmas ger barnen gåvor)

 

 

Läs Ef. 6:10-18

 

 

1. Ta på er Guds rustning så att ni kan hålla stånd mot Djävulens lömska angrepp…

Det är inte en fråga om om eller när… det är tydligt att Paulus förväntar sig att församlingen ska stöta på motstånd. Jesus säger till sina närmaste lärjungar att han sänder dem som ”får ut bland vargar”. Det är en talande bild… Har man får i våra trakter har man dem inhägnade och hoppas dag för dag att vargen inte kommer – men att komma på tanken att sända fåren ut till vargarna skulle ingen tycka vore en bra idé.

 

Det är uppenbart att församlingen och den enskilde kristne kan förvänta sig motstånd i världen – och inte bara axelryckningar eller att folk inte vill ta emot vårt vittnesbörd utan direkta angrepp – dessutom lömska angrepp – av Djävulen själv.

 

2. Inte mot varelser av kött och blod…

När Petrus drar sitt svärd i Getsemane så säger Jesus åt honom att sänka det. Inför Pilatus säger Jesus ”om mitt Rike var av denna världen skulle mina anhängare kämpat”. Det kan naturligtvis vara så att kyrkans kamp ibland måste tas mot orättvisa regimer eller politiska system, men det är ändå viktigt att komma ihåg att det inte är själva människorna vi kämpar mot. Det är inte diktatorn som person vi kämpar emot utan den ondska han representerar och sprider.

 

Ibland är det en rent andlig kamp där vi inte ser ondskan tydligt med våra ögon – ibland är det orättfärdiga bojor, sjukdom, svält och nöd… men bakom allt som är ont ligger en fallen skapelse som är i den ondes våld. Jag brukar inte tala ofta eller mycket om den onde eller hans makt och herravälde på jorden… men han har makt och inflytande bara därför att vi människor ger honom det. Kyrkans kamp är att mitt i allt detta representera ett annat rike – Guds Rike – där kyrkan finns representerad där kan Guds Rike också komma nära människor – så nära att det finns ”mitt ibland dem”. När du går gatan fram i Hällefors representerar du Guds Rike, och du bär med dig allt vad det står för, och runt omkring dig kan man tänka sig en osynlig gräns – med gränspolis och tullar… Och liksom i alla gränsområden kan det hända att det blir konflikter – särskilt när du vill utöka Guds Rikes område eller när världen runt omkring dig försöker tränga sig in i ditt liv och erövra delar av dig.

 

3. Försvaret – rättfärdighetens pansar, trons sköld och frälsningens hjälm.

Gemensamt för försvaret i den här rustningen är att det bygger på nåd och inte något vi kan ta oss själva. Rättfärdigheten, tron och frälsningen är alla Guds gåva till oss – genom tron på Jesus Kristus. Rättfärdigheten, tron och frälsningen vilar alla hos Honom och inte hos oss.

 

Samtidigt är de alla saker som Paulus menar att vi kan och måste jobba på eller sträva efter.

 

Rättfärdigheten är Herrens – och endast möjlig genom honom – det är Paulus viktigaste undervisning om rättfärdigheten och det återkommer han till hela tiden. Samtidigt beskrivs det som något som behöver vårdas och som vi ska sträva efter… som bild betraktat – som ett beskydd – så kan vi förstå att vi ibland själva kan skapa luckor och glipor i vårt pansar genom att öppna upp för ondska i våra liv. Då menar jag inte att rättfärdiggörelsen ”kommer och går” beroende på hur vi lever – den står fast därför att vår rättfärdiggörelse vilar på Kristi gärning på korset och inte på våra moralgärningar.

 

Men ändå – när vi ljuger eller skattefuskar eller ger oss in i affärer med svarta pengar eller stjäl ur kaffekassan på jobbet eller skvallrar och talar illa om grannens odugling till slyngel… då är det som om vi själva öppnar upp glipor och luckor i vårt försvar – då blir rustningen gles i skarvarna och Anklagaren får tillfälle att skjuta in sina pilar ändå. Det betyder inte att vi plötsligt kastats ur frälsningen, men det betyder att det gör ont – att vi blir sårbara i striden.

 

Den tro Paulus talar om här är ju inte det att vi ”tror” att Jesus har funnits eller gjort vissa saker – utan att vi bekänner oss till Honom som min och hela jordens frälsare och Herre. Det är enklare på engelska där vi skiljer på ”faith” och ”belive”.

 

Det är viktigt att få det här klart… för alltför många tror att ”nu tror jag för lite eller för dåligt” så då kan djävulen komma åt mig med sina pilar… Men den trons sköld du håller upp är den frälsande trons beskydd. Den tron är en gåva fråg Gud och den tron vilar i och bärs av Kristus själv – den tron vacklar inte med känslor, humör eller enstaka synder eller ifrågsättande frågor och tankar som vi kallar tvivel. Tvivel är inte alls motsatsen till tro – motsatsen till tro är otro. Jag kan ofta tvivla på lite allt möjligt, men inte en enda gång har jag förlorat tron.

 

Frälsningens hjälm är ungefär detsamma. Frälsningen är inte något man hoppar in i och ut ur beroende på ”tillfällig status” på trons facebooksida. Frälsningens hjälm är ett beskydd som ytterst har sin garanti i Korset – det är ett beskydd att lita till. Inte desto mindre är det värt att ta till sig av uppmaningen ”greppa frälsningens hjälm” – se till att få den på huvudet…

 

Jag har kallat Djävulen för ”den onde” och för ”anklagaren” idag, men ett annat namn på honom är Lögnens furste. Ormens taktik i Lustgården var att ifrågasätta Guds ord. Djävulens taktik när han frestar Jesus i öknen är att ifrågasätta och ”så tvivel”.

 

Ofta kommer det där ifrågasättandet inifrån oss själva – är jag verkligen frälst? Kan Gud verkligen älska mig?

 

Även om styrkan i rustningen vilar i Gud och inte i vår förmåga att tro eller leva rättfärdigt – så är den helt värdelös om vi inte tar den på oss. En frälsningshjälm hemma på hatthyllan gör ingen nytta när svärden svingas på slagfältet.

 

4. Andens svärd – Guds ord

När Peter får sitt svärd av Tomten (Father Christmas) i filmklippet vi såg så säger Father Christmas att detta är ”Tools – not toys” – alltså ”verktyg, inte leksaker”.

 

Jag ska verkligen inte fördjupa mig i den Bibelsynsdebatt som pågått i kristna tidningar och på nätet de senaste månaderna… Jag kan gärna diskutera det med den som vill efter gudstjänsten eller vid annat tillfälle, och jag vill bara helt kort säga att det är alldeles för mycket missförstånd, okunskap och misstroende varandra i hela den debatten.

 

Men, Guds Ord är inte bara en bok eller en skrift vars trovärdighet man kan forska på eller diskutera – den är det också, för Guds Ord är givet in i historien skrivet av människor med bristande gramatiska förmågor och på ”papper” som går sönder med tiden med bläck som kluddar och ställer till det…

 

Men Guds Ord är över allt detta verksamt! Det är ett verktyg och ett redskap i våra kristna liv, inte en leksak. Det är ett svärd – inte ett plastsvärd som vi viftar lite glatt med i livets lek utan en verklig kraft i såväl andevärld som i den mer fysiska verklighet vi lever i. Enkla ord från Bibeln kan sätta människor fria, kan vägleda, förmana, förnya… få vilsna människor in på rätta vägar och ge klarsyn och vägledning direkt från Gud för församlingen och för enskilda kristna i livet vi lever och i kampen vi kämpar. Helt oavsett vems hand som höll i pennan i enstaka kapitel eller verser så är Guds ord – och har alltid varit – ett verksamt ord – ett svärd – ett verktyg som ska användas frimodigt om än med vislighet och försiktighet ibland.

 

6. Bönen

Det här är viktigt…. den här predikan har inte handlat om att svinga svärd eller klä sig i plåtskal… nu är vi tillbaks till början av texten igen – det är ju inte ett fysiskt krig vi ska utkämpa – bönen är vårt slagfält – det är i andevärlden vår strid står – även om det kan handla om att ge den hungrande bröd och den törstande något att dricka.

 

Bönen för ”alla de heliga” är nog en av de viktigaste poängerna här. Det kan vara svårt att klara ekumeniken i praktiken. Det kan vara svårt att förstå varandra när vi brottas med ämbetssyn eller bibelsyn eller någon annan syn som vi tycker skiljer oss åt… men i bönen kan vi verkligen sträcka oss ut och be för ALLA de heliga – inte bara för mig själv, inte bara för min församling, inte bara för mitt samfund… nej var med och BE för alla de heliga i hela världen – att de får vara med och kämpa den goda kampen – utvidga gudsrikets gränser – och gå ut med budskapet om fred och frihet till hela mänskligheten.

 

Avslutning

I kapitlet om de andliga gåvorna avslutar Paulus med orden ”Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som han själv vill”

 

Du har fått gåvor, en del gåvor kan rent av vara vapen – profetians gåva, gåvan att be för sjuka, gåvan att göra under – kan alla användas för att manifestera Guds Rike i Hällefors. Gåvan att tjäna, gåvan att trösta och vägleda, gåvan att skilja mellan olika andar – alla kan de användas både offensivt och defensivt – alla kan och ska de användas för att visa världen att det finns ett annat rike och en annan Herre och frälsare – en God Gud som ger Goda gåvor till dem som ber Honom.

 

Och som med alla vapen och försvar kommer de inte tills sin rätt förrän de används. Använd de gåvor du fått, och sök nya gåvor… utvecklas i de gåvor du har, men vänta inte på att bli fullärd – för det mesta lär man sig i fält. Vapnen du fått är inte till att hänga på väggen – de ska ut och användas i striden.

 

Jag såg en dokumentär om flodhästar häromdagen – flodhästen har långa sabelformade hörntänder – dessa tänder slipar varandra nära han öppnar och stänger munnen. Så går han genom livet utan att använda tänderna blir de slöa – men ju mer han öppnar och stänger sitt gap slipas tänderna mitt varandra så de blir sylvassa.

 

Jag tror en anledning till att vi ser så lite hända i Sverige och västvärlden är vår höga syn på legitimationer och utbildning – vi tror vi måste bli fullärda innan vi kan ge oss ut och jobba. Men Jesus tränade sina lärjungar ett litet tag – sedan sände han ut dem som får bland vargar med ruskigt svåra uppdrag som att bota sjuka, befria fångna och resa upp döda – det känns ju som uppdrag man måste ha legitimation i Andlig krigföring innan man ger sig på – men våra vapen kommer bara till sin rätt vid fronten. Sitter man hemma kommer man aldrig förstå vilket svärd Guds Ord är – men ger man sig ut och börjar använda det kommer du se att kraften inte kommer från din kunskap eller träning utan från Gud själv. Andens svärd – det är Guds ord – det ska inte hänga på väggen – det ska användas – dagligen.

 

AMEN!

 

Gabriellas sång

Det är nu som livet är mitt Jag har fått en stund här på jorden Och min längtan har fört mig hit Det jag saknat och det jag fått
Det är ändå vägen jag valt Min förtröstan långt bortom orden Som har visat en liten bit Av den himmel jag aldrig nått
Jag vill känna att jag lever All den tid jag har Ska jag leva som jag vill Jag vill känna att jag lever Veta att jag räcker till
Jag har aldrig glömt vem jag var Jag har bara låtit det sova Kanske hade jag inget val Bara viljan att finnas kvar
Jag vill leva lycklig för att jag är jag Kunna vara stark och fri Se hur natten går mot dag Jag är här och mitt liv är bara mitt Och den himmel jag trodde fanns Ska jag hitta där nånstans
Jag vill känna att jag levt mitt liv

Psalm 40

40 1För körledaren. Av David, en psalm.
2Länge väntade jag på Herren,
och han böjde sig ner till mig
och hörde mitt rop.
3Han drog mig upp ur fördärvets grop,
ur slam och dy.
Han ställde mig på fast mark,
mina steg gjorde han trygga.
4Han lade en ny sång i min mun,
en lovsång till vår Gud.
Många skall se det och bäva
och sätta sin lit till Herren.

I vems händer ligger mitt liv och mitt öde? Till vem ställer jag mitt hopp när allt hopp är ute? Vem drar mig upp ur livets slam och dy – är det jag som tar mig hårt i kragen och fixar det eller finns där någon som kan fatta min hand och dra mig upp?

Det var Gabriellas sång vi hörde, som uttrycker längtan efter friheten och livet, att äntligen få vara sig själv, leva sitt liv, förverkliga sina drömmar, kunna vara stark och fri och lycklig.

Det är en längtan det är lätt att känna igen sig i. Även om vi inte upplevt den misshandel Gabriella upplever i filmen ”Så som i Himlen” som sången kommer från. Även om vi inte själva längtar bryta upp från vår partner eller vårt äktenskap eller från det liv vi nu har – till och med om allt på det hela taget är rätt bra så kan vi ändå känna hur en människas frihetslängtan väcker djupa, starka, grundläggande känslor i oss.

Vi är skapade i och till frihet, hur hårt kuvade människor än blivit genom historien av en del av de värsta diktaturer man kan tänka sig. Hur hopplöst läget än ser ut, hur mörk och nattsvart fängelsehålan än är – så känner vi igen frihetens friska vindar. Naturligtvis kan människan knäckas, naturligtvis finns det mycket vi inte orkar göra upp med. Ibland tar hoppet slut och vi orkar inte längre hoppas, tro och längta…

Men ändå, hur många gånger i de mest utsatta och mörkaste av lägen väcker inte en liten, liten gnutta ljus ändå allt vårt hopp och vår tro till liv igen.

Som fågeln som suttit i sin bur i åratal, vecklas våra vingar ut och får kraft av denna längtan. Vingar som inte längre minns hur det är att flaxa fritt bär ändå rakt ut i friheten – därför att vår längtan är större, därför att vi innerst inne vet att vi hör hemma i ljuset, i friheten, i hoppet, i tron.

Det var också just Jesu programförklaring – bota de sjuka, befria de fångna och förkunna ett jubelår från Herren. Det är också vad kyrkan åtminstone borde ägna sig åt – att befria fångna – inte lägga på nya bojor.

Den här sången har blivit populär till och med på vigslar – trots att den ju i själva filmen handlar om att våga bryta upp från ett destruktivt äktenskap med misshandel och kränkning. Men texten uttrycker känslan och viljan som vi alla kan känna igen oss i – att vilja… att vilja ut, att flyga fritt, att ta steget, att bli något mer… att göra något av livet…

Vad som håller dig tillbaka vet jag inte… Men jag har börjat få en svag aning om vad som dämpar mina drömmar, vad som hindrar mig från att kasta mig ut i den Guds skapelse vi kallar livet.

Några av oss har liksom Kaj Pollack, han som gjorde filmen Så som i Himlen, sårats och bundits av kyrkans skuldbeläggande under tider som gått. När kyrkan var mer intresserad av makt och självgodhet än evangeliets budskap om att sätta de bundna fria. Filmen Så som i Himlen anspelar ju i sin titel på bönen Fader vår – Ske din vilja, Så som i Himlen så ock på jorden… Men filmen är allt annat än klassisk kristen tro – kanske snarare tvärt om. Kaj Pollack gör upp med den religion han tycker har förtryckt honom. Lösningen blir att avskaffa Gud och lita till människans fulla potential, konstnärskap och till musiken – det goda i livet. Frälsaren i filmen är en superbegåvad musiker och budskapet är framför allt att människan själv är nog och att gemenskapen är den skapande, sammanhållande och livsuppehållande kraft vi behöver.

I filmen finns tex. En scen där huvudpersonen – dirigenten Daniel – misshandlad och blodig ligger på golvet och tre kvinnor tvättar och tar hand om hans sår – parallellerna till Jesus är tydliga. Daniel är stjärn-dirigenten från den ”stora fina världen” som kommer till en liten byhåla i norrland – just som Gud ikläder sig mänsklig gestalt och lämnar Himmelens stjärnglans bakom sig för att möta mänskligheten i en liten byhåla i norra Israel.

Tyvärr sårades Kaj Pollack så av kyrkan att han numera måste stryka Gud ur ekvationen för att överleva. Så trots att budskapet i filmen är starkt mänskligt och verkligen sätter ord och bild på livets slam och dy, förtröstan, tro, hopp och kärlek. Trots att vi alla kan känna igen oss och blir djupt berörda av Gabriellas längtan att bryta sig ur sitt äktenskap med den man som misshandlar henne. Trots att vi alla känner hur vår längtan tänds och våra vingar på nytt spänns ut på hoppets vindar – så sätter vi ändå vårskriet i halsen när svaret på allt ändå stannar vid ”oss själva”.

Flera är de kristna förkunnare och bloggare som sågat filmens och sångens budskap som  ”människa förverkliga dig själv”-dravel. Men budskapet om människans inneboende potential, budskapet om frihet och frihetslängtan, budskapet om att ta ansvar för sitt liv, leva det fullt ut, och ta sitt öde i sina egna händer – är alla grundläggande kristna budskap, och verkligen inte i motsats till kristen tro – så länge Gud är en del av ekvationen.

För frågan är universell – alla människor i alla tider känner igen sig i kampen och i längtan… Men alla människor behöver inte ta sig själva i kragen för att dra sig upp ur dy och slam. En del finns fortfarande där ute som likt David säger ”Länge väntade jag på Herren” – som vittnar om hur det finns en hjälpare, en som fattar din hand när allt hopp är ute. En som möter dig i mörkret. En som står utanför din situation men som ändå i allt vet hur det är att vara människa, att bli sviken, att bli lämnad eller vilja lämna…

En som kommer till dig – som böjer sig ner och drar dig upp. En som ställer dig på fast mark och som gör stegen trygga. Som lägger en ny sång i din mun – en lovsång till vår Gud och inte människor.

Så kasta inte ut barnet med badvattnet… Att vi människor är fantastisk starka och kapabla i oss själva innebär inte att vi inte behöver en hjälpare… Att vara självständig betyder inte att man inte också kan vara beroende – samtidigt. Det är till och med så att det ofta är i samspelet med andra vi verkligen kan finna oss själva. När den lilla människan får spegla sig i en Allsmäktig med God himmelsk Faders ögon – då kan hon verkligen se vem hon är.

Jag delar samma längtan som Gabriella – men styrkan att bryta upp och leva mitt liv söker jag i första hand utanför mig själv. Och min identitet formas i samspel med hela skapelsen.

Jag vill också leva mitt liv, jag vill också ta vara på den stund på jorden som givits mig, jag har inte heller glömt vem jag var och kan bli även om livet ibland för mig vilse… Jag vill leva lycklig, vara den jag är, känna att jag lever all den tid jag har.

Men allt detta gör jag i förvissningen om att någon finns som håller min hand, att någon finns som är högre än mig, som kan gripa mig när jag faller. Det är inte till min egen styrka jag riktar min aftonbön när ångesten griper mig. Det är inte till mitt eget inre jag ropar mitt ”hjälp” när själva verkligheten rasar samman.

Nej, min bön går till Honom som gör allting väl.

För jag vill känna att jag lever – och jag känner mig aldrig mer levande än i närheten av Honom som är Livet Självt.

Och jag vill kunna vara stark och fri – och ingenstans är jag starkare eller friare än hos Honom som är friheten, och som är min styrka.

Jag lever i Honom för Han är livet. Jag är stark i Honom för Han är min starkhet och jag lever fri i Honom som är friheten.

AMEN!

Joh. 3:16

Så älskade Gud världen, att han gav den sin ende son. För att var och en som tror på Honom inte ska gå under utan ha evigt liv.

Vet du att Gud älskar dig? Det är inte något jag hittade på just nu… det säger Bibeln – Gud älskar just precis Dig – han älskar dig, han har skapat dig, han har utvalt dig, han vill inget hellre än att få din uppmärksamhet och din närhet, han älskar att se när du lär dig gå livets kringelkrokar, han älskar att höra din röst när du ber honom om något eller sjunger en sång eller bara umgås med honom… Vet du att Gud älskar dig som om du vore hans eget barn… ja faktiskt så mycket att han kallar dig att bli hans barn – och att han ger dig del i arvet – du får bli arvtagare till Gud – det är en bild av att vara fullt ut accepterad och inlemmad i Guds familj – du är inte ett fosterbarn eller en tillfällig placering… Gud är inte din barnvakt eller plastpappa… Gud vill vara din Far – för att han älskar just precis Dig och vill dig allt väl.

Han älskar dig så mycket att han gav sitt liv för dig – eller sin sons liv som det står i texten, men konsekvensen blir sitt eget liv fast i mänsklig form.

Hur många av dina vänner tror du vet och känner att Gud älskar dem? Hur många tror du tycker Gud verkar ha glömt bort dem helt? Om vi gör en grov uppdelning i tanken av filipstadsborna… hur många tänker verkligen att det finns en Gud som älskar dem? Hur många tror inte Gud bryr sig om dem alls och hur många tror inte att han finns?

Jag vet inga siffror för Filipstad – men andra undersökningar visar att det inte är så många som inte tror på någon sorts Gud eller högre makt – men de finns förstås. Det är betydligt fler som tror att någon eller något finns ”där ute”, men inte att denne ”något” skulle ha ett verkligt intresse av just mig.

Men fantastiskt många svenskar tror faktiskt att Gud finns, men att han inte vill ha med dem att göra för att de inte är bra nog eller fina nog. De tror helt enkelt att de inte platsar – att de inte är goda nog för Gud och inte heller goda nog för våra kyrkor…

Inget kunde vara mer fel… Gud beskrivs som en kärleksfull far. Jesus som den gode herden – som ger upp allt annat för att ge sig ut och söka efter det minsta lilla lamm som gått vilse och kommit på avvägar…

Gud är en älskande Gud – En gud som sörjer med den sörjande och som lider med de lidande – men som över allt och genom allt annat älskar Dig mer än du någonsin kommer kunna förstå.

Det är dags att vi låter människor få veta det… men hur? Ja Bibeln ger ett svar – genom att låta Guds kärlek till oss flöda vidare som kärlek till andra.

Vi måste bli en kärleksfull samling människor som älskar att älska andra och som går extra milar och bär andras bördor och som viker oss dubbelt över baklänges för att uttrycka vår sanna och verkliga kärlek för varenda människa i vår omgivning.

Det innebär inte bara att nu och då ifrån predikstolen uttala orden ”Jesus älskar dig”, det får praktiska och ekonomiska konsekvenser. Det innebär att vi inte kan ge upp Filipstad, att vår lilla församling har ett ansvar och ett uppdrag som vida överstiger kommunens, socialens, polisens och landstingets.

Det är dags att ta ett och annat på allvar – och framför allt att ta Jesus på allvar… i vår kärlek ska människor se Honom. Guds kärlek i våra liv behöver bli verklig och synlig – så att vi outtröttligt kan älska andra.

Det talas ibland om ledarskap – att vi måste bli ledare, att vi behöver ledare… tänk att vi har så förfärligt mycket ledare och ledarskapsträningar och management-böcker i kyrkan idag så vi drunknar i dem – det vi verkligen behöver är tjänare – verkliga Herrens tjänare som tjänar med sina liv. Som tjänar i församlingen och som betjänar varandra – och det startar med de vi kallar ledare – för de är de som mest av alla ska tjäna och betjäna, men det stoppar inte där…

Goda ledare kan du hitta lite varstans – i fotbollsklubben eller i näringslivet… men goda tjänare det är vår grej det – och en tjänare som leder genom att betjäna – det uttrycker Kärlek och omsorg. Det är en attityd av att dela bördor, att vilja vara med och bära bördor, och att vilja gå bredvid i kärlek även när vi inte har en enda liten aning om vad vi ska säga eller göra i en svår situation.

Det är skillnad på att sälja skottkärror eller hålla seminarium om hur man kan bära sina bördor på ett ergonomiskt riktigt sätt – det är skillnad mot att faktisk ta tag i skiten och vara med och bära själv.

Så älskade Gud världen – låt oss göra detsamma.

Han gav sin ende son…

Vi har inom kristenheten i världen en del olika syn på exakt vad som händer när man dör… en del olika syn på ”dubbel utgång” – alltså om någon någonsin hamnar i ett evigt helvete eller om alla på ett eller annat sätt kommer till Himlen – vi har i kristenheten en del olika syn också kring evangelisationen pga. detta…

Så låt os börja med att konstatera det självklaraste av allt självklart – Så mycket älskade Gud den här världen att han gav det käraste man kan tänkas äga och ha – sin son, som det uttrycks här i texten – eller sitt eget liv, som blir konsekvensen av Jesu gudom och del i den treenige Guden.

Så helt oavsett våra spekulationer måste vi nog konstatera att frågan är av yttersta allvar och att Gud tar den på största allvar…

Men det är inte tidens slut vi förkunnar, och det är verkligen inte Helvetet vi förkunnar… Inte heller förkunnar vi evig död eller hur man går förlorad – även om vi kan tro och ha en lära som är sund och bra om de yttersta tingen och tiderna… Nej, vi förkunnar ett glädjebud för den fattige, Befrielse för den fångne och ett nådens år från Herren. Vi förkunnar att en frälsare är oss given och att Guds rike är här!

Det är kanske svårt nog att ta kärleken på allvar och våga göra något konkret av det i sitt liv… Men det är Guds kärlek till varenda människa som också är grunden för att han satsar allt – ger sitt liv – för att rädda dig, mig, faster Lisa och fyllgubben på lilltorget.

Kristi kärlek tvingar mig, säger Paulus – han har verkligen upplevt det personligen – den där kärleken till vår nästa, och till den allra minsta, och till varenda människa vi har omkring oss – den kärleken som på pappret kan tyckas lite mysig att få dela med sig av på byn – att få säga ”Jesus älskar dig vettu” – den kärleken drar med sig en börda som är tuff att bära och som kan kosta allt – den kärleken tar sig uttryck i blod svett och tårar -  kanske till och med kostar det livet på ett eller annat sätt.

För den sanna kärleken är inte bara en klapp på axeln, den sanna kärleken har ett pris… Den sanna kärleken är uppoffrande, utgivande och sann. Den kärleken tror, hoppas och vill ALLT! Och det värsta av allt – den ger aldrig upp… Det låter ju helt fantastiskt när man läser det vid en vigsel och hela livet är sockersött och ljusrosa fluffbollar, men det är en fruktansvärd börda att älska, älska och älska igen – inte bara sin fru eller man eller sina barn, utan de som verkligen mest av allt behöver det.

Guds kärlek till dig förde Honom till korset – var din kärlek för Filipstad för dig har jag ingen aning om – men låt den börja föra dig!

Kyrkan behöver backa upp sin höga bekännelse med motsvarande handlingar. Vi behöver gå från prat om att bära varandra bördor till att verkligen bära dem i form av matkassar till den som är utan mat, kläder till den som saknar, tre timmars samtal med den ensamme, blommor och besök till den sjuke…

Det är en del av evangelium – en liten liten del av det Jesus lärde och gjorde – låt oss göra detsamma.

Petrus och Johannes möter den lame mannen vid stora porten och säger ”guld och silver har vi inte, men det vi har det ger vi dig – stå upp och gå” – tänk att kanske är det så att de sjuka och lidande i vårt land har oturen att ha en rik kyrka… för allt som oftast låter vi vårt guld och vårt silver gå våra ärenden. Om vi hade mött den lame mannen hade han väl fortfarande varit lam till denna dag – för vi hade lagt en tjuga i hatten, eller kanske i bästa fall byggt honom ett sjukhus, gett honom en eldriven säng som går att ställa i olika lägen med fjärrkontroll, borrat en brunn så han fick friskt vatten och lämnat honom med ett välmenande bibelord och en lågallergi-blombukett på nattduksbordet.

Och en massa av det jag nu lite raljerade om är också del av evangeliet – besöka de sjuka, hålla en tröstande hand, en blombukett och ett bibelord eller en borrad brunn och ett byggt sjukhus – det är delar av evangelium alltihop – men ändå – tänk vad lätt det är att ”köpa sig fri” när man har pengar – och tänk att den lame mannens lycka var att Petrus och Johannes inte hade några.

För att var och en som tror på Honom ska ha evigt liv.

Det här är väl helt otroligt… har vi verkligen inte högre krav än så? Var är det finstilta? Det är väl inte möjligt att världens bästa produkt reas ut fritt och för intet?

Jo, priset var förvisso skyhögt – men det är redan betalt. Kortet är draget, koden är slagen, du får gå hem med ett evigt liv under armen och ett kvitto på transaktionen som heter Den Helige Ande och som är ett sigill, ett bevis, för att det eviga livet faktiskt är ditt och tillhör dig.

Det är faktiskt evangelium – glada nyheter – för dig, för mig, för varenda unge och för oss allihop. Det är glädjebudet för den fattige, befrielse för den fångne och ett nådens år från vår Herre.

Men det ena står sig slätt utan det andra – Guds kärlek vore inte värd detsamma om den inte uppoffrande givit sig för vår räddning. Och räddningen vore omöjlig för de flesta om inte priset var betalt. Men nu är det en kärlek till ALLA, varenda människa får vara med. Och nu är det en räddning för alla – varenda en. Och nu är det för evigt – hela tiden – vare minut av varje timme av varje dag – 24-7 – dygnet runt och året runt – står frälsningens dörr öppen för dig.

- Jamen vill Gud verkligen ha mig då?

- Klart han vill!

AMEN!