| Mark 3:31 P |
Jesu familj Nu kom hans mor och hans bröder. De stannade utanför och skickade bud efter honom. |
| Mark 3:32 N |
Det satt mycket folk omkring honom, och de sade: ”Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig.” |
| Mark 3:33 |
Jesus svarade dem: ”Vem är min mor och mina bröder?” |
| Mark 3:34 |
Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: ”Det här är min mor och mina bröder. |
| Mark 3:35 |
Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.” |
Det här är ju inte enda gången vi har texter där Jesus verkar ifrågasätta eller tom. ta avstånd från familjen… hela kallelsen av lärjungarna är ett sådant exempel – vi vet att Petrus var gift eftersom det står berättat om hans svärmor – det gällde säkert fler än Petrus… så kommer Jesus och kallar dessa män ut på vägarna. De lämnade sina fiskenät och gick… och det finns fler texter åt samma håll.
Och både Jesus och Paulus har säger en del som kan tolkas som att åtminstone kristna ledare kanske inte borde ha familj över huvud taget…
Man kan alltså ställa sig frågan – kan Gud kalla på ett sätt som spräcker familjerelationer? Kan Gud kalla mig till ett missionärsliv i Indien dit min familj inte kan följa med? Kan Guds kallelse på en pastor vara sådan att han omöjligt kan kombinera sin tjänst i församlingen med ett familjeliv?
Vi vet ju alla att kyrkohistorien är full av exempel där det gått på det sättet. Vi kan läsa om väckelsens framfart i byggderna där människor kände kallelsen att lämna barn och äkta man eller fru hemma för att ge sig iväg på missionärsäventyr i Afrika.
När jag gick på Missionsskolan i Örebro skulle vi läsa en av Bill Hybels böcker som läxa för att kunna diskutera boken i klassen. Lärarens tanke var egentligen att vi skulle läsa boken därför att den handlra om vad det är att vara församling i vår tid – men den stora diskussionen landade på just det här området. En stor del av klassen menade att om Gud kallar då ska vi gå – kosta vad det kosta vill – och det kan jag naturligtvis hålla med om. Men om jag fick en sådan kallelse så skulle jag verkligen fråga mig om det verkligen var Gud som kallade.
Jag tror inte Gud kallar på ett sätt som automatiskt kommer förstöra familjerelationer. Och jag tänker och tror att om Gud vill flytta på mig så får han ge samma kallelse till min fru och mina barn. Problemet kan ju vara att alla inte lyssnar eller är villiga att gå, men då tror jag ändå äktenskapets ”vad Gud fogat samman får därför människan inte skilja åt” väger tyngre. Det finns alltid andra människor att kalla. Men som sagt – jag hade nästan hela klassen emot mig i denna fråga, så bland pastorer kanske jag är relativt ensam om den åsikten.
Den här veckan har ju kyrkomötet beslutat om ny vigselordning i Svenska Kyrkan – så frågorna om familj har kommit upp lite igen… i går kväll chattade jag lite med en präst som just nu predikar över samma text som vi har här – fast han gör det i Göteborgs Domkyrka.
Han tyckte att den här texten visade att Jesus tar ett steg ifrån ”kärnfamilje-tanken” och öppnar för andra familjebildningar som bygger mer på gemenskap än på biologi.
Jag vill nämna det som exempel därför att det i mina ögon är ett klassiskt exempel på när ens egna intressen vilseleder i bibeltolkningen. Han var naturligtvis sugen på att få kommentera kyrkomötets beslut i sin predikan och därför lyckades han, trots gedigen exegetisk utbildning i bagaget, läsa in sina egna önskningar i den här texten.
För så är det – vi har alla någon sorts glasögon på oss när vi läser bibeln.
Så, låt mig göra en kort exegetisk analys av den här texten för er, bara så ni förstår vad jag menar.
Alltså – vi har en vardaglig situation – Jesus undervisar – och något annat vardagligt händer – han blir störd – så vänder plötsligt berättelsen och vi får oss en lärdom – en poäng serveras – och dessutom avslutas berättelsen med ett förtydligande.
Denna text följer samma mönster som Jesu liknelser – en kort enkel vardaglig berättelse som plötsligt vänder till med en överaskande poäng. Grunden för all liknelsetolkning är att titta på poängen – nyckeln till tolkningen ligger alltid i chockpoängen. Blir vi inte chockade idag så måste vi ta reda på hur människorna som lyssnade på Jesus reagerade – och utifrån det förstår vi vart Jesus vill med sitt budskap.
Den här texten har en enda poäng – hela udden i berättelsen riktas mot frågan om den nya och den gamla familjen. Jesus ställer sin biologiska familj mot den gemenskap han har med sina lyssnare och efterföljare. Han definierar denna nya familj utifrån ett enda mycket enkelt kriterium – i vers 35 står det ”Den som gör Guds vilja” är min bror och syster och mor.
Det finns ingenting i den här texten som ger anledning att tro att det är familjepolitik Jesus talar om. Det är inte olika familjebildningar som Jesus ställer mot varandra utan den jordiska familjen ställs mot den himmelska om du så vill. Jesus vill göra det helt klart att det är i denna nya gemenskap han har sin identitet och tillhörighet – inte bara hos sin familj. Han vandrade på jorden som människa, men han är universums Herre och frälsare. Därför väljer han i den här situationen, när han blir störd mitt i en predikan, att utnyttja tillfället och ställa en retorisk fråga – vem är egentligen min familj?
Det är precis som när barnen stör i Markus 10:14 och Jesus använder situationen för att visa på Guds Rike.
Jesus vill ju här mena att alla som vill göra Guds vilja är som hans familj. Och de första kristna levde verkligen upp till detta med sin egendomsgemenskap – de sålde allt och gjorde sig på det sättet helt beroende av kyrkan – man fungerade som en familj – ingen ägde sitt eget utan man delade på och förvaltade allt tillsammans. Sekt skulle vi säkert kalla det för idag, men jag tror faktiskt att det är en typ av kommuniteter som vi kommer få se mer av även i vår tid. Kristendomen innehåller mycket radikala element av utanförskap – att frivilligt ställa sig utanför den gängse samhällsordningen, att inte ta del av konsumismen och mediaflödet utan att istället samlas till bön, sång och måltidsgemenskap. Jag säger inte att jag tror det är för alla, men precis som kristna genom alla tider vald tex. Klosterliv som ett sätt att kunna ägna sig helhjärtat åt Gud så tror jag 60-talets kollektiv mycket väl kan komma igen.
Vi är en familj – men vi sluter oss inte för omvärlden. Kyrkan måste alltid ha en utsträckt hand – diokania – kärleken till nästan. Det är en sak att älska sina familjemedlemmar, men Jesus talar om den kärlek som sträcker sig utanför vad som krävs eller förväntas… till och med att älska sina fiender.
En annan sak som varit aktuellt i veckan är ju Sverigedemokraternas landsmöte och den artickel som Åkesson skrev i Aftonbladet i veckan om Muslimerna som det enskilt största hotet mot Sverige idag.
Jag vill avsluta med några tankar kring detta, därför att SD kämpar för att bli rumsrena och jag stöter hela tiden på kommentarer som ”ja, men det är ju sant som de säger” – och så även i kristna kretsar.
Vi såg ett debattprogram om heltäckande slöja hemma hos mina föräldrar förra helgen – och till och med min mamma säger då ”de kommer hit o ställer krav på att få ha sina grejer, sin mat och sina kulturer, men om vi kommer till deras länder så får vi minsann anpassa oss”.
Det är ju en vanlig mänsklig reaktion, men är det någon som kan se vad som är okristet i den kommentaren? Mitt svar till mamma var – ja, sa inte Jesus att såsom ni blir behandlade av andra så ska också ni behandla dem… eller något liknande…
Nej, Jesus sa inte så, han ville mena att vi som tror på en högre makt och en högre avslutande rättvisa vi ska kunna avstå från hämnd här i livet – vi vet att Gud tar ut vår hämnt i de fall han finner det befogat – därför säger Jesus att vi till och med kan älska våra fiender – samla glödande kol på deras huvuden – göra mot dem så som vi VILL OCH ÖNSKAR att de skulle göra mot oss om vi kom till deras länder.
Nu råkade det bli slöj-debatten jag tog som exempel – men det finns många andra och betydligt djupare exempel vi skulle kunna ta… Åkesson drar en massa sådana exempel på hur han menar att det svenska samhället anpassar sig efter muslimerna som kommer hit – någon förskola som slutat servera fläsk, någon skola som gör skollov tre dagar i slutet av ramadan osv.
Nu har ju vi en tro som åtmistone idag, år 2009, inte förbjuder oss särskillt mycket när det gäller kläder eller mat… och vi är inte lika hårda omkring våra högtider…
Men tänk dig nu att någon skulle tvinga dig genom lag att stjäla och mörda, eller att begå äktenskapsbrott, eller förbjuda dig att hjälpa människor i svår nöd som du ser svälta runt omkring dig trots att du själv har mat i överflöd… Då skulle du också fundera över vad du skulle säga inför Gud Fader själv på den yttersta dagen. När Han säger ”Jag var hungrig och du gav mig inte att äta” – Skulle du svara – nej tyvär gode Fader – jag levde just då i ett land där det var förbjudet att ge mat åt den fattige…
Alltså, min poäng är – när människor på allvar tror att de kan komma att hamna i helvetet för att de äter fläskkött eller inte firar Ramadan – då är inte lagar rätt väg att gå
Ok, jag vet att mycket är kulturella regler snarare än religiösa regler – jag vet att Koranen inte befaller heltäckande slöja och att muslimer får äta fläskkött under ”force majour”. Och jag har mycket stor förståelse för att man vill befria kvinnor från förtryck av alla olika slag. Men jag är också övertygad om att europeiska kvinnor och män hade protesterat högljutt om ”Amerikat” hade mött dem med regler som ”här in the States får kvinnor inte ha huckle eller hatt på huvudet och varje man måste ha minst 3 fruar och på söndagar måste alla unga kvinnor och män gå nakna för att fira att det var så vi en gång skapades och blev till”.
Ett land måste ha vissa lagar och regler för att fungera – men det är politik och inte kristendom – som kristen är min uppgift att älska min nästa, ja till och med min fiende – därmed inte sagt att vi ber och önskar förändring – därmed inte sagt att vi inte vill bjuda med alla människor in på den väg vi funnit som frihetens väg – men det är en helt annan fråga.
Amen.