| Luk 18:1 P |
Liknelsen om änkan och domaren Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp: |
| Luk 18:2 |
”I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. |
| Luk 18:3 |
I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: ?Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.? |
| Luk 18:4 |
Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: ?Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, |
| Luk 18:5 P N |
men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.?” |
| Luk 18:6 |
Och Herren sade: ”Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. |
| Luk 18:7 P N |
Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? |
| Luk 18:8 |
Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?” |
Det finns ett intressant tema i Jesu undervisning om Bön – tjatbön, gnetbön… en bön som inte ger upp, en bedjare som vägrar låta sig nedslås eller dras ner i bitterhet av uteblivna bönesvar. En uthållig bön.
Jag är kär i en dröm, en saga – I’m in love with a fairytale – även om det gör ont – even if it hurts… Norges vinnarlåt från i går kväll illustrerar väl en ung bedjare med desperation i rösten – en man som både sjunger och ber med själen, med hjärtat.
Bönen kan vara själens enkla viskning, en suck från ditt innersta riktad till Gud – och bönen kan vara det porlande tungotalet under en morgonpromenad… Bönen kan vara konkret, målinriktad och saklig, men bönen kan också vara svävande som en brainstorming där man tillsammans med Gud söker vägen framåt.
Du vet Jesus lär sina lärjungar att be – Fader Vår som är…
Men så säger han också – att om en vän kommer hem till dig klockan 11 på kvällen och knackar på – ropar genom brevinkastet att han behöver några bullar från frysen för han har fått besök… och du svarar att du ligger ju redan, löständerna är i glaset bredvid och dessutom ska du upp till Gudstjänsten imorgon – du har helt enkelt varken lust eller tid… – men Jesus säger att du ändå kommer ge honom vad han ber om för att han är så påträngande.
Och så har vi dagens berättelse – om änkan och domaren – samma poäng – den som tjatar kan få sin önskan uppfylld…
Men så måste man ju börja undra… Har inte Gud en högre standard än så – borde inte han veta vad som är bra för mig från första början och ge mig det – egentligen utan att jag ens behöver be om det, men särskilt när jag bett det.
Någon skulle kanske säga att det är ett test – som en prövning – för att se om det är viktigt nog för mig att jag håller ut i bön. Och det ligger nog en hel del i det – det är lite samma poäng med fastan. Dels hjälper fastan mig att hålla bönelivet igång – för magen påminner mig ständigt – och varje gång jag vill ta något att äta så minns jag varför jag fastar och det är en omedelbar signal till bön.
En av mina längsta fastor var mot slutet i Göteborg, en av mina bästa vänner, en underbar tjej som kämpat länge med att få barn var äntligen gravid och hade passerat halvtid… så får hon besked att barnet inte växer och allt ställs på ända – under ungefär 2 veckor kämpade vi i bön för Josef som pojken heter idag, jag valde att fasta medan andra bad ändå – men jag minns de där två veckorna som några av de bästa veckorna i mitt liv… Det är naturligtvis inte så att man längtar efter allvarliga böneämnen i sin egen närhet – man tackar istället Gud för varje dag som man själv och ens närmaste får vara friska och ha hälsan.
Men att kämpa i bön ger mersmak, det är quality time med Gud själv, det är att man rannsakar sig själv och sina motiv, allt det världsliga runt omkring – pengar, bilar, hus och trädgård ställs i ett annat perspektiv – själens prioriteringslista skrivs om – så även om jag inte längtar efter nya lidanden vare sig för mig själv eller andra så längtar jag efter fler sådana veckor inför Gud.
Men ärligt talat finns det alltid något värt att kämpa för i bön – det måste inte vara dina egna barnbarn eller din egen hälsa… över hela världen finns lidanden i överflöd – det handlar om att utmana sig själv också – att söka upp lidanden istället för att fly dem – att gå i närstrid med all världens orättvisor istället för att sitta nöjd när hemmahamnen är lugn.
Ta det som en utmaning – finns ett ämne som berör dig – finns en bön, en sak, en önskan på ditt hjärta som är viktig nog för dig att du är beredd att liksom änkan börja regelbundet tjata på Gud själv – och kanske få ut din arvslott – din rätt? Abraham var beredd att kräla i stoftet inför Gud – Abraham – en Patriark – en alltigenom patriarkal Man, Herre över sitt hus och ett gott stycke land – tjänare och tjänarinnor… En man som visste att bete sig och som minsann inte skulle pruta i de vanliga affärskontakterna. Men nu vädjar han för människorna i ett par städer – vädjar för innevånarna – och han avkläder sig fullständigt all prestige, han kliver ner från alla höga hästar, han BER Gud besinna sig om det så bara finns 40, 30, 20, ja 10…
Alltså, poängen är att vi har ett antal exempel från Jesus själv att det är OK att komma till Gud på det här sättet.
En del av er som var med i Svenska Kyrkan i våras minns kanske att jag pratade om Benjamin – min 4a-åring – jag sa att jag vill att han ska kunna be mig om vad som helst – att jag blir ledsen när han kryper för mig – när han kommer med en tom nappflaska och liksom krymper framför mig eller Märta därför att han inte vågar fråga rakt ut om han kan få lite mera saft – för att han vet att vi brukar säga att han får vatten istället… Men samtidigt vill jag att han ska våga komma och be mig – och gärna att han står på sig och ifrågasätter mig också – även om jag i slutändan vill att han accepterar det jag säger…
Jag vill inte att han ska känna sig slagen på förhand – att han inte ska våga komma till mig…
Sen kan ju Benjamin nöja sig med att fundera kring varför han ska be mig om saft när jag ändå säger nej. Han skulle kunna sitta och tjura i ett hörn för att han vet att jag ändå har sista ordet…
Men barn gör inte så – barn har en förmåga att tro att det kanske går nästa gång. Barn har en förmåga att tjata – att inte se sig besegrade på förhand. Vid godishyllorna i affären eller i leksaksbutiken… även om jag brukar säga att han inte får godis när det inte är lördag så brukar han fråga – om än försiktigt – och på något sätt så gillar jag att han fortsätter att försöka.
Det är så lätt att dras ner i bitterhet efter uteblivna bönesvar. Det är så lätt att börja tänka rationellt – och kanske börja anklaga Gud för att han inte ger det du ber.
Men inför Gud får vi alla komma som barn – inför honom behöver vi inte fundera över titlar eller vuxenpoäng – vi får komma som barn till pappa eller mamma – vi behöver inte kunna bönens teologi, vi behöver inte grubbla över varför det ska vara nödvändigt att Be till en som redan vet allt och dessutom känner till hur jag tänker, tycker och tror… Vi kan helt enkelt släppa allt sånt där och bara konstatera att Jesus ger oss flera exempel på tjatande bön, och om Gud inte ger det vi vill nu så kanske han ger det vi vill i morgon.
Varför fastna i bitterhet och grubblerier när du helt enkelt kan luta dig tillbaka och säga – det är inte mitt beslut – jag har rätt att önska och be vad jag vill – och jag får acceptera att min far kanske inte gör som jag vill just idag – men det finns nya chanser imorgon, lite senare eller nästa år.
För även om vi kan tycka att Gud redan borde se till vårt bästa – utan att vi ber honom om det – och även om vi inte kan förstå varför eller om vi har svårt att förlika oss med den Gudsbilden – så tror jag bönen är en del av Guds dröm – bönen är en del av vår relation till Honom – inte bara när vi konkret ber för ett böneämne utan småpratet med Gud under svampplockningen på hösten eller tankarna du bollar med Gud när kvällens TV-film ställer obekväma frågor… och så de viktiga samtalen, när man måste stänga av TV’n och sätta sig ner en stund bara jag och Gud…
Bön är en del av vår Gudsrelation – att inte be för att Gud redan vet allt är som att säga till frugan – du vet ju att jag älskar dig och jag säger till om det ändrar sig… hon vet säkert innerst inne att du inte ändrat dig – men hon gillar att höra det.
Gud vet säkert innerst inne vad du vill – men han gillar att få höra ifrån dig…
Varför??
Äh, skippa det – Gud vill att vi ber till honom – det är väl inte så farligt – det borde vi kunna klara av – även om vi inte fullt ut förstår varför… men vi ber för att få och vi söker för att finna – ibland går det snabbt, ibland är det en lång och trogen bönekamp genom år och åter år… och ibland går det inte över huvud taget… men det viktiga är att inte ge upp.
AMEN!