Sackaios – Predikan i Vasakyrkan 20 okt 2013

Luk 19:1-27

Lukt av intorkad svett och cigarettrök-mättade kläder. Man känner doften av gammal alkohol från mannen framför mig i kön till kassan. Jag vet egentligen ingenting om honom förutom att man ser honom rätt ofta på bänkarna vid folkets hus…

Om jag tillåter mig att gissa så är han en av dem som hamnade i kläm när mentalvården ”reformerades” och patienterna skulle få eget boende, men hamnade på diverse torg istället. Mannen är lång, men kutryggig, alltid smutsig, har solglasögon, röker när han kan, alltid en burköl i handen, alltid ensam och talar ord som man inte förstår om man råkar höra honom när han försöker köpa mellanöl i ICA.

Hur många gånger har jag tänkt att faktiskt gå fram och bjuda hem någon som ser ut att behöva ett mål mat och en dusch. Eller kanske bara våga fråga honom om han vill ha en korv från torggrillen.

”När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: ”Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem. Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: ”Han har tagit in hos en syndare.”” (Luk 19:5-7).

Det finns nog inga direkta likheter mellan Sackaios och mannen i ICA-kön, förutom att de tillhör de marginaliserade i samhället.

Mitt problem är mumlarna, dessa ofta etablerade samhällsmedborgare som blev så provocerade av Jesu gärningar och ord. Jag är ju ofta en mumlare själv. Jag vågar inte hjälpa mannen för vad skulle de andra i bostadsrättsföreningen säga, tänker jag? Vad skulle min fru säga? Vad skulle man säga på torget? Vad skulle han säga? Är han mentalt sjuk? Våldsam? Oberäknelig? Men precis som oftast är det många som mumlar och har åsikter och diskuterar – medan Jesus gör…

Det är många som ser något i den här berättelsen…

Sackaios ser något hos Jesus som människor idag har svårt att se i kyrkan – det borde vi försöka se så vi kan bli mer lika Kristus och få det sinnelag som också fanns hos Kristus som Paulus skriver i Filipperbrevet. För även om vi som kyrka aldrig kommer bli en alltigenom sann Kristusbild så är det ändå ett stort problem när vi skrämmer iväg de människor som Jesus lockade.

För Sackaios vet nog om att han inte är Guds bästa barn – att han tagit lite för mycket tull och skatt av folk och gjort sig egna rikedomar – klart han visste – för folket visste, och de lät honom veta genom att frysa ut honom. I folkets ögon var han en syndare, så helt säkert kände han det själv också.

Då är det ju märkligt att han så gärna vill se Jesus!? I vår tid vill man ha sin smuts för sig själv, vi kallar det personlig integritet och där ska minsann inga religiösa klåpare komma och pilla… I vår tid är det som om till och med rätt hyfsat folk känner ett främlingsskap med kyrkan och Jesus och inte känner att de hör hemma eller är välkomna.

Med Jesus var det annorlunda. På något vis drog han just dessa människor till sig – eller de drogs till honom helt enkelt.

Kanske, eller troligtvis, är det vår fula ovana att komma med läror och dogmer istället för närvaro och omsorg som gör skillnaden. Det märks tydligt tex. på pingströrelsens reaktioner på Niklas Pienshos predikan på Nyhem i år. Vi blir förtvivlat ängsliga så fort vi tror någon är och pillar på läran. Men sanningen är att Piensho gjorde precis som Jesus – han satte närvaro, kärlek och omsorg före viljan att sprida den sanna läran – före I TID alltså, det betyder inte att Piensho avskaffar eller knuffar undan läran. Han säger egentligen bara – låt oss bete oss som Jesus gjorde och komma med lära och sanning när vi har en relation som håller.

För om Jesus mött Sackaios i trädet med orden ”kom ner hit din fifflare så alla får se vilken skurk du är!” och ”om du ångrar dig nu och offentligt bekänner din synd och ger tillbaks allt du tagit med ränta – då kanske jag kan tänka mig att käka middag med dig sen.”

Ja då hade berättelsen om mötet med Sackaios dött ut där och då och knappast någonsin funnit sin väg in i vår heliga skrift.

Men så är de ofta vi gör. För det är lättare att skriva insändare om människors fel än att umgås och möta.

Klart inte Sackios kunde stå där i folkmassan. Folk ville inte ha honom där. Trädet gav honom möjlighet att både se bättre och att gömma sig. Han kunde också fortsätta se ner på människor. Uppe i trädet hade han ingen markkontakt. Fotfästet hade han ju redan förlorat.

Så kallar Jesus ner honom på marken. Kom ner och sätt fötterna i myllan. Kom och var bland människor. Och innan någon ens hade hunnit mumla förargat eller han själv hade hunnit nämna något om hur han skulle bättra sig, säger Jesus: Idag ska jag gästa ditt hem.

Som så ofta när Jesus mötte människor. Markkontakt, ett möte ansikte mot ansikte i ögonhöjd, och så sker förändringen. Så skedde den stora förändringen i Sackaios liv. Någon såg honom, någon ville hans förändring, någon fick honom att känna marken under fötterna. Det blev Sackaios väg till att ta ansvar för den makt han hade. I sitt liv och i det samhälle som han var en del av.

För också Jesus ser – han ser något annat än vad folket ser. Han ser en desperat man, en vuxen karl som klättrar i träd för att få se… Det är som när tonåringarna tältar på trottoaren i Januari för att få biljetter till One Direction.

Jesus inte gjorde skillnad på människor. Och i det gjorde han skillnad för människor. Sackaios var en människa skapad av Gud, som alla andra. Lika mycket värd att älska som alla andra. När Jesus såg honom, såg hans desperation. Han valde att tala med honom öga mot öga och då skedde den stora förändringen. Och hans förändring gjorde skillnad för människor.

Bibelberättelserna är sprängfyllda av exempel på hur vi ska hantera vår makt. Du ska inte vränga rätten för invandraren. Stå inte i skuld till någon utom i er kärlek till varandra. Om du slagit ner dina oliver ska du inte söka igenom grenarna efter fler utan lämna det som är kvar åt invandraren, den faderlöse och änkan. Ha inte ögon bara för den finklädde. Du ska inte förvränga sanningen. Du ska inte ta mutor. En invandrare ska du inte förtrycka. Du ska älska din nästa så som dig själv.

Det går inte att säga det enklare eller tydligare: Gör inte skillnad på människor. Det är vår skyldighet och vår möjlighet därför att Jesus inte gjorde skillnad på människor. Och i detta be för alla överallt.

När vi inte orkar ta ansvar, när vi flyr upp i trädet som Sackaios, när vi gjort fel då finns det en som ser oss i ögonen. Och då finns samma nåd där också för oss.

Paulus får ge ord åt den nåden:

Fullfölj nu arbetet, så att resultatet svarar mot den goda viljan – allt efter er förmåga. Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med det han har och bedöms inte efter vad han inte har. Nåd också för oss.

Folket ser och mumlar – det har folket alltid gjort, men försök se till så du inte hamnar i den folkskaran…

-så kan man väl ändå inte göra?

– han borde verkligen veta bättra!

Det är precis som om vi tror att vi måste ta avstånd hela tiden. Jesus tar inte avstånd, han blandar sig i. Han lever sitt liv och sitt budskap rakt in i människors liv. Det betyder verkligen inte att han är tyst med vad han tycker, men han är aldrig rädd för att ses med eller beblanda sig med syndare. Och i mötet med människor låter han ofta dem själva se problemet innan han talar om det.

Däremot är han stentuff mot dem som tror sig vara lite bättre, lite högre, de som vet hur man ska leva och göra… och mot dem skräder han sällan orden.

Till slut är det en till som ser…Sakaios sin synd, och den drabbar honom från insidan. Anklagande blickar, sanningar från sanningssägare, allt sådant rinner ofta av, studsar mot våra hårda pansar… men när kärleken kommer in öppnas dörren och ut väller all smuts och skam.

Jag har huset fullt av katter hemma, en del får gå ut, andra inte… Jag vet allt om hur svårt det är att öppna en dörr för att själv komma in och endast släppa ut de rätta katterna – när väl dörren är på glänt går flödet liksom inte att stoppa…

Låt oss möta människor med gläntande dörrar, låt oss hjälpa människor att våga glänta lite på dörren… För när vi möts där i dörrspringan händer det allt som oftast att de både vet och känner inom sig allt det där som vi länge velat säga dem i ansiktet.

Vi ska dela bröd och vin. Tecken på att vi hör ihop. En liten bit bröd, några droppar vin. Färdkost. Tecken på vad världen behöver. Bröd och gemenskap som bär oss i vårt ansvar och bär oss när vi inte orkar. Jesus säger: för dig utgiven, för dig utgjutet.

Amen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>