Gå därför ut – predikan i Korskyrkan 29 sept 2013

Läs Johannes 20:19-29

När jag läst om Jesu lärjungar på Påskdagens kväll innanför stängda dörrar har jag ofta tänkt: Det var verkligen inte mycket att satsa på. Är detta verkligen början på en aktiv, världsomspännande rörelse som kommer att överleva och vara vital och levande efter 2000 år? Där fanns de som somnat och flytt i Getsemane, förnekat honom vid kolelden, varit frånvarande på Golgata, uppfattat kvinnornas ord om uppståndelsen som prat, varit allmänt uppskakade av det de varit med om under påskveckan och tappat tron på att Jesus verkligen var den han sa att han var. Var detta verkligen något att satsa på för Jesus? Fanns det inte andra än dessa fega fiskare som kunde vara grunden för hans kyrka? Kommer verkligen väckelsen genom sådana människor?

Och se på oss som 2013 är hans lärjungar. Hur ser det ut hos oss? Är vi verkligen det folk som skall vara väckelsens folk? Vi somnar in bedövade av världens och tidens sömnmedel, vi flyr undan när vi skulle bekänna, vi förnekar Jesus i ord och handling, vi har för länge sedan låtit Mammon ta herraväldet i våra liv, vi har böjt knä för vår tids gudar, pengar, sex och makt, vi formar egna teologier som passar oss, vi läser inte Bibeln längre och låter inte dess undervisning genomsyra oss, vi är inte längre heta på Jesus och församlingen, vår efterföljelse av Jesus är ofta sval och halvhjärtad och ofta mer av kulturellt intresse än hängiven efterföljelse. Vi har blivit ljumma, avmätta och ibland likgiltiga. Är vi i dag verkligen något att satsa på för Jesus?

Det var verkligen ingen expansiv väckelseluft i huset i Jerusalem på Påskdagens kväll. Det fanns inga evangelisationsparoller, inga uppmuntrande hallelujarop, inga glada och trosvissa Amen!. Det var en djupt deprimerad stämning. Där och då fanns det mycket som hindrade den väckelseexpansion, som Jesus ville se och som skulle komma.

 

Vad var det då som hindrade? Kan vi se samma hinder i dag för väckelse och evangeliets framgång? Jag ser tre hinder då och nu:

1)     Teologiska hinder, lärjungarna trodde inte.

De trodde inte längre att Gamla testamentet var aktuellt för dem. De trodde inte att Jesus var den han sagt att han var, att han var unik och enda vägen till Gud. Det trodde inte att hans död hade någon som helst mening och framför allt, de trodde inte på uppståndelsen. De hade hört hans ord under mer än tre års tid, men nu var alltsammans borta. Deras teologiska insikter förde dem inte ut till en enda människa

Hur är det idag? Finns det teologiska hinder, i så fall vilka? Tvekar vi om Bibelns auktoritet? Tvekar vi om Jesus är en levande och uppstånden person? Tvekar vi om han är enda vägen till Gud? Börjar vi tro att alla andra religioner också når fram? Tror vi att alla människor blir frälsta ändå? Har vi tappat tron på att människor går förlorade utan Jesus?

2) Strukturella hinder, lärjungarna var instängda.

De hade fått en struktur för evangelisation, när Jesus skickat ut dem två och två, ut på vägarna, in i byarna och städerna. Var fanns detta nu? Varför valde de de fyra väggarna istället för de fria vägarna? Innanför fyra väggar med låsta dörrar nådde de inte en enda människa. Med den strukturen fanns inga möjligheter att nå framgång. Där inne var det varmt, lugnt och skönt och de kunde odla sin interna gemenskap och så småningom utraderas från kartan.

Hur är det idag? Hur mycket av våra strukturer ligger i vägen för oss och hindrar oss att nå ut till nya människor? Älskar vi de fyra väggarnas trygghet i stället för de fria vägarnas faror? Hur mycket hindras vi av våra strukturer, våra kyrkor, våra invanda verksamhetsmönster? Hur ofta säger vi alla kyrkors sju sista ord: ”Så där har vi aldrig gjort förut!” Ber vi kanske: ”Gode Gud, vi ber om förnyelse och förändring, så att vi kan fortsätta vårt arbete som vi alltid har gjort!”

3)     Personliga hinder, lärjungarna var rädda.

Hindren fanns inte bara i teologin eller i strukturerna, det stora hindret fanns i deras hjärtan i form av fruktan. De var helt enkelt rädda, trots att de under tre års tid hade följt den modigaste person, som levat på denna jord. Trots att de hade massor av ord från honom, som sa: ”Frukta inte!”, han som inte var rädd för sjukdomar och stormar, demoner och motståndare, präster och romerska makthavare. Han som till och med gick i döden med ett oerhört mod, med en rak rygg och med ett gudomligt lugn.

Hur är det i dag? Jag tror att fruktan är i dag det allra största hindret för vårt vittnande och vår evangelisation. Vi kan skylla på teologin eller strukturerna, men skall sanningen fram är vi alla rädda. Rädda för att möta andra, rädda för vad andra skall säga, rädda för att göra bort oss, rädda för att säga fel ord, rädda för att vi skall få motstånd, rädda för att tillfället inte skall vara rätt, rädda. Detta trots att vi vet att Bibeln innehåller orden ”Frukta inte”, 365 gånger, en gång för varje dag.

 

Dessa hinder måste undanröjas, om något skall hända och Jerusalemväckelsen börja flamma. Så var det då och så är det nu. Det finns fortfarande för mycket som hindrar. Det såg nattsvart ut då och ibland ser det mörkt ut i dag också. Skulle lärjungarna bli en liten och marginaliserad sekt, som långsamt dog ut och som inte satte några spår i historien? Skall vi i dagens kristenhet i Sverige bli den sista spillran av kristen tro, och långsamt förtvina för att så småningom utplånas ur det svenska samhället och den svenska historien? Den risken var överhängande för Jesu lärjungar i Jerusalem då och den risken är överhängande i dag.

Då kom Jesus!

Detta var då och är nu vårt enda hopp. Det är Jesu närvaro och mötet med honom som är förutsättningen för förnyelse, väckelse, expansion och evangelisation. Det är bra med program och strategier böcker om evangelisation och predikningar över olika teman, men både du och jag vet att det som får oss igång är ett möte med Jesus själv.

Därför ger jag inte ett program för evangelisation, jag ger dig inte själavinnandets tio principer, jag ger dig inga tankar om en framgångsrik strategi, jag ger dig inte heller 15 tips för hur du skall utforma ditt personliga vittnesbörd. Allt detta kan vara bra, men i dag vill jag mycket enkelt försöka ge dig Jesus. Han har kommit till oss i dag innanför våra fyra väggar. Han är lika uppstånden och levande som i Jerusalem, lika underbar, lika fantastisk, lika unik, lika befriande, lika upprättande, och lika full av kärlek.

1)     Jesus – den uppståndne och levande.

Han är ingen myt och hans uppståndelse är ingen symbolisk berättelse, som vi kan njuta av som vacker poesi. Han är inte en hög med ben som för länge sedan förmultnat. Han är inget vackert minne, han är inte en i raden av religionsgrundare, han är inte instängd i historien, han är inte en sinnesförvirrad fanatiker, som vi kan ta med en nypa salt.

Han är den som evangelierna beskriver med sådan trosvisshet, han är den vars ord och handlingar överträffar alla andras i historien, han är den som tar synden på djupaste blodiga allvar, men som älskar alla syndare med oändlig kärlek. Han är den som gav sitt eget liv i en frivillig död på korset och genom detta för alltid öppnade vägen till Gud. Han är den vars grav var tom på Påskdagens morgon, den som uppstod och lever och som rör sig fritt.

2)     Jesus – den som ger frid.

Varje gång jag läser detta förundras jag. Jesus kommer inte med förebråelser, med kritik, med uttryck av besvikelse och bitterhet mot innestängda, tvivlande och rädda lärjungar. Han kommer inte för att meddela att han inte har användning för dem i deras misslyckanden, deras förnekelse, tvivel, otro och rädsla. Han kommer med frid och det är hans frid som förjagar all fruktan, all rädsla, all ångest, alla tvivel, all tvekan. Jesus vet att den som skall bära ut budskapet om frid på de fria vägarna själv måste äga denna frid och arbeta för frid och fred.

FRID handlar om frälsning, återvunnen helhet, harmoni, försoning, upprättelse. Detta är vårt budskap och vårt ärende, och de som förkunnar och lever detta måste själva ha tagit emot och leva i Jesu frid. Jesus ser på dig och mig i dag och säger: ”Frid åt er alla!” Inte en känsla, inte ett tillfälligt rus, utan ett varaktigt tillstånd av frid med Gud, frid med sig själv, frid med andra och frid med hela skapelsen

3)     Jesus – den som sänder oss som han är sänd.

Hela Bibeln visar klart att Gud inte är en passiv och avvaktande Gud, han är hela tiden aktiv och han använder enskilda människor för att förverkliga hans vilja i världen. Gud är en talande Gud, men också en sändande Gud, en Gud som har ett ärende och ett uppdrag. Det uppdraget är frälsning och försoning. Bibeln och hela kyrko- och missionshistorien handlar om människor som Gud har kallat, utrustat och sänt. Alla är sända, en del med uppdrag hemma och andra långt borta. En del för att tjäna i yrken av olika slag, en del för att tjäna i församlingens och missionens tjänst på heltid.

Jesus ger hopp i en värld som förlorat hoppet och som väntar på det stora sammanbrottet och den slutliga katastrofen. Vi är alltså, precis som Jesus, indragna i Guds stora räddningsaktion för människor och för sin skapelse och han förväntar sig att vi skall gå

4)     Jesus – den som spränger gränser.

Jag talade om det som hindrade expansionen och rörelsen, fyra väggar, reglade dörrar, begränsade perspektiv, förutfattade meningar, traditioner och konventioner och framför allt rädsla och fruktan, gränser av olika slag. Jesus visar genom att gå genom reglade dörrar att inget kan hålla honom instängd. Inte ens graven kunde hålla honom kvar trots alla romerska sigill. Han är då som nu den store gränsöverskridaren och att sändas av honom är alltid att spränga gränser. Till och med när Jesus hade sprängt den reglade dörrens gräns, fanns det gränser kvar som lärjungarna måste överskrida tillsammans med den levande Jesus. Gränsen mellan judar och hedningar, kulturella gränser, könsgränser, sociala gränser, geografiska gränser, språkliga gränser, nationella gränser. Hela Apostlagärningarna är en berättelse om sprängda gränser.

5) Jesus – den som ger fullmakt att förlåta.

Vilket oerhört uppdrag, vilken oerhörd kraft, vilken oerhörd resurs vi får av Jesus i orden: ”Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden”. Tala om gudomlig auktoritet!! Sändningen och uppdraget går i första hand inte ut på att kritisera, döma, fördöma, även om det också ligger en profetisk kallelse att avslöja och kasta ljus över synd, ondska, orättfärdighet, hyckleri och annat som frodas i och utanför fromma kretsar. Jesu uppdrag, lärjungarnas uppdrag och vårt uppdrag är förlåtelse, försoning, upprättelse, befrielse. Och detta är vi ensamma om att kunna förmedla med Jesu auktoritet. Detta kan inte meditationstekniker, yoga, mindfulness eller annat ge. Detta kan inte politiker, miljöaktivister, forskare, sociologer, läkare och terapeuter ge om de inte är Jesu lärjungar. Detta är Jesu lärjungars unika kallelse då och nu.

6)     Jesus – den som ger helig ande och kraft.

Det Jesus vill se hos sina lärjungar kan ju verka totalt omöjligt att förverkliga. Dom behöver ju bara se på sig själva och de andra för att förstå att uppdraget och sändningen är helt omöjlig. Skulle Jesus berättat där i Jerusalem att lärjungarna skulle bli utgångspunkten för en världsomfattande rörelse hade de nog sagt ungefär: ”Men Jesus, nu tar du väl ändå i. Skulle vi kunna erövra världen, vi som knappt kan hålla huvudet över vattenytan, vi som har förrått, förnekat, flytt, fruktat och stängt in oss?

Så kan också vi tänka, men det fanns och finns en hemlighet, Den Helige Ande!! Jesus uppmanar då och nu: ”Ta emot helig ande!”. Han säger i Apg. 1:8, ”Ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er och ni skall vittna om mig i Jerusalem, och i hela Judéen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns”. Teologerna har diskuterat när lärjungarna tog emot Anden, om det var här eller på Pingstdagen och vi har i kyrkans historia diskuterat om det skall kallas andedop, second blessing, andeuppfyllelse, pingstupplevelse eller någon annan beteckning. Vi har diskuterat hur detta skall gå till, som en ljum andning, en brakande storm, tungor av eld eller på annat sätt. Är det obligatoriska tecknet tungotal eller fungerar det ändå? Vi har format mönster och modeller för denna erfarenhet, ibland har det öppnat och ibland har det låst. Det viktigaste är inte HUR utan ATT det sker. Det viktigaste är inte att teologisera, utan att öppna. Det viktigaste är inte att det blir en punkt, utan en process. Om lärjungarna står det i Apg. 13: 52: ”Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande” och Paulus uppmanar: ”låt er uppfyllas av ande”. Det händer inget med lärjungarna om de inte uppfylls av ande och det händer inget avgörande med oss heller. Det är Anden som gör skillnad, det är Anden som förvandlar en grupp rädda lärjungar till frimodiga vittnen, det är Anden som förjagar rädsla så att vi kan gå vart som helst, bli vad som helst och möta vad som helst i Jesu namn.

 

AMEN!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>