Kristi sinnelag – predikan i Vasakyrkan 22 sept 2013

 

Fil 2:5-8

5Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. 6Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud 7utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa 8gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.

 

Vad är det för sinnelag det pratas om? Ja, jag tror inte det handlar om humör… och inte heller tror jag det handlar om personlighet… Nej, det är ett konkret exempel och texten svarar ju faktiskt själv – det sinnelag som rådde hos Kristus Jesus NÄR han avstod från allt, antog en tjänares gestalt, ödmjukade sig och var lydig ända till döden på ett kors.

 

När Gud uppenbarar sig för världen gör han det genom Jesus – genom att sända sin egen son till jorden i ”en tjänares gestalt”. När han lämnar jorden igen lämnar han efter sig ett uppdrag – att fortsätta sprida det goda budskapet – evangelium. Då är ju en relevant fråga hur vi gör när vi vill ”uppenbara Gud” för andra?

 

Under sommaren fick vi höra om en evangelist som rest världen runt med ett hopdiktat vittnesbörd. Som så ofta annars är det som låter för bra för att vara sant inte heller riktigt sant på riktigt. Kanske kan man helt enkelt föra in såna övertramp på Paulus konto för falska förkunnare:

 

Fil 1:18 18Än sen? Falska eller hederliga syften – i vilket fall som helst blir Kristus förkunnad, och det gläder jag mig över.

 

Men problemet bakom att våra predikanter överdriver och fuskar med sanningen eller som i detta fallet helt diktar ihop en falsk livsberättelse som är så fascinerande att alla vill höra – problemet bakom allt detta är att vi som kristenhet ofta beundrar och belönar det fascinerande och osannolika – för vi tar det som tecken på att Gud är med när det händer häftiga grejer.

 

Den enda lösning jag kan se på problemet är att vi ständigt övar oss i Kristi Sinnelag – att göra oss själva mindre så att Han kan bli större – och att träna oss att se den store helige Gudens finger i de små vardagliga och oansenliga skedena.

 

Tänk, det är rätt otroligt egentligen – att när Gud den högste, hela jordens och universums Herre och skapare, han som har all makt i himlen och på jorden, som känner till varenda hårstrå på ditt huvud och som håller världen i sin hand – när Han ska visa vem han verkligen är – när han ska uppenbara sig för mänskligheten – då klär han av sig allt det där otroliga och fantastiska. Då får den gyllene överrocken ligga kvar hemma. Då tas den fantastiska diamantprydda Rolexklockan som visar hela världens alla tider och klockslag samtidigt – den tas av och läggs i en himmels byrålåda.

 

Det strålande, lysande, totalt förblindande och förtärande ansiktet sminkas över med hudfärgad rouge.  I ögonen sätts någon sorts mörka mörka linser så att ingen ska kunna se hur hans ögon brinner av kärlek till varenda människa.

 

Och så, blir han född till världen, helt beroende, helt utlämnad.

 

Även i vuxen ålder – och när han ”klivit ut i tjänst för Gud” – blir han trött, hungrig och frestad. Han tappar tålamodet och fräser till ibland – precis som vem som helst av oss.

 

Ändå är det detta som är den sanna uppenbarelsen om vem Gud är.

 

Så, när vi på något anspråkslöst sätt vill sätta våra fötter i Hans skor, börja gå i hans fotspår och vara med och sprida evangelium till Filipstad, Hällefors, Sverige och världen, eller kanske bara till våra barn eller grannen…

 

Då pumpar vi istället upp oss med undervisning och argument. Vi kanske går en extra bibelskola eller tar på oss finare kläder och en större Bibel i kalvskinn. Vi laddar upp med några starka bibelverser.

 

Vi klär minsann inte av oss, nej, vi klär på oss både kläder och rustning och lite till – för nu ska vi ut och möta världen… nästan som om det vore en fiende. Säg mig ett enda möte mellan Jesus och en människa som bär tecknen av att vara en strid mellan fiender.

 

Det är inte bara vi som enskilda, det här gäller i högsta grad kyrkan. Kyrkan klär sig i sina finaste program och verksamheter… och så tänker vi att vi nu ska uppenbara Gud för världen. Men när Gud skulle uppenbara sig själv handlade allt om att kliva ner, att komma nära, att möta.

 

Vi är många som drömmer om en mer avskalad kyrka. Om kyrkor utan kyrkor – församlingar som inte äger fastigheter, stolar och bord. Som inte har en verksamhet för barn och en annan för äldre och en tredje för sökare och en fjärde för hans moster… Vi är många som längtar efter att kyrkan ska slå sig ut ur organisationer, planeringar och annonsblad… att kyrkan ska få bli det nya rike, den nya rörelse, den var tänkt att bli.

 

Jag brukar ju säga att kristenhetens största misstag var att börja bygga hus. Jag har stor förståelse för att det blev så – efter decennier nere i Roms avloppstunnlar fick man plötsligt stadsbidrag och chans att med Romarrikets bästa arkitekter uppföra mäktiga katedraler som verkligen passade för all den verksamhet man ville bedriva.

 

Jag förstår att man i vår tid, för ca. 100 år sedan, ville haka på föreningstrenden där man kunde engagera människor och få lite ordning och reda på saker o ting.

 

Men vi ska ändå veta att föreningskyrkan – den som vi ofta kallar verksamhetskyrkan – trots allt bara är 5% av den kristna eran. Av snart 2000 år är det faktiskt bara de sista 100 åren som varit verksamhetsbaserad kyrka.

 

Och i alla tider, och i alla kulturer, i alla delar av världen, har kyrkan vuxit ofta genom att enkla outbildade människor tillsammans delat Guds ord, erfarenheterna i tron och gemenskapen med varandra.

 

Jag tror visst att det kan finnas plats för den typ av samlingar som vi idag kallar gudstjänster – men kanske en i månaden eller en i kvartalet – där alla kristna i en stad kommer samman och firar gudstjänst tillsammans. Men som grund tror jag på husgrupper och lekmannaledarskap.

 

Nej, också kyrkan måste våg klä av sig sin himmelska härlighet för att ta ett kliv ner till jorden och på allvar möta människor i det liv de lever här och nu.

 

Det är vad jag tror orden ”Kristi sinnelag” syftar på – för utan det sinnelaget blir avståndet mellan ord och gärning för stort. För att han avklädde sig och klev ner… har Gud nu upphöjt honom.

 

Vad kommer det sig att vi i frikyrkan ofta ses som översittare, stöddiga, lite finare än alla andra, en gemenskap där man inte tror sig vara välkommen eller inte tror sig passa in?

 

Kan det vara det att vi inte möter människor med ”Kristi sinnelag”? Kan det vara så att vi börjar i det upphöjda utan att först ha visat att vi är villiga att klä av oss?

 

Alltför ofta möter vi människor med förenklade budskap i otroligt svåra och komplicerade situationer.

 

Kanske kommer vi med ett traktat eller en evangelisationstidning – Så älskade Gud världen att han gav sin ende son… och så tänker vi att nu har den här personen fått del av evangeliet så nu får han eller hon ta ställning.

 

Jag vet inte hur jag ska kunna måla upp hur sjukt det här är utan att svärta ner våra goda försök – för det vill jag egentligen inte alls göra. Ett traktat är åtminstone en del av evangeliet, våra förenklade budskap kan vara delar av ett pussel som läggs i en människas liv och som till slut ger en tillräcklig bild av Jesus för ett ställningstagande.

 

Men jag vill ändå försöka – så häng med mig en stund till…

 

Om vi som kyrka vill ge bröd till en hungrande kan vi naturligtvis göra så att en av oss kommer förbi på torsdag eftermiddag med ett par ägg, en annan lämnar en påse vetemjöl i brevlådan på fredagen och på söndag kommer en tredje förbi med en nypa salt och en kanna vatten – men det är ju möjligt att han bara blir kletig om fingrarna och förblir hungrig – vi behöver liksom ge honom nån sorts recept också, eller lära honom baka…

 

Det är ofta så att vi ger människor en liten liten glimt av en liten liten del av evangeliet och så går vi nöjda hem och tycker att ”nu minsann kan de inte säga att de inte visste vem Jesus var”.

 

Så möter vi människor med olika sidor av evangeliet – och det är gott så – men när vi backar för andra delar blir det inget bröd bakat utan en kletig, smetig sörja som ingen får ut nåt av.

 

Därför kan det vara så att den som möter kyrkans diakonala händer men aldrig får se det kopplat till att Jesus är den som befriar, upprättar och gör människan hel till hela sitt väsen – kommer möjligen tycka bra om kyrkan men ändå aldrig lära känna Jesus.

 

Och när vi sticker till någon ett traktat med Johannes 3:16 eller ett ”Jesus loves me this I know – cause the Bible tells me so (Jesus älskar mig, det vet jag, för Bibeln säger det) – men inte bryr oss om människan bakom traktatet. Då kommuniceras inte evangelium utan snarast en översittarattityd som säger att vi tror oss vara lite bättre än andra.

 

Det är i sanning en underlig konst att lyckas tala om för världen att vi är usla syndare och ändå är det enda de hör att vi ser oss som lite bättre och lite finare än alla de andra… Och jag tror det beror på att våra liv talar ett annat språk än våra ord. Paulus säger att han bär evangeliets skatt i ett lerkärl – kanske är det dags att låta människor möta våra lerkärl och på sin höjd ana något av den skatt vi rymmer.

 

Ord och attityd, handling och budskap – allt måste gå hand i hand för att ge en sann bild av Jesus.

 

Nu vet jag att Den Helige Ande är med och verkar sitt ord i människors liv. Jag vet att människor kommer till tro av bara en enda natts dröm, en himmelsk uppenbarelse, eller för all del för att ett missionssjukhus i Afrika räddade livet på deras barn.

 

Ibland räcker verkligen den där lilla lilla glimten av evangelium därför att Gud själv är med och lägger tillrätta och uppenbarar sig själv i det mötet.

 

Särskilt tydligt är det ofta just med bibelverser – otaliga är de vittnesbörd som berättar om hur en enda liten bibelvers, tryckt på ett plakat eller tryckt i din hand i form av ett traktat, kan så frön in i människors hjärtan som gror och växer till för lång tid framöver.

 

Men ändå – att Gud når fram till människor också genom bristfälliga vittnesbörd är snarast att se som nåd, och tröst till oss som går i Hans tjänst.

 

Vi som kyrka behöver möta människor med Kristi sinnelag. Vi behöver måna om att presentera ett helt evangelium så gott det går – och ett helt evangelium är ett evangelium som möter människor, som inte slår sanningar mot dem utan som ger sanningen in i deras liv.

 

Ett av de mest missbrukade och feltolkade Bibelorden är ”Sanningen skall göra er fria”. Mången evangelist och helöverlåten kristen har tagit de orden som ursäkt för att tala om människors fel och brister – både inom och utom församlingen.

 

Men sanningen är Jesus Kristus själv – det är Han och ingen annan som sätter människor fria. Inte för att han SÄGER sanningen, eller berättar bra liknelser som lär oss sanningar om livet och om Gud. Nej, för att han ÄR sanningen.

 

Det är ingen liten skillnad det. Tänk när vi som kyrka i Kristus kan få blir sanningen för människor – då kan vi vara med om att få se människor befriade. Men att gå runt och säga dem lite obehagliga sanningar är inget som befriar – det binder bara djupare och hårdare ner i självfördömelsens träskmarker.

 

Men Kristus är verklig och sann. Han är sann Gud, som valde att avstå allt för att nå dig och mig. Han klev in i mänsklighetens livsberättelse och han kan och vill kliva in i ditt liv idag.

 

Så när vi lovsjunger och ber – om du vill att Jesus ska flytta in i ditt liv för första, andra, tredje eller sista gången – kom gärna fram hit till första bänk så vi får be med dig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>