Jesus – över allt! Predikan i Vasakyrkan 8 sept 2013

 

Läs Kolosserbrevet 1:13–20

 

13Han har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike, 14och genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder. 15Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, 16ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. 17Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. 18Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, 19ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom 20och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.

 

Den absolut vanligaste frågan just nu vid våra gudstjänster är ”Vem är Jesus?” och varianter av det – ”hur kan man veta att Jesus är Gud?” osv. Svenskar frågar istället mer frågor av typen ”vad har Jesus med mig och mitt liv att göra?”

 

Paulus har hört om hur människor i Kolossai har förvandlats genom evangeliets kraft. Men han har också hört om problemen. Hur några i församlingen börjat blanda ihop Jesustron med andra former av andlighet i samtiden, med firandet av vissa dagar, matföreskrifter, självförnekelse, fromhetsövningar, späkningar, ängladyrkan och andliga uppenbarelser. Jesus har blivit en gud som lagts till allt annat, en väg till Gud bland många andra. Därför finns det inget Paulusbrev som sätter Jesus så i centrum för allt och så högt över allt som Kolosserbrevet. Paulus vill visa att Jesus betyder allt och att Jesus har med hela livet att göra. Det behövs inget mer än Jesus, inget Jesus plus något annat.

 

Vi lever i en Oxhälja-tid andligt sett – med massor av utbud och konkurrens på andlighetens arena. Det är New Age- och meditationskurser, kurser i buddhism och hinduism, spåkvinnor, medier och spiritism.

 

Dessutom har vi en stor inflyttning av världsreligionen Islam – och i mötet med muslimer är frågan om Jesu särställning helt avgörande. Kan man tro på Jesus OCKSÅ – och liksom lägga till Jesus till Islam eller är Jesus något helt annat som kräver ensamrätt till våra liv?

 

Med anledning av det andliga utbudet i Sverige idag, säger Liselott Frisk, professor i religionsvetenskap vid Högskolan Dalarna, i en intervju i Svenska Dagbladet för en tid sedan (maj, 2007): ”Typiskt för svensken idag är att man tar det man tycker är bra – lite buddhism här, lite hinduism där och lite kristendom där. Ibland är man inte ens medveten om att det man tagit till sig kommer från olika religioner. Folk hanterar pluralismen genom att tona ner ideologin och gå tillbaka till sig själv och sin egen upplevelse. Man bryr sig inte om gränser. Man blandar läror, utgår från sina personliga erfarenheter, privatiserar religionen, är sin egen uttolkare och intresserar sig bara för livet här och nu.”

 

 

Och då – inför de här frågorna – kommer Paulus med den här texten – en text som så tydligt upphöjer Jesus, som målar Kristus. Det är en av de mest laddade texterna; varenda sats är fylld med sprängstoff. Texten är språkligt mycket snyggt uppställd och strukturerad på grekiska, vilket gör att många bibelforskare tror att vers 15–20 ursprungligen var en sång. Det är mycket möjligt att det var så här man sjöng om och tillbad Jesus i den tidiga kristna gudstjänsten.

 

Jesus – alltings skapare (v. 15–17)

 

Så låt oss se vad texten säger oss om Jesus.

 

Till att börja med är han inte alls bara en vanlig människa utan ”den osynlige Gudens avbild” säger Paulus. Gud kan vi inte se, men Jesus är en bild av Gud, det sanna porträttet av Gud. I Jesus har Gud fått ett ansikte.

 

Texten fortsätter med ”den förstfödde i hela skapelsen”. Ordet ”förstfödd” för gärna tankarna till att Jesus är född, skapad. Så har en del tolkat uttrycket, t.ex. Jehovas Vittnen. Men ordet har mer med rang än tid att göra; den utvalde, främste, den högste. Så kallas t.ex. Israel för ”Guds förstfödde son” (2 Mos 4:22). Om Messias sägs det: ”Han skall vara min förstfödde, den högste bland jordens kungar” (Ps 89:28). Att Jesus är ”förstfödd” betyder helt enkelt att han är störst och främst. Inte att han är född, och inte heller att han bara är den förste av en rad andra.

 

I Jesus Kristus ”skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom”. Gud, fadern, är den suveräne Skaparen. Det är därför helt otroligt att de tidiga kristna började tillbe Jesus från Nasaret, snickarsonen, som den som var med i skapelsens tillblivelse. Inte att han var där i form av en människa, men att Guds son fanns med som den genom vilken Gud skapade i tidernas början. Att allting är skapat genom honom. Han fanns där som skaparordet. Allt är också skapat till honom: Jesus är skapelsens mål och mening. Det betyder också att Sonen fanns före år 0.

 

”Han finns före allting och allting hålls samman i honom”. Jesus Kristus fanns före allt det skapade och Jesus Kristus håller samman allt; varje atom, varje naturlag, varje kretslopp. Kristus skapar kosmos, ordning. Utan Kristus skulle allt vara kaos.

 

Man kan fråga sig vad det var som ledde de första kristna till denna bekännelse och tillbedjan? En snickarson från en landsortshåla? Det var inte bara det att de som började tillbe honom på detta sätt hade levt med honom under flera år, de hade sett honom trött, hungrig, ledsen, sårad, plågad – och död. De var dessutom fostrade i en sträng monoteistisk miljö som tre gånger dagligen bekände att det finns bara en Gud: ”Herren, Gud är en”. Vad var det som gjorde att man började tillbe Jesus som preexistent och gudomlig?

 

En sak är säker: Om inte Jesus hade uppstått från de döda, hade inte kyrkan uppstått. Mötet med den uppståndne förändrade allt. Det var efter detta möte de som de lade ihop ett plus två och insåg att Jesus var mer än en människa. Han hade makt över sjukdomar, demoner, stormen, havet – och döden. Detta måste vara Gud uppenbarad mitt ibland oss.

 

Jesus – alltings befriare (v. 20)

 

Han har också beslutat att rädda och befria hela sin skapelse genom honom. I Jesus hör skapelse och frälsning samman.

 

Jesus är den som ”stiftar fred” och ”försonar”. Bibeln beskriver aldrig Gud som fiende till människan; det är människan som är fiende till Gud. När människan säger ”Jag vill inte ha med Gud att göra” sänder Gud sin son, Jesus Kristus, för att bryta udden av denna fiendskap och försona människa med Gud.

 

Nu skriver Paulus: ”Gud beslöt att. . . försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.” Tänker sig Paulus att allt och alla kommer att bli räddade en dag? Det låter ju så. Det är också så en del har kommit att uppfatta den kristna tron. Redan kyrkofadern Origenes på 250-talet talade om hur Guds kärlek är så allomfattande och så kraftfull att ingen till slut kommer att kunna stå emot denna kärlek. Guds totala herravälde i Jesus innebär därför att allt och alla ställs under och upprättas i honom.

 

Men de första kristna var tydliga på att Guds verk är fullkomligt i Jesus Kristus, Gud ska ”bli allt, i alla”. De trodde på Guds fullständiga upprättelse genom Jesus Kristus – Men jag har svårt att se att de var universalister i den meningen att alla kommer att bli frälsta en dag oavsett tro och hur man levt. Jesus ställde ständigt människor inför ett val. Och de första kristna gav sina liv i övertygelsen att alla människor måste få höra budskapet om Jesus Kristus. De tidiga kristna trodde på en frälsning som omfattade hela universum, men de var inte universalister. Det märker vi de följande verserna, där Paulus betonar vikten av att tro: ”Han skall låta er träda fram inför sig, heliga och fläckfria och oförvitliga, om ni håller fast vid er tro, har en stadig grund och inte viker från det hopp ni har fått höra om i evangeliet, som har förkunnats för allt skapat under himlen. . . ” (1:22–23)

 

Inte heller var de pluralister: alla vägar leder till gud. De tidiga kristna levde i en pluralistisk miljö, men deras tro var inte pluralistisk. De var tydliga på en sak: det finns bara en väg till Gud. Petrus säger inför judarnas stora råd: ”Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.” (Apg 4:12)

 

Jesus – kyrkans huvud och Herre (v. 18–19)

 

Slutligen så är Jesus ”huvudet för kroppen, för kyrkan”. Det finns en plats där Gud fortfarande valt att uppenbara sig i kropp – den kristna församlingen. Detta skär rakt genom vår tids individualism. Även om du möter Gud personligt, möter du inte Gud privat. Vi möter Gud som EN kropp, i församlingen, även om vi möter Gud ensamma hemma så är det ändå en del av församlingen. Och vi som församlingar måste förstå och inse att vi inte är små klubb-avdelningar eller intresseföreningar där likasinnade träffas – församlingen är en del av Gudsuppenbarelsen, inte föreningen församlingen som tur är – utan församlingen som den världsvida kyrkan – vi är Kristi kropp, och det är genom den kroppens enhet och inbördes kärlek som världen ska tro enligt Jesus själv.

 

Jesus Kristus är ”början”. Början på vad? Ordet ”begynnelse” känner vi igen från skapelseberättelsen: ”I begynnelsen skapade himmel och jord” (1 Mos 1:1). Det är samma ord som används här. Jesus är begynnelsen på Guds nya skapelse. Notera hur detta kopplas till församlingen: Jesus som församlingens ursprung och herre är början på Guds nyskapelse. Det betyder att församlingen är ett uttryck för denna Guds nyskapelse. Församlingen är en gemenskap av förlåtna syndare som genom att ta emot Guds förvandlande kraft är kallad att föregripa Guds befrielse av sin skapelse.

 

Vi står i förundran och tillbedjan inför Guds storhet i Jesus Kristus. Vi får göra som de första kristna: tillbe Jesus. Vad kan vi annat göra än att ge våra liv till honom?

 

Amen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>