(undervisning vid Församlingsdag i Lungsund hösten 2012)

 

Församlingen som Guds folk

 

Vad innebär det att vara församling? Varför firar vi gudstjänst? Varför tillber vi? Varför firar vi nattvard? Varför döper vi? Varför vill vi berätta om vår tro? Varför ber vi i Jesu namn? Varför samlar vi in kollekt?

 

Det finns många ”varför” frågor att ställa – men den viktigaste tycker jag ändå är – ”vad är vi” – vår identitet – så dagens ämne är ”Församlingen som Guds folk?” Vi ska läsa en bibeltext skriven till en församling som verkligen behövde bli medveten om vilka de var, inte minst om vems de var.

 

1 Korinthierbrevet 1:1-2

 

Ingen församling orsakade Paulus så mycket bekymmer som församlingen i Korinth. Första Korinthierbrevet är en ”problemskrift” i ordets rätta bemärkelse; från början till slut är brevet präglat av de olika problemen i församlingen: partibildningar och schismer, avguderi och omoral, brist på kärlek och omsorg.

 

Vad skulle du ha sagt till en grupp kristna som lever i motsättningar och partibildning kopplat till olika »favoritförkunnare«, som processar mot varandra i offentliga domstolar, som låter fattiga sitta hungriga efter nattvardsfirandet, som spelar ut varandra i jakt på andliga gåvor och som inte ser några större problem med att somliga av männen går till prostituerade? Hur skulle vi hantera en församling som denna i dag? Skulle vi överhuvudtaget kalla dem »kristna«?

 

Men historien har lärt oss att en ”väckelse” sällan är särskild städad. Jag vill inte alls bagatellisera synden, men den kristna församlingen är inte, har aldrig varit och får inte bli en utställningsmonter för lyckade och färdiga människor. Församlingen är en gemenskap av syndare som sett sitt behov av Kristus. Församlingen är en gemenskap där vi lär oss hantera synd, fel och brister med Guds nåd.

 

Det intressanta är att Paulus inte inleder med att ifrågasätta korinthierna tro eller med att skälla ut dem. Han börjar i stället med att tacka Gud för dem (1:4-9). Korinthierna tilltalas inte som misslyckade kristna eller eländiga syndare, utan som Guds församling i Korinth. Paulus ser inte problemen utan Guds möjligheter, inte vad korinthierna är utan vad de är kallade att vara. Paulus tycks vara medveten om att det egentligen inte är en uppmaning att skärpa sig som korinthierna först och främst var i behov av, utan en kraft som förmår att förvandla. De behöver inse skillnaden mellan då och nu, börja läsa sina liv ur Guds perspektiv, förstå vad det innebär att tillhöra Guds församling. De behöver helt enkelt förstå vems de är så att de kan bli vad de är. Men vad vill Paulus att de ska se och förstå?

 

 

I. FÖRSAMLINGEN ÄR GUDS: ”till Guds församling i Korinth”

 

Paulus vill att de ska se att församlingen är Guds. Vad betyder det?

 

Församlingen som idé vilar helt hos Gud, i den Gud är. Vår bild av församlingen hör samman med vår bild av Gud. Församlingen finns till därför att Gud vill gemenskap – därför att Gud är gemenskap.

 

Gud är en treenig gemenskap i evig kärlek mellan Fader, Son och Ande. Att vara en troende är att dras in i denna gemenskap. Jesus ber: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss.” (Joh. 17:21) Det är alltså inte ett alternativ att vara ”privat-kristen” – att säga – jag är kristen men jag vill inte vara en del av kyrkan – varför? Jo, för gemenskapen är en grundsten i att återspegla Gud – utan gemenskap kan du inte ge en rätt bild av Gud som är gemenskap.

 

Församlingen är inte en organisation eller intresseförening, utan en delaktighet i den treenige Gudens gemenskap. Gud vill dra oss in i denna kärleksgemenskap. I församlingen tar denna gemenskap gestalt. Därför kallas församlingen ”Guds församling”, ”vår herre Jesu Kristi gemenskap” (1 Kor. 1:9), eller ”den heliga Andens gemenskap” (2 Kor. 13:13). Guds kärlek genom Jesus Kristus och i den helige Ande tar gestalt i relationer – i en församling. Vi behöver helt enkelt församlingen för att förstå Guds kärlek. Så konkret är den.

 

Att församlingen är Guds betyder även att församlingen från början till slut är Guds initiativ. Församlingen är inte vårt projekt; den är Guds verk (1 Kor. 3:5-6). Problemet i Korinth var att församlingen hade blivit ett mänskligt projekt där man delat in sig i grupper och spelat ut olika ledare mot varandra. Paulus vill upprätta respekten för församlingen: församlingen är Guds åker, Guds bygge. Det är inte vi som lägger grunden till församlingen, den är redan lagd i Jesus Kristus. Det är inte vi som organiserar fram tillväxt, det är Gud som ger växten. Det är inte vår duktighet och våra ambitioner som bygger upp församlingen, det är den heliga Anden.

 

 

II. FÖRSAMLINGEN ÄR GUDS FOLK I VÄRLDEN: ”till dem som helgats genom Kristus Jesus och kallats att vara heliga”

 

Paulus vill ge korinthierna en identitet som Guds folk. Det gör han genom att kalla korinthierna för ”helgade” och ”kallade”. Han tar de uttryck som används om Israel i Gamla Testamentet för att beskriva Israel som Gud eget folk.

 

Paulus gör Israels historia till församlingens historia. Han vill att korinthierna ska förstå att de är en del av en större berättelse, Guds frälsningshistoria. Genom att återberätta de centrala delarna av Israels historia blir den judiska historien även de Kristustroende icke-judarnas historia: Israels kallelse och uttåg ur Egypten, ökenvandringen, landet och templet bli en berättelse om Guds befrielseverk genom Jesus Kristus.

 

På detta sätt vill Paulus forma korinthiernas identitet som Guds folk och vill få dem att läsa sina liv utifrån Guds verk: de tillhör Guds egendomsfolk, de är kallade, utvalda och heliga, de är friköpta genom påsklammet och de utgör Guds eget tempel (1:1-2; 11:22, 3:16-17; 5:7, 6:19-20).

 

Vad betyder detta?

 

Guds tanke med att välja ett folk i historien var att detta folk skulle visa på vem Gud är och att han genom detta folk skulle rädda världen. Genom detta folk skulle alla folk bli välsignade.

 

Så tänker Gud med församlingen. Gud skapar ett nytt folk i Jesus Kristus som spränger indelning i etnicitet, sociala klasser och olika kön: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal. 3:28)

 

Att Gud väljer att handla genom ett folk i historien innebär naturligtvis att Gud tar risken att beblanda sig med det mänskliga, svaga och brustna. Gud får hud. Men när Gud blir människa visar Gud att detta är hans sätt att rädda världen. Detta är det radikala när Paulus om församlingen som Kristi kropp. Detta är Gud gestaltad i världen. Gud uppenbarar sig själv i vår trasighet. Gud vill rädda världen genom församlingen!

 

 

III. GUD HAR BARA EN FÖRSAMLING: ”tillsammans med alla dem på varje plats som åkallar vår herre Jesu Kristi namn, deras och vår herre”

 

Korinthierna behöver förstå att Gud bara har ett folk. De tillhör inte Paulus, Apollos eller Kefas. De är inte heller en isolerad gemenskap. De tillhör ”alla dem som på varje plats åkallar vår herre Jesu Kristi namn”. Gud har bara ett folk – i Filipstad, i Hällefors, i världen. Gud ser inte till Korskyrkan – han ser till sitt folk i Filipstad-Hällefors. Gud älskar hela sitt folk!

 

Paulus utmanar alla former av privatiserad andlighet. Genom att betona det gemensamma och kollektiva – att församlingen är en kropp – vill han få korinthierna att bryta med ett individualistiskt tänkande. Guds frälsning i Jesus Kristus är inte en privat, inre upplevelse utan sammanfogandet av en gemenskap i vilken Guds närvaro gestaltas och förmedlas i kärleksfulla relationer.

 

Gud använder församlingen för att visa vad frälsning är. Kristus tar gestalt i vår gemenskap: ”Kristi kropp” (1 Kor 12:13).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>