BloggPastor.se

Trons Kamp – Predikan i Svenska Kyrkan, Filipstad. 8/3-09

Låt duellen börja! – men den här gången är det inte Scotts mot Sara Dawn Finer eller Lilli o Sussi mot BWO – det här gäller en duell med Gud själv!

Trons kamp är inte bara fråga om att tro eller att inte tro – det är inte bara en fråga om tro och tvivel. Trons kamp kan vara en kamp med Gud själv. Frågan för dig kanske inte är om Gud finns eller inte utan vem Han är, varför Han gör som han gör – eller varför Han inte gör tillräckligt…

För ungefär 10 år sen bodde jag med 18 gatupojkar i ett litet ruckel till hus i norra rumänien… sent en sommarkväll ringde en kusin till mig, hon grät i telefonen när hon berättade hur hon ett par dagar tidigare förlorat sin nyfödda dotter. Trots de 250 mil som skiljde oss åt kände jag hennes desperation rakt in i själen när hon sa – be för mig, jag vet inte om jag orkar tro längre… Jag lämnade huset och gick gråtande runt i byn på kvällen. Jag vill minnas att det regnade, men kanske är det bara dramaturgin som kräver , och ur mitt inre föddes en säkert inte helt teologiskt riktig bön, men en bön från mitt hjärta… jag bad Herre, ge henne av min tro… och den självsäkra undertonen i mitt inre ljöd ”jag klarar mig”.

Från den dagen var Gud tyst – långt borta – en del skulle säkert kalla det depression… månader gick och jag hade tappat all motivation, all gnista. hemma i sverige igen nådde jag det som för mig blev vägs ände. En dag drog jag ur telefonen. Satte mig på knä i sängen med en enda bön om och om igen – jag ger mig inte förrän du talar igen – jag ger mig inte förrän jag fått höra dig igen.

Ibland måste man helt enkelt ta ett grepp om Gud och vägra släppa Honom. Ibland måste man helt enkelt vägra acceptera det onda som sker och fortsätta driva sin sak inför Gud.

Var inte rädd att kämpa med Gud – jag tror ytterst det är vad Han önskar mest av allt – fria människor – fri vilja!

Jag har en 4-åring hemma – det finns inget som gör mig mer ledsen än när han inte vågar säga emot mig fast jag vet att han inte håller med mig. Det spelar ingen roll hur lugn och försiktig jag är – ibland krymper han ihop inför mig, kanske helt enkelt för att han trots allt är så mycket mindre, för att han trots allt inte har samma ordföråd och förmåga att argumentera och driva sin sak…

Jag hoppas och vill att han ska känna sig så trygg med mig att han vet att hans åsikt räknas, att han får tycka annorlunda, att han får protestera och skrika. Jag hoppas att jag visar att jag respekterar och tar in hans vilja – även om det inte nödvändigtvis betyder att jag ändrar mig i slutändan… Men jag tror det måste ligga på bordet – annars blir det inget annat än kattens lek med råttan. Om inte mitt beslut, min åsikt, faktiskt kan ändras – om inte Benjamin – min 4-åring – faktiskt kan få rätt ibland – då kommer han heller aldrig frimodigt stå på sig när mitt snabba svar är nej.

Så gjorde den kananeiska kvinnan när hon sökte Jesus för sin dotters skull – hon var inte beredd att bara ta ett nej – hon argumenterar emot Jesus själv och han ändrar sig. Det målar inte bilden av en liten Gud, men det målar bilden av en Gud som är nära och närvarande i våra liv.

Den avslutande och utmanande frågan i en individualiserad ”tänk på dig själv först” tid – en ”laid-back”-tid som vår där ingen riktigt orkar bry sig om orättvisor och lidanden. I en tid när ”kärleken till nästan” begränsats till att skicka ett par SMS på Världens Barn-galan… I denna tid är min fråga till dig:

- Finns det överhuvudtaget någon enda fråga som du kan tänka dig att kämpa med Gud för? Finns där någon enda sak i livet som rör ditt innersta så att du är beredd att skippa käket i ett par veckor för att fasta och be? Finns där den sjukdom, den fattigdom, de lidande barn eller de orättvisor och maktmissbruk som får dig att kasta anseendet, utbildningen och statusen på sophögen för att istället kasta dig själv till marken i desperat bönekamp med Gud?

Fenomenet är inte nytt – predikan är inte en ny fluga för 2000-talets kristna… detta är en urkristen praktik – att kämpa i bön, att be igenom, att offra allt vad världen har att ge för att kämpa trons kamp med Gud

Och med Jesu egna ord om bön avslutar jag nu: Jag säger er – även om han inte ger er det ni ber om för vänskaps skull så kommer han göra det för att ni är så påträngande.

AMEN! 

Detta inlägg postades söndag, 8 mars, 2009 kl 8:33 i Predikan. Du kan följa svar via RSS 2.0 flödet. Du kan lämna en kommentar, eller en trackback från din egen sida.