Gabriellas sång

Det är nu som livet är mitt Jag har fått en stund här på jorden Och min längtan har fört mig hit Det jag saknat och det jag fått
Det är ändå vägen jag valt Min förtröstan långt bortom orden Som har visat en liten bit Av den himmel jag aldrig nått
Jag vill känna att jag lever All den tid jag har Ska jag leva som jag vill Jag vill känna att jag lever Veta att jag räcker till
Jag har aldrig glömt vem jag var Jag har bara låtit det sova Kanske hade jag inget val Bara viljan att finnas kvar
Jag vill leva lycklig för att jag är jag Kunna vara stark och fri Se hur natten går mot dag Jag är här och mitt liv är bara mitt Och den himmel jag trodde fanns Ska jag hitta där nånstans
Jag vill känna att jag levt mitt liv

Psalm 40

40 1För körledaren. Av David, en psalm.
2Länge väntade jag på Herren,
och han böjde sig ner till mig
och hörde mitt rop.
3Han drog mig upp ur fördärvets grop,
ur slam och dy.
Han ställde mig på fast mark,
mina steg gjorde han trygga.
4Han lade en ny sång i min mun,
en lovsång till vår Gud.
Många skall se det och bäva
och sätta sin lit till Herren.

I vems händer ligger mitt liv och mitt öde? Till vem ställer jag mitt hopp när allt hopp är ute? Vem drar mig upp ur livets slam och dy – är det jag som tar mig hårt i kragen och fixar det eller finns där någon som kan fatta min hand och dra mig upp?

Det var Gabriellas sång vi hörde, som uttrycker längtan efter friheten och livet, att äntligen få vara sig själv, leva sitt liv, förverkliga sina drömmar, kunna vara stark och fri och lycklig.

Det är en längtan det är lätt att känna igen sig i. Även om vi inte upplevt den misshandel Gabriella upplever i filmen ”Så som i Himlen” som sången kommer från. Även om vi inte själva längtar bryta upp från vår partner eller vårt äktenskap eller från det liv vi nu har – till och med om allt på det hela taget är rätt bra så kan vi ändå känna hur en människas frihetslängtan väcker djupa, starka, grundläggande känslor i oss.

Vi är skapade i och till frihet, hur hårt kuvade människor än blivit genom historien av en del av de värsta diktaturer man kan tänka sig. Hur hopplöst läget än ser ut, hur mörk och nattsvart fängelsehålan än är – så känner vi igen frihetens friska vindar. Naturligtvis kan människan knäckas, naturligtvis finns det mycket vi inte orkar göra upp med. Ibland tar hoppet slut och vi orkar inte längre hoppas, tro och längta…

Men ändå, hur många gånger i de mest utsatta och mörkaste av lägen väcker inte en liten, liten gnutta ljus ändå allt vårt hopp och vår tro till liv igen.

Som fågeln som suttit i sin bur i åratal, vecklas våra vingar ut och får kraft av denna längtan. Vingar som inte längre minns hur det är att flaxa fritt bär ändå rakt ut i friheten – därför att vår längtan är större, därför att vi innerst inne vet att vi hör hemma i ljuset, i friheten, i hoppet, i tron.

Det var också just Jesu programförklaring – bota de sjuka, befria de fångna och förkunna ett jubelår från Herren. Det är också vad kyrkan åtminstone borde ägna sig åt – att befria fångna – inte lägga på nya bojor.

Den här sången har blivit populär till och med på vigslar – trots att den ju i själva filmen handlar om att våga bryta upp från ett destruktivt äktenskap med misshandel och kränkning. Men texten uttrycker känslan och viljan som vi alla kan känna igen oss i – att vilja… att vilja ut, att flyga fritt, att ta steget, att bli något mer… att göra något av livet…

Vad som håller dig tillbaka vet jag inte… Men jag har börjat få en svag aning om vad som dämpar mina drömmar, vad som hindrar mig från att kasta mig ut i den Guds skapelse vi kallar livet.

Några av oss har liksom Kaj Pollack, han som gjorde filmen Så som i Himlen, sårats och bundits av kyrkans skuldbeläggande under tider som gått. När kyrkan var mer intresserad av makt och självgodhet än evangeliets budskap om att sätta de bundna fria. Filmen Så som i Himlen anspelar ju i sin titel på bönen Fader vår – Ske din vilja, Så som i Himlen så ock på jorden… Men filmen är allt annat än klassisk kristen tro – kanske snarare tvärt om. Kaj Pollack gör upp med den religion han tycker har förtryckt honom. Lösningen blir att avskaffa Gud och lita till människans fulla potential, konstnärskap och till musiken – det goda i livet. Frälsaren i filmen är en superbegåvad musiker och budskapet är framför allt att människan själv är nog och att gemenskapen är den skapande, sammanhållande och livsuppehållande kraft vi behöver.

I filmen finns tex. En scen där huvudpersonen – dirigenten Daniel – misshandlad och blodig ligger på golvet och tre kvinnor tvättar och tar hand om hans sår – parallellerna till Jesus är tydliga. Daniel är stjärn-dirigenten från den ”stora fina världen” som kommer till en liten byhåla i norrland – just som Gud ikläder sig mänsklig gestalt och lämnar Himmelens stjärnglans bakom sig för att möta mänskligheten i en liten byhåla i norra Israel.

Tyvärr sårades Kaj Pollack så av kyrkan att han numera måste stryka Gud ur ekvationen för att överleva. Så trots att budskapet i filmen är starkt mänskligt och verkligen sätter ord och bild på livets slam och dy, förtröstan, tro, hopp och kärlek. Trots att vi alla kan känna igen oss och blir djupt berörda av Gabriellas längtan att bryta sig ur sitt äktenskap med den man som misshandlar henne. Trots att vi alla känner hur vår längtan tänds och våra vingar på nytt spänns ut på hoppets vindar – så sätter vi ändå vårskriet i halsen när svaret på allt ändå stannar vid ”oss själva”.

Flera är de kristna förkunnare och bloggare som sågat filmens och sångens budskap som  ”människa förverkliga dig själv”-dravel. Men budskapet om människans inneboende potential, budskapet om frihet och frihetslängtan, budskapet om att ta ansvar för sitt liv, leva det fullt ut, och ta sitt öde i sina egna händer – är alla grundläggande kristna budskap, och verkligen inte i motsats till kristen tro – så länge Gud är en del av ekvationen.

För frågan är universell – alla människor i alla tider känner igen sig i kampen och i längtan… Men alla människor behöver inte ta sig själva i kragen för att dra sig upp ur dy och slam. En del finns fortfarande där ute som likt David säger ”Länge väntade jag på Herren” – som vittnar om hur det finns en hjälpare, en som fattar din hand när allt hopp är ute. En som möter dig i mörkret. En som står utanför din situation men som ändå i allt vet hur det är att vara människa, att bli sviken, att bli lämnad eller vilja lämna…

En som kommer till dig – som böjer sig ner och drar dig upp. En som ställer dig på fast mark och som gör stegen trygga. Som lägger en ny sång i din mun – en lovsång till vår Gud och inte människor.

Så kasta inte ut barnet med badvattnet… Att vi människor är fantastisk starka och kapabla i oss själva innebär inte att vi inte behöver en hjälpare… Att vara självständig betyder inte att man inte också kan vara beroende – samtidigt. Det är till och med så att det ofta är i samspelet med andra vi verkligen kan finna oss själva. När den lilla människan får spegla sig i en Allsmäktig med God himmelsk Faders ögon – då kan hon verkligen se vem hon är.

Jag delar samma längtan som Gabriella – men styrkan att bryta upp och leva mitt liv söker jag i första hand utanför mig själv. Och min identitet formas i samspel med hela skapelsen.

Jag vill också leva mitt liv, jag vill också ta vara på den stund på jorden som givits mig, jag har inte heller glömt vem jag var och kan bli även om livet ibland för mig vilse… Jag vill leva lycklig, vara den jag är, känna att jag lever all den tid jag har.

Men allt detta gör jag i förvissningen om att någon finns som håller min hand, att någon finns som är högre än mig, som kan gripa mig när jag faller. Det är inte till min egen styrka jag riktar min aftonbön när ångesten griper mig. Det är inte till mitt eget inre jag ropar mitt ”hjälp” när själva verkligheten rasar samman.

Nej, min bön går till Honom som gör allting väl.

För jag vill känna att jag lever – och jag känner mig aldrig mer levande än i närheten av Honom som är Livet Självt.

Och jag vill kunna vara stark och fri – och ingenstans är jag starkare eller friare än hos Honom som är friheten, och som är min styrka.

Jag lever i Honom för Han är livet. Jag är stark i Honom för Han är min starkhet och jag lever fri i Honom som är friheten.

AMEN!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>