Joh 18:36-37

36Jesus svarade: ”Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.” 37Pilatus frågade: ”Du är alltså kung?” Jesus svarade: ”Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.” 38Pilatus sade till honom: ”Vad är sanning?”

Luk 17:20-21

20Tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma svarade han: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. 21Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.”

Jag brukar tänka på den här texten ibland när jag känner att kristen tro alltför mycket börjar likna det Kommunistiska freds- och rättvise-projektet… Alltså när det känns som vi kämpar för att skapa ett Himmelrike här på jorden fast Bibeln och Jesus så tydligt säger att det inte kommer bli så. Skapelsen kommer inte upprättas här på jorden eller här i tiden.

Ändå kämpar vi… Vi drar våra svärd som Petrus i Getsemane för att kämpa och slåss för skolavslutningar i kyrkan eller för rätten att tro vad man vill eller för demokratin och mänskliga  rättigheter eller för människor som lider och kämpar i denna fallna värld.

Och det finns helt klart en dubbelhet här. För även om Jesus säger ”Om mitt rike tillhörde denna världen skulle mina följeslagare kämpat”, så har vi ju ett ansvar och ett uppdrag att redan här i världen leva ut vår kristna tro, leva ut evangelium. Så att vi kämpar för de fattiga eller för mänskliga rättigheter eller för rätten att få leva och tro som man vill – det är ju inget konstigt med det.

Men det är också så att Jesus kommer att utlämnas – om och om igen… och vi kommer att attackeras, hånas, förlöjligas för vår tro och för vårt sätt att leva… och då är ju frågan om det verkligen ingår i det kristna livets uppdrag att kämpa för en sorts politisk samhällsförbättring.

Innan jag kommer tills mitt svar på den frågan så vill jag göra ett kort utstick av min redan alltför långt utstuckna haka…

Den just nu pågående debatten om huruvida skolor får gå till kyrkan eller inte och vad prästen i så fall får säga och göra när skolelever är där… Tänk om skolveket i själva verket går Guds Rikes ärende i detta? Det vore ju inte första gången som ”guds folk” hade fel, eller första gången som Gud fick ta fienden till hjälp för att rädda sitt folk.

Hur menar jag?

Jo, idag växer svenska barn upp och blir vuxna och tänker att de vet vad kristen tro är – det är det där tråkiga med skolavslutningen, det är de där trista människorna som hänger filtar över huvudet och spelar upp en berättelse som de kallar julevangeliet… det är ju det som är Kyrkan, det är det som är kristen tro – det har vi redan sett och det är vi inte intresserade av.

Så vad intresserar man sig då för istället när man börjar bli vuxen och känner andlig hunger? Hinduism eller Buddhism låter ju spännande och annorlunda… Det är svårt att bli profet i sin egen hemstad – och det är lika svårt att missionera ett folk som tycker den kristna tron är ”hemmaplan”.

Tänk dig istället att det inte var lärare eller hårt tids-schema-styrda och halvcensurerade präster som lärde våra barn vad kristen tro är… tänk dig istället att folk mötte kyrkan utan att på förhand tro att de vet vad det är.

Jag vet att kyrkan är en kulturbärare i vårt land, men jag är inte särskilt glad åt det, och jag är övertygad om att det har ett högt pris.

Nej, säger Jesus, mitt rike hör inte till den här världen… Men vi har gjort allt för att få det att passa in här ändå.

Så, tillbaks till frågan – Jo, jag tror att vi absolut kan engagera oss också i samhällspolitiska frågor utifrån en kristen värdegrund. Men jag tror också att vi måste vara medvetna om att även om det är rätt och riktigt att viga sitt jordeliv åt att mota ondskan var helst den sticker upp sitt fula tryne, så är det ändå ytterst ett rike av annat slag vi bygger, och det riket byggs inte genom politik utan genom att kristna människor genom sina liv kan lysa Kristus in i andras liv.

Det är förresten intressant hur Jesus gång på gång betonar att Hans rike är något annat, något man inte kan se eller ta på, och hur Kyrkan ändå hela tiden försöker få det där riket till något konkret.

Vi säger tex. gärna så här i advent att vi väntar på att Jesu ska komma tillbaks med sitt Rike. Ändå säger Jesus själv att ingen kan säga ”här är det” eller ”där är det”… utan att Riket finns inom oss (eller ”ibland oss” som det också kan översättas).

Jag vet ju inte vad meningen med jordelivet är, det har jag sagt förut så jag hoppas det inte kommer som en chock. Det finns andra kristna som säger att de vet vad meningen med livet är så vill du ha en mening så får du fråga dem… Men för mig går det inte ihop helt enkelt, och tro mig, jag tycker jag har läst och hört de mest fantastiska förslag på vad meningen med livet skulle vara – men ännu har inget förslag fastnat hos mig.

Nu hoppas jag att du ställer dig är ungefär den här frågan:

-Hur kan du vara pastor och inte veta vad meningen med livet är?

För den frågan har jag nämligen ganska bra svar på…

Det har genom hela mitt kristna liv varit så att om jag försöker fatta och förstå Gud så begriper jag inget och känner mig rätt vilsen… Han är ju inte direkt enkel att följa i logiken – först skapar han två människor, sen sätter han en fälla i deras liv som de trillar i, då ska de straffas med döden men istället straffas de med livet utanför Eden… och så där fortsätter det i oändliga irrgångar rakt igenom hela Bibeln – och slutet är inte ett dugg mer logiskt än början.

MEN, när jag inser att Gud är Gud och jag är människa. När jag släpper mina eviga försök att förstå och begripa. När jag ger upp mina försök att tolka Gud och istället öppnar mig för möjligheten att Han faktiskt vet vad Han gör – så jag behöver inte veta det…

Då öppnas plötsligt mina ögon och jag kan känna hur Han älskar mig, jag kan känna att jag längtar efter att få vara där, i Hans rike, men alla tusentals andra. Jag kan känna att jag vill lovsjunga hela evigheten – jag kan inte alls begripa nyttan med det – men jag kan känna en enorm längtan att få göra det.

Så är det ofta också i det allra första mötet med Hans Rike – vi har så oändligt svårt att förstå hur det skulle gå till eller vad det skulle vara bra för – men vi känner en oemotståndlig längtan i våra hjärtan att säga JA till Jesus. Har du börjat känna den känslan så ber jag att få gratulera dig – du kommer inte få färre frågor i ditt liv med Jesus, men du kommer på något märkligt sätt känna att du kommit hem, att du funnit vila, att du blivit hel, att du är hållen, att du är älskad, att där finns någon utanför dig att lita till.

Jag har stor respekt för kristna människor som funnit en mening med livet, och jag önskar ofta att jag kunde få känna det också… men min poäng här idag är att Hans Rike är av ett annat slag – en annan sort – inte något man kan ta på eller specificera eller definiera. Inte något man kan säga ”här är det” eller ”där är det”. Och verkligen inte ett Rike vi ska kämpa för att införa på denna jorden.

Jag älskar Jesus mer än allt annat. Jag är helt övertygad om att han dog för att öppna en väg för mig rakt in i det här annorlunda riket. Men jag förstår det inte…

Det är kanske en sak att inte förstå hela den stora Bibeln, men trots att jag studerat och läst ganska mycket s förstår jag inte ens lilla bibeln – du vet den där lilla versen i Joh 3:16 – ”Så älskade Gud världen, att han gav den sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv”

Det är väl kanske den mest fantastiska versen i hela Bibeln, men jag begriper ingenting… Jag kan ta åt mig orden – Gud älskade världen, Han älskar mig, Så mycket att han är beredd att offra det käraste och mest värdefulla han har – sin egen son… Jag förstår ju vidden av den kärleken. Jag vet att den kärleken når in under den mest hårdhudade människans försvar.

Men skulle jag närma mig en sådan text med mitt intellekt – varför älskar han den här världen? Varför gör han inte bara en ny? Varför behöver han offra sin son? Varför måste man tro för att bli räddad?

Nej, Hans Rike är av ett annat slag – det krävs liksom andra öron och andra ögon för att höra och se det.

”Du är alltså Kung” säger Pilatus. ”Du själv säger det” blir Jesu svar… Och i nästa andetag säger han sig vittna för sanningen. Det är så man vill skrika – jamen säg sanningen då – är du kung eller inte? Men det är som svaret kommer först när du säger det, först när du låter orden komma över dina läppar – Du är Kung… Du är min Kung Jesus… Jag vill att du ska vara Kungen i mitt liv… Jag vill bo i det riket där Du är Kungen.

Så är du min Kung, Jesus? Och Jesu svar är alltjämt – Du själv säger det!

Jag är trygg med tron att Han som en gång startade upp hela den här skapelsen han är också Gud nog att avsluta vad han påbörjat. Jag är trygg i tron att man inte måste förstå för att få vara med – det räcker mer än väl att tro… och tron är en annan sorts övertygelse än den faktabaserade, av hjärnan processade, sannolikhets-övertygelsen. Tron är en livskraft. Tron är en Guds gåva in i ditt liv. Och du får den när du säger Ja till Honom.

Bekänn Honom som din Kung – och han blir Kungen i ditt liv!

Då blir det adventstid – ankomsttid – i ditt liv. ”Mitt Rike finns inom er” säger Jesus, Jag lovar att du inte kommer förstå det – men du får ett nytt medborgarskap – i ett rike som verkligen inte är av denna världen.

Amen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>