Något smått fantastiskt har hänt de senaste åren… Samtidigt som kyrkan talat allt tystare om synden och till slut nästan helt låtsats som det inte finns något som kallas synd, så har kulturen lyft fram fenomenet synd på helt nya sätt. Kanske inte som vi skulle vilja alltid, men det är intressant att när kyrkan inte längre talar om synden då kommer långfilmer, teatrar,  romaner osv. Med teman som de 7 dödssynderna, frestelser,  osv.

Att tala om synd handlar om att tala om vad det innebär att vara människa med allt vad det innebär, om våra livsval, om konsten att göra goda val, om våra sprickor i fasaden, om vår brustenhet, om att bevaras hel och ren i en tid där det finns så mycket som vill binda, förstöra och förgöra.

Men”, kanske någon säger, ”är inte synden något jag lämnar bakom mig när jag blir kristen? Är vi inte nya skapelser? Ska vi inte bekänna vilka vi är i Kristus istället för att bekänna vår synd? ”

Absolut. Att bli kristen är att bli förlåten, att bli en ny skapelse, något nytt har skett. Men betyder det att jag inte längre kämpar med synden? Alla som levt som kristna ett tag vet att det inte bara handlar om att säga ”morsning och good bye” till synden en gång för alla. Livet är en kamp.

Under en låg tid hade jag föreställningen att det här med synd är något som en växande kristen lämnar bakom sig: att helgelsen går i en rak linje uppåt, att jag kommer att bli mer och mer helgad och helig med åren vilket innebär att jag kommer att få allt mindre problem med synden. I själva verket har jag i en mening upptäckt att det är tvärtom.

Idag är jag allt mer medveten om mina svagheter, mina dåliga sidor, min benägenhet att synda. Kanske mer än jag någonsin varit. Med åren har jag erövrat en allt större självinsikt. Jag känner mina svagheter, jag vet var jag är sårbar. Visst ser kampen annorlunda ut idag än den gjorde när jag var tjugo. Men jag är allt mer medveten om att jag är en syndare – och att jag behöver en frälsare.

Idag tenderar vi att tala allt mindre om synd och skuld. Det är inte ens självklart i kyrkan. Vi vill hellre höra om vår förmåga till gott än om vår benägenhet att synda, vi vill hellre höra om våra möjligheter än om våra svagheter, vi vill hellre bekräftas i att vi duger som vi är än påminnas om att vi är syndare som egentligen inte duger som vi är. Vi vill bekräftas, inte bekänna!

Utmärkande för vår tid är en allt mer terapeutisk eller psykologiserande hållning till synden. Humanismen upphöjer människans förmåga att göra gott, inte hennes böjelse till självgodhet och egenkärlek. ”Må bra”-litteraturen blomstrar, även på de kristna förlagen. Människans problem förklaras inte i termer av synd och skuld. Och bär vi på skuld är det inte mot Gud utan möjligtvis mot våra medmänniskor.

Vi har lärt oss att förhandla med synd. Jag kan bara gå till mig själv. Istället för att se mig själv som en syndare är jag sårad, ett offer för andra och annat. Istället för att bekänna min synd ursäktar jag synden med dåliga vanor eller brist på karaktär. Min girighet ursäktas med sparsamhet, mitt frosseri rättfärdigas med vikten av att kunna unna sig något gott, min likgiltighet förkläs i termer av trötthet och egenomsorg, min avund i krav på rättvisa, mitt högmod i självförverkligande, etc. I vår tid behöver vi lära oss att se synden i vitögat och kalla saker vid sitt rätta namn.

Den norske prästen Per-Arne Dahl kom med en ny bok på svenska i våras med den träffande titeln: ”Varför har vi det inte bättre när vi har det så bra?” Dahl frågar sig varför många av oss upplever missnöje och en känsla av tomhet mitt i all vår trygghet och välfärd? Och varför drabbas allt fler av ohälsa, utbrändhet och utslagning?

Det är bara att konstatera: vi har det bättre än vi mår. Som det stod sprayat på en husvägg: ”We have everything – but that’s all we have” (”Vi har allt, men det är allt vi har”). I det moderna välfärdssamhället har vi byggt så mycket på vårt yttre med resultatet att vi tycks må allt sämre i vårt inre.

Att en människa mår dåligt kan självklart ha många orsaker. Men ett grundproblem i vår tid är att den moderna människan saknar sjukdomsinsikt. Vi tror att vi blir lyckliga genom att putsa på det yttre och peppa vårt inre. Men för att bli hjälpta behöver vi en insikt om vår egentliga problematik. En sjukdomsinsikt och en diagnos är helt nödvändig om vi ska kunna bli behandlade och bli friska.

Synd har ofta blivit förknippat med enstaka handlingar. Förr talade man i frikyrkan om en ”syndakatalog” – medvetet eller omedvetet – en lista på de största synderna, ofta med moraliska förtecken. Det var synd att röka, supa, ha sex före äktenskapet, gå på dansbana, teater, bio, till och med att ha håret utsläppt etc. Men synd handlar inte om vissa handlingar som man kan lista på en skala från ett till tio som mer eller mindre syndiga. Jag vill ta dig med till den text som ur mitt perspektiv kanske är den viktigaste texten som definierar vad synd är i Nya testamentet

Läs Romarbrevet 1:18-25.

I den här texten blir det tydligt att synd inte handlar om enstaka handlingar, utan om människans latenta benägenhet att byta ut Gud mot något annat. Tre gånger används verbet ”bytte ut”, (vv. 23, 25, 26). Synd handlar helt enkelt om vår inneboende benägenhet att vilja klara oss bra utan Gud.

Därför är det e av de viktigaste övningarna i det kristna livet att göra sig mer och mer och mer beroende av Gud… Det står emot att bygga sin egen välfärd och sin egen trygghet – jag läste en bok en gång om en engelsk pastor som inte ens tecknade försäkringar – för hans hus, bil, ägodelar eller tom. Hälsa, var ändå inte hans – allt låg i Guds händer och kan inte försäkras i denna världen. Extremt kanske, men det är en viktig tankeställare – hur beroende av Gud är vi i våra liv?

För problemet är ju att människan inte klarar sig själv. Vi söker hela tiden en ersättning för Gud och det andliga tomrum som finns inom oss. Istället för att se Gud i allt, ser vi allt som gud. Vi har ersatt Gud med prylar, pengar, karriär, status, idoler, sex, droger, nöjen – eller helt enkelt med vår egen förträfflighet.

Synd handlar i grund och botten om en förvrängd, perverterad tillbedjan: ”de dyrkade och tjänade det skapade istället för skaparen” (v. 25). Frågan är inte om du tillber med ditt liv, utan vad du tillber.

Det är här dödssynderna kommer in i bilden. Allt ifrån 300/400-talet har kyrkan sammanfattat människans problem och synd i sju dödssynder: avund, vrede, likgiltighet, lust, högmod, frosseri och girighet. Det intressanta är att dödssynderna på senare tid inte först och främst uppmärksammats av kyrkan, utan i konst, litteratur och film: Richard Hoberts filmserie, Sissela Kyles programserie, filmen ”Seven”, ett oändligt antal böcker och tidningsartiklar. Här finns ett igenkännande. Dödssynderna beskriver det vi brottas med som människor.

Dödssynderna utgår egentligen från de grundläggande mänskliga behoven: bekräftelse, trygghet, kroppslig närhet, sexualitet, vila, mat, sömn, etc. Men det är viktigt att skilja mellan behov och begär. Behoven kan lätt ta över och bli till det som styr våra liv; de blir till begär. Problemet med de s.k. dödssynderna är inte att de är oförlåtliga, utan att de är så försåtliga.

Om man inte lär sig skilja mellan behov och begär kan det naturliga och goda lätt bli till något destruktivt. Det blir helt enkelt för mycket av det goda. Lasterna får kontroll över oss, i stället för att vi får kontroll över dem. Om begären får härja fritt kan de till slut komma att dominera vår personlighet. De blir snart till mönster och i värsta fall till tvång.

Så är det med synden; den vill ytterst göra oss till något annat än de vi är skapade till, helt enkelt avhumanisera oss. Vi skapades som Guds avbilder, men vi förlorade vår förmåga att avbilda Gud när synden tog sig in. Vi är alla delaktiga i de första människornas uppror mot Gud: ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud” (Rom 3:23).

Det är den härlighet som finns i Guds närvaro, av helhet, hälsa och harmoni. Vi har gått miste om det som vi egentligen är skapade till. Något gick sönder i vår avbildsnatur, i vår förmåga att återspegla Gud. Bibeln skildrar ett sådant liv i krassa termer: syndens ses som en makt, vi blir slavar under synden och syndens lön är döden (Rom 6:19–23).

Vi behöver sjukdomsinsikt. Kyrkan behöver förnyad sjukdomsinsikt – det finns ett allvarligt fel med den här världen, den är smittad av ett livsfarligt virus… Och vi behöver skriva ut rätt medicin till varenda människa på hela jorden! Vi behöver presentera Jesus Kristus. När Guds plan med mänskligheten kraschade sände Gud en medicin, en räddare.

läs Rom 5:6–8.

Synden behöver bekännas och förlåtas, inte förnekas och gömmas. Jesus Kristus bryter syndens tvingande makt. Det innebär slutet på det gamla livet, men också början på det nya. Gud sänder sin son Jesus Kristus för att rädda oss och göra oss till sanna människor. Nu börjar vandringen som går ut på att Gud vill förvandla oss och göra oss till de vi är, de vi är skapade till.

läs Kol 3:8–11.

Målet med vår vandring här är att åter bli en bild av vår Skapare. Den avbildsnatur som gick förlorad ska återupprättas: ”Kristus blir allt i alla.” Det är vad vi är på väg emot. Därför har man i kyrkans historia ställt de sju dödssynderna mot de sju dygderna, det som Gud vill åstadkomma i våra liv: mot avund frikostighet, mot högmod ödmjukhet, mot vällust kyskhet (renhet och återhållsamhet), mot likgiltighet beredvillighet (engagemang), mot vrede saktmod, mot frosseri måttlighet, mot girighet givmildhet.

Det är våra vapen – att leva i dopet, leva som kristen, innebär att bekämpa synden i världen genom frikostighet, ödmjukhet, renhet, engagemang, tålamod, måttlighet och givmildhet.

Dopet är ett vapen i kampen mot synden – Läs Romarbrevet 6:1–14

Den första uppmaningen som Paulus ger i Romarbrevet är baserad på Guds verk: Vi är döda från syndens härskande makt. Därför säger Paulus: ”Låt inte synden bruka era lemmar som redskap för orättfärdigheten, utan låt Gud bruka er, ni som ju har återvänt till livet från döden; låt honom använda era lemmar som redskap för rättfärdigheten” (Rom 6:13).

Ordet som översatts med ”redskap” skulle hellre översatts med ”vapen”. Paulus tänker sig att ett krig utspelar sig. Arenan för denna kamp är mitt kropps- och själsliv. Din nya livsfiende är synden. I denna kamp uppmanar Paulus de troende att strida med ”rättfärdigheten som vapen”. Vad menas? Det handlar om kämpa för Guds sak med utgångspunkt från det Gud gjort i ditt liv: du är rättfärdiggjord och du ska leva ett liv i kamp för rättfärdigheten.

”Synden skall inte vara herre över er; ni står inte under lagen utan under nåden” (6:14). Till dig som för en ojämn kamp med synden: Glöm aldrig att du står under nådens välde. Nåden är alltid större. ”Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer” (5:20). Men nåden är inte en anledning till förslappning utan en källa till förändring: ”Genom Gud nåd är jag vad jag är” (1 Korinthierbrevet 15:10).

AMEN!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>