Spela klipp 1 från Åh Herregud del 1.
Är Gud den som mamma sa – som älskar mig bottenlöst vad jag än gör – eller är han den som hatar och förbannar mig? För båda påståendena fann legitimitet i Bibeln…
Alltså – det är skillnad på att föreläsa och att vara artist. Det är skillnad på att vara lärare och att vara konstnär. Konstnären/artisten får bre på, använda förstärkande radikaliserande synonymer och bilder för att förstärka det han vill förmedla. Läraren bör hålla sig närmare det källmaterial man säger sig utgå ifrån. I det här fallet tar Gardell sin mamma som källa för Guds Kärlek och sin egen upplevelse av kristna människors fördömmande av honom som homosexuell som grund för att Gud också hatar och fördömmer – sedan säger han att båda påståendena finns i Bibeln…
Men det är knappt att något av påståendena finns i Bibeln. Visst kan man säga att Gud älskar oss bottenlöst vad vi än gör… men knappast att den upplevelsen finns alltid finns hos de som blir medvetna om sin synd – se på kung David efter sin otrohet. Snarare upplever människan hur Guds kärlek drar sig undan när vi lever i bottenlös synd. Vi vet att ”Så älskade Gud världen”, men samtidigt vet vi att Gud inte bara fortsätter att ösa kärlek över oss om vi väljer att vända Honom ryggen.
Det andra påståendet är ett exempel på argumentationsteknik som brukar kallas guilt by assosciation – Gardell använder i tät följd orden ”Hatar och Förbannar” – därför att han vet att i modernt vardagligt språk i Svergie av idag så är Hata och Förbanna i det närmaste synonymer – i teologisk mening är det dock en himmelsvid skillnad och jag tror ingen kan finna stöd i Bibeln för att Gud skulle Hata någon människa – Han kan hata eller avsky gärningar och synder, men inte människan.
Nu går Gardell vidare till att försöka förklara varför Gud inte går ihop…
Spela klipp 2 av Åh Herregud del 1
Alltså det är ju ingen hemlighet att Gudsbilden utvecklas genom historien. I Bibelns första kapittel är han Skaparen, sedan förändras eller utvecklas människans relation till Gud som bla. försörjaren, räddaren, domaren, den älskande, vägledaren, tröstaren osv.
Frågan är ju då om detta som Gardell säger verkligen är en fråga om olika gudar som vävs samman eller om det inte helt enkelt är så att människan upplever nya sidor av gud allteftersom historien fortlider.
Det är ju också ganska naturligt att en bok som Bibeln måste börja någonstans – det är ju – trots att Bibeln inte är helt kronologisk och är mångfacetterad med flera olika författare och böcker – så bildar det ju ändå en sorts berättelse från skapelsen till jordens slut… då vore det ju konstigt att inleda första mosebok med att skriva om hur Gud skapade världen och sedan flika in ”men vi vill bara påpeka att han också är kapabel att döma, vägleda, fostra och älska”.
Så vill jag läsa ett kapittel ur Hosea som visar på att den här scizofrena psykopatguden som Jonas Gardell tycker sig ha funnit inte alls är någon nyhet för Bibelns författare – redan flera hundra år före Kristus har man uppfattat att det faktiskt pågår nästan som en brottningskamp inom Gud själv i kärleken till sitt folk.
Hosea 11
1När Israel var ung fick jag honom kär, och från Egypten kallade jag min son.
2Men ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig. De offrar åt baalsgudarna och tänder offereld åt belätena.
3Ändå var det jag som lärde Efraim gå och jag som tog dem i mina armar, men de förstod inte att jag botade dem.
4Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep. Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. Jag böjde mig ner och gav dem att äta.
5De skall vända tillbaka till Egypten, och Assyrien skall regera över dem, ty de vägrar att vända tillbaka till mig.
6Svärdet skall svingas i deras städer och förgöra deras orakelpräster, förtära allt för deras ränkers skull.
7[---]
8Hur skulle jag kunna släppa dig, Efraim, överge dig, Israel, göra med dig som med Adma och behandla dig som Sevojim? Mitt hjärta är i uppror, all min medkänsla väcks.
9Jag skall inte låta min flammande vrede få utlopp, jag skall inte ändra mig och förgöra Efraim, ty jag är Gud och inte människa, den Helige mitt ibland er. Jag kommer inte med skräck.
10Herren skall de följa, och han skall ryta som ett lejon. Ja, han skall ryta, och hans barn kommer ilande från väster
11snabbt som fåglar från Egypten, som duvor från Assyrien. Jag skall låta dem återvända hem, säger Herren.
Här möter vi Gud som den våndande pappan… man kan liksom se honom vanka av och an i sin Himmel, eller ihopsjunken i soffan med ansiktet i händerna – han resonerar med sig själv – MEN – det var ju JAG som lärde Efraim att gå – jag var ju där under hans uppväxt – jag såg till att det fanns mat på bordet och ett tryggt kärleksfullt hem att växa upp i – ändå vänder han mig ryggen och går sin egen väg. Mina barn vänder sig till andra pappor, de går till andra föräldrar för att få råd, stöd och hjälp – men det var ju Jag som lyfte upp mina barn till kinden och som böjde mig ner för att ge dem att äta… Så blir han vred – JAG SKA MINSANN FÖRTÄRA ALLT för deras ränkers skull… men så svänger det igen – HUR skulle jag kunna överge dig – mitt hjärta är i uppror, all min medkänsla väcks… osv.
Jag tror att nästan vilken tonårsförälder som hels känner igen sig i texten från Hosea… De flesta föräldrar och de som på annat sätt älskat någon som också är beroende av mig och min vägledning – ett barn eller kanske en hund… Jag tror att alla människor som på ett någorlunda reflekterat sätt levt i en sådan relation förstår skillnaden mellan att älska och att ”inte acceptera” eller till och med ”hata och förbanna”… När det ena barnet gör det andra illa, slår eller säger dumheter, då vet vi alla att vi måste gripa in med eftertryck. Och även om vi inte föreläser alla konsekvenser för våra 2-åringar så menar vi med våra kraftfulla reaktioner att det är ett oacceptabelt beteende och att om man inte slutar med det i tid så blir man en odräglig människa till slut.
Konstigt? Nej, inte särskillt. Och de flesta barn förstår, accepterar och KÄNNER att mamma älskar mig bottenlöst precis som jag är, men samma mamma kan också ”hata och förbanna” mig när jag gör något fel.
Men OM det nu verkligen skulle vara en och samme gud, då är det ju ännu värre?? Då är han väl verkligen en scizofren psykopat som Gardell säger? Nej, jag tror som sagt att varje förälder känner av den dubbelheten i sig själva utan att tänka att vi är varken scizofrena eller psykopater – det är en del av föräldrarollen att vara fast och tydlig, ja till och med hård om det verkligen gäller – men ändå alltid älska älska älska… vad de än gör, vad de än säger och vart de än går.
Hur ofta är det egentligen vi ställs inför ”liv och död”-situationer med våra barn? Tänk dig att du visste att ditt barns nästa beslut betydde skillnaden mellan liv och död. Tänk dig att du ser ditt barn springa mot ett stup eller tillbaks in mot en övertänd villa. Skulle du ropa ”jag älskar dig för den du är och vad du än gör” eller skulle ropet bli ett kraftfullt ”stopp! – Du får inte!”
Spela klipp 3 av Åh Herregud del 1
Jonas Gardell måste lösa sitt dilemma genom att dekonstruera Gud till olika bitar – då kan han välja vilka delar av Gud han vill tro på…
Varför, kan man fråga sig, varför kan inte Gud bara sudda ut och släta över våra fläckade liv och acceptera oss så som vi är? Men en ren vit duk är inte längre en ren vit duk om man spiller kaffe på den – då är den en fläckad vit duk. Gud kan älska oss mitt i synden, men inte förenas med synden. När han adopterar in oss som barn i Hans familj då måste vi också bli rentvådda, rättfärdigjorda och heliggjorda genom Honom.
Nu är inte Gud den som är rädd för fläckar… Vår Gud är en sårmärkt Gud, en Gud som själv valde att uppenbara sig själv genom att födas av en fattig kvinna i ett stall och strax därefter fly till egypten som asylsökande… Jesus själv umgicks nära med de som ansågs vara de syndigaste… han var minsann inte rädd för att lorta ner sig varken av vägdamm eller genom dåligt rykte på grund av sitt sällskap.
Det är ytterst förvånande hur Gardell kan ha missat att Bibelns Gud ÄLSKAR syndare – han älskar oss alla – ”så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde…”
Så hur kan Gud uppenbarad – Jesus Kristus – umgås med syndare när Gud Fader ändå tydligen inte kan släppa in dem i Himlen?
Ja, det är kanske en evig fråga, men den trefalt Helige – Honom som vi lovsjunger som Helig Helig Helig Herre Sebaot – hos Honom och i Hans närhet överlever vi inte med mindre än att vi är rättfärdiggjorda.
De flesta av oss skulle skämmas livet ur oss om vi hamnade bordsgranne med Drottnign Silvia på Nobelgfesten oduschade, orakade iklädda enbart en väl länge använd pyjamas som luktar ingrott av nattens svettnignar… och då är det ändå bara Drottning Silvia vi talar om, då är det ändå bara Nobelfesten vi talar om – och det är ändå bara vårt yttre vi talar om – tänk dig då att vra bordsgranne och för evigt umgås med Helig Helig Helig Herre Sebaot med en själ som doftar gammal ingrodd synd lång väg.
Jo, jag vet att det är en hemskt tam bild… men det är åtminstonde ett sätt att med ganska vardagligt språk beskriva det hela.
Ett mer teologiskt sätt kansek är att säga så här – förståelsen av Guds Helighet är en avgörande del av den pedagogiska grunden inför korset och försoningens betydelse. Hur skulle vi kunna förstå korset om vi inte först förstår att Guds Helighet och vår synd inte går ihop? Hur skulle vi förstå en gud som offrar sig själv för en meningslöshet?
Det klart man kan säga att Han gjorde det bara för att vara snäll – för att befria oss från syndens konsekvenser och sätta vår vilja fri… men det är ju urvattnat blaj-blaj. Evangelium är berättelsen om den Gud som SÅ älskde DIG att han gav sig själv på korset för att kunna möjlighet att umgås med dig resten av evigheten.
Det är som om Drottning Silvia själv skulle ta med dig in i sitt privata badrum bakom blå salen, handtvätta din pyjamas, stryka frackstjortan, skrubba dig på ryggen i duschen OCH klippa dina långa tånaglar innan hon sedan följde med dig tillbaks till bordet på Nobellfesten – det är ungefär så, fast gånger 100,000 eller lite till.
Jag vill egentligen inte uttala mig om hur Gardell och Jesus har det i sin relation – men för mig är det obegripligt att undanröja Jesu försoningsdöd på korset bara för att kunna få känna mig accepterad av Gud utan att behöva omvända mig – dvs. lägga mitt liv i Hans händer och låta Honom tvätta mina fötter och min själ fri från all syndens smuts.
När man möter någon som gett sitt liv för mina svagheters och bristers skull då är det svårt att säga att det inte spelar någon roll. Alltså – det är en sak att säga att synden inte är ”på riktigt” utan att det endast är ”upplevd skuld” så länge man inte har en personlig relation med den som gett sitt liv just för att sudda ut syndens konsekvenser i mitt liv. Men har man mött Jesus till en personlig omvändelse och tro, då har jag svårt att tro att man skulle kunna säga att Hans död var betydelselös – att Gud visst accepterar mig som jag är och att jag är välkommen ända in i himlen utan tvättade fötter. Att i en personlig relation med Jesus se Honom rakt i ögonen och säga att han dog i onödan – att vända och vrida på all teologi så att Korset blir en onödighet – det är för mig ett mysterium.
Amen!