Matt 16:1 Fariseerna och saddukeerna kom fram till honom, och för att sätta honom på prov bad de att han skulle låta dem se ett tecken från himlen. 2Han svarade dem: ”På kvällen säger ni: Det blir vackert väder, himlen är röd, 3och på morgonen: I dag blir det oväder, himlen är röd och dyster. Himlens utseende kan ni tyda men inte tecknen för tiderna. 4Detta onda och trolösa släkte begär ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet.” Sedan lämnade han dem och gick sin väg.
5När lärjungarna for över till andra sidan sjön hade de glömt att ta med sig bröd. 6Jesus sade till dem: ”Akta er noga för fariseernas och saddukeernas surdeg.” 7Men de sade till varandra att de ju inte hade tagit med sig något bröd. 8Jesus märkte det och sade: ”Ni trossvaga, varför säger ni till varandra att ni inte har något bröd? 9Begriper ni fortfarande ingenting? Kommer ni inte ihåg de fem bröden till de fem tusen och hur många korgar ni fick över? 10Eller de sju bröden till de fyra tusen och hur många korgar ni fick över? 11Hur kan ni tro att jag talade om bröd? Akta er för fariseernas och saddukeernas surdeg.” 12Då förstod de att det inte var för surdeg i bröd han varnade dem, utan för fariseernas och saddukeernas lära.
Det här är ju något vi ser också i Sverige idag – när det gäller att sätta Jesus på prov, eller att håna och förlöjliga de kristna, då går plötsligt vitt skilda intressen samman i enad front.
Fariséerna och Saddukeerna brukade ju alltid bråka inbördes, nu har de gått samman för att begära tecken av Jesus. Och de ber om ”ett tecken från himlen”. Det räcker inte med brödunder och helanden… sådant kanske kunde vara trolleritrick. Kanske Jesus hade skickat folk i förväg och mutat människor som kunde sitta efter vägkanten och låtsas vara sjuka. Kanske Jesu lärjungar hade bakat bröd dygnet runt i en vecka och gömt bakom stockar och stenar för att plocka fram när folket blev hungriga… Så nu ber de om ett fenomen på himlen.
I torsdags ringde en man på min mobil. Jag satt i samtal så jag tryckte bort honom två gånger. Efter samtalet kände jag ändå att jag kanske borde ringa upp fast jag inte visste vem det kunde vara – det var ett mobilnummer. Det visade sig vara en man som var intagen på ett av behandlingshemmen här i kommunen. Han var skärrad och rädd, men samtidigt otroligt förundrad och glad.
Så här var det. In på behandlingshemmet hade kommit en kvinna med en jacka på sig med siffrorna 666. Den här killen berättaade att han var troende fast att han pga sitt missbruk inte var särskillt aktiv. Men han blev uppriktigt rädd för de där siffrorna 666 och för kvinnan som bar dem. Han försökte säga till henne att ta av sig jackan för han blev rädd men kvinnan skojade bort det och sa något ännu värre – att det inte bara var på jackat utan inom sig hon hade ondska…
Så killen tog telefonkatalogen och ringde mig – men tyvär så svarade jag ju inte eftersom jag satt i ett känsligt samtal just då. Personalen hade letat fram en Bibel åt killen så kände han sig lite skyddad.
Då händer det otroliga! In på behandlingshemmet kommer ”pingstvännerna” som inte varit där på månader enligt vad han sa – jag vet inte vilka de var men kanske var det LP Baggängen…
Om jag förstod det rätt så hade de gett honom ett halsband med ett kors på också, så när jag ringde upp så ville han berätta om det som hänt men samtidigt tillbaks till pingstvännerna.
Nu skulle många människor i många kulturer världen över säga ”åh, vilket fantastiskt tecken från Gud, vilken planering och vilken omsorg Gud visade om den här mannen – pingstvännerna måste ju ha bestämt sig för att åka dit långt innan kvinnan med 666 på jackan kom till hemmet.”
Så finns vi andra – vi västerländskt skolade kritsikt tänkande och granskande människor som liksom fariseér och sadukeér vill granska allt under lupp. Vi tänker istället djupt inom oss själva – ja, ja, men det där kunde ju vara en slump.
Kan ni höra ekot från när Satan prövar Jesus i öknen? ”Om du är Guds son, befall att de här stenarna blir bröd”, ”Om du är Guds son så kasta dig ner och låt änglarna fånga dig”, ”Om du är Guds Son, ge oss ett tecken från skyn”. Varför vill de sätta Jesus på prov? Fariseérna och saddukeerna vill inte tro! De letar desperat efter en lucka som kan ge dem skäl att säga ”aha! Det var väl det vi visste. Jesus, du är en bluff!”
Men tänk efter ett tag nu… är det kanske inte så att också vi i Sverige egentligen redan har gått in i en ny kultur, ett nytt synsätt? Det vi kallar för postmodernismen – alltså tiden efter modernismen som präglades av industrisamhället, produktion, ingengörskonst, naturvetenskap, fakta osv.
Men det som vuxit fram de senaste 20-30 åren är en öppenhet för det som inte är vetenskap eller fakta. Se på TV-programmen om andevärlden, medium löser brott, olika ”faktaserier” om hur det spökar och går igen i gamla hus. Se på hur kändisar berättr om sina andliga liv. De säger ungefär ”jag bytte till Budhism för det käns bättre och jag gillar fredsbudskapet”. Och inte en enda journalist frågar ”Hur kan du tro på Buddha? Har du några bevis för att det fungerar?”.
Hur många vet du som överhuvudtaget frågar efter bevis? Folk läser horoskop, ser ljusfenomen fångade på bild i sina nya digitalkameror eller håller sig hemma fredag den 13e – utan några som helst bevis – bara för att de tror så, bara för att de känner så.
Nu sitter Jesus och lärjungarna i båten. Han är arg över den här viljan att stå på distans och odla sina tvivel som han precis har stött på hos fariséerna och saddukeerna. Nu händer något annat som är fantastiskt komiskt i båten. Lärjungarna stressar upp sig över att de inte har något bröd. Jesus tittar på dem – ska de börja nu också? ”JAG HAR JU PRECIS GJORT ETT BRÖDUNDER!”
De är så inne i sina brödbekymmer att de tror Jesus pratar om brödbak när Jesus varnar för fariséernas och saddukeernas surdeg; ”han menar att vi inte ska baka bröd på fariséernas jäst, den kanske inte är rättvisemärkt?” Jesus avbryter hela diskussionen: ”hur kan ni oroa er för bröd? Det är inte bröd jag talar om.”
Det är den cyniska otron som Jesus varnar för. Det är den han jämför med jäst. Den har en tendens att smyga sig in och påverkar hela degen. Den är svår att bli av med. Jesus varnar sina lärjungar: Se upp för otron!
Det finns en förrädisk lockelse för mig att hellre odla mina tvivel än att utmana min tro. Det är så mycket enklare att stå på avstånd och tvivla. Att stå och se på, att fälla ironiska kommentarer. Det är svårare att vara med och ge sig hän i tro och följa Jesus.
Så hur möter vi människor med vår tro? Ofta hamnar vi i försvarsställning och börjar prata om arkeologiska bevis för att Noas Ark funnits på riktigt eller så försöker vi berätta om alla under och tecken vi hört talas om för att försöka överbevisa människor om Jesu existens.
Men Jesus själv verkade inte så intresserad av att bevisa sig. Och människor av idag verkar ju kunna tro på nästan vad som helst helt oavsett bevis och hårda fakta.
Tänk om vi istället kunde komma till det att vi talar om vår tro och de små vardagsundren som det där ute på behandlingshemmet i torsdags – lika naturligt som våra arbetskamrater talar om dagens horoskop eller att grannfrun går igen ute i garaget.
För hur kom Du till tro?
Blev du överbevisad av den Bibliska arkeologin eller av Bibelforskningen? Blev du överbevisad genom under och tecken som du såg? Förstod du verkligen dopets teologi? Visste du verkligen vad du tog ställning till?
Nej, sanningen är att den frågan gör många kristna nervösa – och jag tror vi hittar roten till mycket osäkerhet redan där – i vår egen frälsning…
För låt oss vara ärliga – många av oss här inne vill inte gärna prata om vår frälsning för den var inte så märkvärdigt superspeciell.
En hel del av oss blev kristna mest för att mamma och pappa var det. Andra för att kompisen var kristen, eller killen/tjejen kanske. Andra för att barn och ungdomsarbetet var så roligt eller för att lägren var så bra. Så en dag var det en pastor eller ledare som hade tänt värmeljus och vi sjöng lite lugna sånger – och så kändes det bara så rätt i just den stunden att säga att man ville bli frälst… och just då kändes det kanske bra, men morgonen efter kändes det inte så mycket alls – och sen har du gått sedan den dagen med en lite gnagande känsla av att det kanske ändå inte riktigt var på riktigt.
Och vem vill vittna för andra om en frälsning som kanske inte känns – eller som man kanske rent av tvivlar lite på i sitt eget liv…
Tron är en gåva från Gud. Ingen har på egen hand klurat ut att Gud finns. C S Lewis berättar om sin väg till tro. Han hade läst massor, argumenterat mot kristendomen, och var en övertygad ateist. En dag åker han i sidovagnen på sin brors motorcykel och när de kommer fram – så tror han. Han trodde inte när de började åka, och när de framme var han kristen. Det var inte på grund av att han helt plötsligt klurat ut hur allt låg till. Det handlade inte om logik. Utan om Guds gåva. Han beskriver det som att plötsligt känna ett uppfriskande regn. Och så var det klart.
Tron är en gåva från Gud.
Gud verkar inte så intresserad av att överbevisa oss till tro och lydnad inför Honom. Fångvaktaren som ville ta sitt liv när Paulus och Silas sjöng så fängelset rasade han blev frälst på stående fot – han och hela hans familj står det – och jag tror faktiskt inte fru och barn hade så mycket att säga till om den natten…
Nej, frälsningen är inte beroende av vårt förstånd. Frälsningen är en utsträckt hand – en nedsträckt hand från himlen – och när du sträcker ut din hand och tar emot så gör det mindre om det till och med var för grupptryckets skull – nu kanske jag överdriver, för det klart att det kan finnas rent falska bekännelser också – men många av oss har tagit emot Jesus bara på en känsla av att vi vill – en känsla som kanske redan dagen efter bleknat – men trons gåva har planterats in i våra hjärtan åch växer från den dagen om vi bara vattnar, luckrar, ansar och vårdar trons planta i våra hjärtan.
Det är inte en värld av hårda fakta vi sysslar med – tron – det Kristna Livet – är en värld att leva i och uppleva – inte att analysera från utsidan.
Vi svenskar har en tendens att vilja betrakta och studera, sätta oss in i och väga för och nackdelar innan vi tar beslut. Jag vet av många, många berättelser att den kristna tron tål sådan granskning och att det också kan leda fram till en levande tro. Men jag tror inte det är vad dagens människor är så intresserade av.
Jag tror att vi fastnat lite i sanningsbegreppet – vi tror att sanning bara funnits sedan 1850 talet när allt började mätas, testas och beräknas – att sanning har med vetenskap att göra. Är den kristna tron sann frågar vi – och så gräver vi i marken efter arkeologiska bevis. Men Postmodernismens folk frågar dig och mig – är den kristna tron sann? Och de vill veta om den håller att bygga sitt liv på, om den lever i oss och om den fungerar i vardagen.
Kanske är det dags att vi kristna också kliver ur fariseérnas och sadukeérnas surdegar och istället med Petrus i nästa stycke bekänner Honom som Messias och Herre – och på ett naturligt enkelt sätt står upp för vår tro i vardagen. Man måste inte ha svar på en massa moraliska dilemman eller kunna svara på om Gud kan skapa en så stor sten att han inte kan lyfta den – men om vi med våra ord och våra liv vittnar att Jesus är med mig på ett personligt och nära sätt som styrker mig och ger mig hopp och framtidstro och som bär mig genom svårigheter i livet. Att jag helt enkelt tror att det faktiskt var Gud som sände pingstvännerna till ett litet behandlingshem utanför Filipstad häromdagen för att Hen visste att just torsdag eftermiddag skulle det finnas en man där som faktisk var rädd för onda andar och demoner som skulle kunna påverka honom. Rätt eller fel? Kunde verkligen kvinnans jacka med siffrorna 666 på på något sätt verkligen förmedla andemakter in i mannens liv? Rätt eller fel av honom att vara rädd? Han var ju troende men inaktiv – är han ändå inte skyddad av Jesu Blod?
Well, rätt eller fel spelar ibland ingen som helst roll – mannen fruktade för sitt liv och det visste Gud och Han sände sina tjänare dit.
Så naturligt enkelt, och så aldeles aldeles underbart…