(undervisning vid Församlingsdag i Lungsund hösten 2012)

 

Församlingen som Guds folk

 

Vad innebär det att vara församling? Varför firar vi gudstjänst? Varför tillber vi? Varför firar vi nattvard? Varför döper vi? Varför vill vi berätta om vår tro? Varför ber vi i Jesu namn? Varför samlar vi in kollekt?

 

Det finns många ”varför” frågor att ställa – men den viktigaste tycker jag ändå är – ”vad är vi” – vår identitet – så dagens ämne är ”Församlingen som Guds folk?” Vi ska läsa en bibeltext skriven till en församling som verkligen behövde bli medveten om vilka de var, inte minst om vems de var.

 

1 Korinthierbrevet 1:1-2

 

Ingen församling orsakade Paulus så mycket bekymmer som församlingen i Korinth. Första Korinthierbrevet är en ”problemskrift” i ordets rätta bemärkelse; från början till slut är brevet präglat av de olika problemen i församlingen: partibildningar och schismer, avguderi och omoral, brist på kärlek och omsorg.

 

Vad skulle du ha sagt till en grupp kristna som lever i motsättningar och partibildning kopplat till olika »favoritförkunnare«, som processar mot varandra i offentliga domstolar, som låter fattiga sitta hungriga efter nattvardsfirandet, som spelar ut varandra i jakt på andliga gåvor och som inte ser några större problem med att somliga av männen går till prostituerade? Hur skulle vi hantera en församling som denna i dag? Skulle vi överhuvudtaget kalla dem »kristna«?

 

Men historien har lärt oss att en ”väckelse” sällan är särskild städad. Jag vill inte alls bagatellisera synden, men den kristna församlingen är inte, har aldrig varit och får inte bli en utställningsmonter för lyckade och färdiga människor. Församlingen är en gemenskap av syndare som sett sitt behov av Kristus. Församlingen är en gemenskap där vi lär oss hantera synd, fel och brister med Guds nåd.

 

Det intressanta är att Paulus inte inleder med att ifrågasätta korinthierna tro eller med att skälla ut dem. Han börjar i stället med att tacka Gud för dem (1:4-9). Korinthierna tilltalas inte som misslyckade kristna eller eländiga syndare, utan som Guds församling i Korinth. Paulus ser inte problemen utan Guds möjligheter, inte vad korinthierna är utan vad de är kallade att vara. Paulus tycks vara medveten om att det egentligen inte är en uppmaning att skärpa sig som korinthierna först och främst var i behov av, utan en kraft som förmår att förvandla. De behöver inse skillnaden mellan då och nu, börja läsa sina liv ur Guds perspektiv, förstå vad det innebär att tillhöra Guds församling. De behöver helt enkelt förstå vems de är så att de kan bli vad de är. Men vad vill Paulus att de ska se och förstå?

 

 

I. FÖRSAMLINGEN ÄR GUDS: ”till Guds församling i Korinth”

 

Paulus vill att de ska se att församlingen är Guds. Vad betyder det?

 

Församlingen som idé vilar helt hos Gud, i den Gud är. Vår bild av församlingen hör samman med vår bild av Gud. Församlingen finns till därför att Gud vill gemenskap – därför att Gud är gemenskap.

 

Gud är en treenig gemenskap i evig kärlek mellan Fader, Son och Ande. Att vara en troende är att dras in i denna gemenskap. Jesus ber: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss.” (Joh. 17:21) Det är alltså inte ett alternativ att vara ”privat-kristen” – att säga – jag är kristen men jag vill inte vara en del av kyrkan – varför? Jo, för gemenskapen är en grundsten i att återspegla Gud – utan gemenskap kan du inte ge en rätt bild av Gud som är gemenskap.

 

Församlingen är inte en organisation eller intresseförening, utan en delaktighet i den treenige Gudens gemenskap. Gud vill dra oss in i denna kärleksgemenskap. I församlingen tar denna gemenskap gestalt. Därför kallas församlingen ”Guds församling”, ”vår herre Jesu Kristi gemenskap” (1 Kor. 1:9), eller ”den heliga Andens gemenskap” (2 Kor. 13:13). Guds kärlek genom Jesus Kristus och i den helige Ande tar gestalt i relationer – i en församling. Vi behöver helt enkelt församlingen för att förstå Guds kärlek. Så konkret är den.

 

Att församlingen är Guds betyder även att församlingen från början till slut är Guds initiativ. Församlingen är inte vårt projekt; den är Guds verk (1 Kor. 3:5-6). Problemet i Korinth var att församlingen hade blivit ett mänskligt projekt där man delat in sig i grupper och spelat ut olika ledare mot varandra. Paulus vill upprätta respekten för församlingen: församlingen är Guds åker, Guds bygge. Det är inte vi som lägger grunden till församlingen, den är redan lagd i Jesus Kristus. Det är inte vi som organiserar fram tillväxt, det är Gud som ger växten. Det är inte vår duktighet och våra ambitioner som bygger upp församlingen, det är den heliga Anden.

 

 

II. FÖRSAMLINGEN ÄR GUDS FOLK I VÄRLDEN: ”till dem som helgats genom Kristus Jesus och kallats att vara heliga”

 

Paulus vill ge korinthierna en identitet som Guds folk. Det gör han genom att kalla korinthierna för ”helgade” och ”kallade”. Han tar de uttryck som används om Israel i Gamla Testamentet för att beskriva Israel som Gud eget folk.

 

Paulus gör Israels historia till församlingens historia. Han vill att korinthierna ska förstå att de är en del av en större berättelse, Guds frälsningshistoria. Genom att återberätta de centrala delarna av Israels historia blir den judiska historien även de Kristustroende icke-judarnas historia: Israels kallelse och uttåg ur Egypten, ökenvandringen, landet och templet bli en berättelse om Guds befrielseverk genom Jesus Kristus.

 

På detta sätt vill Paulus forma korinthiernas identitet som Guds folk och vill få dem att läsa sina liv utifrån Guds verk: de tillhör Guds egendomsfolk, de är kallade, utvalda och heliga, de är friköpta genom påsklammet och de utgör Guds eget tempel (1:1-2; 11:22, 3:16-17; 5:7, 6:19-20).

 

Vad betyder detta?

 

Guds tanke med att välja ett folk i historien var att detta folk skulle visa på vem Gud är och att han genom detta folk skulle rädda världen. Genom detta folk skulle alla folk bli välsignade.

 

Så tänker Gud med församlingen. Gud skapar ett nytt folk i Jesus Kristus som spränger indelning i etnicitet, sociala klasser och olika kön: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal. 3:28)

 

Att Gud väljer att handla genom ett folk i historien innebär naturligtvis att Gud tar risken att beblanda sig med det mänskliga, svaga och brustna. Gud får hud. Men när Gud blir människa visar Gud att detta är hans sätt att rädda världen. Detta är det radikala när Paulus om församlingen som Kristi kropp. Detta är Gud gestaltad i världen. Gud uppenbarar sig själv i vår trasighet. Gud vill rädda världen genom församlingen!

 

 

III. GUD HAR BARA EN FÖRSAMLING: ”tillsammans med alla dem på varje plats som åkallar vår herre Jesu Kristi namn, deras och vår herre”

 

Korinthierna behöver förstå att Gud bara har ett folk. De tillhör inte Paulus, Apollos eller Kefas. De är inte heller en isolerad gemenskap. De tillhör ”alla dem som på varje plats åkallar vår herre Jesu Kristi namn”. Gud har bara ett folk – i Filipstad, i Hällefors, i världen. Gud ser inte till Korskyrkan – han ser till sitt folk i Filipstad-Hällefors. Gud älskar hela sitt folk!

 

Paulus utmanar alla former av privatiserad andlighet. Genom att betona det gemensamma och kollektiva – att församlingen är en kropp – vill han få korinthierna att bryta med ett individualistiskt tänkande. Guds frälsning i Jesus Kristus är inte en privat, inre upplevelse utan sammanfogandet av en gemenskap i vilken Guds närvaro gestaltas och förmedlas i kärleksfulla relationer.

 

Gud använder församlingen för att visa vad frälsning är. Kristus tar gestalt i vår gemenskap: ”Kristi kropp” (1 Kor 12:13).

Guds Rike

Predikan i Vasakyrkan 27 jan 2013

 

 

Luk 7:18-23

18Johannes fick höra allt detta genom sina lärjungar. 19Han kallade till sig två av dem och skickade dem till Herren för att fråga: ”Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?” 20Männen sökte upp Jesus och sade: ”Johannes döparen har skickat oss till dig för att fråga om du är den som skall komma eller om vi skall vänta på någon annan.” 21Jesus hade just botat en mängd människor från sjukdomar, plågor och onda andar och gett flera blinda synen tillbaka, 22och han svarade: ”Gå och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. 23Salig är den som inte kommer på fall för min skull.”

 

 

Vem är den yngste profeten i Bibeln? Vi tror på det allmänna prästadömet – att alla tjänster och gåvor är öppna för alla människor. Man måste inte vara prästvigd för att få be för sjuka eller höra guds röst… Paulus uppmanar alla att söka gåvorna – att söka dem ivrigt och att söka fler och fler gåvor… och helst gåvan att profetera.

 

Så att höra ord från Gud och sedan få förmedla dem är en naturlig del av kristet liv. Jag tror alla kristna hör Guds röst mer eller mindre… och jag tror alla har hört Guds röst någon gång – minst en gång – nämligen den dagen du blev kristen. För Bibeln säger oss att det är inte bara vi som plötsligt bestämmer oss utan Han som faktiskt kallar oss vid namn.

 

Så, åter till frågan… vi vet att Gud en gång talar genom en åsna i gamla testamentet, vi vet att Gud ibland talar genom mycket mycket gamla människor… och genom människor som inte tror… men vem är alltså den yngste Gud talar genom?

 

Johannes Döparen – han var inte ens född än… han var ca. 6 månader gammal om jag räknat rätt, alltså 3 månader kvar innan han skulle födas – då möter han frälsaren som just blivit till i Marias mage… och han kommunicerar på det enda sätt han kan – han sparkar Elisabeth i magen så hon också ska förstå att det verkligen är något särskilt med kusinen från landet.

 

Jag nämnde att Gud också talade genom en som inte trodde… det kanske är att ta i, för han var ändå överstepräst det året… Men Kaifas deltog i sammansvärjningen för att döda Jesus så man kan lungt säga att han i alla fall inte var Guds bästa barn eller en ”god kristen” eller vad vi skulle säga – ändå talar Gud profetiskt genom honom utan att han ens förstår det själv :)

 

Nu har ändå Johannes börjat tvivla något… kanske minns han inte längre upplevelsen i Elisabeths mage :) Troligen är han fängslad när detta händer, och kanske är det därför han börjar undra – Enligt profeten Jesaja (42:7) skulle han öppna ögonen på de blinda och befria de fångna – men Johannes sitter fängslad och han blir inte fri… så är detta verkligen Messias den utlovade Frälsaren?

 

Jesus kunde kanske svarat något klurigt… nån liknelse eller så… eller så kunde han helt enkelt sagt ”ja”. Men han säger ”Gå och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.”

 

Johannes kände texterna… han kunde profetiorna, så svaret var naturligtvis ett klart och tydligt JA – jag är människosonen, den utlovade.

 

”blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.”

 

Det kunde bara betyda en sak – Guds Rike har kommit, det har landat.

 

Mark. 1:15 – ”Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!”.

 

Guds rike är nära. I gamla översättningen stod det ”inom räckhåll”.

 

När någonting är nära är det inte långt borta. Om Guds rike är nära betyder det att det inte är långt borta. Det innebär att när vi lämnar den här kyrkan så finns riket där också – vart du än går. Riket är nära, Riket är ”ibland er” eller ”inom er”. Det finns inom en armlängds avstånd från alla som du lever nära. Det finns inom en armlängds avstånd från din granne. En armlängds avstånd från din arbetskamrat, från den du möter på gymmet, från föräldrarna till dina barns vänner. Överallt där du går, går Guds rike. Den springande punkten är att vi alla måste förstå detta, så till den grad att vi är beredda att bli som Jesus var vi än går.

 

För det är ju det som är grejen… Hur skulle man kunna förstå och tro att Jesus verkligen var Messias och inte bara nån av de vanliga galningarna som vandrade runt på landsbygden eller drog sig ut i öknen och predikade och profeterade? Hur skulle man förstå att det inte bara var ytterligare en lära, en ny metod att leva sitt liv efter?

 

Jo, Jesu svar visar att Riket har kommit – vilket rike? Jo det efterlängtade nya riket – Guds Rike, den nya era som ska göra slut på lidande och nöd. Den nya era som ska upprätta de förtryckta och utstötta, som ska hela de sjuka, ge de hungrande mat och de blinda sin syn… Jesus svarar helt enkelt – se vad som sker där jag går fram – så vet ni att det är Riket ni väntat på.

 

Det är lätt att stirra sig blind på budbäraren… en enkel man från en lite illa ansedd del av landet, ingen högre utbildning, ingen större framgång eller rikedomar eller politiska kontakter som kunde backa upp budskapet.

 

Men genom hela Jesu offentliga gärning manifesteras Guds Rike. Det är ett rike av överflödande godhet, med under och tecken som nästan sticker oss lite i ögonen… som när han gör vatten till vin för att göra festen bättre och så att inte brudparets föräldrar ska behöva skämmas. Är det verkligen något att lägga kraft på? Var det verkligen viktigt?

 

Eller när han väljer att gå rakt över sjön istället för att gå runt den eller låna en båt… eller när han mättar de 5000 med 5 bröd och 2 fiskar – de kunde ju gått hem o lagt mat. Det var ju inte så att de var på väg att svälta ihjäl… lärjungarna ville ju bara att han skulle skicka hem dem så de fick lite att äta för de var hungriga.

 

Ibland tror vi inte Gud bryr sig om våra ”Lyxproblem”. Så frågar vi efter böneämnen i gudstjänsten och ingen vill säga något – för lite ont i axeln är väl inget att bekymra Gud med när halva jorden svälter. Och lite ekonomiska problem har väl alla så här efter jul… och att det knakar i lite relationer eller att barnen råkar lite illa ut… sånt händer ju alla… En del krämpor har vi till och med fått för oss är naturliga och sånt man får stå ut med när man blir äldre – och visst är en del krämpor vanligare när man blir äldre – men de är lika fullt en del av syndafallet, och Guds Rike har lika fullt kommit också för dessa problem.

 

På 1a Advent talade vi om Guds Rike som det annorlunda riket – av ett annat slag – ett rike som man inte kan säga ”här är det eller där är det” – det var ett problem för de som levde när Jesus levde, som hade väntat så länge på detta nya som skulle komma, och som hade föreställningar om att det kanske skulle bli ett upprättat fredsrike i Israel, i tiden.

 

Men Guds Rike är nog fortfarande idag något som kan spränga våra föreställningar fullständigt… Jag är övertygad om att Guds Rike här och nu – mitt ibland oss – är otroligt mycket mer än vi hittills vågat tro och uppleva. Vi ser delar av det i väckelsetider… hur Guds godhet kan flöda in i människors liv på sätt som vi kan tycka är konstigt eller till och med sticker lite i ögonen…

 

Men Guds Rike är det fulländade fullödiga riket där lidande och nöd inte mer ska finnas. Så när Guds Rike får bryta fram här på jorden så kan det bli en del konstiga kontraster – där överflödande godhet ibland sker medan lidande, nöd och ondska fortfarande regerar runt omkring.

 

Vi lever i den dubbelheten, det kan vara otroligt frustrerande, men låt oss för den skull inte dra ner eller försöka dämpa det goda bara för att vi inte står ut med att se godhet så nära, eller till och med mitt i – ondskan.

 

Första gången Jesus sänder ut sina lärjungar är det med uppdraget:

 

Matt 10:7Förkunna på er väg att himmelriket är nära. 8Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner; ge som gåva vad ni har fått som gåva.

 

Det handlar om att göra Gudsrikets gärningar redan här och nu. Det innebär att vi möter människor mitt i livet, som det är, men att vi kommer med ord och gåvor från ett annat rike och en annan verklighet.

 

Evangelium är helheten, och låt oss inte förandliga det hela. Det verkar genom hela Jesu gärning och genom hela den första kyrkans gärning vara ett mycket naturligt samspel mellan det vi ser som övernaturligt och det som är mycket naturligt och jordnära. Så var det tex. Naturligt för de första kristna att hjälpa de fattiga rent konkret med pengar och mat och kläder – trots att de ”hade förmågan” att göra övernaturliga under som helanden.

 

Befrielse för de fångna är ett tydligt exempel – ena gången är det demonutdrivning och nästa gång handlar det om rent sociala insatser.

 

Det är också utmaningen för kyrkan idag – att både kunna be för sjuka och driva sjukhus, att både kunna be för befrielse från makter som binder men också se att allt inte är demoner – och med andra handen kunna erbjuda omsorg och lättnad eller behandling och terapi för människor som sitter fast i beroenden eller destruktiva beteenden.

 

Men min huvudpoäng i dag är att vår kyrka behöver göra ALLA de här delarna för att kunna återspegla Kristus i Filipstad! Kanske kan man vara lite profilerad – lite starkare diakonalt än på helande… ha lite mer tonvikt på glädjebudet till de fattiga än på uppväckandet av de döda eller renandet av spetälska… Men inte desto mindre är vi kallade att gå Kristi ärenden på jorden – och

 

”Förkunna på er väg att himmelriket är nära. 8Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner”

 

AMEN!

Minipredikan - Guds vapen och rustning – tools, not toys… Hällefors 3 feb 2013

 

Se klipp från Narnia här: http://www.youtube.com/watch?v=gJrMylHiWcc (Father Christmas ger barnen gåvor)

 

 

Läs Ef. 6:10-18

 

 

1. Ta på er Guds rustning så att ni kan hålla stånd mot Djävulens lömska angrepp…

Det är inte en fråga om om eller när… det är tydligt att Paulus förväntar sig att församlingen ska stöta på motstånd. Jesus säger till sina närmaste lärjungar att han sänder dem som ”får ut bland vargar”. Det är en talande bild… Har man får i våra trakter har man dem inhägnade och hoppas dag för dag att vargen inte kommer – men att komma på tanken att sända fåren ut till vargarna skulle ingen tycka vore en bra idé.

 

Det är uppenbart att församlingen och den enskilde kristne kan förvänta sig motstånd i världen – och inte bara axelryckningar eller att folk inte vill ta emot vårt vittnesbörd utan direkta angrepp – dessutom lömska angrepp – av Djävulen själv.

 

2. Inte mot varelser av kött och blod…

När Petrus drar sitt svärd i Getsemane så säger Jesus åt honom att sänka det. Inför Pilatus säger Jesus ”om mitt Rike var av denna världen skulle mina anhängare kämpat”. Det kan naturligtvis vara så att kyrkans kamp ibland måste tas mot orättvisa regimer eller politiska system, men det är ändå viktigt att komma ihåg att det inte är själva människorna vi kämpar mot. Det är inte diktatorn som person vi kämpar emot utan den ondska han representerar och sprider.

 

Ibland är det en rent andlig kamp där vi inte ser ondskan tydligt med våra ögon – ibland är det orättfärdiga bojor, sjukdom, svält och nöd… men bakom allt som är ont ligger en fallen skapelse som är i den ondes våld. Jag brukar inte tala ofta eller mycket om den onde eller hans makt och herravälde på jorden… men han har makt och inflytande bara därför att vi människor ger honom det. Kyrkans kamp är att mitt i allt detta representera ett annat rike – Guds Rike – där kyrkan finns representerad där kan Guds Rike också komma nära människor – så nära att det finns ”mitt ibland dem”. När du går gatan fram i Hällefors representerar du Guds Rike, och du bär med dig allt vad det står för, och runt omkring dig kan man tänka sig en osynlig gräns – med gränspolis och tullar… Och liksom i alla gränsområden kan det hända att det blir konflikter – särskilt när du vill utöka Guds Rikes område eller när världen runt omkring dig försöker tränga sig in i ditt liv och erövra delar av dig.

 

3. Försvaret – rättfärdighetens pansar, trons sköld och frälsningens hjälm.

Gemensamt för försvaret i den här rustningen är att det bygger på nåd och inte något vi kan ta oss själva. Rättfärdigheten, tron och frälsningen är alla Guds gåva till oss – genom tron på Jesus Kristus. Rättfärdigheten, tron och frälsningen vilar alla hos Honom och inte hos oss.

 

Samtidigt är de alla saker som Paulus menar att vi kan och måste jobba på eller sträva efter.

 

Rättfärdigheten är Herrens – och endast möjlig genom honom – det är Paulus viktigaste undervisning om rättfärdigheten och det återkommer han till hela tiden. Samtidigt beskrivs det som något som behöver vårdas och som vi ska sträva efter… som bild betraktat – som ett beskydd – så kan vi förstå att vi ibland själva kan skapa luckor och glipor i vårt pansar genom att öppna upp för ondska i våra liv. Då menar jag inte att rättfärdiggörelsen ”kommer och går” beroende på hur vi lever – den står fast därför att vår rättfärdiggörelse vilar på Kristi gärning på korset och inte på våra moralgärningar.

 

Men ändå – när vi ljuger eller skattefuskar eller ger oss in i affärer med svarta pengar eller stjäl ur kaffekassan på jobbet eller skvallrar och talar illa om grannens odugling till slyngel… då är det som om vi själva öppnar upp glipor och luckor i vårt försvar – då blir rustningen gles i skarvarna och Anklagaren får tillfälle att skjuta in sina pilar ändå. Det betyder inte att vi plötsligt kastats ur frälsningen, men det betyder att det gör ont – att vi blir sårbara i striden.

 

Den tro Paulus talar om här är ju inte det att vi ”tror” att Jesus har funnits eller gjort vissa saker – utan att vi bekänner oss till Honom som min och hela jordens frälsare och Herre. Det är enklare på engelska där vi skiljer på ”faith” och ”belive”.

 

Det är viktigt att få det här klart… för alltför många tror att ”nu tror jag för lite eller för dåligt” så då kan djävulen komma åt mig med sina pilar… Men den trons sköld du håller upp är den frälsande trons beskydd. Den tron är en gåva fråg Gud och den tron vilar i och bärs av Kristus själv – den tron vacklar inte med känslor, humör eller enstaka synder eller ifrågsättande frågor och tankar som vi kallar tvivel. Tvivel är inte alls motsatsen till tro – motsatsen till tro är otro. Jag kan ofta tvivla på lite allt möjligt, men inte en enda gång har jag förlorat tron.

 

Frälsningens hjälm är ungefär detsamma. Frälsningen är inte något man hoppar in i och ut ur beroende på ”tillfällig status” på trons facebooksida. Frälsningens hjälm är ett beskydd som ytterst har sin garanti i Korset – det är ett beskydd att lita till. Inte desto mindre är det värt att ta till sig av uppmaningen ”greppa frälsningens hjälm” – se till att få den på huvudet…

 

Jag har kallat Djävulen för ”den onde” och för ”anklagaren” idag, men ett annat namn på honom är Lögnens furste. Ormens taktik i Lustgården var att ifrågasätta Guds ord. Djävulens taktik när han frestar Jesus i öknen är att ifrågasätta och ”så tvivel”.

 

Ofta kommer det där ifrågasättandet inifrån oss själva – är jag verkligen frälst? Kan Gud verkligen älska mig?

 

Även om styrkan i rustningen vilar i Gud och inte i vår förmåga att tro eller leva rättfärdigt – så är den helt värdelös om vi inte tar den på oss. En frälsningshjälm hemma på hatthyllan gör ingen nytta när svärden svingas på slagfältet.

 

4. Andens svärd – Guds ord

När Peter får sitt svärd av Tomten (Father Christmas) i filmklippet vi såg så säger Father Christmas att detta är ”Tools – not toys” – alltså ”verktyg, inte leksaker”.

 

Jag ska verkligen inte fördjupa mig i den Bibelsynsdebatt som pågått i kristna tidningar och på nätet de senaste månaderna… Jag kan gärna diskutera det med den som vill efter gudstjänsten eller vid annat tillfälle, och jag vill bara helt kort säga att det är alldeles för mycket missförstånd, okunskap och misstroende varandra i hela den debatten.

 

Men, Guds Ord är inte bara en bok eller en skrift vars trovärdighet man kan forska på eller diskutera – den är det också, för Guds Ord är givet in i historien skrivet av människor med bristande gramatiska förmågor och på ”papper” som går sönder med tiden med bläck som kluddar och ställer till det…

 

Men Guds Ord är över allt detta verksamt! Det är ett verktyg och ett redskap i våra kristna liv, inte en leksak. Det är ett svärd – inte ett plastsvärd som vi viftar lite glatt med i livets lek utan en verklig kraft i såväl andevärld som i den mer fysiska verklighet vi lever i. Enkla ord från Bibeln kan sätta människor fria, kan vägleda, förmana, förnya… få vilsna människor in på rätta vägar och ge klarsyn och vägledning direkt från Gud för församlingen och för enskilda kristna i livet vi lever och i kampen vi kämpar. Helt oavsett vems hand som höll i pennan i enstaka kapitel eller verser så är Guds ord – och har alltid varit – ett verksamt ord – ett svärd – ett verktyg som ska användas frimodigt om än med vislighet och försiktighet ibland.

 

6. Bönen

Det här är viktigt…. den här predikan har inte handlat om att svinga svärd eller klä sig i plåtskal… nu är vi tillbaks till början av texten igen – det är ju inte ett fysiskt krig vi ska utkämpa – bönen är vårt slagfält – det är i andevärlden vår strid står – även om det kan handla om att ge den hungrande bröd och den törstande något att dricka.

 

Bönen för ”alla de heliga” är nog en av de viktigaste poängerna här. Det kan vara svårt att klara ekumeniken i praktiken. Det kan vara svårt att förstå varandra när vi brottas med ämbetssyn eller bibelsyn eller någon annan syn som vi tycker skiljer oss åt… men i bönen kan vi verkligen sträcka oss ut och be för ALLA de heliga – inte bara för mig själv, inte bara för min församling, inte bara för mitt samfund… nej var med och BE för alla de heliga i hela världen – att de får vara med och kämpa den goda kampen – utvidga gudsrikets gränser – och gå ut med budskapet om fred och frihet till hela mänskligheten.

 

Avslutning

I kapitlet om de andliga gåvorna avslutar Paulus med orden ”Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som han själv vill”

 

Du har fått gåvor, en del gåvor kan rent av vara vapen – profetians gåva, gåvan att be för sjuka, gåvan att göra under – kan alla användas för att manifestera Guds Rike i Hällefors. Gåvan att tjäna, gåvan att trösta och vägleda, gåvan att skilja mellan olika andar – alla kan de användas både offensivt och defensivt – alla kan och ska de användas för att visa världen att det finns ett annat rike och en annan Herre och frälsare – en God Gud som ger Goda gåvor till dem som ber Honom.

 

Och som med alla vapen och försvar kommer de inte tills sin rätt förrän de används. Använd de gåvor du fått, och sök nya gåvor… utvecklas i de gåvor du har, men vänta inte på att bli fullärd – för det mesta lär man sig i fält. Vapnen du fått är inte till att hänga på väggen – de ska ut och användas i striden.

 

Jag såg en dokumentär om flodhästar häromdagen – flodhästen har långa sabelformade hörntänder – dessa tänder slipar varandra nära han öppnar och stänger munnen. Så går han genom livet utan att använda tänderna blir de slöa – men ju mer han öppnar och stänger sitt gap slipas tänderna mitt varandra så de blir sylvassa.

 

Jag tror en anledning till att vi ser så lite hända i Sverige och västvärlden är vår höga syn på legitimationer och utbildning – vi tror vi måste bli fullärda innan vi kan ge oss ut och jobba. Men Jesus tränade sina lärjungar ett litet tag – sedan sände han ut dem som får bland vargar med ruskigt svåra uppdrag som att bota sjuka, befria fångna och resa upp döda – det känns ju som uppdrag man måste ha legitimation i Andlig krigföring innan man ger sig på – men våra vapen kommer bara till sin rätt vid fronten. Sitter man hemma kommer man aldrig förstå vilket svärd Guds Ord är – men ger man sig ut och börjar använda det kommer du se att kraften inte kommer från din kunskap eller träning utan från Gud själv. Andens svärd – det är Guds ord – det ska inte hänga på väggen – det ska användas – dagligen.

 

AMEN!