Gabriellas sång

Det är nu som livet är mitt Jag har fått en stund här på jorden Och min längtan har fört mig hit Det jag saknat och det jag fått
Det är ändå vägen jag valt Min förtröstan långt bortom orden Som har visat en liten bit Av den himmel jag aldrig nått
Jag vill känna att jag lever All den tid jag har Ska jag leva som jag vill Jag vill känna att jag lever Veta att jag räcker till
Jag har aldrig glömt vem jag var Jag har bara låtit det sova Kanske hade jag inget val Bara viljan att finnas kvar
Jag vill leva lycklig för att jag är jag Kunna vara stark och fri Se hur natten går mot dag Jag är här och mitt liv är bara mitt Och den himmel jag trodde fanns Ska jag hitta där nånstans
Jag vill känna att jag levt mitt liv

Psalm 40

40 1För körledaren. Av David, en psalm.
2Länge väntade jag på Herren,
och han böjde sig ner till mig
och hörde mitt rop.
3Han drog mig upp ur fördärvets grop,
ur slam och dy.
Han ställde mig på fast mark,
mina steg gjorde han trygga.
4Han lade en ny sång i min mun,
en lovsång till vår Gud.
Många skall se det och bäva
och sätta sin lit till Herren.

I vems händer ligger mitt liv och mitt öde? Till vem ställer jag mitt hopp när allt hopp är ute? Vem drar mig upp ur livets slam och dy – är det jag som tar mig hårt i kragen och fixar det eller finns där någon som kan fatta min hand och dra mig upp?

Det var Gabriellas sång vi hörde, som uttrycker längtan efter friheten och livet, att äntligen få vara sig själv, leva sitt liv, förverkliga sina drömmar, kunna vara stark och fri och lycklig.

Det är en längtan det är lätt att känna igen sig i. Även om vi inte upplevt den misshandel Gabriella upplever i filmen ”Så som i Himlen” som sången kommer från. Även om vi inte själva längtar bryta upp från vår partner eller vårt äktenskap eller från det liv vi nu har – till och med om allt på det hela taget är rätt bra så kan vi ändå känna hur en människas frihetslängtan väcker djupa, starka, grundläggande känslor i oss.

Vi är skapade i och till frihet, hur hårt kuvade människor än blivit genom historien av en del av de värsta diktaturer man kan tänka sig. Hur hopplöst läget än ser ut, hur mörk och nattsvart fängelsehålan än är – så känner vi igen frihetens friska vindar. Naturligtvis kan människan knäckas, naturligtvis finns det mycket vi inte orkar göra upp med. Ibland tar hoppet slut och vi orkar inte längre hoppas, tro och längta…

Men ändå, hur många gånger i de mest utsatta och mörkaste av lägen väcker inte en liten, liten gnutta ljus ändå allt vårt hopp och vår tro till liv igen.

Som fågeln som suttit i sin bur i åratal, vecklas våra vingar ut och får kraft av denna längtan. Vingar som inte längre minns hur det är att flaxa fritt bär ändå rakt ut i friheten – därför att vår längtan är större, därför att vi innerst inne vet att vi hör hemma i ljuset, i friheten, i hoppet, i tron.

Det var också just Jesu programförklaring – bota de sjuka, befria de fångna och förkunna ett jubelår från Herren. Det är också vad kyrkan åtminstone borde ägna sig åt – att befria fångna – inte lägga på nya bojor.

Den här sången har blivit populär till och med på vigslar – trots att den ju i själva filmen handlar om att våga bryta upp från ett destruktivt äktenskap med misshandel och kränkning. Men texten uttrycker känslan och viljan som vi alla kan känna igen oss i – att vilja… att vilja ut, att flyga fritt, att ta steget, att bli något mer… att göra något av livet…

Vad som håller dig tillbaka vet jag inte… Men jag har börjat få en svag aning om vad som dämpar mina drömmar, vad som hindrar mig från att kasta mig ut i den Guds skapelse vi kallar livet.

Några av oss har liksom Kaj Pollack, han som gjorde filmen Så som i Himlen, sårats och bundits av kyrkans skuldbeläggande under tider som gått. När kyrkan var mer intresserad av makt och självgodhet än evangeliets budskap om att sätta de bundna fria. Filmen Så som i Himlen anspelar ju i sin titel på bönen Fader vår – Ske din vilja, Så som i Himlen så ock på jorden… Men filmen är allt annat än klassisk kristen tro – kanske snarare tvärt om. Kaj Pollack gör upp med den religion han tycker har förtryckt honom. Lösningen blir att avskaffa Gud och lita till människans fulla potential, konstnärskap och till musiken – det goda i livet. Frälsaren i filmen är en superbegåvad musiker och budskapet är framför allt att människan själv är nog och att gemenskapen är den skapande, sammanhållande och livsuppehållande kraft vi behöver.

I filmen finns tex. En scen där huvudpersonen – dirigenten Daniel – misshandlad och blodig ligger på golvet och tre kvinnor tvättar och tar hand om hans sår – parallellerna till Jesus är tydliga. Daniel är stjärn-dirigenten från den ”stora fina världen” som kommer till en liten byhåla i norrland – just som Gud ikläder sig mänsklig gestalt och lämnar Himmelens stjärnglans bakom sig för att möta mänskligheten i en liten byhåla i norra Israel.

Tyvärr sårades Kaj Pollack så av kyrkan att han numera måste stryka Gud ur ekvationen för att överleva. Så trots att budskapet i filmen är starkt mänskligt och verkligen sätter ord och bild på livets slam och dy, förtröstan, tro, hopp och kärlek. Trots att vi alla kan känna igen oss och blir djupt berörda av Gabriellas längtan att bryta sig ur sitt äktenskap med den man som misshandlar henne. Trots att vi alla känner hur vår längtan tänds och våra vingar på nytt spänns ut på hoppets vindar – så sätter vi ändå vårskriet i halsen när svaret på allt ändå stannar vid ”oss själva”.

Flera är de kristna förkunnare och bloggare som sågat filmens och sångens budskap som  ”människa förverkliga dig själv”-dravel. Men budskapet om människans inneboende potential, budskapet om frihet och frihetslängtan, budskapet om att ta ansvar för sitt liv, leva det fullt ut, och ta sitt öde i sina egna händer – är alla grundläggande kristna budskap, och verkligen inte i motsats till kristen tro – så länge Gud är en del av ekvationen.

För frågan är universell – alla människor i alla tider känner igen sig i kampen och i längtan… Men alla människor behöver inte ta sig själva i kragen för att dra sig upp ur dy och slam. En del finns fortfarande där ute som likt David säger ”Länge väntade jag på Herren” – som vittnar om hur det finns en hjälpare, en som fattar din hand när allt hopp är ute. En som möter dig i mörkret. En som står utanför din situation men som ändå i allt vet hur det är att vara människa, att bli sviken, att bli lämnad eller vilja lämna…

En som kommer till dig – som böjer sig ner och drar dig upp. En som ställer dig på fast mark och som gör stegen trygga. Som lägger en ny sång i din mun – en lovsång till vår Gud och inte människor.

Så kasta inte ut barnet med badvattnet… Att vi människor är fantastisk starka och kapabla i oss själva innebär inte att vi inte behöver en hjälpare… Att vara självständig betyder inte att man inte också kan vara beroende – samtidigt. Det är till och med så att det ofta är i samspelet med andra vi verkligen kan finna oss själva. När den lilla människan får spegla sig i en Allsmäktig med God himmelsk Faders ögon – då kan hon verkligen se vem hon är.

Jag delar samma längtan som Gabriella – men styrkan att bryta upp och leva mitt liv söker jag i första hand utanför mig själv. Och min identitet formas i samspel med hela skapelsen.

Jag vill också leva mitt liv, jag vill också ta vara på den stund på jorden som givits mig, jag har inte heller glömt vem jag var och kan bli även om livet ibland för mig vilse… Jag vill leva lycklig, vara den jag är, känna att jag lever all den tid jag har.

Men allt detta gör jag i förvissningen om att någon finns som håller min hand, att någon finns som är högre än mig, som kan gripa mig när jag faller. Det är inte till min egen styrka jag riktar min aftonbön när ångesten griper mig. Det är inte till mitt eget inre jag ropar mitt ”hjälp” när själva verkligheten rasar samman.

Nej, min bön går till Honom som gör allting väl.

För jag vill känna att jag lever – och jag känner mig aldrig mer levande än i närheten av Honom som är Livet Självt.

Och jag vill kunna vara stark och fri – och ingenstans är jag starkare eller friare än hos Honom som är friheten, och som är min styrka.

Jag lever i Honom för Han är livet. Jag är stark i Honom för Han är min starkhet och jag lever fri i Honom som är friheten.

AMEN!

Joh. 3:16

Så älskade Gud världen, att han gav den sin ende son. För att var och en som tror på Honom inte ska gå under utan ha evigt liv.

Vet du att Gud älskar dig? Det är inte något jag hittade på just nu… det säger Bibeln – Gud älskar just precis Dig – han älskar dig, han har skapat dig, han har utvalt dig, han vill inget hellre än att få din uppmärksamhet och din närhet, han älskar att se när du lär dig gå livets kringelkrokar, han älskar att höra din röst när du ber honom om något eller sjunger en sång eller bara umgås med honom… Vet du att Gud älskar dig som om du vore hans eget barn… ja faktiskt så mycket att han kallar dig att bli hans barn – och att han ger dig del i arvet – du får bli arvtagare till Gud – det är en bild av att vara fullt ut accepterad och inlemmad i Guds familj – du är inte ett fosterbarn eller en tillfällig placering… Gud är inte din barnvakt eller plastpappa… Gud vill vara din Far – för att han älskar just precis Dig och vill dig allt väl.

Han älskar dig så mycket att han gav sitt liv för dig – eller sin sons liv som det står i texten, men konsekvensen blir sitt eget liv fast i mänsklig form.

Hur många av dina vänner tror du vet och känner att Gud älskar dem? Hur många tror du tycker Gud verkar ha glömt bort dem helt? Om vi gör en grov uppdelning i tanken av filipstadsborna… hur många tänker verkligen att det finns en Gud som älskar dem? Hur många tror inte Gud bryr sig om dem alls och hur många tror inte att han finns?

Jag vet inga siffror för Filipstad – men andra undersökningar visar att det inte är så många som inte tror på någon sorts Gud eller högre makt – men de finns förstås. Det är betydligt fler som tror att någon eller något finns ”där ute”, men inte att denne ”något” skulle ha ett verkligt intresse av just mig.

Men fantastiskt många svenskar tror faktiskt att Gud finns, men att han inte vill ha med dem att göra för att de inte är bra nog eller fina nog. De tror helt enkelt att de inte platsar – att de inte är goda nog för Gud och inte heller goda nog för våra kyrkor…

Inget kunde vara mer fel… Gud beskrivs som en kärleksfull far. Jesus som den gode herden – som ger upp allt annat för att ge sig ut och söka efter det minsta lilla lamm som gått vilse och kommit på avvägar…

Gud är en älskande Gud – En gud som sörjer med den sörjande och som lider med de lidande – men som över allt och genom allt annat älskar Dig mer än du någonsin kommer kunna förstå.

Det är dags att vi låter människor få veta det… men hur? Ja Bibeln ger ett svar – genom att låta Guds kärlek till oss flöda vidare som kärlek till andra.

Vi måste bli en kärleksfull samling människor som älskar att älska andra och som går extra milar och bär andras bördor och som viker oss dubbelt över baklänges för att uttrycka vår sanna och verkliga kärlek för varenda människa i vår omgivning.

Det innebär inte bara att nu och då ifrån predikstolen uttala orden ”Jesus älskar dig”, det får praktiska och ekonomiska konsekvenser. Det innebär att vi inte kan ge upp Filipstad, att vår lilla församling har ett ansvar och ett uppdrag som vida överstiger kommunens, socialens, polisens och landstingets.

Det är dags att ta ett och annat på allvar – och framför allt att ta Jesus på allvar… i vår kärlek ska människor se Honom. Guds kärlek i våra liv behöver bli verklig och synlig – så att vi outtröttligt kan älska andra.

Det talas ibland om ledarskap – att vi måste bli ledare, att vi behöver ledare… tänk att vi har så förfärligt mycket ledare och ledarskapsträningar och management-böcker i kyrkan idag så vi drunknar i dem – det vi verkligen behöver är tjänare – verkliga Herrens tjänare som tjänar med sina liv. Som tjänar i församlingen och som betjänar varandra – och det startar med de vi kallar ledare – för de är de som mest av alla ska tjäna och betjäna, men det stoppar inte där…

Goda ledare kan du hitta lite varstans – i fotbollsklubben eller i näringslivet… men goda tjänare det är vår grej det – och en tjänare som leder genom att betjäna – det uttrycker Kärlek och omsorg. Det är en attityd av att dela bördor, att vilja vara med och bära bördor, och att vilja gå bredvid i kärlek även när vi inte har en enda liten aning om vad vi ska säga eller göra i en svår situation.

Det är skillnad på att sälja skottkärror eller hålla seminarium om hur man kan bära sina bördor på ett ergonomiskt riktigt sätt – det är skillnad mot att faktisk ta tag i skiten och vara med och bära själv.

Så älskade Gud världen – låt oss göra detsamma.

Han gav sin ende son…

Vi har inom kristenheten i världen en del olika syn på exakt vad som händer när man dör… en del olika syn på ”dubbel utgång” – alltså om någon någonsin hamnar i ett evigt helvete eller om alla på ett eller annat sätt kommer till Himlen – vi har i kristenheten en del olika syn också kring evangelisationen pga. detta…

Så låt os börja med att konstatera det självklaraste av allt självklart – Så mycket älskade Gud den här världen att han gav det käraste man kan tänkas äga och ha – sin son, som det uttrycks här i texten – eller sitt eget liv, som blir konsekvensen av Jesu gudom och del i den treenige Guden.

Så helt oavsett våra spekulationer måste vi nog konstatera att frågan är av yttersta allvar och att Gud tar den på största allvar…

Men det är inte tidens slut vi förkunnar, och det är verkligen inte Helvetet vi förkunnar… Inte heller förkunnar vi evig död eller hur man går förlorad – även om vi kan tro och ha en lära som är sund och bra om de yttersta tingen och tiderna… Nej, vi förkunnar ett glädjebud för den fattige, Befrielse för den fångne och ett nådens år från Herren. Vi förkunnar att en frälsare är oss given och att Guds rike är här!

Det är kanske svårt nog att ta kärleken på allvar och våga göra något konkret av det i sitt liv… Men det är Guds kärlek till varenda människa som också är grunden för att han satsar allt – ger sitt liv – för att rädda dig, mig, faster Lisa och fyllgubben på lilltorget.

Kristi kärlek tvingar mig, säger Paulus – han har verkligen upplevt det personligen – den där kärleken till vår nästa, och till den allra minsta, och till varenda människa vi har omkring oss – den kärleken som på pappret kan tyckas lite mysig att få dela med sig av på byn – att få säga ”Jesus älskar dig vettu” – den kärleken drar med sig en börda som är tuff att bära och som kan kosta allt – den kärleken tar sig uttryck i blod svett och tårar -  kanske till och med kostar det livet på ett eller annat sätt.

För den sanna kärleken är inte bara en klapp på axeln, den sanna kärleken har ett pris… Den sanna kärleken är uppoffrande, utgivande och sann. Den kärleken tror, hoppas och vill ALLT! Och det värsta av allt – den ger aldrig upp… Det låter ju helt fantastiskt när man läser det vid en vigsel och hela livet är sockersött och ljusrosa fluffbollar, men det är en fruktansvärd börda att älska, älska och älska igen – inte bara sin fru eller man eller sina barn, utan de som verkligen mest av allt behöver det.

Guds kärlek till dig förde Honom till korset – var din kärlek för Filipstad för dig har jag ingen aning om – men låt den börja föra dig!

Kyrkan behöver backa upp sin höga bekännelse med motsvarande handlingar. Vi behöver gå från prat om att bära varandra bördor till att verkligen bära dem i form av matkassar till den som är utan mat, kläder till den som saknar, tre timmars samtal med den ensamme, blommor och besök till den sjuke…

Det är en del av evangelium – en liten liten del av det Jesus lärde och gjorde – låt oss göra detsamma.

Petrus och Johannes möter den lame mannen vid stora porten och säger ”guld och silver har vi inte, men det vi har det ger vi dig – stå upp och gå” – tänk att kanske är det så att de sjuka och lidande i vårt land har oturen att ha en rik kyrka… för allt som oftast låter vi vårt guld och vårt silver gå våra ärenden. Om vi hade mött den lame mannen hade han väl fortfarande varit lam till denna dag – för vi hade lagt en tjuga i hatten, eller kanske i bästa fall byggt honom ett sjukhus, gett honom en eldriven säng som går att ställa i olika lägen med fjärrkontroll, borrat en brunn så han fick friskt vatten och lämnat honom med ett välmenande bibelord och en lågallergi-blombukett på nattduksbordet.

Och en massa av det jag nu lite raljerade om är också del av evangeliet – besöka de sjuka, hålla en tröstande hand, en blombukett och ett bibelord eller en borrad brunn och ett byggt sjukhus – det är delar av evangelium alltihop – men ändå – tänk vad lätt det är att ”köpa sig fri” när man har pengar – och tänk att den lame mannens lycka var att Petrus och Johannes inte hade några.

För att var och en som tror på Honom ska ha evigt liv.

Det här är väl helt otroligt… har vi verkligen inte högre krav än så? Var är det finstilta? Det är väl inte möjligt att världens bästa produkt reas ut fritt och för intet?

Jo, priset var förvisso skyhögt – men det är redan betalt. Kortet är draget, koden är slagen, du får gå hem med ett evigt liv under armen och ett kvitto på transaktionen som heter Den Helige Ande och som är ett sigill, ett bevis, för att det eviga livet faktiskt är ditt och tillhör dig.

Det är faktiskt evangelium – glada nyheter – för dig, för mig, för varenda unge och för oss allihop. Det är glädjebudet för den fattige, befrielse för den fångne och ett nådens år från vår Herre.

Men det ena står sig slätt utan det andra – Guds kärlek vore inte värd detsamma om den inte uppoffrande givit sig för vår räddning. Och räddningen vore omöjlig för de flesta om inte priset var betalt. Men nu är det en kärlek till ALLA, varenda människa får vara med. Och nu är det en räddning för alla – varenda en. Och nu är det för evigt – hela tiden – vare minut av varje timme av varje dag – 24-7 – dygnet runt och året runt – står frälsningens dörr öppen för dig.

- Jamen vill Gud verkligen ha mig då?

- Klart han vill!

AMEN!

1När Israel var ung fick jag honom kär, och från Egypten kallade jag min son.
2Men ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig.
De offrar åt baalsgudarna och tänder offereld åt belätena.
3Ändå var det jag som lärde Efraim gå och jag som tog dem i mina armar,
men de förstod inte att jag botade dem. 4Med trofasthetens band drog jag dem,
med kärlekens rep. Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden.
Jag böjde mig ner och gav dem att äta. 5De skall vända tillbaka till Egypten,
och Assyrien skall regera över dem, ty de vägrar att vända tillbaka till mig.
6Svärdet skall svingas i deras städer och förgöra deras orakelpräster,
förtära allt för deras ränkers skull. 7 [---] 8Hur skulle jag kunna släppa dig, Efraim,
överge dig, Israel, göra med dig som med Adma och behandla dig som Sevojim?
Mitt hjärta är i uppror, all min medkänsla väcks.
9Jag skall inte låta min flammande vrede få utlopp, jag skall inte ändra mig och förgöra Efraim,
ty jag är Gud och inte människa, den Helige mitt ibland er.
Jag kommer inte med skräck. 10Herren skall de följa,
och han skall ryta som ett lejon. Ja, han skall ryta,
och hans barn kommer ilande från väster, 11snabbt som fåglar från Egypten,
som duvor från Assyrien. Jag skall låta dem återvända hem, säger Herren.

 

En vän berättade förra helgen om sitt första barnbarn, en liten flicka som råkat ut för något så ovanligt hos små barn som grå starr. En fläck på ögat som växte och växte och tog flickans syn på det ena ögat allt mer. Samtidigt som läkarna ville avvakta med operation så länge som möjligt för att ögat skulle få växa färdigt så långt det var möjligt.

Samtidigt utvecklas inte synnerven om ögat inte längre ser. Kroppen kopplar liksom bort det ögat som inte fungerar. Så för att hålla igång det sjuka ögat de åren som läkarna ville vänta med oerationen tvingades föräldrarna flera timmar varje dag sätta lapp för det friska ögat. Vilket i princip gjorde flickan helt blind så när som lite ljusinsläpp längst ut i högra ögonvrån.

Det är en svår kamp ibland för mig och min fru att försöka förklara för vår flicka att hon måste ha sina glasögon på sig… hon hittar alla möjliga ursäkter för att lägga dem ifrån sig. Jag har svårt att tänka mig in i och förstå hur otroligt svårt det måste vara för en mamma att förblinda sin dotter under flera timmar varje dag under nästan 3 års tid. Tänk dig en 3-åring med all deras energi och livslust, all deras upptäckarglädje, skaparlust och nyfikenhet – och inte minst envishet – att försöka förklara eller på något sätt få henne att förstå att du älskar henne mer än allt annat på hela jorden – och just därför måste du utsätta henne för blindhet om och om igen, varje dag, vecka efter vecka och månad efter månad.

Då krävs en enda sak… Närhet.

Ord kan förklara men knappast uttrycka den dubbelheten i att älska och samtidigt tvingas sätta lapp på ett friskt öga – ord kan vädja till vårt förstånd när vi är äldre. En vuxen människa kan ta in resonemanget och förstå vikten av att det som är jobbigt nu kan ge något gott i framtiden.

Men ord till en ettåring, tvååring och till och med treåring kommer aldrig fullt ut kunna uttrycka moderns kärlek mitt i denna handling. Men närheten kan. Särskilt under barnets blinda timmar på dagen är det mammans knä och famn som utgör barnets trygghet och liv.

Operationen gick bra, lappträningen fick fortsätta ytterligare ett par år för att träna och hålla igång det opererade ögat, men under de åren såg ju flickan på båda ögonen och lappträningen var inte längre förblindande utan bara jobbig… Men flickans öga var för ungt och ofärdigt när den nya linsen sattes dit så vid 5 års ålder förlorade flickan till slut helt synen på det ögat. Och nu har föräldrarna en helt ny brottningskamp att uthärda – den att de utsatte sin dotter och sig själva för denna fruktansvärda tid helt i onödan.

Men just det har inte så mycket med dagens predikan att göra – utan jag vill mer röra mig i spänningsfältet mellan att älska och samtidigt tvingas göra illa eller ont.

”Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep.”

Jag tycker de där raderna hos Hosea uttrycker det så väl. Vi får följa med in i Guds tankar liksom. Känna hur han också våndas och ältar och väger argument fram och tillbaka… Gud som ju ändå är just Gud – över allt och alla – allvetande, allhärskare, allskapare… Herrarnas Herre och Kungarnas Kung. Även han upllever just faderskapet – föräldraskapet som otroligt ångestfyllt och svårt.

” ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig. De offrar åt baalsgudarna och tänder offereld åt belätena. 3Ändå var det jag som lärde Efraim gå och jag som tog dem i mina armar”

och så…

”Svärdet skall svingas i deras städer och förgöra deras orakelpräster, förtära allt för deras ränkers skull. 7 [---] 8Hur skulle jag kunna släppa dig, Efraim, överge dig, Israel, göra med dig som med Adma och behandla dig som Sevojim? Mitt hjärta är i uppror, all min medkänsla väcks”

Ser du hur han svänger fram och tillbaka – Svärdet skall svingas i deras städer – Hur skulle jag kunna släppa dig Efraim…

Många tonårsföräldrar kan säkert känna igen sig – det var ju jag som lärde dig att gå och cykla – har jag inte gjort allt för dig? Ändå lämnar du mig – går egna vägar – trotsar vår vilja… gör tvärt emot vad vi råder till.

En av de vanligaste frågorna man får som pastor är frågan ”Varför?”

Varför gör Gud så här mot mig? Varför tar Gud min man ifrån mig? Varför räddar inte Gud min pappa från cancern? Varför låter Gud människorna i Syrien lida?

Nu är det otroligt viktigt att skilja på två saker i vårt svar på dessa frågor.

Det ena är den rena ondskan. Den kraft som Bibeln beskriver som en fallen ängel, som en maktfaktor och en person med egen vilja och egen agenda – nämligen att göra så illa som möjligt – och framför allt föra människor bort från det goda – nämligen Gud själv.

Det är inte alls självklart att allt ont som sker är Guds uppfostrande eller tuktande för att ansa oss eller leda oss i rätt riktning.

När vi uppfostrar våra barn och tonåringar går vi balansgång mellan morot och piska. Vi säger om du städar ditt rum får du veckopeng, men också ”om du går något du inte ska så får du utegångsförbud” – eller indragen veckopeng eller lövkrattar-straff i trädgården eller vad vi nu hittar på.

Det är att binda och dra med kärlekens rep.

Ibland tror jag vi blivit så demokratiserade att vi fått för oss att vi kan rösta om hur Gud borde göra och agera… ”vi är många här nere som tycker du gör fel nu”.

Men tänk dig treåringen och hennes mamma – jag tycker verkligen du gör fel nu mamma… och mina kompisar på dagis håller med mig… Men mamma visste vad läkarna sagt.

Gud är Gud, vi är människor. Ibland ser vi inte hela sanningen, kanske inte ens en liten del av det hela.

Men lösningen på alla varför-frågor är inte logik eller argument utan närhet. Nära Guds hjärta kan du leva mitt i lidande och nöd och ändå lovsjunga Honom som den älskande Fadern. När du hör Hans hjärtslag samtidigt som du ser nöden, då vet du att trots att du inte kan förstå hur i hela världen det kan gå ihop – så vet du ändå att Han älskar dig och alla människor.

Vi är vana med ett smörgåsbordssamhälle – konkurrens är bra säger vi – så vi väljer lätt att säga ”om inte Gud gör som jag vill så tror jag på nån annan” – eller så tror jag inte alls… Folk i gamla tider kunde tillbe nästan vilken hemsking till gud som helst – för de trodde att han fanns och att det fungerade…

Treåringen kanske aldrig kommer förstå varför. Men i mammas knä kanske hon kunde känna sig älskad mitt i skiten som Ingemar Olsson sjunger.

Lösningen på dilemmat med en kärleksfull Gud och lidandet i världen når vi inte genom kritisk distans och vägandet av olika argument för och emot… Lösningen får vi i Hans närhet. I Hans närhet kan vi känna av det fadershjärta som i kampen mot ondskan offrade sin egen son – ty så älskade Han världen.

Och i hans omedelbara närhet kan du höra Honom gråta inför åsynen av all den ondska som finns på jorden.

Och i Hans närhet kan du också ibland få känna av hur han drar dig på rätta vägar med trofasthetens band och kärlekens rep.

”Jag kommer inte med skräck. 10Herren skall de följa, och han skall ryta som ett lejon. Ja, han skall ryta, och hans barn kommer ilande från väster, 11snabbt som fåglar från Egypten, som duvor från Assyrien. Jag skall låta dem återvända hem, säger Herren.”

AMEN!

 

Runt om i vårt land firas Getsemanestund den här kvällen. I många kyrkor har jag läst och hört att pastor och styrelse sitter i hallen och tvättar fötterna på de som kommer.

Det är en fascinerande syn och tanke – och än mer så när vi tänker oss Jesus som tvättade sina lärjungars fötter. Det är lätt att tänka att Jesus och Lärjungarna var ju polare – kompisar – det var väl lite på skoj med ett garv kanske…

Men det var andra tider och en annan kultur. Lärjungarna såg Jesus som sin mästare. Vi förstår det tydligt av Petrus reaktion – det här var inte bara en pedagogisk handling – det var provocerande…

Hierarkierna var tydliga – det var endast tjänare som tvättade fötter – i brist på tjänare gjorde man det själv – man tvättade inte ens på varandra – än mindre att en mästare, eller ”värden” tvättade sina gästers fötter.

Jag såg att den nye Påven ska tvättar fötter på fångar i ett ryst ungdomsfängelse – det gör han förstås för att riktigt tydligt understryka att han är en Påve som vill kliva ner från de höga positionerna… som likt Jesus vill betjäna snarare än styra och regera.

Det må vara ett stort steg för en Påve att tvätta fötter på fångar – men det är ett minst lika stort steg att låta sin Herre och Mästare tvätta ens fötter.

Det är det som väcker Petrus känslor – Aldrig att Du får tvätta mina fötter!

Men det är Påskens sanning vare sig vi vill det eller inte – att vår skit, vår smuts, dammet vi samlat på oss efter vägen, synden vi faller i ibland eller inte orkar kämpa mot alltid – allt det där tar Han på sig.

Vi må utbrista med Petrus – Nej Herre – Aldrig att du får ta min smuts på dig – aldrig att du ska behöva tvätta mitt liv rent!

Men det är vad Jesus gör, och han illustrerar det här kvällen innan korset genom att göra en fullständigt omöjlig handling – han böjer sig inför sina lärjngar. De som borde passa upp på honom blir nu betjänade av Honom.

Imorgon blir det inte bara ett eller två steg värre… Imorgon går Han hela vägen. Imorgon möter han den fallna skapelsen head-on och i världens ögon är det en otrolig förlust… det är en bruten man, en förlorad man… en totalt förödmjukad man som hänger där på långfredagens kors.

Men precis som kvällen innan är det en mästare och Herre som frivilligt ödmjukar sig för att tvätta sina lärjungars fötter, men inte i vatten, och inte bara för en kväll… nej den här tvagningen är en rening för tid och evighet.

 

Joh 18:36-37

36Jesus svarade: ”Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.” 37Pilatus frågade: ”Du är alltså kung?” Jesus svarade: ”Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.” 38Pilatus sade till honom: ”Vad är sanning?”

Luk 17:20-21

20Tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma svarade han: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. 21Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.”

Jag brukar tänka på den här texten ibland när jag känner att kristen tro alltför mycket börjar likna det Kommunistiska freds- och rättvise-projektet… Alltså när det känns som vi kämpar för att skapa ett Himmelrike här på jorden fast Bibeln och Jesus så tydligt säger att det inte kommer bli så. Skapelsen kommer inte upprättas här på jorden eller här i tiden.

Ändå kämpar vi… Vi drar våra svärd som Petrus i Getsemane för att kämpa och slåss för skolavslutningar i kyrkan eller för rätten att tro vad man vill eller för demokratin och mänskliga  rättigheter eller för människor som lider och kämpar i denna fallna värld.

Och det finns helt klart en dubbelhet här. För även om Jesus säger ”Om mitt rike tillhörde denna världen skulle mina följeslagare kämpat”, så har vi ju ett ansvar och ett uppdrag att redan här i världen leva ut vår kristna tro, leva ut evangelium. Så att vi kämpar för de fattiga eller för mänskliga rättigheter eller för rätten att få leva och tro som man vill – det är ju inget konstigt med det.

Men det är också så att Jesus kommer att utlämnas – om och om igen… och vi kommer att attackeras, hånas, förlöjligas för vår tro och för vårt sätt att leva… och då är ju frågan om det verkligen ingår i det kristna livets uppdrag att kämpa för en sorts politisk samhällsförbättring.

Innan jag kommer tills mitt svar på den frågan så vill jag göra ett kort utstick av min redan alltför långt utstuckna haka…

Den just nu pågående debatten om huruvida skolor får gå till kyrkan eller inte och vad prästen i så fall får säga och göra när skolelever är där… Tänk om skolveket i själva verket går Guds Rikes ärende i detta? Det vore ju inte första gången som ”guds folk” hade fel, eller första gången som Gud fick ta fienden till hjälp för att rädda sitt folk.

Hur menar jag?

Jo, idag växer svenska barn upp och blir vuxna och tänker att de vet vad kristen tro är – det är det där tråkiga med skolavslutningen, det är de där trista människorna som hänger filtar över huvudet och spelar upp en berättelse som de kallar julevangeliet… det är ju det som är Kyrkan, det är det som är kristen tro – det har vi redan sett och det är vi inte intresserade av.

Så vad intresserar man sig då för istället när man börjar bli vuxen och känner andlig hunger? Hinduism eller Buddhism låter ju spännande och annorlunda… Det är svårt att bli profet i sin egen hemstad – och det är lika svårt att missionera ett folk som tycker den kristna tron är ”hemmaplan”.

Tänk dig istället att det inte var lärare eller hårt tids-schema-styrda och halvcensurerade präster som lärde våra barn vad kristen tro är… tänk dig istället att folk mötte kyrkan utan att på förhand tro att de vet vad det är.

Jag vet att kyrkan är en kulturbärare i vårt land, men jag är inte särskilt glad åt det, och jag är övertygad om att det har ett högt pris.

Nej, säger Jesus, mitt rike hör inte till den här världen… Men vi har gjort allt för att få det att passa in här ändå.

Så, tillbaks till frågan – Jo, jag tror att vi absolut kan engagera oss också i samhällspolitiska frågor utifrån en kristen värdegrund. Men jag tror också att vi måste vara medvetna om att även om det är rätt och riktigt att viga sitt jordeliv åt att mota ondskan var helst den sticker upp sitt fula tryne, så är det ändå ytterst ett rike av annat slag vi bygger, och det riket byggs inte genom politik utan genom att kristna människor genom sina liv kan lysa Kristus in i andras liv.

Det är förresten intressant hur Jesus gång på gång betonar att Hans rike är något annat, något man inte kan se eller ta på, och hur Kyrkan ändå hela tiden försöker få det där riket till något konkret.

Vi säger tex. gärna så här i advent att vi väntar på att Jesu ska komma tillbaks med sitt Rike. Ändå säger Jesus själv att ingen kan säga ”här är det” eller ”där är det”… utan att Riket finns inom oss (eller ”ibland oss” som det också kan översättas).

Jag vet ju inte vad meningen med jordelivet är, det har jag sagt förut så jag hoppas det inte kommer som en chock. Det finns andra kristna som säger att de vet vad meningen med livet är så vill du ha en mening så får du fråga dem… Men för mig går det inte ihop helt enkelt, och tro mig, jag tycker jag har läst och hört de mest fantastiska förslag på vad meningen med livet skulle vara – men ännu har inget förslag fastnat hos mig.

Nu hoppas jag att du ställer dig är ungefär den här frågan:

-Hur kan du vara pastor och inte veta vad meningen med livet är?

För den frågan har jag nämligen ganska bra svar på…

Det har genom hela mitt kristna liv varit så att om jag försöker fatta och förstå Gud så begriper jag inget och känner mig rätt vilsen… Han är ju inte direkt enkel att följa i logiken – först skapar han två människor, sen sätter han en fälla i deras liv som de trillar i, då ska de straffas med döden men istället straffas de med livet utanför Eden… och så där fortsätter det i oändliga irrgångar rakt igenom hela Bibeln – och slutet är inte ett dugg mer logiskt än början.

MEN, när jag inser att Gud är Gud och jag är människa. När jag släpper mina eviga försök att förstå och begripa. När jag ger upp mina försök att tolka Gud och istället öppnar mig för möjligheten att Han faktiskt vet vad Han gör – så jag behöver inte veta det…

Då öppnas plötsligt mina ögon och jag kan känna hur Han älskar mig, jag kan känna att jag längtar efter att få vara där, i Hans rike, men alla tusentals andra. Jag kan känna att jag vill lovsjunga hela evigheten – jag kan inte alls begripa nyttan med det – men jag kan känna en enorm längtan att få göra det.

Så är det ofta också i det allra första mötet med Hans Rike – vi har så oändligt svårt att förstå hur det skulle gå till eller vad det skulle vara bra för – men vi känner en oemotståndlig längtan i våra hjärtan att säga JA till Jesus. Har du börjat känna den känslan så ber jag att få gratulera dig – du kommer inte få färre frågor i ditt liv med Jesus, men du kommer på något märkligt sätt känna att du kommit hem, att du funnit vila, att du blivit hel, att du är hållen, att du är älskad, att där finns någon utanför dig att lita till.

Jag har stor respekt för kristna människor som funnit en mening med livet, och jag önskar ofta att jag kunde få känna det också… men min poäng här idag är att Hans Rike är av ett annat slag – en annan sort – inte något man kan ta på eller specificera eller definiera. Inte något man kan säga ”här är det” eller ”där är det”. Och verkligen inte ett Rike vi ska kämpa för att införa på denna jorden.

Jag älskar Jesus mer än allt annat. Jag är helt övertygad om att han dog för att öppna en väg för mig rakt in i det här annorlunda riket. Men jag förstår det inte…

Det är kanske en sak att inte förstå hela den stora Bibeln, men trots att jag studerat och läst ganska mycket s förstår jag inte ens lilla bibeln – du vet den där lilla versen i Joh 3:16 – ”Så älskade Gud världen, att han gav den sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv”

Det är väl kanske den mest fantastiska versen i hela Bibeln, men jag begriper ingenting… Jag kan ta åt mig orden – Gud älskade världen, Han älskar mig, Så mycket att han är beredd att offra det käraste och mest värdefulla han har – sin egen son… Jag förstår ju vidden av den kärleken. Jag vet att den kärleken når in under den mest hårdhudade människans försvar.

Men skulle jag närma mig en sådan text med mitt intellekt – varför älskar han den här världen? Varför gör han inte bara en ny? Varför behöver han offra sin son? Varför måste man tro för att bli räddad?

Nej, Hans Rike är av ett annat slag – det krävs liksom andra öron och andra ögon för att höra och se det.

”Du är alltså Kung” säger Pilatus. ”Du själv säger det” blir Jesu svar… Och i nästa andetag säger han sig vittna för sanningen. Det är så man vill skrika – jamen säg sanningen då – är du kung eller inte? Men det är som svaret kommer först när du säger det, först när du låter orden komma över dina läppar – Du är Kung… Du är min Kung Jesus… Jag vill att du ska vara Kungen i mitt liv… Jag vill bo i det riket där Du är Kungen.

Så är du min Kung, Jesus? Och Jesu svar är alltjämt – Du själv säger det!

Jag är trygg med tron att Han som en gång startade upp hela den här skapelsen han är också Gud nog att avsluta vad han påbörjat. Jag är trygg i tron att man inte måste förstå för att få vara med – det räcker mer än väl att tro… och tron är en annan sorts övertygelse än den faktabaserade, av hjärnan processade, sannolikhets-övertygelsen. Tron är en livskraft. Tron är en Guds gåva in i ditt liv. Och du får den när du säger Ja till Honom.

Bekänn Honom som din Kung – och han blir Kungen i ditt liv!

Då blir det adventstid – ankomsttid – i ditt liv. ”Mitt Rike finns inom er” säger Jesus, Jag lovar att du inte kommer förstå det – men du får ett nytt medborgarskap – i ett rike som verkligen inte är av denna världen.

Amen!

Något smått fantastiskt har hänt de senaste åren… Samtidigt som kyrkan talat allt tystare om synden och till slut nästan helt låtsats som det inte finns något som kallas synd, så har kulturen lyft fram fenomenet synd på helt nya sätt. Kanske inte som vi skulle vilja alltid, men det är intressant att när kyrkan inte längre talar om synden då kommer långfilmer, teatrar,  romaner osv. Med teman som de 7 dödssynderna, frestelser,  osv.

Att tala om synd handlar om att tala om vad det innebär att vara människa med allt vad det innebär, om våra livsval, om konsten att göra goda val, om våra sprickor i fasaden, om vår brustenhet, om att bevaras hel och ren i en tid där det finns så mycket som vill binda, förstöra och förgöra.

Men”, kanske någon säger, ”är inte synden något jag lämnar bakom mig när jag blir kristen? Är vi inte nya skapelser? Ska vi inte bekänna vilka vi är i Kristus istället för att bekänna vår synd? ”

Absolut. Att bli kristen är att bli förlåten, att bli en ny skapelse, något nytt har skett. Men betyder det att jag inte längre kämpar med synden? Alla som levt som kristna ett tag vet att det inte bara handlar om att säga ”morsning och good bye” till synden en gång för alla. Livet är en kamp.

Under en låg tid hade jag föreställningen att det här med synd är något som en växande kristen lämnar bakom sig: att helgelsen går i en rak linje uppåt, att jag kommer att bli mer och mer helgad och helig med åren vilket innebär att jag kommer att få allt mindre problem med synden. I själva verket har jag i en mening upptäckt att det är tvärtom.

Idag är jag allt mer medveten om mina svagheter, mina dåliga sidor, min benägenhet att synda. Kanske mer än jag någonsin varit. Med åren har jag erövrat en allt större självinsikt. Jag känner mina svagheter, jag vet var jag är sårbar. Visst ser kampen annorlunda ut idag än den gjorde när jag var tjugo. Men jag är allt mer medveten om att jag är en syndare – och att jag behöver en frälsare.

Idag tenderar vi att tala allt mindre om synd och skuld. Det är inte ens självklart i kyrkan. Vi vill hellre höra om vår förmåga till gott än om vår benägenhet att synda, vi vill hellre höra om våra möjligheter än om våra svagheter, vi vill hellre bekräftas i att vi duger som vi är än påminnas om att vi är syndare som egentligen inte duger som vi är. Vi vill bekräftas, inte bekänna!

Utmärkande för vår tid är en allt mer terapeutisk eller psykologiserande hållning till synden. Humanismen upphöjer människans förmåga att göra gott, inte hennes böjelse till självgodhet och egenkärlek. ”Må bra”-litteraturen blomstrar, även på de kristna förlagen. Människans problem förklaras inte i termer av synd och skuld. Och bär vi på skuld är det inte mot Gud utan möjligtvis mot våra medmänniskor.

Vi har lärt oss att förhandla med synd. Jag kan bara gå till mig själv. Istället för att se mig själv som en syndare är jag sårad, ett offer för andra och annat. Istället för att bekänna min synd ursäktar jag synden med dåliga vanor eller brist på karaktär. Min girighet ursäktas med sparsamhet, mitt frosseri rättfärdigas med vikten av att kunna unna sig något gott, min likgiltighet förkläs i termer av trötthet och egenomsorg, min avund i krav på rättvisa, mitt högmod i självförverkligande, etc. I vår tid behöver vi lära oss att se synden i vitögat och kalla saker vid sitt rätta namn.

Den norske prästen Per-Arne Dahl kom med en ny bok på svenska i våras med den träffande titeln: ”Varför har vi det inte bättre när vi har det så bra?” Dahl frågar sig varför många av oss upplever missnöje och en känsla av tomhet mitt i all vår trygghet och välfärd? Och varför drabbas allt fler av ohälsa, utbrändhet och utslagning?

Det är bara att konstatera: vi har det bättre än vi mår. Som det stod sprayat på en husvägg: ”We have everything – but that’s all we have” (”Vi har allt, men det är allt vi har”). I det moderna välfärdssamhället har vi byggt så mycket på vårt yttre med resultatet att vi tycks må allt sämre i vårt inre.

Att en människa mår dåligt kan självklart ha många orsaker. Men ett grundproblem i vår tid är att den moderna människan saknar sjukdomsinsikt. Vi tror att vi blir lyckliga genom att putsa på det yttre och peppa vårt inre. Men för att bli hjälpta behöver vi en insikt om vår egentliga problematik. En sjukdomsinsikt och en diagnos är helt nödvändig om vi ska kunna bli behandlade och bli friska.

Synd har ofta blivit förknippat med enstaka handlingar. Förr talade man i frikyrkan om en ”syndakatalog” – medvetet eller omedvetet – en lista på de största synderna, ofta med moraliska förtecken. Det var synd att röka, supa, ha sex före äktenskapet, gå på dansbana, teater, bio, till och med att ha håret utsläppt etc. Men synd handlar inte om vissa handlingar som man kan lista på en skala från ett till tio som mer eller mindre syndiga. Jag vill ta dig med till den text som ur mitt perspektiv kanske är den viktigaste texten som definierar vad synd är i Nya testamentet

Läs Romarbrevet 1:18-25.

I den här texten blir det tydligt att synd inte handlar om enstaka handlingar, utan om människans latenta benägenhet att byta ut Gud mot något annat. Tre gånger används verbet ”bytte ut”, (vv. 23, 25, 26). Synd handlar helt enkelt om vår inneboende benägenhet att vilja klara oss bra utan Gud.

Därför är det e av de viktigaste övningarna i det kristna livet att göra sig mer och mer och mer beroende av Gud… Det står emot att bygga sin egen välfärd och sin egen trygghet – jag läste en bok en gång om en engelsk pastor som inte ens tecknade försäkringar – för hans hus, bil, ägodelar eller tom. Hälsa, var ändå inte hans – allt låg i Guds händer och kan inte försäkras i denna världen. Extremt kanske, men det är en viktig tankeställare – hur beroende av Gud är vi i våra liv?

För problemet är ju att människan inte klarar sig själv. Vi söker hela tiden en ersättning för Gud och det andliga tomrum som finns inom oss. Istället för att se Gud i allt, ser vi allt som gud. Vi har ersatt Gud med prylar, pengar, karriär, status, idoler, sex, droger, nöjen – eller helt enkelt med vår egen förträfflighet.

Synd handlar i grund och botten om en förvrängd, perverterad tillbedjan: ”de dyrkade och tjänade det skapade istället för skaparen” (v. 25). Frågan är inte om du tillber med ditt liv, utan vad du tillber.

Det är här dödssynderna kommer in i bilden. Allt ifrån 300/400-talet har kyrkan sammanfattat människans problem och synd i sju dödssynder: avund, vrede, likgiltighet, lust, högmod, frosseri och girighet. Det intressanta är att dödssynderna på senare tid inte först och främst uppmärksammats av kyrkan, utan i konst, litteratur och film: Richard Hoberts filmserie, Sissela Kyles programserie, filmen ”Seven”, ett oändligt antal böcker och tidningsartiklar. Här finns ett igenkännande. Dödssynderna beskriver det vi brottas med som människor.

Dödssynderna utgår egentligen från de grundläggande mänskliga behoven: bekräftelse, trygghet, kroppslig närhet, sexualitet, vila, mat, sömn, etc. Men det är viktigt att skilja mellan behov och begär. Behoven kan lätt ta över och bli till det som styr våra liv; de blir till begär. Problemet med de s.k. dödssynderna är inte att de är oförlåtliga, utan att de är så försåtliga.

Om man inte lär sig skilja mellan behov och begär kan det naturliga och goda lätt bli till något destruktivt. Det blir helt enkelt för mycket av det goda. Lasterna får kontroll över oss, i stället för att vi får kontroll över dem. Om begären får härja fritt kan de till slut komma att dominera vår personlighet. De blir snart till mönster och i värsta fall till tvång.

Så är det med synden; den vill ytterst göra oss till något annat än de vi är skapade till, helt enkelt avhumanisera oss. Vi skapades som Guds avbilder, men vi förlorade vår förmåga att avbilda Gud när synden tog sig in. Vi är alla delaktiga i de första människornas uppror mot Gud: ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud” (Rom 3:23).

Det är den härlighet som finns i Guds närvaro, av helhet, hälsa och harmoni. Vi har gått miste om det som vi egentligen är skapade till. Något gick sönder i vår avbildsnatur, i vår förmåga att återspegla Gud. Bibeln skildrar ett sådant liv i krassa termer: syndens ses som en makt, vi blir slavar under synden och syndens lön är döden (Rom 6:19–23).

Vi behöver sjukdomsinsikt. Kyrkan behöver förnyad sjukdomsinsikt – det finns ett allvarligt fel med den här världen, den är smittad av ett livsfarligt virus… Och vi behöver skriva ut rätt medicin till varenda människa på hela jorden! Vi behöver presentera Jesus Kristus. När Guds plan med mänskligheten kraschade sände Gud en medicin, en räddare.

läs Rom 5:6–8.

Synden behöver bekännas och förlåtas, inte förnekas och gömmas. Jesus Kristus bryter syndens tvingande makt. Det innebär slutet på det gamla livet, men också början på det nya. Gud sänder sin son Jesus Kristus för att rädda oss och göra oss till sanna människor. Nu börjar vandringen som går ut på att Gud vill förvandla oss och göra oss till de vi är, de vi är skapade till.

läs Kol 3:8–11.

Målet med vår vandring här är att åter bli en bild av vår Skapare. Den avbildsnatur som gick förlorad ska återupprättas: ”Kristus blir allt i alla.” Det är vad vi är på väg emot. Därför har man i kyrkans historia ställt de sju dödssynderna mot de sju dygderna, det som Gud vill åstadkomma i våra liv: mot avund frikostighet, mot högmod ödmjukhet, mot vällust kyskhet (renhet och återhållsamhet), mot likgiltighet beredvillighet (engagemang), mot vrede saktmod, mot frosseri måttlighet, mot girighet givmildhet.

Det är våra vapen – att leva i dopet, leva som kristen, innebär att bekämpa synden i världen genom frikostighet, ödmjukhet, renhet, engagemang, tålamod, måttlighet och givmildhet.

Dopet är ett vapen i kampen mot synden – Läs Romarbrevet 6:1–14

Den första uppmaningen som Paulus ger i Romarbrevet är baserad på Guds verk: Vi är döda från syndens härskande makt. Därför säger Paulus: ”Låt inte synden bruka era lemmar som redskap för orättfärdigheten, utan låt Gud bruka er, ni som ju har återvänt till livet från döden; låt honom använda era lemmar som redskap för rättfärdigheten” (Rom 6:13).

Ordet som översatts med ”redskap” skulle hellre översatts med ”vapen”. Paulus tänker sig att ett krig utspelar sig. Arenan för denna kamp är mitt kropps- och själsliv. Din nya livsfiende är synden. I denna kamp uppmanar Paulus de troende att strida med ”rättfärdigheten som vapen”. Vad menas? Det handlar om kämpa för Guds sak med utgångspunkt från det Gud gjort i ditt liv: du är rättfärdiggjord och du ska leva ett liv i kamp för rättfärdigheten.

”Synden skall inte vara herre över er; ni står inte under lagen utan under nåden” (6:14). Till dig som för en ojämn kamp med synden: Glöm aldrig att du står under nådens välde. Nåden är alltid större. ”Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer” (5:20). Men nåden är inte en anledning till förslappning utan en källa till förändring: ”Genom Gud nåd är jag vad jag är” (1 Korinthierbrevet 15:10).

AMEN!

Den här liknelsen skulle kunna kallas/heta en del annat än ”Liknelsen om den förlorade sonen”. Tex. kanske – Liknelsen om den bittra sonen – Liknelsen om den längtande fadern – Liknelsen om Guds fadershjärta – Liknelsen om vägen tillbaka – Liknelsen om gödkalven??

- Gud söker det förlorade – gör vi det?

Jesus umgås med de föraktade och förlorade förlorare – gör vi det?

Konsten att glädjas med förlorade söner är något vi behöver lära oss… – avundsjuka? Synd roligt? Provocerande att en som blir frälst i livets sista sekund får samma himmelrike som du som varit frälst hela livet??

Kristet liv är att glädjas med de funna, nåden kräver självutplåning på det viset att i nåden finns inte utrymme för mig och mitt – du behöver inte förringa dig eller förneka dina behov – men lär dig att glädjas för andras lycka så blir du lycklig – bekämpa bitterheten var helst den kryper sig på – och den bästa medicinen mot bitterhet är att inse i djupet av sitt hjärta att man själv inte är värd mer än någon annan – bitterhet tror jag grundar sig i tanken på rätt och rättigheter – och där nåden får flöda in där måste rättigheterna maka på sig – frälsningen är inget du förtjänar genom att underkasta dig en kristen disciplin – frälsning är ingen rättighet – det är nåd, nåd, nåd, nåd, nåd… och den ges av en far som har hela rätten på sin sida.

MEN – Den förlorade sonen är SON – det är en helt avgörande poäng i liknelsen – han so förverkat sin rätt att vara son, och som ber om att få bli en tjänare – han välkomnas tillbaks som SON.

Du är ett Guds barn – ett barn av Hans rike – en SON!

När tjänaren slarvar eller gör fel får han sparken och så anställer man en ny – när sonen gör fel talar man honom till rätta, uppfostrar, undervisar och vägleder – så att det blir rätt nästa gång – men han behåller alltid sin status som son i familjen!

Sluta tänk på Gud som någon som är beredd att straffa dig, att kasta ut dig, att avvisa dig för att du inte räcker till. Sluta tänk på Guds ögon som kritiskt granskande ögon som hela tiden letar efter minsta snedsteg för att banna dig och säga att du inte duger eller är fin nog för Hans rike – det där är inte Guds röst du hör inom dig – det är det onda i din natur som försöker säga att du INTE är skapad till Hans avbild – att du INTE är bra nog, att du inte duger – att du är en usel tjänare som förtjänar sparken.

Men Guds ögon ser på dig med kärlek som en far ser sin son försöka lära sig gå eller läsa – när min son gör sina läxor hemma måste jag naturligtvis vägleda och tala om när det blir fel, men jag är stolt och glad och hur många fel det än blir så är det MIN SON som läser eller räknar… och även om det är den enklaste matten eller enklaste sagan så är det med otrolig kärlek jag ser varje framsteg.

Guds ögon är inte de kritiskt granskande ögonen som försöker döma dig när du lämnar Guds ljus och ger dig ut i mörkret – det är ögon som oroligt letar efter dig för att föra dig hem igen.

Gud söker det förlorade – om du känner dig vilsen är Han vägen hem! Om du känner dig mindervärdig, smutsig och föraktad så ska du veta att det är inte Guds dömande ord du hör i ditt inre – anklagelserna du hör är en konsekvens av att du inte lever i Hans närhet – nära Honom är du skyddad, i din Faders närhet känner du dig FRI, inte bunden eller fången.

Gud söker det förlorade – gör du det? Har du det hjärtat som otåligt varje morgon ser sig om efter den förlorade sonen?

Gud gläder sig med de funna – även om de levt ett långt liv i smuts och förnedring blir han superglad samma sekund som de hittar hem – kan du känna den glädjen, eller är du sur över att du inte fick gå på disco när du var ung? Och nu kommer det folk som både fått dricka sprit och dansa på disco och spela kort – och de ska kalla sig kristna och vara välkomna in i samma församling som du och dina vänner som är fina och välartade och som minsann offrat ett och annat genom livet för att få vara med i församlingen.

Med Herren lämnar de 99 trogna kyrkobesökarna för att leta efter den där ende lille som valt att gå åt ett annat håll!

 

 

”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare” (Rom 5.8)

Så älskade Gud världen…

Man kan inte tala om Jesu död om man inte samtidigt talar om Guds kärlek. Utan Guds kärlek blir Jesu död bara en tragisk historia om en god man som dödades för sina åsikters skull… Det blir en helt meningslös händelse om den inte ses i ljuset av Guds omsorg.

Så älskar Gud människan att inget kan stoppa Guds kärlek, inte hat, inte förföljelse, inte tortyr, inte död. Inget! Därför dör Jesus på korset. Han vandrar Guds väg för att visa på Guds kärlek.

Vi kan bygga avancerade och tillkrånglade teorier om korsets och påskens budskap, och jag kan förklara dem alla för den som vill under kaffet sen. Men några korta och gemensamma punkter som jag tror alla kyrkor världen över är överens om är dessa:

Jesu död på Korset öppnar vägen till gemenskap mellan Gud och människa. Det symboliseras tydligt av att förlåten – det tjocka tjocka tyg som hängde i templet och som skiljde det allra heligaste från folket – brast uppifrån och ner just den här eftermiddagen.

Ibland när vi bråkar eller har argumentationer råkar vi ut för att det mellan oss uppstår ett osynligt hinder – en vägg eller en stor oformlig klump som liksom gör att hur mycket vi egentligen än tycker om varandra så kan vi inte prata med varandra om just den där saken – ibland kanske inte ens prata alls. Det händer mellan mor och dotter, mellan far och son, det händer mellan syskon… mellan människor som verkligen borde kunna komma vidare uppstår ibland sådana osynliga låsningar och det är inte helt ovanligt att människor går och bär sin egen bitterhet i både 10 och 20 år istället för att ödmjuka sig och försöka öppna för samtal.

På ett liknande sätt uppstod ett osynligt oformligt berg mellan Gud och människa – såväl Gud som människa gjorde en del försök att kommunicera med varandra – men den här klumpen fanns hela tiden emellan och störde all vettig kommunikation och gemenskap. Klumpen kallas kort och gott för synden. Det är bara det att så fort jag säger ordet synd så börjar du tänka på olika handlingar, saker man kan göra som inte är bra… Men alla de där handlingarna du tänker på varje gång jag säger ordet ”synd” är inte själva synden utan konsekvenser av synden. Synd är liksom samlingsnamnet på den där oformliga klumpen som skiljer människa och Gud åt. Synden är en negativ drivkraft, synden är förvirring och blindhet, synden är en ond makt.

På Korset öppnas vägen igen, synden finns och är lika verklig som förr, synden kan fortfarande skilja människor från Gud, men Korset blir den bro vi behöver för att kunna nå varandra rakt igenom den där klumpen som ibland skiljer oss åt.
Det är också vår oförmåga han bär på korset. Jesus sade: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34 ) Korset handlar om befrielse för oss, för Dig och mig, befrielse till och med från det vi inte trodde vi behövde befrias från. Poängen i Jesus korta bön är just att vi inte själva vet – vi förstår inte vad vi gör…

Till och med detta att döda Jesus själv kan alltså förlåtas – ingenting står utanför eller bortom Guds nåd. Varför? Jo, uppenbarligen därför att Jesus vet att vi är förblindade av synden – vi vet inte vad vi gör – för människan kan inte se hela sanningen, hela verkligheten.
På korset sker också den yttersta striden mot ondskan. Det är något annat än att utradera människans synd. Ondskan är konkret och verklig i Bibeln och Gud har kämpat mot ondskan rakt genom hela Bibeln. Det var också så de första kristna framför allt såg på Korset – som Guds slutgiltiga seger över ondskan och döden.

När vi hör om all djävulskap i Världen… i Syrien eller på Gazaremsan eller på andra håll, när unga människor dödas i Stockholm, när arbetskamrater mobbar arbetskamrater, när vi bara vill skrika ut vårt ”varför?”, påminner oss korset om att vi inte behöver ge upp, att vi inte behöver tappa hoppet. Kristus har övervunnit ondskan. Den har inte sista ordet. Vi får därför, i kraft av korsets Herre, försoningens Herre, vara med och kämpa för en bättre värld, en bättre tillvaro.

Nej, vi ser det inte ännu – det är ett hopp – så säger Paulus – det är vårt hopp – vi tror att det fullständigt makabra Korset i själva verket är en seger, vi tror att den man som dör idag återuppstår till seger och härlighet på söndag.

I det hoppet är vi räddade, det är ett levande hopp som vi håller för ögonen.

Så Korset är – seger över ondskan, förlåtelse till och med för det vi gör fel när vi tror vi gör det rätta – alltså förlåtelse för vår oförmåga, och en öppen väg för alla människor att mitt i en fallen skapelse och mitt i synd – den där oformliga klumpen som står mellan Dig och Gud – mitt i detta öppnar Gud en väg till Gemenskap med Honom.

Seger, Förlåtelse och Gemenskap – där har du Golgata Kors i ett nötskal :)

 

 

Luk 3:11 Han svarade: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.”

 

Luk 18:22 Då sade Jesus: ”Ett återstår för dig: sälj allt du äger och dela ut åt de fattiga, så får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.”
Heb 13:16 Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.

 

Jesus är inte secondhand… han är alltid i första hand. Och Jesus är så mycket mer radikal än second-hand…

Vi tycker vi gör got när vi skänker uttjänta kläder eller möbler vi inte längre vill ha till en second hand – så att det kan bli till pengar som kommer fattiga människor i världen till del.

Men sanningen är att vi bara ger av vårt överflöd, vi ger det vi inte längre vill ha, vi ger inte bort vår andra skjorta utan vår 20e som vi vuxit ur eller tröttnat på mönstret.

Det är naturligtvis inte fel att ge av sitt överflöd, men det är en utmaning att ge också det som kostar på lite. Tänk dig att ha mat för två dagar och ge bort hälften till den som inte har mat för dagen – det är tro det, då gäller det att förtrösta och lita på Herren – att han tar hand om morgondagen.

Man kan ge av mer än sina skjortor… man kan ge av sitt liv, sin tid, sin förmåga och sitt engagemang. Och tänk jag tror det är en stor utmaning för oss i Sverige idag. Vi ger våra grejer, kanske till en second hand som omvandlar det till pengar och hjälper barn i andra länder. Eller vi ger pengar i bössan utanför affären eller i kyrkans kollekt.

Men tänk om vi alla också kopplade på vårt engagemang, om vi lät oss drabbas av de mäniskoöden som finns bakom bilderna. Om vi gav vår tid, vår förmåga och vårt hjärta för att hjälpa – tänk vilken skillnad vi skulle kunna göra i världen.

En vän till mig var nyligen i Colombia och hjälpte till att bygga en skola. Han tog tre av sina fem surt förvärvade semesterveckor, han tog pengarna som andra år gått till charterresor till sol och pool och hav och stränder… och han fick istället möta gatubarn på Colombias gator, han fick koka soppa och åka ut med på stadens bakgator. Han fick värme mer än man kan önska sig när de murade och byggde en skola i en fattig by långt ut på landsbygden.

Och när han mötte en kille som vuxit upp på gatan och som nu hade bott i tre år på hemmet för gatubarn – så lovade han pojken på stående fot att själv betala så killen fick gå en treårig yrkesutbildning. Det kostar 600:- i månaden, ganska mycket pengar men ändå inte ouppnåeligt för de flesta – men så pass att det ändå svider i fickan… kanske måste han nu avstå någon pizza-fredag i månaden, kanske måste han tvätta bilen lite mindre….

Men jag lovar dig att han aldrig skulle bytt bort sin tre-veckors skolbyggarsemester mot vilken charterresa som helst – Han kom hem full av glädje och stolthet att faktiskt ha gjort en insats. De 600:-/månad han lovat till gatukillens skolgång kommer påminna honom varje månad i tre år att någonstans på andra sidan världen finns en kille som får en ny framtid.

Det är att investera i sin nästa – att satsa på mänskligheten – att samla sina skatter i himlen.

Och det är min utmaning till dig idag.

Jag tror faktiskt själen mår bra av lite påfrestning. Kroppen vet vi mår bra av att få jobba lite, att få svetts och slita lite… Kanske är det samma med själen. Låt själen få blöda lite för en medmänniska och jag tror du kommer uppleva hur du själv blir helare och mer harmonisk som människa.

Och inte behöver man åka till Colombia heller – det finns medmänniskor alldeles runt knuten, det finns ställen som Erikshjälpen, Röda Korset, fadderbarnsorganisationer och mycket mycket mer – där du kan få engagera dig – ge lite mer än av det du ändå inte behöver – ge lite av det som kostar på – av din tid och ditt engagemang. Och när du gör det, gör det gärna till ett offer – en fasta inför Livets Herre – se till att du ger av dig själv så pass att det kostar på lite, att du kanske får avstå något för någon annan – och du ska se att du får upptäcka de uråldriga hemligheterna bakom fasta och offer – att de faktiskt ger så mycket, mycket, mer tillbaka.

Amen!

 

Hes 34:15f Jag skall själv valla mina får och låta dem komma till ro, säger Herren Gud. Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. Jag skall valla dem på det rätta sättet.

Marx sade att vi är hemlösa ekonomiskt. Freud sade att vi är hemlösa psykologiskt. Emile Durkheim sade att vi är hemlösa sociologiskt. Och Heidegger (och många andra) sade att vi är hemlösa existentiellt. HEMLÄNGTAN I BIBELN Vad säger då Bibeln om allt detta? Den säger ”Ja! Så är det! Men ingen av de andra går tillräckligt djupt. Alla dessa har rätt, men det finns ännu mer att säga.” Alltings början Det bibliska temat om hemlöshet och hemlängtan är omfattande. Det börjar i 1 Mos där vi har själva anledningen till varför vi känner som vi gör. 1 Mos talar om alltings början. Vi skapades för Guds trädgård – det är hemma. Hemma är den plats som passar dig, som passar dina grundläggande behov. Hemma är den plats där du kan vara ditt sanna jag.   I Guds trädgård fanns Guds oändliga skönhet som tillfredsställde själens törst efter skönhet. Där fanns all möjlighet att reflektera Guds skönhet i ett skapande som tillfredsställde vår kreativa längtan. Där fanns Guds rådslut som tillfredsställde vårt sinnes djupaste intellektuella begär. Och givetvis fanns där Guds kärlek – hans ansikte, hans armar – som tillfredsställde vårt oändliga behov av kärlek och bekräftelse.   Alla dessa saker fanns där, vi var hemma. Men samma sak som hände den yngre sonen i liknelsen hände människan som kollektiv. Alltså, den partikulära berättelsen om den yngre förlorade sonen är också i flera avseenden berättelsen om mänskligheten. Vi ville inte finna oss i Faderns auktoritet. Vi ville leva livet på vårt eget sätt – ett val vi gör varje dag. Och som resultat är vi skärmade, avskurna från Fadern och har förlorat vårt hem. Vi är i exil, vi hungrar, vi har tärande behov som inte tillfredsställs – precis som den förlorade sonen.   Sen dess har vi strövat över jorden i andlig hemlöshet. Vi lever nu i en värld som inte kan möta våra djupaste behov. Vi längtar efter kroppar som   Jesaja 40:31 (B2000) 31[…] springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas.   …men har istället kroppar som drabbas av sjukdom, bryts ner och dör. Vi längtar efter villkorslös kärlek som består för evigt, men istället har vi relationer som rinner som sand mellan våra fingrar. Även det lyckligaste av äktenskap slutar med att döden skiljer oss åt.   Vi arbetar oss till döds för att återskapa det hem vi förlorat – trygghet, närhet, kärlek… men detta hem finns bara i Guds egen närhet, i det fadershem vi lämnat.   Exil efter exil Gång på gång ser vi detta utspelas i Bibelns berättelser. Adam och Evas son Kain dödade sin bror Abel och efter det döms han att vara ”kringflackande och hemlös på jorden” (1 Mos 4:12). Sedan läser vi om Jakob som lurade sin far och sin bror och flydde ut i exil i många år. Efter det läser vi om Josef, Jakobs son, som såldes slav av sina bröder, han drevs bort från sitt hem till ett främmande land, och några år senare var familjen tvungna att följa efter på grund av hungersnöd. De blev ett folk som förslavades i Egypten. Under 400 år längtade de hem, vilket blev en viktig grundsten i hela den judiska identiteten. De var främlingar.   Ytterligare några århundraden senare deporterades det judiska folket till Babylon av den kaldeiske kungen Nebukadnessar. Än en gång var judarna som folk hemlösa. Än en gång förnyades och förstärktes deras identitet som hemlösa.   Så i den bibliska berättelsen och i den fortsatta efterbibliska berättelsen om judarna är detta med exil och hemlöshet ett återkommande tema. Det är ingen tillfällighet, i alla fall inte i den bibliska berättelsen. Bibeln tecknar en bild av en mänsklighet med ett gudformat hål i själen, en ständig rastlöshet och längtan efter det sanna hemmet.   Problemet är alltså mycket djupare än att man drivits bort från sitt föräldrahem, det är snarare som att människan inte alls passar i den här världen. En djupgående förändring måste ske, både i människan och i världen.   Hemlös Det börjar egentligen redan i 1 Mos, men hos profeterna på 700-talet och under exilen på 500-talet börjar det utkristalliseras ett hopp om en frälsare. En messias som skulle befria Israel och föra hem sitt folk till Guds berg.   Så dök Jesus upp och förkunnade att ”Guds rike är nära” (Mark 1:15) – ett hett politiskt budskap. Folket var ivriga och undrade om detta var Messias, den politiske frälsaren som skulle befria dem från romarnas förtryck.   Men han passade inte alls in i deras förväntningar. Han föddes i ringhet och fattigdom, inte ens i den stad han hörde hemma (han kom från Nasaret, men föddes i Betlehem). Direkt när han var liten pojke var familjen tvungna att fly från sitt hem, in i ett främmande land.   När han blivit vuxen vandrade han runt utan hem. Han sa att,   20[…] ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” Matt 8:20 (B2000)   Och slutligen korsfästes han utanför stadens portar, en kraftfull symbol på att han var utstött och oönskad av samhället. När han hängde på korset ropade han ”min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Matt 27:46) i ett uttryck för den yttersta ensamheten och hemlösheten.   Öppnar vägen hem Han kom för att öppna en väg hem för hela mänskligheten. Därför kom han inte i kraft, utan i svaghet. Han kom och tog på sig den hemlöshet vi förtjänat.   Vi är som den förlorade yngre sonen som vänder Fadern ryggen och går sin egen väg. Men, för att vi skulle kunna komma hem tog han på sig den hemlöshet vi förtjänat, den hemlöshet som är en konsekvens av vår synd. Han drevs bort från Faderns närhet i vårt ställe. Han bar konsekvensen av mänsklighetens uppror, fullständig hemlöshet, så att vi kan välkomnas in i vårt sanna hem.   Det innebär att det finns en väg hem. Det finns en väg öppen, och den går genom Kristus. Har du tagit emot honom som Herre och frälsare? Har du fått nog av hemlöshet kringflackande?   FADERNS FEST Jesus inte bara räddade oss från något, utan han öppnade också en väg till något. Detta leder oss in i ett hopp som är större än det vi kan se här och nu. Ett hopp om att verkligen komma hem. En dag ska han återvända för att fullborda segern. Jesaja säger,   Jesaja 35:4–6 (B2000) 4Säg till de förskrämda: Se, er Gud är här, Han kommer själv för att rädda er.” 5Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. 6Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel.   När den förlorade sonen kommit hem ställer fadern till med fest, han gör allt han kan – han tar det finaste han har. Och Bibeln säger att de som följt Kristus hem också kan se fram emot en fest, en himmelsk bröllopsfest.   Uppenbarelseboken 21:4 (SFB-98) 4Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.”   Här har vi det kristna hoppet. En fest i vårt sanna hem. Det är inte en genomskinlig, okroppslig, opersonlig tillvaro i någon mystisk dimension. Det är en fest, med vänner och mat och dryck, sång, dans och skratt. Den upplevs med våra sinnen, den är fysisk och den är i en gemenskap.   AVS LUTNING Jesus gör världen hel igen, och han gör människan hel igen. Han tar vår hemlöshet på sig och öppnar dörren till det sanna fadershemmet och välkomnar oss in på festen.   När en förlorad son eller dotter kommer hem igen blir det fest. Det är det enda rätta. En församling där människor kommer till tro på Kristus är en festande församling, Och vi gläds över hoppet om att Jesus har övervunnit döden och öppnat vägen in till den himmelska festen. Välkommen till oss. Välkommen in i en kristen gemenskap. Välkommen att be tillsammans med någon efter predikan. Välkommen att fika tillsammans efter gudstjänsten. Välkommen in i det eviga livet.   AMEN!