BloggPastor.se

 (före predikan spelas ”Det är Du” med Mattias Martinsson  ( en bra live-version finns på Frizon-CDn från 1999 (Kom och regera Gud!))

När man kommit till sitt eget slut finns det bara en utväg – bara en som håller, bara en att kasta sig mot.

När var senaste gången du kände att du kommit till ditt eget slut? Att du helt enkelt inte klarade dig själv utan Gud mer?

Det händer säkert oss alla ibland – när killen som sjöng på skivan nyss höll på att långsamt men säkert förlora sin syn innan han ens fyllt 30 så skrev han den sången – det händer oss när vi möter mänskligt lidande – när våra nära och kära drabbas orättvist hårt – när sjukdom eller olyckor slår till mot de vi älskar mest – då brukar också de mest halvslumrande kristna böneliv få sig ett ryck i kragen.

Men överlag är vi inte desperata efter Gud – verksamheten rullar på – även om ekonomin kunde varit bättre så får vi mat på bordet o en säng att sova is. Vi är inte förföljda och vi klarar oss – det värsta som ser ut att hända är att kyrkan sakta dör ut, men den tanken har vi också långsamt vant oss vid… frågan är om vi ens kommer falla på knä i bön vid Vasakyrkans allra sista församlingsmöte – vad tror du? Kan du se det framför dig – de sista resterna av församlingen har samlats för att upplösa församlingen – kommer någon mana till desperata rop efter Guds Andes utgjutelse – kommer någon kalla till extra bönemöte – och skulle någon i så fall hörsamma? Eller blir det kaffe med dopp och ett beslut om att skicka kyrkbänkarna till Lettland?

Nu menar jag inte att anklaga eller trycka ner – det jag säger gäller även mig – men min poäng är att trots att vi allihop tror på Gud, för det gör vi ju… vi tror att Han finns, att Han älskar och och att Han frälst oss genom sin son Jesu Kristi död och uppståndelse – vi tror att Han verkar än idag i och genom oss och genom sin församling – vi kanske till och med tror att Han helar eller gör andra under lite undantagsvis… Ändå är det allt som oftats så att både du och jag läser verkligheten med mänskliga ögon.

Så om nu Vasakyrkans medlemstal fortsätter som de gör idag så sitter vi ju där om några år med fjärrvärmefakturan i ena handen och stadgarna i den andra… beslutet måste ju fattas…

Då kan jag inte låta bli att undra – hur många av oss sist kvarvarande medlemmarna tror du har fastat den sista veckan inför det församlingsmötet? Hur många av den sista resten har gått upp en timme tidigare sista veckan för att söka Gud i bön och ropa om ett mirakel som kan rädda församlingen?

Jo men det där med fasta är väl lite extremt? Och sova måste man ju få göra även som kristen??

Jo, men när det vi i dopet sa var ett nytt liv – när vi säger att vi avklätt oss det gamla för att ikläda oss Kristus – när detta nya liv inte får kosta – då är det inte heller värt något. Ibland behöver vi helt enkelt visa både för oss själva, för varandra och för Gud att nu menar vi allvar.

För varje kristen människa har gjort vetekornets resa – i dopet bekände vi vår egen död – en död bort från allt det gamla och ur dopgraven klev vi i rena vita kläder – sympolen för ett nytt liv i Jesus Kristus… Vi har begravt det gamla livet och upp ska ett nytt och större liv ha blommat.

Det betyder att vi inte längre räknar som andra människor räknar, det betyder att även om vi lever kvar i denna världen så tillhör vi en annan. Det betyder att vi lever om vi än dör. Det betyder att vi numera har ställt allt vi är och har under Kristus. Vi har framburit oss själva som offergåva.

Ibland kommer frågan om tionde upp… en del kristna förkunnar tiondegivande som en helig princip medan andra säger att tiondet var en del av det gamla förbundets offerväsen.

Jag brukar säga att de har rätt båda två – tiondet har naturligtvis spelat ut sin roll i de nya förbundet eftersom Jesus säger att det är allt eller inget. Han vill ha hela Dig, inte 10%. Du har inga garantier som kristen att få behålla 90% av din lön eller dina ägodelar – allt du äger och har har du i dopet ställt under Kristus – 100%. Utmaningen till ynglingen som älskade sina ägodelar var – gå och sälj allt – inte 10% utan allt. De första kristna gjorde likadant. Kanske berodde det på att man på den tiden ägde mycket och tyckte att deras ägodelar stod i vägen för den fulla överlåtelsen till Gud – det problemet har vi ju som tur är inte i dag

Tiondet var mycket riktigt en del av det gamla offerväsendet – i det nya förbundet är det allt eller inget som gäller. Kristus gav sitt allt för att ge oss ett nytt liv. Vi begraver vårt gamla liv för att uppstå med Kristus som nya människor med evigt liv framför oss. Att bekymra sig om sina ägodelar i det läget är inget annat än rent småaktigt.

Så, eftersom folk alltid blir upprörda när man talar om tiondet måste jag antagligen klart och tydligt specificera vad jag menar… Så här tänker jag. Om man inte ens offrar en en tiondel av sitt liv lever man ju inte ens upp till det gamla förbundet – och Jesu utmaning till oss är vårt allt – 100%. Att lägga allt vad vi är och har under Honom, i tjänst för hans rike. Sen tror jag Paulus skulle uttryckt det ungefär så här – för er mänskliga svaghets skull är tiondet ändå en mycket god utgångspunkt rent ekonomiskt.

Vi har talat om det förut i flera predikningar, men Jesus vänder sig konstant i hela sin gärning emot de som försöker göra regler istället för hjärta – varje regel begränsar det helhjärtade i evangelium. Så när vi ger av det vi äger är det inte procentsatser vi tänker på utan i mitt huvud vill jag ha tankar som helhjärtat, överlåtet, osjälviskt, utgjutande, välsignande – gå igenom plånboken med de orden i tanken så blir jag mycket förvånad om någon skulle komma och prata tionde med dig sedan.

Nå, vi talade om desperation – vad som är värt något i våra kristna liv – vad som får oss att offra något för det vi vill uppnå eller se.

Nu kanske du har svårt att känna så starkt för församlingen att du skulle be eller fasta extra bara för den – så låt fantasin löpa fritt och skapa dig ett eget tankeexempel – kanske är det en nära släkting som blir svårt sjuk, kanske är det dina barn som inte vill ha med kyrkan att göra… Vad finns det som kan få dig på knä? Finns där något som kan få oss att erkänna att nu är det Du Gud eller inget – nu har jag inget mer att tillföra – nu räcker mina kontakter, pengar eller kunskaper ingenvart längre – nu är det Du eller inget Gud!

För helhjärtad överlåtelse kräver en del övning – om man vill behålla hjärtat mjukt måste det banka hårt ibland. Vi kan inte tro att vi plötsligt skulle vara beredda till offer i bön eller fasta när det väl händer något allvarligt. Här gäller samma övning som annars i livet. Så det är en utmaning som kristen att söka upp nöd och låta det beröra oss på djupet. Har du inget lidande i din närhet så engagera dig i Rädda Barnen eller amnesty – se på nyheterna på TV eller börja brevväxla med en missionär någonstans – på något sätt behöver du låta ditt hjärta engagera sig för Guds Rike.

För om inte vetekornet faller i jorden och dör…

Vet du, förra lördagen var jag på en föreläsningsdag i Forshaga missionsförsamling på temat vi vill växa – två personer har studerat växande församlingar i Sverige – och för att få ett brett och relevant material som alla vi andra icke växande församlingar skulle kunna lära oss av så valde de växande församlingar ur de vanliga samfunden i Sverige – de studerade 2-3 växande församlingar i Misskonskyrkan, Baptistsamfundet, EFK, Pings osv – 15 växande församlingar djupdök de i – och en gemensam nämnare för alla dessa 15 växande församlingar i Sverige (växande genom nyomvändelser – inte flyttbetyg) var att de alla varit riktigt på botten – alla dessa 15 växande församlingar kunde peka på en tidpunkt då församlingen var riktigt nära upplösning, splittring eller konkurs – alla dessa församlingar hade stått på ruinens brant när några medlemmar fattat det modiga beslutet att Nu måste vi pröva något nytt!

De hade alla kommit till sitt eget slut – sökt Gud och bestämt sig för att satsa på nytt.

Nu är det ju inte sånt vi vill bli av med som måste dö likt vetekornet – jag har hört denna text förkunnas som att man ska stoppa ner sitt ego i jorden och låta det dö – men poängen med vetekornets lag är ju sådd och tillväxt – det man begraver – det man vågar överlämna i åt Gud – det återuppstår till nytt liv!

Vetekornets lag är att vara beredd att avstå det vi tycker oss behöva för att se det komma tillbaka i välsignad form. Pojken med 5 bröd och två fiskar fick lämna ifrån sig sin matsäck för att brödundret skulle kunna ske. Han hade kunnat vara den ende på hela fältet som var mätt och belåten. Men hans chansning att ge sin matsäck till Jesus gjorde också att han riskerade att sitta där lika hungrig som de andra… Men det lilla han avstod för Guds Rike växte bokstavligen till så det räckte till alla och blev över.

Vetekornets lag är att Gud Fadern tog sin mest älskade – sin egen son – och lät honom falla till jorden och dö – för att vi alla skulle få del av hans uppståndelse och liv!

Alltså – det är inte fråga om att skiljas från det vi hatar hos oss själva utan från det vi älskar… nämligen oss själva. Utmaningen är inte bara att dö bort från sitt ego, utan att dö bort från sig själv och att uppstå till ett nytt liv i gemenskap – en gemenskap med Kristus och en gemenskap med Hans kyrka.

Amen!

Underbar skön försommarsol har bränt ansikten och armar de senaste dagarna, Pingsten kom i år inte bara med vårväder utan nästan med högsommar.

Ändå tänkte jag tala om Pingsten som ett vårtecken, jag vet att det är lite i senaste laget för dig som följer årstiderna utifrån kalendern.

Men i den kristna historien, och i människors andliga liv, tror jag man kan tala om Pingsten som ett riktigt säkert vårtecken.

Den tidiga våren är lite upp och ner, hopp och förtvivlan växlar snabbt, ena dagen tror vi allt är möjligt och börjar påta och fixa i trädgården, bara för att nästa dag se de första skotten frysa sönder eller rabatten täckt av blötsnö.

Lärjungarna kastades också mellan hopp och förtvivlan under den där sista våren med sin Mästare. Långfredagens totala nederlag vändes i Påskdagens nytända hopp. Så lämnar han dem igen på Kristi Himmelsfärdsdagen, och man kan inte låta bli att fundera över vilka tankar och känslor de upplevde dagarna mellan Hans Himmelsfärd och Pingstdagen – Kanske kändes det som ytterligare ett bakslag, ungefär som den oändligt långa påskaftonen – tomrum – förtvivlan snarare än hopp och framtidstro. Men den här gången har de påsken i färskt minne. Han hade försvunnit och kommit tillbaka en gång förut. Kanske vågade åtminstone några av lärjungarna hoppas mer den här gången.

Vi vet att de spenderade tiden mellan Himmelsfärd och Pingst i ett rum på övervåningen, där höll de ihop. Var tillsammans, som det står, under ständig bön.

Den Helige Ande var i sig inget nytt fenomen för lärjungarna. Petrus talar i veckan mellan himmelsfärd och pingst om att det är genom Den Helige Ande som de gamla skrifterna gått i uppfyllelse, alltså att Kung David redan tusen år tidigare skrivit om Judas svek när han förådde Mästaren. Det var Den Helige Ande, säger Petrus, som på något sätt ingav David att skriva så för tusen år sedan, och det var genom den Helige Ande som det skriftstället nu går i uppfyllelse.

Så kommer Pingstdagen, och lärjungarna får del av Den Helige Ande på ett nytt och mer personligt sätt. Han som lovats dem som en hjälpare Han inger dem nu mod nog att våga gå ut på torget och vittna om det de sett och hört, Anden hjälper dem också mer konkret genom att finnas med som översättare. Lärjungarna predikar och berättar på sitt eget språk, arameiska, men var och en som lyssnade – folk från åtminstone 12 olika länder, med olika språk, alla hör de nu lärjungarna tala på sitt eget språk.

Idag är ju det där inget märkvärdigt… Vi kan sitta över 40 nationer och se på Melodifestivalen i Ryssland och ändå höra och förstå på vårt eget språk. Idag kan vi se på intervjuer på TV inför tex. EU-valet på söndag, och man intervjuar folk från Belgien, Tyskland, Frankrike och Italien – och hela tiden kan vi läsa längst ner på skärmen vad de säger på svenska.

Men på den här tiden måste det ha varit något mycket märkvärdigt…

Nu var det ju inte bara så att Anden hjälpte lärjungarna med språkförbistringen, nej, för lärjungarna var det onekligen ett vårtecken att få del av Den Helige Ande – och många många kristna människor har genom hela kyrkohistorien upplevt Den Helige Ande som något fräscht och starkt, något som uppfyller mitt inre och som bär igenom också svåra passager i livet.

Det som var dött får nytt liv, det kristna andaktslivet som när man studerar dem rent världsligt kan kännas hopplöst torrt och tråkigt jämfört med mer spektakulära andliga övningar i tex. österländska religioner, kan ändå fyllas med liv och mening när man utövar sitt andaktsliv under inflytande av Anden. Människor som kurat och gömt sig får ett lejons hjärta och vågar stå raka i Andens kraft. Det liv som dragit sig undan ända ner till rötterna skjuter plötsligt skott igen och kan slå ut i full blom.

Anden är inte Hokus Pokus som förvandlar människor till oigenkännlighet. Anden gör oss inte heller till några övermänniskor eller halvgudar. Anden är inte en kraft som vi kan lära oss kontrollera eller styra för egna syften.

Anden hjälper oss att bli det vi var ämnade att vara – mer verkligt mänskliga helt enkelt. Anden gör dig inte till någon annan – något som du aldrig varit eller inte vill bli – Anden presenteras som vår hjälpare – en som hjälper dig på vägen, en som finns hos dig och går med dig, en ledsagare och vän som hjälper dig blomma upp och sträcka dig ut mot en ny högsommar. I andens kraft får du vila och ro. Sedan vet vi att Anden också kan utföra makalösa kraftgärningar genom enkla människor, vare sig det gäller översättningshjälp eller uppenbarande av dolda sanningar eller helanden.

Anden innebar en ny vår för lärjungarna och en helt ny verktygslåda för kyrkan, Anden har fått innebära en ny vår för många, många övervintrade småplantor i den kristna kyrkans historia och Anden vill också ingjuta nytt och välsignat Liv i Dig och Mig idag.

Undrar du hur det ska gå till? Hör Paulus ord en gång till:

Vi vet inte hur vår bön ska vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad anden menar, eftersom anden vädjar för de heliga så som Gud vill.

AMEN!

Det finns ett intressant tema i Jesu undervisning om Bön – tjatbön, gnetbön… en bön som inte ger upp, en bedjare som vägrar låta sig nedslås eller dras ner i bitterhet av uteblivna bönesvar. En uthållig bön.

Jag är kär i en dröm, en saga – I’m in love with a fairytale – även om det gör ont – even if it hurts… Norges vinnarlåt från i går kväll illustrerar väl en ung bedjare med desperation i rösten – en man som både sjunger och ber med själen, med hjärtat.

Bönen kan vara själens enkla viskning, en suck från ditt innersta riktad till Gud – och bönen kan vara det porlande tungotalet under en morgonpromenad… Bönen kan vara konkret, målinriktad och saklig, men bönen kan också vara svävande som en brainstorming där man tillsammans med Gud söker vägen framåt.

Du vet Jesus lär sina lärjungar att be – Fader Vår som är…

Men så säger han också – att om en vän kommer hem till dig klockan 11 på kvällen och knackar på – ropar genom brevinkastet att han behöver några bullar från frysen för han har fått besök… och du svarar att du ligger ju redan, löständerna är i glaset bredvid och dessutom ska du upp till Gudstjänsten imorgon – du har helt enkelt varken lust eller tid… – men Jesus säger att du ändå kommer ge honom vad han ber om för att han är så påträngande.

Och så har vi dagens berättelse – om änkan och domaren – samma poäng – den som tjatar kan få sin önskan uppfylld…

Men så måste man ju börja undra… Har inte Gud en högre standard än så – borde inte han veta vad som är bra för mig från första början och ge mig det – egentligen utan att jag ens behöver be om det, men särskilt när jag bett det.

Någon skulle kanske säga att det är ett test – som en prövning – för att se om det är viktigt nog för mig att jag håller ut i bön. Och det ligger nog en hel del i det – det är lite samma poäng med fastan. Dels hjälper fastan mig att hålla bönelivet igång – för magen påminner mig ständigt – och varje gång jag vill ta något att äta så minns jag varför jag fastar och det är en omedelbar signal till bön.

En av mina längsta fastor var mot slutet i Göteborg, en av mina bästa vänner, en underbar tjej som kämpat länge med att få barn var äntligen gravid och hade passerat halvtid… så får hon besked att barnet inte växer och allt ställs på ända – under ungefär 2 veckor kämpade vi i bön för Josef som pojken heter idag, jag valde att fasta medan andra bad ändå – men jag minns de där två veckorna som några av de bästa veckorna i mitt liv… Det är naturligtvis inte så att man längtar efter allvarliga böneämnen i sin egen närhet – man tackar istället Gud för varje dag som man själv och ens närmaste får vara friska och ha hälsan.

Men att kämpa i bön ger mersmak, det är quality time med Gud själv, det är att man rannsakar sig själv och sina motiv, allt det världsliga runt omkring – pengar, bilar, hus och trädgård ställs i ett annat perspektiv – själens prioriteringslista skrivs om – så även om jag inte längtar efter nya lidanden vare sig för mig själv eller andra så längtar jag efter fler sådana veckor inför Gud.

Men ärligt talat finns det alltid något värt att kämpa för i bön – det måste inte vara dina egna barnbarn eller din egen hälsa… över hela världen finns lidanden i överflöd – det handlar om att utmana sig själv också – att söka upp lidanden istället för att fly dem – att gå i närstrid med all världens orättvisor istället för att sitta nöjd när hemmahamnen är lugn.

Ta det som en utmaning – finns ett ämne som berör dig – finns en bön, en sak, en önskan på ditt hjärta som är viktig nog för dig att du är beredd att liksom änkan börja regelbundet tjata på Gud själv – och kanske få ut din arvslott – din rätt? Abraham var beredd att kräla i stoftet inför Gud – Abraham – en Patriark – en alltigenom patriarkal Man, Herre över sitt hus och ett gott stycke land – tjänare och tjänarinnor… En man som visste att bete sig och som minsann inte skulle pruta i de vanliga affärskontakterna. Men nu vädjar han för människorna i ett par städer – vädjar för innevånarna – och han avkläder sig fullständigt all prestige, han kliver ner från alla höga hästar, han BER Gud besinna sig om det så bara finns 40, 30, 20, ja 10…

Alltså, poängen är att vi har ett antal exempel från Jesus själv att det är OK att komma till Gud på det här sättet.

En del av er som var med i Svenska Kyrkan i våras minns kanske att jag pratade om Benjamin – min 4a-åring – jag sa att jag vill att han ska kunna be mig om vad som helst – att jag blir ledsen när han kryper för mig – när han kommer med en tom nappflaska och liksom krymper framför mig eller Märta därför att han inte vågar fråga rakt ut om han kan få lite mera saft – för att han vet att vi brukar säga att han får vatten istället… Men samtidigt vill jag att han ska våga komma och be mig – och gärna att han står på sig och ifrågasätter mig också – även om jag i slutändan vill att han accepterar det jag säger…

Jag vill inte att han ska känna sig slagen på förhand – att han inte ska våga komma till mig…

Sen kan ju Benjamin nöja sig med att fundera kring varför han ska be mig om saft när jag ändå säger nej. Han skulle kunna sitta och tjura i ett hörn för att han vet att jag ändå har sista ordet…

Men barn gör inte så – barn har en förmåga att tro att det kanske går nästa gång. Barn har en förmåga att tjata – att inte se sig besegrade på förhand. Vid godishyllorna i affären eller i leksaksbutiken… även om jag brukar säga att han inte får godis när det inte är lördag så brukar han fråga – om än försiktigt – och på något sätt så gillar jag att han fortsätter att försöka.

Det är så lätt att dras ner i bitterhet efter uteblivna bönesvar. Det är så lätt att börja tänka rationellt – och kanske börja anklaga Gud för att han inte ger det du ber.

Men inför Gud får vi alla komma som barn – inför honom behöver vi inte fundera över titlar eller vuxenpoäng – vi får komma som barn till pappa eller mamma – vi behöver inte kunna bönens teologi, vi behöver inte grubbla över varför det ska vara nödvändigt att Be till en som redan vet allt och dessutom känner till hur jag tänker, tycker och tror… Vi kan helt enkelt släppa allt sånt där och bara konstatera att Jesus ger oss flera exempel på tjatande bön, och om Gud inte ger det vi vill nu så kanske han ger det vi vill i morgon.

Varför fastna i bitterhet och grubblerier när du helt enkelt kan luta dig tillbaka och säga – det är inte mitt beslut – jag har rätt att önska och be vad jag vill – och jag får acceptera att min far kanske inte gör som jag vill just idag – men det finns nya chanser imorgon, lite senare eller nästa år.

För även om vi kan tycka att Gud redan borde se till vårt bästa – utan att vi ber honom om det – och även om vi inte kan förstå varför eller om vi har svårt att förlika oss med den Gudsbilden – så tror jag bönen är en del av Guds dröm – bönen är en del av vår relation till Honom – inte bara när vi konkret ber för ett böneämne utan småpratet med Gud under svampplockningen på hösten eller tankarna du bollar med Gud när kvällens TV-film ställer obekväma frågor… och så de viktiga samtalen, när man måste stänga av TV’n och sätta sig ner en stund bara jag och Gud…

Bön är en del av vår Gudsrelation – att inte be för att Gud redan vet allt är som att säga till frugan – du vet ju att jag älskar dig och jag säger till om det ändrar sig… hon vet säkert innerst inne att du inte ändrat dig – men hon gillar att höra det.

Gud vet säkert innerst inne vad du vill – men han gillar att få höra ifrån dig…

Varför??

Äh, skippa det – Gud vill att vi ber till honom – det är väl inte så farligt – det borde vi kunna klara av – även om vi inte fullt ut förstår varför… men vi ber för att få och vi söker för att finna – ibland går det snabbt, ibland är det en lång och trogen bönekamp genom år och åter år… och ibland går det inte över huvud taget… men det viktiga är att inte ge upp.

AMEN!