BloggPastor.se

 Mina väger är inte era vägar… Jes. 55:8-11 – Vasakyrkan 15/2-09

MOSE stora problem var hans temperament – han kastade stentavlorna i marken, slog på klippan i frustration, han slog ihjäl en egyptier, han blev så arg på folket i öknen att det höll honom utanför löfteslandet. Tittar man på Moses liv så var han argsint och hade temperament men Guds vägar är inte människors vägar och Mose fick tjäna Gud som en av bibelhistoriens största ledare.

Gideon var svag, feg, han gömmer sig i en vinpress – ändå kommer han att kallas för en tapper stridsman – för Guds vägar är högt över våra vägar.

PETRUS Kallas för klippan – han var allt annat än stabil – han var den som först erkände Jesus som Messias och han var den som först förnekade samme Jesus – men Herrens planer är inte som våra planer och Petrus fick utgöra grundstommen till den kristna kyrkan…

DAVID beskrivs som en man efter Guds hjärta – han som var otrogen med grannfrun och såg till att hennes man blev dödad – men liksom Himlen är högt över jorden så är också Herrens vägar högt över våra vägar.

ABRAHAM kallas för trons fader. Han som hade så lite tilltro till Gud att han två gånger ljög om sin fru att hon var hans syster och Han som litade så lite på Guds löften att han själv försökte hjälpa Gud på traven genom att skaffa barn med sin frus slavinna… Men också Abrahams vägar var inte som Guds vägar – och Abrahams planer var inte som Guds planer.

I Markusevangeliet får vi följa Jesus på resa med sina lärjungar till Jerusalem (från och med Mark 8:27ff). För lärjungarna var detta med stor säkerhet en resa mot sina drömmars mål. Det var nu deras förhoppningar om Jesus skulle besannas. Nu skulle det visa sig att de satsat rätt; nu skulle de få utdelning på den tid de investerat i Jesus – de som lämnat både fruar och barn hemma – de som satt allt på ett kort och tagit chansen att följa denne Jesus.

Det var nu Jesus skulle bli kung över Jerusalem, upprätta det judiska folket och döma Israels fiender. Det var ju detta som många av de gammaltestamentliga Messias-texterna gick ut på: att Gud skulle resa upp en kung likt den mäktige kung David, att Gud skulle samla folket för den slutliga befrielsen.

Lärjungarna trodde att de var på väg ”upp” till Jerusalem. Till bekräftelsen, förhärligandet och manifestationen av Gudsriket. Men resan ”upp” till Jerusalem blev istället en resa ”ner”. En resa i självinsikt. Lärjungarna i evangelierna framställs istället som de misslyckade. De lämnar förvisso näten och följer Jesus, men allt eftersom berättelsen fortsätter framställs de som de som inte förstår, de som ställer fel frågor vid fel tillfälle, de som misstar sig, blir förargade, överger Jesus, förnekar Jesus och de som utelämnar Jesus – till slut står det om dessa lärjungar att ”de sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sade ingenting till någon, för de var rädda” (Mk 16:8).

När ett par av lärjungarna undrar om de kan få vara med och regera med Jesus får de till svar:

- Ok grabbar, om ni vill bli verkligt stora – bli små. Om ni vill bli störst – bli slavar. Och till slut blir Jesus själv ett exempel på denna annorlunda förståelse av makt: han har inte kommit för att regera utan för att ge sitt liv till lösen…

I Mark 10:45 gör Jesus en unik kombination av Dan 7:13–14 (beskrivningen av Människosonen som ska få ”makt, ära och herravälde, så att människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom”) och Jes 53 (den lidande tjänaren).

Jesus kombinerar dessa två bilder från GT och säger:
”Människosonen har inte kommit för att bi betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen”

Denna kombination av kungen och tjänaren i en gestalt finns inte belagd i samtida judendom. Han vänder upp-o-ner på alla samtida föreställningar om hur Gud ska uppenbara sitt kungavälde för Israel.

I evangeliernas berättelser vänder Jesus upp och ner på maktidealen. När Petrus har bekänt Jesus som Messias, definierar han vid tre tillfällen sitt messiasskap i termer av lidande och död (Mk 8:30-33; 9:3032; 10:32-34).

• Istället för att rida in i Jerusalem på den vita segerhästen, rider han på en åsna.

• Istället för att förinta de romerska soldaterna med sin blotta andedräkt, låter han sig utelämnas och fängslas.

• Istället för att bli mottagen som Israels rättmätige ledare, blir han förnedrad, hånad, mobbad, utfrusen, misshandlad, nedsparkad och hängs upp på ett kors som en kriminelle brottsling – utestängd och utfrusen, så långt borta från makt och härlighet man kan komma.

Hela evangeliet – ja egentligen hela Bibeln vittnar om hur Guds vägar och våra vägar inte stämmer överens. Ständigt chockar Gud med nya vinklingar och vändningar. Ständigt gör människor i Bibeln upp egna planer för hur kyrkan ska byggas och världen nås med evangelium – och ständigt krossas våra planer brutalt när Gud griper in och gör på sitt sätt.

Slutet av vår Jesaja text löd så här:

Dessa ord kan få utgöra en sorts trösteord till dig och mig som tycker att det är lite svårt att hänga med i Guds nya perspektiv och ständiga upp-och-ner värderingar…

För låt oss koppla de här två verserna från Jesaja till dagens evangelitext – den om såningsmannen som sår så att en del hamnar på vägkanten och en del i åkern – en del bland stenarna och en del bland tistlarna…

Ordet går inte ut förgäves säger Jesaja – för precis som regnet inte återvänder till himlen utan att först ha vattnat jorden – precis på samma sätt passerar guds ord alltid först genom männisornas inre jordmån.

Det är inte vår uppgift att känna Guds planer eller hans vägar – vi kan få ta del av små bitar – vi kan i bönen få uppleva hur Gud avslöjar en del av sina planer för oss – men helt oavsett så finns det en tröst och styrka att finna i berättelsen om den lite aningslöse såningsmannen.

Han sår ”hej vilt” – han verkar inte ens bry sig om att en del av utsädet uppenbarligen går förlorat – man kan ju tycka att han borde sikta lite bättre – inte gå och slänga dyrbart utsäde direkt på vägen eller bland stenarna… Men han kanske gör som du och jag borde göra lite oftare – när man inte begriper allt eller inte förstår allt – då kan man lita på Han som vet bättre och helt enkelt bara göra sitt jobb…

Såningsmannen sår och hoppas på det bästa – och mycket riktigt blir det skörd – 30-falt och 60-falt och 100-fallt!

För det är ju inte så säkert att Guds vägar är våra vägar – det är inte säkert att det växer där vi tror det ska växa – men vi behöver egentligen inte bry oss – vi är såningsmän – vi är kallade att bära det glada budskapet ut i Världen genom våra ord och genom våra liv – Vi är inte den som står för växten… Herren står för att vår kyrkas vittnesbörd gör nytta någonstans, att våra ord och liv gör intryck i någon annans hjärta – men kanske inte där vi trodde eller hoppades – för Hans vägar är inte våra vägar och Hans planer är inte våra planer.

Amen!

 Predikan, Vasakyrkan 1/2-09

Mark 4:35 – 41 – Stormen tystas
På kvällen samma dag sade han till dem: ”Låt oss fara över till andra sidan.” De lämnade folket och tog honom med sig i båten som han satt i, och andra båtar följde med. Då kom en häftig stormby och vågorna slog in i båten, så att den var nära att fyllas. Själv låg han och sov i aktern med huvudet på dynan. De väckte honom och sade: ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” Han vaknade och hutade åt vinden och sade till sjön: ”Tig! Håll tyst!” Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt. Och han sade till dem: ”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” Då greps de av stor fruktan och sade till varandra: ”Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom.

OK, Jesus tystar en storm – so what – är det värt en hel predikan? Vad är det med det då? Han är ju skapelsens Herre, skaparen av Himmel och Jord, han som kan hela spetälska och cancersjuka, han som upprättar människors liv, Han som lyfter människor från de allra djupaste helvetesdjupen och ställer deras fötter på fast mark, på klippan som ger trygghet och stadig grund i livet.

Och nu stillar han en storm – jaja – finns det något att lära oss av det?

Jag tror berättelsen om när Jesus stillar stormen ska ses som ett vittnessbörd om Guds kraft – Nya testamentets författare beskriver olika under Jesus gjorde – här gäller det makt över naturens lagar och i nästa stycke gäller det makt över onda andar när han driver ut en ond ande ur en man och in i en svinhjord.

Det handlar om att slå fast hans kapacitet som frälsare… Jesus är den som räddar – den som frälsar från onda makter och andlig nöd men också från mänskligt lidande som sjukdom eller fara.

För oss moderna människor som bor i varma och stabila hus och som åker finlandsfärja, eller möjligen stor motorbåt vid vackert väder, är kanske en berättelse om Jesu makt över vädret lite menlös… Dessutom är vi lite söndagsskole-skadade – vi vet ju att Han har all makt och att Han kan styra även väder och vind – så berättelsen är inte chockande för oss.

Men för att förstå den här berättelsen måste vi liksom leva oss in i lärjungarnas tankar och känslor… det är uppenbart att lärjungarna var rädda – de fruktade verkligen för sina liv, och de var ändå vana sjömän åtminstone en del av dem… Och de hade ännu inte lärt känna Jesus som den som har makt också över naturen.

Då kan man tycka att Jesu lite syrliga kommentar på slutet om lärjungarnas bristande tro är lite oförtjänt… var det verkligen nödvändigt? Blev han sur för att de väckte Honom? Ville han förebrå dem – har ni så liten tro? Kan ni inte ens klara av en liten storm själva utan att ni måste störa mig?

Nu var det ingen liten storm – orden som används i alla 3 evangelierna som talar om den här händelsen visar att stormen var både ovanligt tuff och kom på ovanligt snabbt – och då är ändå Genesarets sjö känd för sina snabba växlingar mellan stiltje och storm – vilket vi idag vet beror på att Genesarets sjö ligger mer än 600m under medelhavets nivå – nedsjunken som i en gryta där den stigande varma luften och de svalare vindarna från havet ibland skapar en mycket plötslig turbulens som ger kraftiga stormar på Genesarets sjö.

Nej, Jesu kommentar om bristande tro är inte menad att säga att lärjungarna borde ha klarat av stormen själva. Det är aldrig så att vi förväntas utföra under i egen kraft eller genom egen tro. Däremot hade Jesus nog förväntat sig att lärjungarna vid det här laget skulle lita mer på Honom – alltså tro på Hans ord och Hans förmåga.

Jag är inte framgångsteolog – jag tror inte på tolkningen att Jesus menar att lärjungarna tror för lite för att rå på stormen själva – att de skulle behöva pumpa sina andliga muskler för att i framtiden klara av större prövningar som denna.

Nej, liten tro i Bibeln handlar inte om förmåga till tro – inte om hur starkt psyke du har eller vilka stora och häftiga andliga upplevelser du gjort. Liten tro handlar om att du inte litar på tron. Lärjungarna blir skraja och därför glömmer de vem de har i båten. De har dessutom brist på erfarenheter… Men Jesus anser tydligen ändå att de vid det här laget borde lärt sig mer. De borde litat på Jesu makt istället för sin egen sjö-mans-förmåga. Precis som när Petrus vid ett annat tillfälle grips av panik när han ser vågorna han går på istället för att sätta sin tro – sin tillit – till Jesus. Han litade fortfarande mer på sin egen erfarenhet, vad han såg, hörde och kände – än vad han litade på Jesu ord, uppmaningen att komma ut på vattnet – att gå på vågorna.

Det är inte i den egna trons kraft (eller genom den egna trons styrka) som vi har makt över onda andar. Det är inte pga. egna andliga muskler som vi kan göra samma under som Jesus gjorde. Att tro handlar om att gå Hans ärenden – i Hans fotsteg – därför får vi som kristna vara med om att förmedla Hans under in i världen, till helande och upprättelse för människor. Därför kunde Mose slå på klippan med sin stav så vatten välde fram när han gjorde det i Guds vilja – men när han försökte själv gick det inte alls.

Din tro kan bli starkare eller svagare – men tron är alltid riktad till Gud – inte till din egen förmåga eller till de löften du givits. Det är inte din förmåga att genom mental träning bygga upp en arsenal av Bibliska löften som du kan tänka på i svåra tider, det är inte det som ska hjälpa dig igenom stormen. Den sortens bibelskolning kan vara ett redskap – en mental styrka – något att ta till för din egen svaghets skull, för att inte tappa fokus och dras med i minsta kastvind – men det är aldrig din tro som gör under – Jesus gör undren, och vi litar på Honom – sätter vårt hopp till Honom – tror på Honom.

Jesus hade inte sagt ”låt oss åka ut på sjön för att drunkna”, inte ens hade han sagt ”låt oss åka ut på sjön för att se vad som händer”. Nej, Jesus sa ”låt oss åka över till andra sidan” – tydligen anser Jesus att lärjungarna borde kunnat ha litat mer på hans ord än på sina egna erfarenheter och sina egna bedömningar av läget.

Det är lätt att tvivla när man ser på världen med mänskliga ögon – allt kan kännas så övermäktigt – för svårt, för stort, för farligt… Men det är bara när du går i egen kraft, när du försöker lita på din egen förmåga eller när du sätter din tilltro till din egen förmåga att tro – men det är inte det som är grejen – tron handlar om att lämna över ansvaret för ditt eget liv i Hans händer. Det är inte längre Du som lever eller dör – det är Han som lever i Dig, och du ska leva OM DU ÄN dör. Det handlar inte längre om din förmåga utan om Hans förmåga i ditt liv…

Du kan stå rak när stormen piskar på, du kan sitta tryggt i båten när vågorna väller in och båten är på väg att kantra… för innerst inne har du fått ett annat öga, ett andligt öga, du behöver inte döma det som händer utifrån det du ser eller hör – du kan lita på din frälsare, till och med om han verkar sova där bak i båten – du kan vara trygg i att din tro på Honom bär.

För Han är Frälsaren! – Den som räddar från sjukdom och lidande, den som räddar från naturkatastrofer lika väl som ondskans andemakter. Han har makt att befria, han har makt att upprätta fallna skapelser och Han har makt att stilla stormen också i ditt liv.

Sätt ditt Hopp till Jesus och du ska inte behöva gå besviken härifrån.

Amen!