Efter en helkväll i Karlskoga igår är jag såååå laddad för sommarläger på Duvenäs!
Underbara människor och ledare ställer upp för att ordna allt detta – och vi räknar med ca. 200 scouter! Underbart!
Jag är ju ingen scout direkt… så jag får försöka överleva ändå – hoppas man får ta med tändare…
Nåja, scoutlägret blir 13-16 juni och blir fullt av kul grejer som spårning, äventyrsland och lekar o tävlingar – dessutom har jag ryktesvägen hört att sommarens bibelstudier blir de bästa på länge 
Jag känner mig inspirerad inför söndagens gudstjänst i Vasakyrkan Det finns så många engagerade människor som ställer upp och vill något nytt och bra med året som ligger framför.
Jag tror berättelsen om när Jesus stillar stormen ska ses som ett vittnessbörd om Guds kraft – hand kapacitet som frälsare… För oss moderna människor som bor i varma och stabila hus och som åker finlandsfärja eller stor motorbåt bara vid vackert väder är kanske en berättelse om Jesu makt över vädret lite menlös… Dessutom vet vi ju att Han har all makt och att Han kan styra även väder och vind – så berättelsen är inte chockande för oss.
Men Jesus visar också genom sin slutkommentar att det inte bara handlar om att Han kan – utan att vi som kristna, troende, människor faktiskt inte ska behöva kastas omkring på stormiga hav (läs instabila liv och relationer, kaos-tankar, depressioner, självmordstankar, stormande äktenskap osv) eftersom vi i vår tro har fått redskap att reda ut detta själva – i Hans kraft förståss. Hur ska man annars tolka det när Jesus blir besviken på lärjungarnas bristande tro – att de var tvugna att väcka honom för en så liten grej som en storm – han var ju trött och ville sova. Kommentaren känns förebrående på ett olustigt sätt – det är inte den snälle Jesus som villigt kommer till vår undsättning – visst, han hjälper dem, men med en syrlig kommentar på slutet. Skulle det vara nödvändigt om inte Jesus ville lära oss någonting? Vi måste fråga oss – är det like den Jesus vi möter i andra berättelser att vara irriterad och fräsa ifrån utan poäng eller kan han mena något viktigt med det Han säger?
Inte heller är jag framgångsteolog – jag tror inte på tolkningen att Jesus menar att lärjungarna tror för lite för att rå på stormen – att de skulle behöva pumpa sina andliga muskler för att i framtiden klara av större prövningar som denna. Nej, liten tro i Bibeln handlar inte om mänsklig förmåga till tro – inte om hur starkt psyke du har eller vilka stora och häftiga andliga upplevelser du gjort. Liten tro handlar om att inte lita på tron, att lärjungarna blir skraja och därför glömmer vem de har i båten – precis som Petrus vid ett annat tillfälle grips av panik när han ser vågorna han går på istället för att sätta sin tro – sin tillit – till Jesus.
Det är inte i den egna trons kraft (eller genom den egna trons styrka) som vi har makt över onda andar. Det är inte pga. egna andliga muskler som vi kan göra samma under som Jesus gjorde. Att tro handlar om att gå Hans ärenden – i Hans fotsteg – och därför kunna förmedla Hans under in i världen. Din tro kan bli starkare eller svagare – men tron är alltid riktad till eller från Gud – inte till din egen förmåga eller till de löften du givits. Det är inte din förmåga att genom mental träning bygga upp en arsenal av Bibliska löften som du kan tänka på i svåra tider som är det som ska hjälpa dig igenom stormen. Den sortens bibelskolning kan vara ett bra redskap – en mental styrka – något att ta till för din egen skull för att inte tappa fokus och dras med i minsta kastvind – men det är aldrig din tilltro till Bibelns löften som gör under – det är din tilltro till Jesus Kristus.
Glöm inte att du sitter i Hans båt – eller i samma båt som Honom! – ”Vi sitter alla i samma båt” brukar vi säga ibland – det gäller också här – du och Jesus delar båt ute på ett ibland stormigt hav – däri har du din trygghet – däri finner du förvissning, tro och styrka. Du är fri att ropa Hans namn när fruktan eller tvivel ockuperar dina tankar – men du ska också veta att i din tro - genom den Helige Ande som givits åt dig som en hjälpare - kan du helt och fullt ställa din tilltro till Hans förmåga att rida ut också de värsta stormarna. Du behöver inte kastas viljelöst hit och dit. I Bibeln och genom den Helige Andes röst i ditt inre finns vägledning att få. Du kan stå rak när stormen piskar på, du kan sitta tryggt i båten när vågorna väller in och båten är på väg att kantra… för innerst inne har du fått ett annat öga, ett andligt öga, du behöver inte döma det som händer utifrån det du ser eller hör – du kan lita på din frälsare till och med om han verkar sova där bak i båten – du kan vara trygg i att din tro på Honom bär dig igenom.
Det är lätt att tvivla när man ser på världen med mänskliga ögon – allt kan kännas så övermäktigt - för svårt, för stort, för farligt… Men det är bara när du går i egen kraft, när du försöker lita på din egen förmåga eller när du sätter din tilltro till din egen förmåga att tro – men det är inte grejen – tron handlar om att lämna över ansvaret för ditt eget liv i Hans händer. Det är inte längre Du som lever eller dör – det är Han som lever i Dig, och du ska leva OM DU ÄN dör. Det handlar inte längre om din förmåga utan om Hans förmåga i ditt liv…
Hmm… kanske blir det något åt det hållet på söndag…
I måndags drog vi igång terminens scout- och ungdomsverksamhet – KUL! – och en bra start blev det absolut. Vi lekte tidningsleken en bra stund för att lära oss varandras namn, sedan följde blås-fotboll med sugrör och pingpongboll på ett upp-och-nervänt bord. Därefter blev det mördare och detektiv, fika samt en avslutande ”sked-i-munnen” stafett… Till sist läste vi några sidor ur ”barn skriver till Gud” och talade om bönen – att man får be om vad man vill men att Gud också får svara vad Han vill, samt att det är en trygghet att få gå till Gud med allt.
Ikväll (torsdag) är det scoutledarträff i Karlskoga… kul men trist att behöva lägga ännu en kväll från fru och barn 
Söndagens tema är ”Jesus är vårt hopp” och evangelietexten är från Markus när Jesus stillar stormen:
Evangelium
Evangeliet enligt Markus kapitel 4, vers 35 – 41
På kvällen samma dag sade han till dem: ”Låt oss fara över till andra sidan.” De lämnade folket och tog honom med sig i båten som han satt i, och andra båtar följde med. Då kom en häftig stormby och vågorna slog in i båten, så att den var nära att fyllas. Själv låg han och sov i aktern med huvudet på dynan. De väckte honom och sade: ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” Han vaknade och hutade åt vinden och sade till sjön: ”Tig! Håll tyst!” Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt. Och han sade till dem: ”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” Då greps de av stor fruktan och sade till varandra: ”Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom.”
Vid nästa församlingsmöte har vi glädjen att få hälsa två nya medlemmar välkomna till Vasakyrkan! Undrar du kanske vilka det är? Kom på gudstjänsten den 15/2 så får du se
Luk 17:20-24
Andra advent – Jesu andra återkomst
Vi tror alltså att:
- Skapelse
- Fallen skapelse
- Vägen tillbaka
Det andra förbundet
- Församlingen – det nya förbundes bärare
- Jesus är redan här – genom oss – men ännu inte
- Löftet om en sista fullkomlig frälsning – den yttersta dagen
Jesu andra tillkomst
- Domedagen
- Himmelriket Andra advent riktar mer in sig på Jesu andra ankomst och liknar därför domsöndagen lite.
Eftersom Bibeln ger oss skeendet från skapelsen via det första förbundet, den första adventstiden då Israel hoppades och väntade Hans första ankomst, vidare förbi Jesu födelse till jorden och sedan en liten bit in på den andra adventstiden – den vi nu lever i – alltså väntan på Jesu andra ankomst – eftersom Bibeln ger oss en ”hel cykel” har vi en hel del att lära oss av det som skett i Gamla Testamentet.
Inte så att detta är en evig karusell som vi aldrig kommer ur – det finns inga öppningar i Bibeln för att Jesus skulle komma en andra gång och bara meddela att han kommer tillbals igen om ett par tusen år. Vi bör dock ändå vara ödmjuka inför allt som har med framtiden att göra eftersom en av de saker vi verkligen bör lära oss från den första adventstiden så som den skildras i GT är att det aldrig blir som man trott när det gäller Gud.
Alltså – Israeliterna var väl bevandrade i texterna – de kunde profeterna utan och innan – ändå kan vi i historiens backspegel se att de fattat en del fel, att annat helt enkelt inte fanns täckning för i texterna trots att de tyckte det då och att Gud dessutom liksom medvetet chockar dem en del med sitt sätt att komma till jorden och sitt sätt att vara här.
Det är ett genomgående tema i hela Bibeln att så fort som människor tror sig veta så gör Gud på ett annat sätt. Framtidens stora skeenden må vara någorlunda utstakade genom de löften Gud gett i Bibeln – men tro inte att Gud har spikat framtiden i varje detalj – Gud är oföränderlig och evig, hans vilja är oföränderlig och evig, men hans vägar och metoder för att nå sina mål varierar och ändras hela tiden – varje sekund – eftersom vi inte går i Hans vilja.
Vi kristna är alltså i en högrisk-zon för att helt missförstå Jesu ankomst – vi kan tycka att det verkar som om allt är tydligt och klart och att vi har förstått alltihop – men då måste vi backa 2,500 år och se att det trodde Israeliterna också – och de var Guds utvalda folk – de kunde texterna och löftena och de väntade ivrigt på honom – ändå missade de flesta av dem honom när han kom.
Jo, jag vet att det står i Bibeln att hans ankomst ska vara som en blixt från väster till öster, och att ingen ska kunna missa denna ankomst utan att alla ska se – men det kan vara värt att påpeka att det är ändå inte säkert – eller det är snarare nästan helt säkert – att det inte blir som vi trott och förväntat oss.
Därför bör vi kristna vara försiktiga med att ”bygga på” Bibeln med våra egna teorier och förväntningar – vi får inte hamna i en situation där vi lovar mer än Bibeln – det var det som Israels präster gjorde när de kopplade GTs profetior om en Befriare och Fredsfurste till den Romerska ockupationen – Prästerna predikade en härförare, en som skulle befria från det förtryck de led under – men det visade sig att de lovat mer (eller snarare mindre) än skriften och när Jesus kom så använda han inte alls de metoder de trott och hans uppdrag var mycket större – det gällde hela världen och inte bara Israels folk.
Det Jesus säger i texten vi läste är 2 saker:
Dels att Guds Rike inte kommer synligt för våra ögon, dels att Människosonens andra ankomst däremot kommer att vara väl synlig.
Vi vet från flera texter i Nya Testamentet att den sista tiden – det riktiga advent – den tid vi lever i nu vare sig det är tidigt eller sent – den tiden ska vara en orolig tid – en tid av naturkatastrofer och olyckor på många sätt. Det blir en lidandets tid i världen, och Jesus uppmanar därför till förtröstan och trygghet i Gud.
Han säger att Guds rike finns inom oss – inte synligt utan osynligt – och det uppmuntrar oss till trygghet – vi har redan del av riket, vi tillhör redan det utlovade löfteslandet, vi tillhör Gud. När vi litar på och tror på detta då ska vi också kunna stå emot de villoläror som kommer att undervisas i denna tid. Många pekar åt olika håll och säger där är han eller här är han. Vår uppgift är inte att springa runt och leta utan att trygga i vår egen frälsning sprida så mycket av det inre ljus vi har som möjligt i väntan på Herrens ankomst.
Vi kan lära oss av den första adventstiden att Han dröjde, att han inte kom på ett sätt som de hade förväntat sig, att han inte gjorde det de trodde. Men, vi kan också lära oss att han faktisk kom – han stod fast vid sina löften – profetiorna var sanna. Vi kan också lära oss att Han i allt var större än de hade förväntat sig – inte större på människors vis, men i historiens backspegel ser vi att Guds vägar är bättre, större och härligare än vi någonsin kan tänka oss. Han kom inte som en väldig krigsherre för att befria ett folk, han kom med fred och frihet till en hel värld.
Därför kan vi i trygg förvissning vänta hans ankomst.
AMEN
Förbundet – löftesfolket – Abraham, Moses osv
- Löftet om en fräslare
- Jesu födelse – liv och död
Så låt mig ge följande korta reflektion från den senaste tidens debatt.
Häromdagen hämtade jag min 3-åring från dagis, som vanligt berättade han på vägen hem lite om vad de gjort idag – de hade haft någon form av sagostund och Benjamin hade varit Häxa berättade han stolt.
Tidigare i veckan förklarade han lika stolt att de nu börjat öva på luciatåget och att han skulle vara tomte, för ett par veckor sedan hade de besökt trollstigen och varit inne i trollgubbens grotta – men han var inte hemma just då…
Och för ca. en månad sedan var min son på förstasidan i Stassan som stolt älgjägare, inne i tidningen kunde man läsa att min son förklarat för Journalisten att ”Älgarna kommer och då måste man skjuta bort dem”.
Vid varje tillfälle jag nu nämnt – häxan, tomten, trollgubben och älgjakten – har jag känt att leende spridas i mitt stolta fadersansikte. Jag har frågat lite mer om trollgubben, hur det var att vara häxa och varför han inte ville vara stjärngosse istället för tomte.
Nu råkar ju jag vara Pastor också – inte ”bara” pappa. Nu råkar ju jag vara väl bevandrad i den andliga världen… Jag tror inte på varken tomtar eller troll, men jag vet att häxor, tomtar och trollgubbar inte alltid är oskyldiga sagor utan också står för ondskans andeväsen eller åtminstone representerar en folktro som våra kristna förfäder fått kämpa hårt emot i tider som gått.
Dessutom råkar jag vara passifist, vapenvägrare, och det är min fasta övertygelse att samhället skulle se bättre ut om små barn inte visste vad skjutvapen var för något överhuvudtaget. Ändå åkte jag snällt till leksaksaffären och köpte min son en dubbelpipig studsare när lappen från dagis sa att barnen skulle ha med sig ”gevär, pistol eller någonting liknande” inför älgjakten.
Inte en enda gång har jag tänkt tanken att hålla mina barn hemma från dagis, aldrig har det slagit mig att det allra minsta protestera mot sagor om häxor eller besök i trollgrottan – jag ser allt detta som spännande och lärorika inslag i mina barns uppväxt och jag är inte det minsta orolig för vilken påverkan detta eventuellt har på deras framtida trosuppfattning.
Ändå är det sådana som jag – frikyrkopastorer – som i dagens Sverige hånfullt bespottas som fundamentalister, bakåtsträvande konservatister, inskränkta, odemokratiska, omoderna och ofria i tanken.
Nå, låt oss nu istället närma oss dagens predikan…
Bön.
Upp. 20:11 – 21:1
Kärnan i Eskatologisk undervisningen är inte att skrämmas utan hur vi skall leva inför Jesu återkomst och Guds dom. Poängen är att peka oss i riktning mot den livshållning, eller attityd, som kännetecknar sann efterföljelse av Jesus. Det är en undervisning som vill ingjuta gudsfruktan i oss och motivera oss att leva ansvarsfulla liv inför Gud.
Vad kommer alltså att ske på domedagen enligt Uppenbarelseboken? Vi tar det i textens ordningsföljd.
honom [som sitter på tronen], alltså Kristus. Det här innebär att all förväntan på att Jesus skulle komma tillbaka osynligt eller andligen blir falska. Det passar bra ihop med Jesu ord i Matt 24:27: … liksom blixten kommer från öster och lyser ända till väster, så blir det vid Människosonens ankomst. Om jorden och himlen flyr, så är det nog svårt att undvika att märka det.
Så finns det en bild med böcker som öppnas. Det är en sorts bokföringsböcker, där allt som vi har gjort står skrivet, och på basen av dessa våra gärningar skall vi dömas – och eftersom vi alla har syndat så kommer vi alla att få en fällande dom. Men så finns det också någonting som kallas livets bok, och det står att var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön. Vi kan få vårt namn i livets bok genom att ta emot Guds erbjudande om förlåtelse för Jesu skull. Men det måste vi göra medan vi lever här, för efter att vi dör får vi inga fler chanser.
De som döms är alla de döda, oberoende av yttre faktorer som social ställning eller dödssätt. Det står uttryckligen att havet gav tillbaka de döda som var i det.
är ett intressant kapitel. I medeltida och nyare tankesätt ser man ofta helvetet som en plats där djävulen i evighet pinar förtappade själar över eld. Denna tanke kom dock in mycket sent i kyrkans lära, framför allt i tider då kyrkan var en maktfaktor och ett redskap i statens tjänst – det är en lära formad för att fostra goda medborgare och det är en lära som strider mot Uppenbarelsebokens utsagor.
Det är inte djävulen, utan Gud själv, som har makt över avgrunden och den brinnande sjön. Just före vårt avsnitt kommer det tydligt fram att den brinnande sjön innebär evigt straff för de demoniska krafterna, döden och Hades, dödsriket (det samma kommer fram också ur Mt 25:41). Djävulen är alltså långt ifrån någon helvetets härskare, utan han blir tvärtom själv fängslad och torterad där.
Hur går det då för de människor som kastas i den brinnande sjön? Vi hörde ju nyss att var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön, som också kallas den andra döden. Att den brinnande sjön är den andra döden betyder (åtminstone) att det inte finns någon uppståndelse från den brinnande sjön så som det fanns från dödsriket. Döden har ändå inte segrat, eftersom också den har förintats.
Enligt den här texten verkar det alltså som om det inte är frågan om någon evig tortyr, utan närmast om en utplåning. Andra texter ger dock ett lite annat intryck – tex. När Jesus säger att ”de ska kastas i det brinnande gehenna” eller texter som talar om ”tandagnisslan”. Dagens teologer drar åt olika håll i den här frågan, och kanske kan vi inte vara säkra på detta, men det behöver vi inte heller vara. Vi får lämna sådana detaljer i Guds hand. För oberoende av om straffet är evig pina, utplåning eller någonting där emellan, så är det i alla fall ingenting eftersträvansvärt. Det är frågan om en evig skilsmässa från Gud, och därmed från allt som är gott och kärleksfullt.
Det sista som står i vårt textavsnitt handlar om en ny himmel och en ny jord. Denna skapelse är förgänglig och kommer inte, i motsats till Skaparen, att leva vidare i evigheten. I Upp 20:11 är det inte så, att himmel och jord bara försvinner, utan de flyr bort från Guds ansikte. De står inte ut med Guds närhet, eftersom de är besudlade bortom all möjlighet till rening. Det som försvinner är inte endast det som är förgängligt, utan allt som är ett hinder för Guds plan.
Vi får veta att den nya skapelsen inte innehåller något hav (Upp 21:1). Att havet utplånas är en vanlig företeelse i den här sortens litteratur, den s.k. apokalyptiken. Havet är ett hem för all ondska, det kosmiska hav ur vilket den gamla skapelsen kom till enligt 1Mos (1:1f) och ur vilket odjuret stiger upp lite tidigare i Upp (13:1). Havets försvinnande är ett bevis för att den nya skapelsen är någonting helt och hållet gott.
Jag vill avsluta med en anknytning till ett vanligt filosofiskt problem som folk ibland tar fram, nämligen det s.k. teodicé-problemet. Det kan formuleras t.ex. så här: Om Gud är allsmäktig, allvetande och allgod, hur kan han då tillåta all ondska i världen?
Teodicé-problemet är ett äkta och verkligt problem, särskilt om det är meningen att vi skall tro på alla tre adjektiven samtidigt – allsmäktig, allvetande och allgod. Två av dem går bra, men det tredje blir alltid ett problem. Om Gud är allsmäktig och allvetande, så kan han inte vara god. Om Gud är god och vet allt, har han kanske inte makt att göra något. Om Gud är god och allsmäktig, kanske han inte känner till all ondska. Men om han kan allt, vet allt och är alltigenom god, då borde det inte finnas någon ondska i världen. Ändå finns det – tyvärr – av den varan så det räcker och blir över. Dessutom får vi inte glömma att också vi bär ansvar för ondskan i världen!
På det här problemet ser jag två svar, som kompletterar varandra.
Låt mig börja med det själavårdande svaret – Han är inte bara MED dig – Han är Hos dig, Inom dig, I ditt hjärta. Han känner din smärta lika väl som du känner den själv – när du blir sårad, sargad av livet, av med- eller mot-människor – då finns Gud själv där – i ditt hjärta, inom dig – Han upplever vad du upplever, han har fullständig empati – Ändå väljer Han ibland att INTE ingripa.
Det är den vissheten som kan få oss att hata Gud, att avsky och förbanna Honom – han som har makten att stoppa övergrepp, lidanden, smärta – han gör ingenting.
Men, det är också det svaret som ger os tröst och hopp – om Han som kan gripa in, till fullo känner som vi, men ändå inte gör något – då måste det finnas goda skäl för ett sådant handlande.
Vi vet från Påskberättelserna hur Han redan har utsatt sig för det fullkomliga lidandet en gång i historien för att rädda dig. Nu lider han tillsammans med dig – någonstans måste vi då kunna lita på Hans omdöme och tro Honom om att vilja oss gott.
Så till det teologiska svaret – Det första är det som ni har hört, att ”Gud hatar synden, men älskar syndaren.” Han vill ge varje syndare en möjlighet att av egen fri vilja omvända sig och komma hem till Gud. Därför gör han ingenting – ännu.
Vi får leva i hoppet om att Gud kommer att göra någonting åt ondskan i världen. Teodicé-problemets slutliga lösning är den yttersta domen. Dina plågoandar kommer att få vad de förtjänar – rättvisa kommer att skipas. Men inte utifrån hur läget är just nu utan utifrån hur läget är då, vid den yttersta domen.
För den underbart paradoxala utmaningen i det kristna livet ligger i att Älska sina fiender! Vi har inget utrymme för hämnd i vår tro – andra kan hålla på med sitt öga för öga och tand för tand – vi har lämnat allt sådant bakom oss – det var en del av det gamla – vi har valt Jesus – vi har valt att leva ut Kärlekens Bud – vi har valt den svåraste och smalaste av vägar – att älska våra fiender så till den grad att vi viger våra liv åt att presentera evangeliet – det goda budskapet om evig upprättelse och förlåtelse.
Och om vi lyckas i det uppdraget då sker det fantastiska att din värsta fiende i livet kan få står där på domens dag – rättfärdigförklarad och friad genom Nåd – bara därför att han på ålderns höst till slut tog emot budskapet och trodde på Jesus Kristus.
I jämförelse med denna utmaning är teodicé problemet snarast en teoretisk konstruktion att leka lite med i filosofiska vindlingar…
För innan svaveloset blir för starkt i våra näsor vill jag påminna om att vi har en tröst. Den trösten är att han som dömer är Jesus, vår broder som älskade oss så mycket att han dog för oss på korset. Om vi älskar honom tillbaka, så mycket att vi vill tro på honom och följa honom, då behöver vi inte oroa oss.
Vi skall dock inte ta allt det här med en axelryckning, med tanke på vad som står på spel. Evigheten är nämligen ganska lång – den tar aldrig slut …
Det gör däremot den här predikan.
Låt oss bedja…
Att inte komma hem.
Rom. 17:16-31
När Paulus är i Rom möter han en helt annan kultur än den Judiska, han studerar romarnas avgudabilder, ser att de till och med har en staty för ”den okände guden”. Han tar då avstamp i deras kultur och religion för att förklara evangeliet för Romarna.
Idag tänkte jag försöka mig på samma knep, så låt oss höra en svensk avgudastaty – ettan på svensktoppen de senaste veckorna:
Spela Sjumilakliv.
SJUMILAKLIV
Jag vill kasta loss,
och lära mig slåss.
Raka av allt hår,
och bäras ut på bår.
Ta tjuren vid hornen,
och hålla dom hårt.
Bita på sanningen,
och kväva all gråt.
Börja sluta tro,
och låta vansinnet gro.
Jag vill sparka bakut,
och göra nåt sjukt.
Släcka fyren på berget som räddade liv,
och smita från smällen med sjumilakliv.
Jag kommer inte hem ikväll,
om jag känner mig själv.
Låt oss ta farväl,
av både hjärta och själ.
Jag kan ta ett långt hårt straff för alla stunder vi haft.
Jag vill byta land,
och vara han som försvann.
Börja om på nytt,
och få såret mitt sytt.
När jag vänder och springer långt härifrån,
se mig som saknad, en förlorad son.
Jag kommer inte hem ikväll,
om jag känner mig själv.
Låt oss ta farväl,
av både hjärta och själ.
Jag kan ta ett långt hårt straff,
för alla stunder vi haft.
Jag kommer inte hem ikväll,
om jag känner mig själv.
Låt oss ta farväl,
av både hjärta och själ.
Jag kan ta ett långt hårt straff,
för alla stunder vi haft.
Jag kommer inte hem ikväll,
om jag känner mig själv.
Låt oss ta farväl,
av både hjärta och själ.
Jag kan ta ett långt hårt straff,
för alla stunder vi haft.
För alla stunder vi haft.
För alla stunder vi haft
Tankar:
- Texten – massor av visdomsord men ingen mening
- Som att måla med ord – texten handlar mer om en känsla än om en händelse
- Denna text är tidstypisk – säger något om vårt samhälle och människorna i det:
Trötta på alla måsten – jag vill vara själv, bestämma själv. Inte binda upp mig, relationer på mina villkor – så länge du vill va med mig och jag med dig så är det OK, men när vi inte vill längre är det bara att sra och söka efter någonting nytt.
Det är dessa attityder och dessa människor vi möter i dagen samhälle, och inte bara utanför kyrkan, jag är själv attraherad av den här texten – den talar till mig och slår an strängar i mitt inre.
Inte så konstigt, och troligen inte farligt alls, men värt en tanke… Varför vill vi bort och inte hem?
Det finns människor som är trygga i det de har och är, som kan leva hela livet nöjda med tillvaron även om den är spartansk och enkel.
Sen finns det de som är trygga och lugna men som ändå vill ut, pröva sina vingar, testa något nytt, upptäcka världen och se vad som händer… en sån är jag, sitter jag hemma så tär det liksom på mig, det måste hända något.
Nu är nog inte det något problem så länge som man lever med mål och mening – upptäckarlust är inte ett problem så länge som man har sitt liv inriktat på att leva med Gud – göra hans vilja, eller snarare leva i hans vilja.
Men, för de flesta svenskar idag har upptäckarlusten inget mål eller mening, de vill bara UT! Det kan vara 2 veckor i något semesterparadis där man kan dricka sig full, dansa och pröva lösa relationer varje dag och varje natt – det spelar ingen roll – det viktiga är inte vad vi gör utan att något nytt händer hela tiden – att vi vågar testa gränser och göra allt som är förbjudet.
Mot denna samhällsanda kommer Kyrkan med det kristna evangeliet. Vi kommer med en skrift som säger ”Lämna allt och följ Jesus”, vi kommer med en handbok för livslånga relationer som säger ”Lämna sin far och sin mor för att leva med sin fru/man”, och inför Gud och församlingen lovar vi häpnadsväckande saker som ”tills döden skiljer oss åt”.
Dessutom talar vi om andlig mognad, och andens frukter som tålamod, ödmjukhet, trofasthet, uthållighet osv.
Det är fullständigt självklart att det blir en kulturkrock! Det är klart att människor som känner med en sådan här text:
Börja sluta tro,
och låta vansinnet gro.
Jag vill sparka bakut,
och göra nåt sjukt.
Släcka fyren på berget som räddade liv,
och smita från smällen med sjumilakliv.
De längtar efter ansvarslöshet och meningslöshet, inte ansvar, mål och mening.
Men, låt oss se lite närmare på detta. Paulus säger till Romarna att:
Rom 17:26b – 31
Gud har satt upp gränser för oss, för hur vi ska leva, vad vi bör och inte bör göra. Det är i Honom vi lever och är till – allt du gör ska du kunna göra ”i Gud” – och det kommer en dag då Gud dömer oss utifrån vad vi gjort med våra liv – det betyder inte att vi kommer att straffas för allt vi gjort i våra liv, men det betyder att vi är ansvariga för våra handlingar. Ansvar betyder bl.a. att vi ber om förlåtelse när vi vet att vi gjort något fel – och då kan vi inte bli straffade för detta – det är att ta eget ansvar.
En bra tankeregel är ungefär så här, om du är tveksam till något du gjort eller tänker göra, tänk dig då att du står inför Gud, öga mot öga med Honom, kan du då inför Honom göra samma handling, eller kan du försvara och förklara för Gud själv varför du gjort det du gjort?
Men kärnan i Martin Stenmarks Sjumilakliv är ansvarslöshet, en rad handlingar som inte har någon mening.
Men jag tror att den frihetslängtan som vårt samhälle präglas av idag, egentligen är en längtan efter mening.
För problemet är att om du försöker leva ett seriöst och ansvarstagande liv utan Gud, då upplevs det som meningslöst… och om tillvaron ändå är meningslös kan man lika gärna leva utan ansvar och krav.
Om detta är det samhälle vi möter idag, då måste vi fundera över hur vi möter upp på bästa sätt. Jag tror vi måste stå på oss om ansvar, trofasthet, tålmodighet osv. Vi måste våga stå för ett evangelium som innebär ansvar och krav. Vi kan inte göra det för urvattnat och tunt, och säga att ”VAR OCH EN BLIR SALIG PÅ SIN TRO” eller ”det viktigaste är att du känner dig tillfreds med Gud själv”.
MEN, jag tror också att vi måste fundera lite över alla krav vi ställer på oss själva och på andra som kommer till vår kyrka, för en hel del krav är inte kopplade till tron eller evangeliet utan till en föråldrad kyrklig tradition.
Varje vecka möts vi till:
Dessutom är du välkommen till följande Gudstjänster och samlingar:
Övrigt i Vasakyrkan:
mer kommer…
Ni har säkert följt följetången ”fulhuset” på Vikgatan som rapporterats om i Filipstadstidningen. Sedan ett par dagar tillbaka har ägaren börjat spika igen lägenhetsdörrar i huset så de som bott där inte längre kommer in. En del har bott där olagligt eftersom huset varit så illa skött och ingen haft koll – man har helt enkelt kunnat gå in och bryta upp en lägenhetsdörr och börja bo där. Andra har betalt hyra för sina lägenheter… men sedan i tisdags blir nu fler och fler utan tak över huvudet…
/Peter