BloggPastor.se

Det står ett gäng gubbar på torget och hänger… Jo, jag får säga så, att det var ett gäng gubbar, för det här var på den tiden då kvinnorna antagligen var hemma med barnen och gick och hoppades på att gubben skulle komma hem med en intjänad slant såpass att man fick mat på bordet för ikväll och kanske för morgondagen – i den här tiden kändes säkert bönen ”giv oss vårt dagliga bröd” igen som en verkligt angelägen bön och något man bad i många hem dagligen…

Så nu står de där och hänger… just de här männen hänger lite extra för sanningen är att de stått och väntat länge – faktisk ända sedan morgonen.

De här männen ska snart få sig en försmak av Guds Rike, fast det vet de förståss inte om själva än…

Klockan är nu sent på eftermiddagen och många andra har redan slutat jobbet för dagen och är på väg hem. Några tar en liten omväg på torget för att inte behöva passera allt för nära den lilla gruppen män som står kvar, för dessa män är väl inte precis samhällets mönster medborgare. De har ingen universitets examen och inga skräddarsydda advokat-kostymer. De är vanliga familjefäder ur arbetarklassens bottenskikt som aldrig riktigt fått en chans i livet. De är helt enkelt arbetslösa, långtidsarbetslösa.

I Sverige står man inte på torget och hänger när man vill ha jobb. Här i Sverige skrivs man in i arbetsförmedlingens dator, sedan får man gå hem och vänta i sin ensamhet… Men i många andra länder är fortfarande torget den lokala arbetsförmedlingen. När jag för ett par år sedan reste mycket i Bosnien så såg man ofta grupper av män som stod på torget. Ibland hade de med sig en motorsåg eller en liten bygg såg som de monterat på en flakmoped. Andra hade med sig lite verktyg eller en betongblandare. Alla stod de där och väntade på jobb – väntade på att någon skulle behöva just dem.

Precis på samma sätt gick det till på bibelns tid. I Israel stod männen på torget tidigt, tidigt på morgonen och väntade, och hoppades… och så kom traktens bönder och byggherrar eller andra som behövde anställa arbetskraft för dagen. Det var ett känt samhällsfenomen som alla kände till. Alla visste mycket väl hur det kändes att stå där på torget och vänta, de allra flesta hade börjat sina yrkeskarriärer den vägen, kanske när man var ung och ville tjäna lite extra… och som med alla kända samhällsfenomen så fanns det historier som berättades i skolan eller runt middagsbordet på kvällarna.

En mycket känd historia som användes av Rabbinerna – de Judiska prästerna och lärarna på den tiden – var en historia som man berättade för alla skolpojkar i Israel på den tiden, den gick så här:

Det var en gång en Kung som behövde arbetare till skörden, så han sände sina tjänare till torget för att anställa alla de kunde hitta. Efter någon timme gick Kungen ut och inspekterade arbetet. Han såg då en arbetare som arbetade hårdare och effektivare än alla de andra. Kungen gick då fram till den hårt arbetande mannen och bad honom följa med honom. Hela dagen gick sedan Kungen och arbetaren runt på slottet och på ägorna, och när kvällen kom var det dags för löning – jo, på den tiden betalade man lön varje eftermiddag vid arbetets slut.

Alla arbetarna samlades, och det blev stor uppståndelse när man upptäckte att mannen som bara arbetat två timmar på morgonen fick samma lön som de som slitit på fälten hela dagarna. Några av de argaste arbetarna gick till Kungen och klagade, och Kungen svarade ”jo, men den mannen fick lika mycket gjort på två timmar som ni fick gjort på hela dagen”.

Detta var en känd berättelse för Judarna på Jesu tid och den var naturligtvis ämnad att lära små Judiska pojkar vad rättvisa är. Man får betalt för det jobb man utför, och det är resultatet som räknas – precis på samma sätt räknar vi än i dag. Ackordsarbete eller provisionsbaserad lön fungerar precis efter denna princip. Man får betalt för det arbete man utför.

Detta är rättvisa, eller hur? och Gud är ju rättvis eller hur?

Men när vi nu firar Nationaldag i Svea rike idag så tänkte jag ta tillfället i akt att tala lite om ett annat rike… Ett annat land som jag tillhör och där jag lever bor och arbetar… Det riket heter inte Svea Rike utan Guds Rike och när Jesus ska berätta lite om hur det fungerar i det riket så tar han liksom den där kända berättelsen om Kungen som gick till torget och sökte arbetare… men så ändrar han lite i den.

När Jesus berättar berättelsen om hur det fungerar i Riket där jag bor så säger han så här:

Läs Matt 20:1-16

Nu kanske du tycker synd om mig som tillhör Guds Rike – för om detta är en bild av Guds Rike då känns det kanske tryggare att bo i Svea Rike där facket sätter stopp för sådana här orättvisor? Det är ju inte en rättvis Gud som gör på det sättet! Vingårdens herre betalar lika mycket i lön till de som jobbat minst som till de som jobbat hela långa dagen – och så säger Jesus att det är så här det är med Guds Rike!?

Först och främst är det viktigt att säga något om liknelsetolkning. Jesus säger själv att denna berättelse ska lära oss något om Guds Rike – inte om Gud, inte om arbete eller arbetare, inte om lön eller om vingårdsarbete – liknelsen är ämnad att illustrera Guds Rike – Jesus säger ”med Guds Rike är det som när…”

Varför är det viktigt? Jo, vi tillhör en tolkningstradition i frikyrkan som är väldigt snabba med att göra s.k. allegoriska tolkningar av bibelns berättelser. Vi är helt enkelt snabba med att rollbesätta Jesu liknelser. Så när vi läser denna liknelse så tänker vi lätt att vingårdens herre är Gud, arbetarna är du och jag, arbetet är hur väl och hur mycket vi vittnar om vår tro och belöningen är att alla får komma lika mycket in i himlen oavsett om man vittnat länge och väl eller oavsett hur länge man varit frälst…

Faran med att rollbesätta liknelser på det sättet är att man läser in betydelser eller egenskaper i rollerna som egentligen inte finns i liknelsen.

Det är självklart att vingårdens herre i vår liknelse har Guds roll, men för den skull kan vi inte tillskriva Gud alla de egenskaper eller karaktärsdrag vi ser hos vingårdsherren. Liknelsen handlar ju om Guds Rike – inte om hur Gud är. Skillnaden kan tyckas hårfin, men det är viktigt för att hitta poängen i en liknelse.

Och för att göra en liknelse rättvisa måste man läsa den utifrån poängen. Den här liknelsen säger alltså inte att Gud anställer folk, eller att han kallar vissa före andra – den säger inte att att han rangordnar folk – att han kallar de bästa först och de sämsta sist, eller att han låte vissa stå kvar för att han anser dem vara för dåliga för att få jobba för honom.

Liknelsen får inte tolkas på det sättet för då har man läst in egenskaper i vingårdsherrens ROLL som ligger utanför liknelsens poäng.

Vi bör alltså förvänta oss att få veta något om Guds Rike, och i viss mån om Gud eftersom han ändå styr och ställer i sitt rike – och vi bör förvänta oss att finna denna lärdom i liknelsens huvudpoäng – och huvudpoängen tror jag vi alla förstår att det är ju själva löneutbetalningen.

Så anställningsförfarandet och männen på torget och hur många timmar de arbetade – allt det är bakgrundsfakta för att bygga upp för poängen.

Så, om Gud betalar lika mycket oavsett hur mycket man jobbat – kan man då fortfarande säga att Gud är rättvis? Eller är han ”bara” god?

Jag tror att liknelsens poäng är denna:

I Guds Rike räknar man inte.

Gud räknar inte – han är inte intresserad av matematisk millimeter rättvisa. I Guds Rike är det inte slagsmål om vem av barnen som ska få dela upp glassbiten i lika stora rättvisa delar. Min mamma är en spn där millimeter-rättvise-människa, i alla fall gentemot barn och barnbarn – och hon gör det i all välmening. Den som delade glassen får välja sist, det är ett säkert knep att se till så den som delar gör sitt bästa för att alla bitar ska bli lika. När vi tog fram ett sånt där halvliters GB-glass-förpackning då var linjalen på bordet. Mamma för bok över vad barnabarnen får i presenter vid olika födelsedagar så att hon ska kunna köpa samma när ett annat barnbarn fyller lika mycket.

Så gör inte Gud – han ser inte till att alla får lika mycket eller samma.

För Gud är inte en Gud som räknar, och han är inte en Gud som betalar lön, han är en Gud som ger – och som ger av egen fri vilja. Gud säger genom vingårds herrens ord ”skulle inte jag få ge av det som är mitt?”.

I Guds rike räknas inte arbetsinsats utan vilja och hjärta… Att försöka sitt bästa räknas lika som att faktiskt lyckas.

Tänk efter ett ögonblick…

Tänk på männen som stod på torget. På morgonen stod det kanske 100 män på torget. 50 av dem fick jobb direkt på morgonen… några timmar senare kom en vingårds herre tillbaks och anställde ytterligare några, sedan efter ett par timmar några till – och så ytterligare några.

Den lilla grupp med överblivna män som står kvar på torget sist på eftermiddagen har stått där hela dagen, ingen har valt dem, en desperat vinodlare har varit där 4 gånger(!) och ändå inte valt någon av dem!

Dessa är samhällets svagaste, de är män som inte haft det så lätt i livet – samhällets strul puttar – socialt utslagna, kanske utstötta.

Men, dessa män hade samma vilja på morgonen som de som valdes först. Alla var de beredda att ta ett arbete för att försörja sig själva den här dagen. De här männen har samma behov som de starkaste, de välutbildade och de socialt välanpassade. Dessa män har också fru och barn att försörja, deras mat och hyra kostar lika mycket som för alla andra.

Och nu står de där på torget med en enda sak i tanken… att de om någon timme åter igen ska tvingas gå tillbaka hem till fru och barn utan något att ge dem. Inte en krona har de fått ihop idag heller.

Men det är då Guds Rike presenterar sig – de får anställning i sista timmen och de får samma lön som de som anställdes på morgonen! De andra arbetarna blir naturligtvis rasande, men Gud vet att de sistas dag inte på något sätt varit lättare än deras som slitit hela dagen i solens hetta. Tror du den här lilla gruppen som blev valda sist tyckte att de hade tur som slapp jobba hela dagen? Nej, de hade gärna bytt bort skammen och oron på torget under dagen mot hårt slit i vingården.

Så Guds Rike, det det rike som jag tillhör, och som firar sin nationaldag på Pingstdagen. Det är ett rike som inte belönar de bästa och mest framgångsrika, men som fyller behov, som ger alla det de behöver för dagen som kommer. Medborgarna i detta riket ber ”ge oss vårt dagliga bröd”.

Så upp-och-nervänt är Riket som jag tillhör. Där är alla välkomna om man bara visar att man vill. I Guds Rike kan du inte förvänta dig att bli rikare än andra. Där kan du inte göra karriär genom att trampa på andra. Där gör vi alla vårt bästa inte för att få högre lön men för att vi älskar vår Kung.

I Guds Rike offrar man sig själv för andra. Man sätter andras behov före sina egna. I Guds Rike finner man glädje i att få tjäna och varnas för rikedom och makt – för det är svårare för en rik man att komma in i Guds Rike än för en kamel att komma igenom ett nålsöga.

Jag är redan medborgare i det riket. Jag har så att säga dubbla pass. Jag är svensk och firar nationaldag idag. Jag är kristen och firar nationaldag på Pingstdagen. Jag är redan accepterad och mottagen som medborgare i Guds Rike och jag har fått ett pass som jag har där hemma i byrålådan… eller nej, så funkar det inte riktigt… Paulus säger att jag har fått ett Sigill. För på den tiden när Bibeln skrevs så var det inte stämplar i pass som gällde… Så jag har fått ett Sigill säger Paulus, en garanti för att jag tillhör Guds Rike och en garanti för att jag en gång kommer att få komma in över tröskeln också rent fysiskt.

Det sigillet har man inte i någon byrålåda. Det sigillet bär man i sitt hjärta, och det sigillet är Den Helige Ande som ges åt var och en som säger jag till Jesu inbjudan – för alla som vill är välkomna att komma med i det här riket!

Det fantastiska med det här sigillet är att det också funkar lite som en radioapparat… Tänk dig att du hade dubbla medborgarskap, kanske i Sverige och i Spanien – då skule du säkert ibland vilja ratta in en spansk kanal på radion för att få höra lite nyheter från ditt andra land. Så är det när man har den Helige Ande i sitt liv – det är bara att ”ratta in” på rätt kanal så får man direktkontakt med Guds Riket – man kan få höra nyheter, man kan få veta vad man ska göra, man kan få vägledning och hjälp… men mest av allt är det som i svenska radiokanaler – det spelas mest en massa kärlekssånger. Kärlekssånger som berättar hur mycket Han älskar Dig, och kärlekssånger där du får sjunga med som beskriver din kärlek till Honom.

För även om det är ett Rike jag talat om idag, så är det mest av allt en relation till Kungen själv… och den Kungen heter Jesus

Så, om du finns här idag som inte känner Kungen, och som inte är medborgare i det här riket. Du som ännu inte mött honom, då vill jag få be för dig idag.

Och om du finns här som känner att du är intresserad, att du är nyfiken, att du liksom söker meningen med livet och Gud och sådär… du kanske inte är beredd att söka medlemsskap idag, men du kanske skulle kunna tänka dig ett turistvisa… då kan vi få be för dig idag.

Låt oss bedja…

 - Kära församling, låt oss stå upp tillsammans och utbringa ett fyrfaldigt Leve för 1973-åringen…

 Hipp Hipp Hurra, Hurra…

 Jaha, nu kanske någon tänker att Jesu födelsedag firar vi ju på julen, ska vi nu börja fira Andens födelsedag också? Nej, inte Andens, men Kyrkans – Församlingens födelsedag är idag!

Anden fanns ju med redan i skapelsen… Anden är inget nytt påfund på Pingstdagen. GT är fullt av Andens verkningar – där finns syner, drömmar, profetior, vägledning och mycket annat – allt förmedlat genom Anden.

Så vad är egentligen nytt med Pingsten? Varför firar vi Pingst?

Jo, det nya är att Anden utgjuts – åt alla som tagit emot Jesus genom dopet i tron på Honom – det nya är att Anden ges in i våra liv som Hjälparen – att han flyttar in – in i våra liv – in i våra hjärtan.

Anden uppenbarade delar av Guds vilja lite nu och då, till särskillt utvalda profeter eller vid särskillda tillfällen… Men nu går vi in i en ny era – församlingens tidsålder – och denna dag föds Kyrkan till världen med ett skrik som alla som lyssnade kunde förstå på sitt eget språk!

Men låt oss ta det från början:

Joh 16:5–
Jag sade er det inte från början, eftersom jag var hos er. 5Men nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? 6utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. 7Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er.

Jesus säger alltså till sina lärjungar att detta är ett plusbyte! Och vi som gått och varit avundsjuka på lärjungarna som fick vara med då det begav sig – vi som gått och varit lite småaviga på Petrus som fick gå på vattnet och som fick fisketips av Jesus själv och som slapp leva med sin svärmor… ok, kanske inte just det kanske… men vi hade ju önskat att få vara med och se Lasaros komma levande ur graven och vi hade gärna varit med och käkat lite mjöl på sabbaten bara för att få reta upp fariseérna och vi hade absolut velat vara med när Jesus mättade de 5000 eller demonen for in i grisarna så de rusade rakt utför stupet…

Och så säger Jesus att det nya som kommer ska vara bättre! – Att lärjungarna före pingsten har anledning att vara avundsjuka på lärjungarna efter pingsten – på oss som får den Helige Ande som hjälpare i våra liv – de hade ju ”bara” Jesus om uttrycket ursäktas – nu får alla kristna Den Helige Ande rakt in i hjärtat!

Bara den llilla kommentaren från Jesus får mig att tro att vi missar en hel del av vad det här med Pingsten och Anden innebär! Tänk att det här med Anden ska vara ÄNNU BÄTTRE än att ha vandrat med Jesus själv! Då är jag helt säker på att det finns mycket mycket kvar för oss att upptäcka i gemenskapen med Den Helige Ande.

Det är inget nerköp – nej, det är en helt ny era – församlingens tidsålder – Jesus sändes till jorden för att uppenbara Guds vilja och Guds person… Då kunde vi lära oss om Gud genom att se och höra på Jesus – nu kan Världen lära känna Gud genom oss!

Storhetsvansinne?

Nej, det tror jag inte, men det är viktigt att vi förstår att det nu är vi, du och jag, som ÄR kyrkan – det är vi som ÄR Guds uppenbarelse i världen – Hans vittnessbörd. Vi kanske inte gör ett särskillt bra jobba varje dag eller ens varje århundrade… men Gud har valt den vägen – Gud har valt att jobba genom församlingen – att jobba genom OSS nu.

Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? Om någon förstör Guds tempel skall Gud förgöra honom. Ty Guds tempel är heligt, och ni är det templet. (1 Kor. 3:17)

Förstår ni inte att ni är Guds Tempel!?

Och att Guds Ande bor i er!?

Nu är Paulus på något sätt i mål med sin församlingssyn. Så här ska vi tänka församling. Ni är Guds tempel! I templet i Jerusalem bodde Gud – Nu är vi templet. Vi är, genom Guds Ande, platsen där Gud väljer att uppenbara sig. Det är oerhört stort!

Om det är så att vi är templet då blir ju kyrkan bara en lokal. En del tycker att man inte ska få göra si eller så i kyrkan, det är en helig plats, ett heligt rum. Man lever kvar i en gammaltestmentlig syn på templet. Men det är inte här inne i det här rummet vi ska passa oss för att göra opassande saker – utan i ditt eget hjärta! Det är i ditt hjärta Gud bor nu – det är i ditt eget hjärta du ska putsa, damma, feja… det är i ditt eget liv det inte passar sig med själviskhet, snikenhet, oförsoninlighet, otro, otukt, avgudadyrkan osv. Det är templet i ditt eget liv som behöver städas varje vecka, så att vi låter oss förvandlas genom förnyelsen av våra tankar – och fyller våra liv med osjälviskhet, barmhäritghet, omsorg om varandra, kärlek, givmildhet, godhet, trohet osv.

Kyrkan är inte byggnad. Kyrkan är människor. Kyrkan är där människor möts med den helige Ande.

Därför är sprickor mellan oss i kyrkan mycket allvarligare än vattenläckor på taket. Därför är det värre när vi talar illa om varandra eller nedvärderar varandra på församlingsmötena… det är mycket allvarligare än allt klotter på väggarna och försenade trappor och en missad städning och alla alla alla andra defekter vi någonsin kommer råka ut för på vår byggnad.

Naturligtvis vill vi gärna vårda de lokaler vi har… Vi har en fantastisk lokal som vi har glädjen att få mötas i söndag efter söndag. Men det är ändå inte huset som är kyrkan, Gudsmötet sker kanske i de här lokalerna – men först och främst i våra hjärtan.

Nu kanske ni inte tycker det är så viktigt det här… men jag har på nära håll sett församlingar gå i graven för att de vägrat ge upp sin kyrkolokal i tid. Jag har sett nära samarbete mellan lokala församlingar skapa splittring och djupa sår just för att man vägrar ge upp sina lokaler. Vårt sätt att tänka omkring kyrkan jag är viktigare än vad vi kanske har klart för oss… och det brukar märkas när man börjar disskutera inredningen i kyrkolokalen… Det visar sig när vi avstår att fira gudstjänst om gudstjänsten hålls i fel lokal. Det visar sig när vi måste ta ställning till att ge upp en kyrka för att klara ekonomin eller ekumeniken…

Jovisst, vi är människor, vi har mött Gud i denna lokal samtidigt som våra ögon vilat på just det där korset eller i just den här dopgraven – jag vet att vi alla fäster stor vikt vid sådana saker från vår historia… men när allt kommer omrking så har den kristna kyrkan överlevt kloakerna i Rom och långa, långa tider av underjordiska samlingsplatser under hemska förföljelser just därför att kloakerna aldrig var kyrkan – just därför att det är människorna som är kyrkan.

Ibland är det många som uttrycker frustration kring hur vi ska nå ut utanför kyrkan. Men vi sitter väl inte fast här? Vi kanske är här en till två timmar i veckan. Av 168 timmar så ägnar vi max 2 åt att vara här. Ändå säger vi att vi inte når ut? Men det är ju Vi som är kyrkan. Du är kyrka. Det innebär att när du är i skolan, på jobbet, bland grannar, vänner, då kommer kyrkan ut.

Jo, men jag kan ju inte vittna… jag vågar inte…

Äh, släpp prestationsångesten… Han har slagit Saulus till marken med sitt ljus – skulle han inte kunna skina genom dig?

Du är ett tempel – Gud själv har tagit sin boning i dig! Ju mindre av dig som syns desto mer av Gud kommer lysa igenom. Så sätt upp en vaktmästarlista på förmaket och ta lite tid att putsa, damma, feja där på insidan så kommer ett rent, klart ljus lysa genom dig med full kraft.

Jesus säger i Joh. 14:16: Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid.

Det där lilla ordet en ”annan” hjälpare (allos) det betyder inte bara ”en annan” utan en annan likadan – eller en annan av samma sort… alltså en ersättare. Det är inte en helt annan sorts hjälpare vi får – det är en ersättare för den som lämnar – alltså en ersättare för Jesu närvaro.

Och det lilla ordet ”vara hos er för alltid”, det är inte bara ”alltid” i tid som vi tänker – alltså när vi läser ”alltid” så tänker vi ”OK, han kommer finnas hos oss tilld vi dör eller till tidens slut… för alltid, alltså ”

Men det är inte bara alltid i tid utan snarare ”överallt och för alltid”. Anden är inte bunden vare sig till tid eller rum – Han finns där alltid, överallt, hela tiden.

Så skillnaden är inte att Anden skulle vara bättre än Jesus eller att Anden skulle kunna göra mer eller häftigare saker än Jesus kunde – den stora skillnaden är det globala perspektivet. Jesus var ändå begränsad till tid och rum när han var på jorden – men Anden utgjuts överalllt och hela tiden – det är där väckelsen börjar, och från människa till människa har det svept över hela jorden under snart 2000 år. Och överallt har människor fått lära känna Gud som en personlig nära vän i sina egna liv…

Vet du, en av de viktigaste sakerna som Anden ger är Enhet. Paulus säger i 1 Kor 12 att vi är alla döpta genom en och samma Ande och därför del av en och samma kropp.

• Så om Andens verk är enhet och kärlek, vems verk är det då när vi talar illa om varandra?
• Om Andens verk är försoning, vems verk är då oförsonlighet?
• Om Enhet ges genom Anden, vem gav då splittringen?

Andens verk är så mycket mer än bara karismatiska yttringar eller det andliga livet i bön och gudstjänst… Andlighet är att låta Anden influera hela vår varelse, våra tankar, vårt sätt att leva… Så att vi inte längre lever för oss själva – hävdar oss själva på andras bekostnad – utan istället lever FÖR HONOM – och finner glädje i att stödja och bygga upp KRISTI KROPP i alla dess delar. Ögat kanske önskar att foten inte skulle finnas där för den bara snubblar på minsta hinder, och handen kanske önskar att armen skulle vara starkare och styra den fastare… Men ett Andens verk är det när ögat vägleder foten så den inte snubblar och när handen stöttar armen i dess svaghet…

12Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. 13Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka.

Amen!

 Förbön för församlingen, Ef. 3:14-21

Därför vill jag falla på knä för Fadern – det låter ju inte klokt… vi som knappt skulle niga för kungen… vi är ju moderna människor från den upplysta och demokratiska världen – vi böjer oss inte för någon om det inte är av rent kulturella hänsynstagande – så att vi kan buga eller niga men egentligen ändå känna oss lite högre stående.

Men det finns tillfällen när det liksom passar sig… tänk dig att du står på kortsidan på Nya Gamla Ullevi när Göteborg gör 4-0 på AIK… skulle du stå där med armarna i kors bara för att du har rätt att göra det? Det är ju ett fritt land, jag är en fri tänkande människa med rättigheter – jag behöver inte jubla om jag inte vill… Äh, kom igen, lägg det där tramset åt sidan och stäm in i dansen – kom med upp på banan och hänge dig åt det som så småningom kommer att summeras som ”ditt liv”.

Det finns tillfällen när det liksom passar sig att jubla och dansa. Det finns tillfällen när det liksom passar sig att vara lågmäld och försynt. Det finns tillfällen när vi inte i första hand tänker på våra rättigheter utan helt enkelt borde låta oss dras med av livet självt in i något som närmast brukar beskrivas som extas.

Så när Paulus möter sin Herre och Fader så är jag helt säker på att Paulus har förstått att han är rättfärdiggjord av nåd allenast. Jag är säker på att Paulus har förstått att förlåten brast uppifrån och ända ner i Templet när Jesus dog och att det var ett tecken från Himmelen själv om att vägen nu är öppen för var och en – inte bara översteprästerna – att gå raka vägen in i det allra heligast heliga – och inte ens måste man ta av sig skorna eller raka sig eller vara säker under armarna eller kamma håret… vi är alla välkomna rakt in i Guds famn – rakt in i härligheten av Hans närhet och gemenskap…

Paulus vet och förstår allt detta – men nu är det inte läge att lista alla sina rättigheter – inför mötet med Den Helige är det inte sina rättigheter Paulus tänker på – han är i sin fulla rätt att stå, inte längre kommer den Heliges närvaro att kasta honom till marken eller bränna hans ansikte… men han kastar sig på knä inför sin Fader i Himmelen för det är liksom ett lämpligt beteende.

Paulus låter sig ryckas med – hänges – bön som inte formuleras med eftertänksamhet – bön som inte skrivs, suddas och skrivs om… och du kan känna extasen när bönen rullar vidare…

Därför vill jag falla på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.

Måtte han i sin härlighets rikedom… Måtte han? Vad är det för bön? Jag ber för er varje dag att han ska ge styrka åt er inre människa genom sin ande heter det väl – Jag ber för er eller kanske jag vädjar inför fadern för er eller jag bär fram er sak inför Herren heter det väl?? Måtte han? Det är ju om en riktigt innerlig önskan… som ”jag hoppas av hela mitt hjärta” fast utan jag, jag, jag… Det känns innerligt och rakt på.

Så går vi in i cresendot – tänk att bön kan va så exalterande… tänk att en simpel förbön för en församling kan dra iväg, leva sitt eget liv… ta kontrollen över bedjaren ja nästan få bedjaren att tappa eller släppa kontrollen… men… tänk om man råkar äga något man inte menar… tänk om det blir… och pasar det sig verkligen? för oss menar jag? oss rationella och högskoleutbildade… oss som har kontrollen och som vet våra rättigheter… man måste ju inte skrika för att Gud ska höra… man måste ju inte vifta med händerna, dansa, falla på knä eller be intensivt och exalterat – gud hör ju ändå – det ha vi ju lärt oss… vi moderna självständiga och reflekterande västvärldsmänniskor har fått lära oss att vi inte ens behöver formulera vår bön till ord och meningar – gud hör ju vår innersta tanke, vår minsta önskan… är det kanske därför vi tappat bort vårt arv som bedjare?

Jo, allt detta är sant förståss… Gud hör vad du tänker just nu – och han hör dina böner när de är taffligt famlande och teologiskt tveksamma… han ser ditt hjärtas önskan när du inte orkar eller klarar att formulera ens det första lilla ordet Gud eller Fader vår…

Men ibland liksom passar det sig att släppa loss och bli lite galet glad i Gud och bönen och kyrkan och hela härligheten… Ibland liksom passar det sig bara… och ibland passar det sig helt makalöst dåligt att be fromma förformulerade tråkböner…

14Därför vill jag falla på knä för Fadern, 15efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. 16Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, 17så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, 18så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet…

Nej, jag är ledsen… men det går helt enkelt inte – den här bönen är inte skriven högtravande eller i djup begrundan… den här bönen är skriven i extas, så där så pennan inte hinner med, så där så man snubblar på orden…

Nu börjar en och annan kanske skruva på sig lite i bänkarna… det är väl inget fel på skrivna och genomtänkta böner som beds i begrundan och eftertanke?

Nej, självklart inte, och bön i Bibeln är inte heller alltid på de här sättet… ta bara Fader vår tex. Färsäk be den i samma sinnestillstånd som Paulus förbön för församlingen i Efesos… Eller Jesu bön på korset – Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.

Fader vår är ett typexempel på en dikterad, skriven, bön. Den är en aning högtravande, ganska allmänt hållen. Det är inte meningen att man på sina bara knän ska ropa till Gud efter bröd för dagen som kommer – men när vi ber Fader vår så förstår vi alla att bönen är så mycket mer än just precis de orden.

Jesu bön på Korset är ju raka motsatsen… den är rakt från hjärtat… ett sant uttryck för ren helig kärlek… ändå är det inte fråga om den eufori som Paulus ger prov på i förbönen för Efesosförsamlingen…

Bön är förståss allt detta och lite till. Jag står här varenda söndag och ber böner tillsammans med er som är sådär lagom… där jag söker rätt ord för att jag och ni ska känna delaktighet eller igenkänning… böner som är helt okej, och som inte alls är något fel…

Men så ibland känner vi hur det lyfter, hur bönen tar över och lyfts ifrån oss på Andens starka vingar… Ibland tar det tag i hjärteroten, anden slår en frivolt i vårt inre och vi känner hur det finns någon därute, utanför oss själva, som liksom svarar upp – något så konkret att vi kan sträcka ut handen och liksom känna… Vi vet med hela vår varelse att nu ber jag verkligen, och bönen tas emot. Vi kan sträcka oss ut och föra handen in i den sårmärkte själv – och alla tvivel flyr.

Vi kan njuta av närvaron, ta ett andetag, kanske inte orden rabblar fortare ur munnen på oss, kanske vi inte lyfter våra händer eller dansar och sjunger eller faller på knä eller ropar och skriker eller vaggar fram och tillbaka eller kurar ihop oss på golvet och skriker… kanske inte… men allt det och lite till kan vara sånt som liksom passar sig när Bönen vill ta kontrollen över oss.

…tills hela Guds fullhet uppfyller er. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.

Under mitt dryga år hos er har vi talat om att vi är frälsta av nåd och inte av gärningar – jag har visat här i mittgången att frälsning handlar om omvändelse – alltså om huruvida vi går mot eller från Gud inte hur nära Gud vi egentligen är… Vi har talat om tjatbön och om att älska varandra… vi har talat om att acceptera olikheter. Vi har talat om Bibeln, Gudsbilden och förlåtelse. Vi har till och med talat om lidandet och Teodicéproblemet…

Men allt det där är ju ändå bara basföda – det är som att skaffa spis och köksbänk och fylla skafferiet med spagetti, vetemjöl och bakpulver – ställa in lite mjölk i kylen och en säck potatis i källaren…

Men det finns ju så mycket mer att uppleva tillsammans med Gud… Har du någonsin tänkt tanken ”tänk om” – tänk om jag skulle testa att leva rent och helgat inför Gud och se vad som händer… tänk om jag skulle börja be varje kväll och se vad som händer… tänk om jag skulle börja gå bönepromenader i mitt kvarter och se vad som händer… tänk om jag skulle testa att sluta med det där som jag hållt undan från Gud alla dessa år – bara för att se vad som skulle kunna hända?

Tänk om… tänk om jag skulle testa… tänk om jag skulle testa Jesus i 100 dagar – vad skulle kunna hända?

Jag predikar aldrig prestationskristendom – och det får jag en del kritik för – men jag tror helt enkelt inte på det… så det ska vara något du känner i ditt hjärta att det här har kanske legat och skavt länge… kanske är det något du lyckats försvara med hjälp av någon teolog eller lära eller tanke men som ändå inte riktigt känns bekvämt… eller så är det något du längtat efter länge men haft miljoner ursäkter för att itne ta tag i – som att bjuda grannarna på grillfester i sommar eller att be 20 minuter på kvällen istället för att läsa deckare eller något helt helt annat som jag inte har en aning om…

Tänk att bara börja söka upplevelser av Gud – att söka Honom fast vi redan är Hans – men att liksom aktivt söka Han gemenskap. Det är att inte bara bry sig om ifall man är frälst eller inte utan att helt enkelt testa om allt det där som de upplevde i Bibeln är på riktigt… och allt det där som ökenfäderna och munkarna och nunnorna och de väckelsekristna på 1800-talet och 1930-talet och Jesusrörelsen på 70-talet – om allt det verkligen är på riktigt och finns och fungerar idag… då kan ju vem som helst i vår församling få uppleva de mest fantastiska äventyr, få uppleva den mest berikande känslan av total närvaro, få uppleva hur bönen lyfts ifrån mig och förs utom min kontroll… få uppleva profetiska drömar, tankar och ord… få uppleva allt det och mycket mycket mycket mer…

Tänk om…

• Tänk om du skulle falla på knä inför Fadern,
• tänk om du skulle be om styrka för din inre människa genom den Helige Ande.
• Tänk om du skulle meditera varje kväll i 100 dagar över vad det betyder att Jesus själv bor i ditt hjärta?
• Tänk om Du skulle utforska bredden, höjden, länged och djupet av Kristi Kärlek.

Och tänk om vi skulle låta Guds fullhet uppfylla oss. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka,

Hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.

Matt 18:21-35

Petrus har problem – Jesus är alldeles för radikal… när det kommer till godhet, barmhärtighet och kärlek verkar Jesus helt enkelt inte ha någon gräns – kanske är det därför Petrus är så konkret i sin fråga – så mycket som sju gånger? Han tycker säkert att han tar i – tänk vad storsint – att förlåta någon så mycket som sju gånger…

Men Jesus kontrar med en tiodubbling – och helt oavsett hur talen här ska översättas – ni vet det finns lite olika varianter – 7*70 eller 77 osv. – poängen är helt klar – sluta räkna – Gud räknar inte på sin nåd, och inte heller ska vi… millimeterrättvisa skapar bara stridigheter och osämja – att villigt ge med kärleksfullt hjärta skapa försoning och fred – frid.

Jag tycker kanske att fredsmäkleriet i vår tid har fått lite fel fokus. Idag verkar förmågan att skapa och hålla fred vara helt och hållet en fråga om att uppträda diplomatiskt, att tassa försiktigt fram, att bete sig politiskt korrekt – alltså helt enkelt en fråga om att inte såra någon.

Men jag tror inte livet är sådant. Människan felar – det har vi alltid gjort och kommer alltid att göra. Det är det som Bibeln kallar synd – hamartia – betyder miss eller felträff, men även misslyckande i vidare mening. Synden är inte bara att vi ibland medvetet och planerat överskrider guds bud. Synden är också de gånger vi av misstag kränker varandra – utan onda avsikter, men lika fullt ett resultat av synden.

Så jag tror inte det perfekta uppträdandet gentemot varandra är en framkomlig väg till fred på jorden. Kulturkrockar och missförstånd kommer alltid inträffa. Ingen är så god diplomat eller beter sig så politiskt korrekt att ingen annan kan ta illa upp… och varje sådan konflikt – medveten eller omedveten riskerar att byggas upp till ett fullskaligt krig – om det inte vore för det där lilla ordet förlåt.

Insikten att vi alla felar – eller att det helt enkelt bara blir fel ibland – att vi också alla delar samma natur och har samma förmåga att begå fruktansvärda brott under rätt, eller snarare fel, omständigheter – det är den insikten om att vi alla är i behov av förlåtelse ibland som är grunden för att också ge förlåtelse.

När Petrus kommer med sin fråga till Jesus så har han helt säkert ett annat bibelställe i bakhuvudet. Och när Jesus svarar kan vi vara helt säkra på att också han ser det Judiska sammanhanget – också han ser vad Petrus tänker på och han svarar därför som han gör.

Bibelstället är från första Moseboken 4:23-24 – det var grundläggande lagtext för såväl Petrus som Jesus så de kände båda mycket väl till det här stället – där står det så här – och han som talar är Kains son:

”Jag dödar en man för ett sår, en yngling för en skråma. Kain blir hämnad sju gånger om, Lemak sjuttio”

Det är som om Jesus säger – om ni kan tänka så om hämnden – varför inte om förlåtelsen? När det inte finns någon gräns för er hämnd varför skulle det finnas någon gräns för er barmhärtighet?

Och så stryker Jesus under sitt svar med en liknelse om hur det är med förlåtelsen i Himmelriket.

Den förste mannen är skyldig ofantligt mycket – som ett mindre krigsbyte ungefär – den andre är skyldig en spottstyver – ören istället för dollar – en struntsumma… men det som chockerar i den här liknelsen är den uteblivna vändningen på slutet. Kungens handlande är förutsägbart – det är i linje med vad vi som människor tänker och förväntar oss – och det gör mig misstänksam. Jesu liknelser brukar sluta oväntat – de brukar ställa våra egna tankar och förväntningar på ända… Men nu nickar vi och säger – ja, det var rätt åt honom – så kan det gå om man inte förlåter andra – han som själv fått så mycket efterskänkt…

Vad hände nu med liknelsen om vingårdens herre – han som gav alla lika mycket betalt oavsett hur länge de arbetat?? Han som är orättvist god? Vad hände nu med Jesus egna ord några verser tidigare om att kunna förlåta 7*70 gånger?? Är detta en liknelse om barmhärtighetens yttersta gräns – att Gud kan förlåta allt, om och om igen, men inte oförsonlighet?

Ja, visst ligger det lite nytestamentlig teologi i bakgrunden… döm inte så blir ni inte dömda, med det mått ni mäter ska det mätas upp åt er… men ändå, det är något här som inte ger mig ro.

Jag tror hemligheten här ligger just i den ofantligt stora skillnaden på de efterskänkta beloppen, den är så extrem att den helt enkelt måste rymma en ledtråd till tolkningen av den här liknelsen… Skillnaden tjänar både som illustration på att det vi människor har att förlåta varandra är oändligt litet jämfört med försoningen mellan Gud och människa. Men det kan knappast vara det enda för Gud brukar inte förhäva sina egna prestationer och säga ”se här – så mycket har jag förlåtit er…”. Dessutom är det inte den enskilda människans skuld inför Gud som är så ofantlig utan skapelsens, hela mänsklighetens fall. För även om Jesu försoning är till för var och en så är det ändå först och främst en återupprättelse av skapelsen – och därmed också ditt liv och ditt hjärta.

Nej, denna otroliga skillnad i skulder tjänar också till att visa att den förste mannen helt enkelt är småaktig och ovillig när han vägrar efterskänka den tredje mannens skuld. Det här handlar inte om förmågan, eller bristen på förmåga att förlåta grova kränkningar.

Jag tror inte, eller rättare sagt jag vägrar att tro att någon skulle kunna bli så hårt dömd av Gud bara på det att han eller hon inte har förmågan att i svårt lidande, efter övergrepp eller kränkningar av de mest avskyvärda slag, inte ha orken eller förmågan att kunna förlåta…

Men jag tror det ligger mycket i det där med ”med det mått du mäter ska det mätas upp åt dig” – därför att det helt enkelt tar sikte på viljan – hur du väljer att behandla andra.

Därför är den andra skuldens litenhet ett skäl till att säga – den förste mannen hade alla möjligheter att förlåta sin broder – inte bara var skulden liten – han mötte honom i en synnerligen god sinnesstämning – det var en bra dag helt enkelt – han hade just sluppit bli slav men fru och barn – livet log mot honom – i det läget finns det ingen anledning att säga annat än att han helt enkelt inte ville förlåta.

Och liknelsens poäng är ju att vi bör förlåta varandra eftersom vi fått så mycket förlåtet – liknelsen slutar i den poängen – vad som sedan skulle kunna hända när den förste mannen efter några veckor, månader eller år drabbas av vad han gjort och ber Gud om förlåtelse det förtäljer inte denna berättelsen.

Vi har också i vår kristna tro lätt för att fastna i rättvise-tänk. Att räkna tjänster och gentjänster är för oss ett sätt att ha kontroll på tillvaron. Vi är måna om att inte känna oss utnyttjade…

Men jag tror den sortens tänkande – att hela tiden försöka skapa balans mellan intäkter och utgifter också i mänskliga relationer – helt enkelt är ohållbart. Splittring och avundsjuka kommer vi alla stöta på – vare sig det har sin grund i oss själva eller i andra.

Det viktiga är då hur vi väljer att bemöta det. Om vi är villiga att i första, andra och sjuttiosjunde läget ändå försöka tänka gott om varandra i den mån det är möjligt. Till utgångspunkt har vi medvetenheten om våra egna misslyckanden och Jesu undervisning om att ingen synd är större eller mindre utan alla synder är del av samma sura källa. Alla kanske inte kan bli en mördare, men vi bör förstå att vi alla har det i oss – det lilla frö av själviskhet som under fel förutsättningar kan växa till ett stort monster.

Därför är vi alla i behov av Guds nåd i våra liv, och Världen är i stort behov av att du och jag också visar nåd mot varandra.

AMEN!

Mark. 15:1-8

Texten om Jesu uppståndelse i Markusevangeliet är korthuggen, avskalad och naken. Vilket ger den tyngd. Trovärdighetsstatusen för evangeliernas berättelser ligger bl.a. i dess form, att den är kärv, ganska fåordig och i avsaknad av utmålande, uppblåsande legendkänsla, som vi tex. finner i flera av apokryferna. Genom hela evangelierna, och även i Paulus brev, så har författarna månat om att berättelsens trovärdighet ska kunna verifieras av samtiden.

Låt mig bara visa lite snabbt på några av trovärdighets-markeringarna i våra påsk-texter.

För det första har vi de ”bevis” som är till i första hand för att övertyga Judarna – dvs. de som redan trodde på skriften. Här har vi tex.

Joh. 19:23-24 – delade upp kläderna

Och

Joh. 19:28 – Jag är törstig (OBS – Matt. 27:46 – ”Min Gud min Gud…”

Och

Joh. 19:33-37 – Inget ben skall krossas

Det är alltså tydliga hänvisningar tillbaks till GT-profetior om den kommande Messias – för den som trodde på GT gav dessa hänvisningar naturligtvis enorm tyngd åt evangeliernas skildring.

Sen har vi en del trovärdighetsmarkörer som lagts in i texten för dem som inte tror på skriften, tex: Joh. 19:35 – Johannes talar helt enkelt om att han är ett ögonvittne – att hans berättelse är trovärdig, och i 1 Kor 15 skriver Paulus om att Jesus visade sig för över 500 människor efter sin uppståndelse – varför? Jo, för att försöka visa att berättelsen är trovärdig och sann – dessa 500 fyller ingen annan funktion i texten.

- Det var förståss en annan kultur på den tiden… ett ord var ett ord, ögonvittnen var det starkaste man kunde åberopa, och 500 ögonvittnen var naturligtvis ännu bättre. Man hade dessutom en djupt rotad tro på GTs Gud med Direkta Omedelbara och Rättvisa domar – man ljög helt enkelt inte för då kunde man få en blixt i huvudet eller så drog man förbannelser över sig och sin familj i generationer framåt. Vi behöver tänka på detta när vi bedömer trovärdigheten i skriften – vi är så vana att den som för ut ett budskap nästan garanterat också tänjer på sanningen till sin fördel – det ser vi inom såväl reklam och säljbudskap som inom politiken.

Men för den som gräver i skriften, den som forskar och jämför källor, ursprung och handskrifter är det ändå de omedvetna trovärdighetsbevisen som döljer sig i berättarstilen de viktigaste. Hänvisningarna till profetior kan ju fabriceras i efterhand, ögonvittnen kan köpas eller kanske ljuga av andra orsaker.

I Joh. 19:38 kan vi tex. läsa – Josef från Arimatia som var lärjunge till Jesus fast i hemlighet av rädsla för Judarna…

Jag lovar er att ni inte hittar en mening som denna i någon annan ”propagandaskrift”, tänk att han som tog ner Jesus från korset och ordnade med graven beskrivs som ”lärjunge i hemlighet”.

Likaså skulle Petrus förnekelse eller de andra lärjungarnas svek, att lärjungarna inte orkade hålla sig vakna i Getsemane eller att det faktiskt var kvinnor som först mötte Jesus efter uppståndelsen – inget av detta skulle ha varit med om någon eller några smarta och inflytelserika män suttit ned för att försöka författa en ny religiös skrift.

Om man t.ex. jämför med Nya Testamentets apokryfer så lägger man märke till skillnaden: De (soldaterna vid graven, min anmärkning) fick se tre män komma ut ur graven och de två stödde en tredje, och ett kors följde dem. Och de bådas huvuden räckte båda upp till himmelen, medan den som de stödde, hans huvud räckte över himmelen. Och de hörde en stämma komma från himmelen: Har du predikat för de döda? Och svaret kom från korset: Ja! (Ur Petrusevangeliet)

Jämför detta med vår Markustext där lärungarna beskrivs som – Förskräckta – Darrande och utom sig av rädsla.

Det häftiga av allt är kanske att i självast uppståndelseberättelsen är det kvinnorna som får uppdraget att förmedla budskapet om Jesus uppståndelse. Om någon ljugit ihop denna story skulle man inte ha gett kvinnorna en sådan nyckelroll. En kvinnas vittnesbörd vägde nämligen lätt i den här kulturen. En from jude bad dagligen: ”Lovad vare Gud för att du inte skapade mig till hedning; lovad vare Gud att du inte skapade mig till kvinna”. Det fanns till och med en föreskrift som löd: ”Hellre skall Torahs ord brännas än anförtros åt en kvinna”. Det är bara några exempel på kvinnors status på den här tiden. Att det är kvinnorna som blir de första som får se och vittna om uppståndelsen var alltså otroligt genant för den kristna kyrkan, man kan fundera över hur Evangelisterna tänkte när de skulle skriva ner den delen av berättelserna…

Varför denna inledning om trovärdighet i texterna?

Jo, vi lever i en tid då allt ifrågasätts och prövas, men inte nödvändigtvis utifrån fakta utan ganska irrationellt och godtyckligt… för det är samtidigt helt OK att tycka, tänka och tro precis vad man vill – det är ju mitt liv och ingen ska bry sig om vad jag tror…

Modernismen kännetecknades av en hög tro på människans förmåga, en stark tilltro till vetenskap och forskning – och därmed till auktoriteter – det läraren eller prästen sa ”måste” vara sant eftersom de var utbildade och borde veta bäst – lite enkelt uttryckt.

Nu däremot ser vi ett samhälle med individualism och relationsbaserad tilltro snarare än auktoritetsbaserad.

Alltså: Idag kan skolbarn utan problem tänka ”Vad den här läraren säger behöver inte vara sant, för min kompis säger ju att…” Och det jag säger idag från talarstolen kanske du ställer mot vad du läst i en veckotidning eller sett på Discovery… – alltså – lärare eller pastorer, liksom alla andra, kan inte längre vila på sin auktoritet som ”proffs” inom sitt område utan de måste vinna åhörarnas förtroende.

Det är heller inte någon större idé att föra fram bevis för att övertyga. Idag har man rätt att tro som man vill – oavsett vad den etablerade vetenskapen säger. Postmoderna människor – tror på allt – och inget.

Det är därför som Vanja Lundby Wedin i tidningen Dagen för några år sedan kunde säga att för henne är uppståndelsen mer psykisk än fysisk – för i det postmoderna tänket spelar det egentligen ingen roll om en sak har hänt på riktigt – så länge som det BETYDER något för mig på riktigt. Inom teologin brukar just den tanken tillskrivas en tysk teolog vid namn Bultmann som sa ungefär: ”det viktiga är inte om Jesus uppstod utan om han lever i dig”.

Vart vill jag nu komma med detta?

Jo, i tider av Gardell-TV-program och Vanja Lundby Wedin-uttalanden kan det vara bra att få höra att man inte är ensam om att tro.

OCH! Helt oavsett vad Bultmann, Gardell och Vanja tror så spelar det faktiskt stor roll om Jesus uppstod ”på riktigt” eller bara ”i dig och mig” – för det man gör när man säger att den historiske Jesus inte spelar så stor roll utan bara det vi kan lära av honom (alltså om han är vår inre mästare eller guide) – då gör vi Jesus till en filosofisk inriktning – vars läror vi kan ta till oss och leva efter helt oavsett om han själv verkligen funnits eller inte.

Men det är INTE den Jesustro vi möter hos de första lärjungarna – de ansträngde sig så gott de kunde för att lägga in trovärdigehtsmarkörer i texterna för att visa att detta verkligen var på riktigt – de trodde nämligen inte bara på Jesus som läromästare utan som Frälsare!

Och där någonstans är påskbudskapet så fantastiskt viktigt idag – för i döden på korset möter vi inte en martyr som avrättas för sina obekväma politiska åsikter – Jesus är inte en i raden av unga radikaler som varit med och format världen med tankar om fred och människors lika värde och rättigheter. På korset möter vi en frälsare som frivilligt ger sitt liv för att rädda och frälsa var och en – varje liten enskild människa – dig och mig. Han dog inte för sina åsikter – han dog för MIG!

Vi lider inte alls något som jag ens skulle kunna likna vid förföljelse i Sverige idag. Men sanningen är ändå den att i det postmoderna Sverige är det OK att tro på nästan vad som helst UTOM på en verkligt uppstånden Jesus Kristus. Man kan utan att skämmas det minsta sitta vid fikabordet på jobbet och läsa högt från sitt horoskop i dagens VF – och säga ungefär ”jaha, det var väl det jag visste, nu kommer en oförutsedd utgift att göra livet surt för mig igen”. Men att vid samma fikabord påstå att Jesus verkligen uppstod från de döda så undrar kollegorna genast HUR man kan tro på något sånt??

Då är det betydligt enklare att ta en något tvekande attityd och säga saker som ”jag tycker i alla fall att Jesus hade en del bra att komma med” eller ”kanske han inte uppstod på riktigt, men han är i alla fall levande för mig”.

MEN, påskbudskapet är radikalare än så, och påsken passar därför mycket dåligt i ett postmodernt samhälle. Här möter du en korsfäst och förnedrad man som påstår sig vara hela världens frälsare och en Herre i Dit liv – och du måste ta ställning – för eller emot – är han sann eller är han falsk.

 AMEN!

Luk. 23:32-43

Texten fyra ord, predikan 15 minuter, är du med?

Värstingarna hann inte sopa igen spåren efter brottet, de blev upptäckta, och säkerhetspolisen slog till hårt och skoningslöst. Lagens strängaste straff blev utmätt – korsfästelse. För offren, värstingarna, en vettlös mardröm. För Jerusalemsborna… ett kittlande drama som skrämde.

Den här långfredagen blev en rafflande publiksuccé, men inte för värstingarnas skull, utan för han i mitten. Han hette Jesus Davidsson, Jesus Davids son, och han påstod sig vara den kommande världsfrälsaren Messias. Fast den religiösa eliten fnyste överlägset.

-Han där, från hålan Nasaret, ska påstå sig vara Messias, Frälsaren. Nej, det är pratbubblor från en sjuk hjärna – det är rena rama hädelsen.

Fast de som levde Honom nära såg hissnande händelser – och soliga händelser brisera. För Hans maktords skull kapitulerade andemakter, sjukdomar, naturkrafter… döden!

Och det heter så varmt chockerande att till Honom kom allt vad syndare och publikaner hette.

För alla vilsna var han vägen. För alla lurade var Han sanningen, och för alla dödsdömda blev Han livet. Och Barnen med sin intuition, igenkänningsförmåga, de kännde väckelsens vingslag, och de dansade runt och de sjöng Hosianna Davids Son – Välsignad vare Han som kommer! Och himlen log, och avgrunden skalv. För de politiska makthavarna var Jesus farlig, dödsfarlig. Han störde den politiska terrorbalansen och den religiösa ankdamsreligiositeten, och man valde stilenligt att nagla Honom fast vid ett kors.

Det var ockupationsmaktens och judejuntans tack till det hjärta som klappat varmast för oss på jorden

Långfredagens värstingar – rånmördarna – rövarna – är för oss namnlösa, men innerst inne lika dig och mig. Det är samma mördarblod i mina ådror. De hade en mor som drömde om deras framtid, vävde vackra varma drömmar, precis som din och min mor. Men någonstans längs vägen vek de in på brottets bana. Snabba pengar, kamrattryck… De blev värstingar, de begick brott, de blev upptäckta, de blev dömda, de blev korsfästa, de dog.

Men där kommer skillnaden. Lyssna: Den ene var på väg att bli befriad, men missade livet. Vad sa jag? Nära? Jo, de sista timmarna i livet hängde han NÄRA Honom som är livet personifierat. Så nära att han kunde se Honom lida, kvida, utan hotelser. Så nära att han kunde höra Honom bedja för bödlarna. De följdes åt in i den bittra döden, men där skiljdes de. Den ene gick till en värld av ljus, och den andre gick till en värld av mörker. Enligt den dokumentation vi har missade han livet.

Tja säger någon, hade han inte människoblod på händerna? Var han inte en grovkornig gudlös terrorist, en värsting? Svar: inför Gud existerar inte stora och små syndare. Inför Gud är vi alla stora syndare. Jag har, precis som du, begått brottet mot det yppersta budet – kärleksbudet. Vi har begått sabbotage emot kärleksbudet varenda en av oss.

Jag tror inte värstingen gick förlorad på grund av sin grovkorniga gudlöshet. Jag tror inte han gick förlorad för sina grova brott och synders skull. Jag tror han gick förlorad för att han förkastade livet självt.

Visst hade han hört om Jesu framfart. Visst kände han utsrålningen av renhet och sanning. Visst anade han att Han i mitten var oskyldig. Och ändå spottde han ordsaliv på sin fastspikade olycksbroder. Lyssna: Är du Messias så hjälp dig själv och oss så ska vi tro. Det kan låta som en bön, men det är ett slag i veka livet, och djävulen stormnjöt.

Det fanns en fyrstämmig djävulsdirigerad kör runt korset den här Långfredagen. Den bestod av den religiösa eliten, nyhetshyenorna, soldaterna och så de två värstingarna. Hur gärna hade inte Jesus velat ge honom förlåtelsens gåva? Himlen är inte intresserad av vad du och jag har gjort igår, utan vad Han ska få göra för oss nu och imorgon.

Men förlåtelsens gåva kräver en öppen hand, och rövarens händer var knutna. Hur gärna Jesus än ville så var denne rövare inte beredd att ta emot. Rövarens rotsynd var otron, blad och kvistsynderna var de moraliska övertrampt som gjorde att han nu hängde där på korset.

Tänk, så nära livet, nåden, och ändå missa.

Du kanske är uppväxt i en gudsinandad miljö. Du ha sett Krsitus översatt i en medmänniskas liv. Du vet mer om Jesus än vad rövarna kanske visste. Du är övertygad, men inte avgjord. Du är nästan en kristen, men du är ännu inte född på nytt. Du har varit nära att ta steget till en öppen bekännelse, men du har valt anonymitetens svala skugga – och svikit livet självt – att du orkar!?

Ska du och jag en gång dela rövarens tragedi? Ska det sägas om oss – Han var så nära att bli befriad, men han ville ta emot bara på sina egna villkor. Rövaren säger ”rädda mig så ska jag tro” – vad är din ursäkt för att inte ta emot frälsningens gåva? Behöver du ännu ett under, ännu ett argument, ännu en upplevelse?

Nu ska jag tala om det anra alternativet. Om honom som var nära att gå under men som blev befriad.

Nära? Ja, allt var klart. Han var väntad. Avgrunden var säker. Men i sista stund läggs växeln om och destinationsskylten blixtändras till något som heter – Paradiset.

Vaddå? Jo, rövaren gjorde en smärtsalig upptäckt. Han ser när den oskyldige frivilligt lägger sig på tvärbjälken. De händer som öagts på de små barnen välsignande spikas fast vid ett kors, och Han rycker till av fasa. De fötter som otröttligt gått kärlekens ärende mötte samma öde, och Han rycker till, Han blöder ymnigt, Han andas tungt. Han var sann människa.

Och i ljuset från Jesus får rövaren sinnesnärvaro nog att göra livets första och största upptäckt. Ja, det är tre upptäckter, och den första är – Han ser sig själv.

Renheten från Kristus blir till en svetslåga som går rakt igenom den tuffa pansarplåten, och han ser…. sig själv. Tänk att ha levt nästan ett helt liv och så de sista skälvande minuterna göra upptäckten att se sig själv. Har du sett dig själv? Läppar som nyss smädat ikapp med värstingkollegan börjar bekänna – lyssna – Vi lida vad våra gärningar är värda. Vi lida vad våra gärningar är värda!

En syndabekännelse. Det är en sak att teoretiskt se att man har missat målet. Det är en annan sak att känna ett stygn i hjärtat över att man missat livet självt.

Guds första gärning hos en människa väcker sällan glädje utan ofta sorg och bedrövelse. Pingstfrågan blir aktuell: Vad ska jag göra för att bli frälst. Och du som har börjat känna sveda i själen… Jag ber att få gratulera dig – för det är Guds Andes verk, och du är på väg in mot den stora glädjen.

Så, Han såg sig själv och sin skuld. Men han stannar inte i grämelse – Lyssna – han gör ytterligare en upptäckt.

Han ser Jesus – utan synd. Alla andra höll honom för skyldig. Alla opinionsmätningar pekade i samma riktning. Men rövaren förstod att han var utan synd. Själv befann han sig vid livets slutstation. Han hade inget att förlora, och övertygelsens eld blir tillslut outhärdlig. Medan solen bränner och svagheten tilltar mobiliserar han all sin kraft och så ropar han som en man i sjönöd: ”Denne man har intet ont gjort” – ”Denne man har intet ont gjort”.

Ingen annan vågade frikänna Jesus. Ingen profet hördes den dagen. Inte ens lärjungarna vågade träda fram… Bara en vågade gå över på Hans sida och förklara Honom oskyldig – bara en – en värsting.

Vad gör du och jag? Låter vi helst andra bestämma som Pilatus? Väntar vi till en lägligare tid som konung Agrippa? Nej, låt oss göra något idag som du inte behöver ångra – släpp Kristus fri i ditt liv, upphör med allt smygtroende. Låt en klar Kristusbekännelse komma över dina läppar medan pulsen ännu bultar i din kropp.

Om det kostar? Kvalitet kostar alltid.

Så gör han sin sista upptäckt… Han ser Jesus Konungslighet. Ingen annan såg något av makten och äran och riket. Och Han som talat så stora ord… och nu hänger Han där hjälplös. Pratbubblor går bra att fabricera när succévindarna blåser i ryggen. Men nu då?

Men då hörs, om än svagt, från den ene av värstingarna – Jesus, tänk på mig när Du kommer med Ditt rike.

Rike? RIKE!? Vem trodde egentligen att Han där hade ett rike? Jo en, en värsting. En våg av förbarmande drar in i Jesu övergivna och plågade själ. Kan du se synen när Jesus mobiliserar sina sista krafter, vänder på sitt törnekrönta huvud mot rövaren och säger ”sannerligen, sannerligen, säger jag dig – idag ska du vara med mig i paradiset.”

Rövaren bad om en tanke, han fick ett paradis! I ett enda nu fri och friskförklaras han – och han befrias från allt äckel, från alla självanklagelser, och jag kan se hur han liksom dricker in Jesusorden, hur han famnar dem. Djävulskören brusar vid hans fötter, men han utestänger allt, och jag ser hans läppar rör sig, och jag kan utläsa vad han säger… ”du ska vara med mig i paradiset”, ”vara med mig i paradiset”. Svagheten tilltar. Jag ser honom med stor möda formulera orden igen ”med mig i paradiset”… och så kommer den sista skälvande sekunden… ”…paradiset…”

I dödsögonblicket fattas hans hand av Honom som gick före, och hand i hand går man in i den värld som Bibeln kallar just paradiset. Och Paradiset fullkomligen exploderar utav lovsång, trumpetfanfarer som inget människoöra någonsin har hört. Och jag hör hur änglarna ropar: ”Se, där kommer Lejonet av Juda! Där kommer Segraren! Och där kommer segerbytet, det första, prototypen för alla som någonsin ska träda in i Guds rike – benådade syndare.

Och lovsången blir till en röd matta fram emot Guds tron. Och vad änglarna känner i den stunden är bara en svag återglans av vad Gud själv kände i det ögonblicket. Och det var några änglar där som jag uppsnappade vad de viskade till varandra i ett hörn… och de sa… ”Tänk att han, värstingen där, var så nära att går förlorad, men han blev frälst!”

Ok, tiden är ute. Det är samma mördarblod i mina ådror som i värstingarnas. Alla kan vi gå förlorade, alla kan vi bli räddade, och alla är vi nära nåden, livet, just precis nu.

Evighetens omdöme om dig och om mig: ”Han var så nära att bli befriad, men han vågade inte ta språnget, han svek sin inre längtan.” eller… ”Han var så nära att gå under, men han sa Ja till Jesusgestalten och blev räddad.”

Jag har gjort mitt val. Och jag har sagt till mina närmaste, att ska det stå något på min grav, om jag dör innan Kristi tillkommelse, då vill jag ha orden ”Jesus, tänk på mig”. För det är min morgonbön, det är min middagsbön och det är min kvällsbön… och det är min bön just precis nu… Jesus, tänk på mig.

Vill du dela den bönen med mig? För den bönen räcker. Den räckte för rövaren och den räcker för mig och den räcker för dig.

Så, låt oss dela den bönen tillsammans, låt oss viska den i korus just nu, för första eller för tusende gången spelar ingen roll – nu ber vi – Jesus, tänk på mig… Jesus, tänk på mig.

 Spela klipp 1 från Åh Herregud del 1.

Är Gud den som mamma sa – som älskar mig bottenlöst vad jag än gör – eller är han den som hatar och förbannar mig? För båda påståendena fann legitimitet i Bibeln…

Alltså – det är skillnad på att föreläsa och att vara artist. Det är skillnad på att vara lärare och att vara konstnär. Konstnären/artisten får bre på, använda förstärkande radikaliserande synonymer och bilder för att förstärka det han vill förmedla. Läraren bör hålla sig närmare det källmaterial man säger sig utgå ifrån. I det här fallet tar Gardell sin mamma som källa för Guds Kärlek och sin egen upplevelse av kristna människors fördömmande av honom som homosexuell som grund för att Gud också hatar och fördömmer – sedan säger han att båda påståendena finns i Bibeln…

Men det är knappt att något av påståendena finns i Bibeln. Visst kan man säga att Gud älskar oss bottenlöst vad vi än gör… men knappast att den upplevelsen finns alltid finns hos de som blir medvetna om sin synd – se på kung David efter sin otrohet. Snarare upplever människan hur Guds kärlek drar sig undan när vi lever i bottenlös synd. Vi vet att ”Så älskade Gud världen”, men samtidigt vet vi att Gud inte bara fortsätter att ösa kärlek över oss om vi väljer att vända Honom ryggen.

Det andra påståendet är ett exempel på argumentationsteknik som brukar kallas guilt by assosciation – Gardell använder i tät följd orden ”Hatar och Förbannar” – därför att han vet att i modernt vardagligt språk i Svergie av idag så är Hata och Förbanna i det närmaste synonymer – i teologisk mening är det dock en himmelsvid skillnad och jag tror ingen kan finna stöd i Bibeln för att Gud skulle Hata någon människa – Han kan hata eller avsky gärningar och synder, men inte människan.

Nu går Gardell vidare till att försöka förklara varför Gud inte går ihop…

Spela klipp 2 av Åh Herregud del 1

Alltså det är ju ingen hemlighet att Gudsbilden utvecklas genom historien. I Bibelns första kapittel är han Skaparen, sedan förändras eller utvecklas människans relation till Gud som bla. försörjaren, räddaren, domaren, den älskande, vägledaren, tröstaren osv.

Frågan är ju då om detta som Gardell säger verkligen är en fråga om olika gudar som vävs samman eller om det inte helt enkelt är så att människan upplever nya sidor av gud allteftersom historien fortlider.

Det är ju också ganska naturligt att en bok som Bibeln måste börja någonstans – det är ju – trots att Bibeln inte är helt kronologisk och är mångfacetterad med flera olika författare och böcker – så bildar det ju ändå en sorts berättelse från skapelsen till jordens slut… då vore det ju konstigt att inleda första mosebok med att skriva om hur Gud skapade världen och sedan flika in ”men vi vill bara påpeka att han också är kapabel att döma, vägleda, fostra och älska”.

Så vill jag läsa ett kapittel ur Hosea som visar på att den här scizofrena psykopatguden som Jonas Gardell tycker sig ha funnit inte alls är någon nyhet för Bibelns författare – redan flera hundra år före Kristus har man uppfattat att det faktiskt pågår nästan som en brottningskamp inom Gud själv i kärleken till sitt folk.

Hosea 11
1När Israel var ung fick jag honom kär, och från Egypten kallade jag min son.
2Men ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig. De offrar åt baalsgudarna och tänder offereld åt belätena.
3Ändå var det jag som lärde Efraim gå och jag som tog dem i mina armar, men de förstod inte att jag botade dem.
4Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep. Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. Jag böjde mig ner och gav dem att äta.
5De skall vända tillbaka till Egypten, och Assyrien skall regera över dem, ty de vägrar att vända tillbaka till mig.
6Svärdet skall svingas i deras städer och förgöra deras orakelpräster, förtära allt för deras ränkers skull.
7[---]
8Hur skulle jag kunna släppa dig, Efraim, överge dig, Israel, göra med dig som med Adma och behandla dig som Sevojim? Mitt hjärta är i uppror, all min medkänsla väcks.
9Jag skall inte låta min flammande vrede få utlopp, jag skall inte ändra mig och förgöra Efraim, ty jag är Gud och inte människa, den Helige mitt ibland er. Jag kommer inte med skräck.
10Herren skall de följa, och han skall ryta som ett lejon. Ja, han skall ryta, och hans barn kommer ilande från väster
11snabbt som fåglar från Egypten, som duvor från Assyrien. Jag skall låta dem återvända hem, säger Herren.

Här möter vi Gud som den våndande pappan… man kan liksom se honom vanka av och an i sin Himmel, eller ihopsjunken i soffan med ansiktet i händerna – han resonerar med sig själv – MEN – det var ju JAG som lärde Efraim att gå – jag var ju där under hans uppväxt – jag såg till att det fanns mat på bordet och ett tryggt kärleksfullt hem att växa upp i – ändå vänder han mig ryggen och går sin egen väg. Mina barn vänder sig till andra pappor, de går till andra föräldrar för att få råd, stöd och hjälp – men det var ju Jag som lyfte upp mina barn till kinden och som böjde mig ner för att ge dem att äta… Så blir han vred – JAG SKA MINSANN FÖRTÄRA ALLT för deras ränkers skull… men så svänger det igen – HUR skulle jag kunna överge dig – mitt hjärta är i uppror, all min medkänsla väcks… osv.

Jag tror att nästan vilken tonårsförälder som hels känner igen sig i texten från Hosea… De flesta föräldrar och de som på annat sätt älskat någon som också är beroende av mig och min vägledning – ett barn eller kanske en hund… Jag tror att alla människor som på ett någorlunda reflekterat sätt levt i en sådan relation förstår skillnaden mellan att älska och att ”inte acceptera” eller till och med ”hata och förbanna”… När det ena barnet gör det andra illa, slår eller säger dumheter, då vet vi alla att vi måste gripa in med eftertryck. Och även om vi inte föreläser alla konsekvenser för våra 2-åringar så menar vi med våra kraftfulla reaktioner att det är ett oacceptabelt beteende och att om man inte slutar med det i tid så blir man en odräglig människa till slut.

Konstigt? Nej, inte särskillt. Och de flesta barn förstår, accepterar och KÄNNER att mamma älskar mig bottenlöst precis som jag är, men samma mamma kan också ”hata och förbanna” mig när jag gör något fel.

Men OM det nu verkligen skulle vara en och samme gud, då är det ju ännu värre?? Då är han väl verkligen en scizofren psykopat som Gardell säger? Nej, jag tror som sagt att varje förälder känner av den dubbelheten i sig själva utan att tänka att vi är varken scizofrena eller psykopater – det är en del av föräldrarollen att vara fast och tydlig, ja till och med hård om det verkligen gäller – men ändå alltid älska älska älska… vad de än gör, vad de än säger och vart de än går.

Hur ofta är det egentligen vi ställs inför ”liv och död”-situationer med våra barn? Tänk dig att du visste att ditt barns nästa beslut betydde skillnaden mellan liv och död. Tänk dig att du ser ditt barn springa mot ett stup eller tillbaks in mot en övertänd villa. Skulle du ropa ”jag älskar dig för den du är och vad du än gör” eller skulle ropet bli ett kraftfullt ”stopp! – Du får inte!”

Spela klipp 3 av Åh Herregud del 1

Jonas Gardell måste lösa sitt dilemma genom att dekonstruera Gud till olika bitar – då kan han välja vilka delar av Gud han vill tro på…

Varför, kan man fråga sig, varför kan inte Gud bara sudda ut och släta över våra fläckade liv och acceptera oss så som vi är? Men en ren vit duk är inte längre en ren vit duk om man spiller kaffe på den – då är den en fläckad vit duk. Gud kan älska oss mitt i synden, men inte förenas med synden. När han adopterar in oss som barn i Hans familj då måste vi också bli rentvådda, rättfärdigjorda och heliggjorda genom Honom.

Nu är inte Gud den som är rädd för fläckar… Vår Gud är en sårmärkt Gud, en Gud som själv valde att uppenbara sig själv genom att födas av en fattig kvinna i ett stall och strax därefter fly till egypten som asylsökande… Jesus själv umgicks nära med de som ansågs vara de syndigaste… han var minsann inte rädd för att lorta ner sig varken av vägdamm eller genom dåligt rykte på grund av sitt sällskap.

Det är ytterst förvånande hur Gardell kan ha missat att Bibelns Gud ÄLSKAR syndare – han älskar oss alla – ”så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde…”

Så hur kan Gud uppenbarad – Jesus Kristus – umgås med syndare när Gud Fader ändå tydligen inte kan släppa in dem i Himlen?

Ja, det är kanske en evig fråga, men den trefalt Helige – Honom som vi lovsjunger som Helig Helig Helig Herre Sebaot – hos Honom och i Hans närhet överlever vi inte med mindre än att vi är rättfärdiggjorda.

De flesta av oss skulle skämmas livet ur oss om vi hamnade bordsgranne med Drottnign Silvia på Nobelgfesten oduschade, orakade iklädda enbart en väl länge använd pyjamas som luktar ingrott av nattens svettnignar… och då är det ändå bara Drottning Silvia vi talar om, då är det ändå bara Nobelfesten vi talar om – och det är ändå bara vårt yttre vi talar om – tänk dig då att vra bordsgranne och för evigt umgås med Helig Helig Helig Herre Sebaot med en själ som doftar gammal ingrodd synd lång väg.

Jo, jag vet att det är en hemskt tam bild… men det är åtminstonde ett sätt att med ganska vardagligt språk beskriva det hela.

Ett mer teologiskt sätt kansek är att säga så här – förståelsen av Guds Helighet är en avgörande del av den pedagogiska grunden inför korset och försoningens betydelse. Hur skulle vi kunna förstå korset om vi inte först förstår att Guds Helighet och vår synd inte går ihop? Hur skulle vi förstå en gud som offrar sig själv för en meningslöshet?

Det klart man kan säga att Han gjorde det bara för att vara snäll – för att befria oss från syndens konsekvenser och sätta vår vilja fri… men det är ju urvattnat blaj-blaj. Evangelium är berättelsen om den Gud som SÅ älskde DIG att han gav sig själv på korset för att kunna möjlighet att umgås med dig resten av evigheten.

Det är som om Drottning Silvia själv skulle ta med dig in i sitt privata badrum bakom blå salen, handtvätta din pyjamas, stryka frackstjortan, skrubba dig på ryggen i duschen OCH klippa dina långa tånaglar innan hon sedan följde med dig tillbaks till bordet på Nobellfesten – det är ungefär så, fast gånger 100,000 eller lite till.

Jag vill egentligen inte uttala mig om hur Gardell och Jesus har det i sin relation – men för mig är det obegripligt att undanröja Jesu försoningsdöd på korset bara för att kunna få känna mig accepterad av Gud utan att behöva omvända mig – dvs. lägga mitt liv i Hans händer och låta Honom tvätta mina fötter och min själ fri från all syndens smuts.

När man möter någon som gett sitt liv för mina svagheters och bristers skull då är det svårt att säga att det inte spelar någon roll. Alltså – det är en sak att säga att synden inte är ”på riktigt” utan att det endast är ”upplevd skuld” så länge man inte har en personlig relation med den som gett sitt liv just för att sudda ut syndens konsekvenser i mitt liv. Men har man mött Jesus till en personlig omvändelse och tro, då har jag svårt att tro att man skulle kunna säga att Hans död var betydelselös – att Gud visst accepterar mig som jag är och att jag är välkommen ända in i himlen utan tvättade fötter. Att i en personlig relation med Jesus se Honom rakt i ögonen och säga att han dog i onödan – att vända och vrida på all teologi så att Korset blir en onödighet – det är för mig ett mysterium.

Amen!

Matt 16:1 Fariseerna och saddukeerna kom fram till honom, och för att sätta honom på prov bad de att han skulle låta dem se ett tecken från himlen. 2Han svarade dem: ”På kvällen säger ni: Det blir vackert väder, himlen är röd, 3och på morgonen: I dag blir det oväder, himlen är röd och dyster. Himlens utseende kan ni tyda men inte tecknen för tiderna. 4Detta onda och trolösa släkte begär ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet.” Sedan lämnade han dem och gick sin väg.

Det här är ju något vi ser också i Sverige idag – när det gäller att sätta Jesus på prov, eller att håna och förlöjliga de kristna, då går plötsligt vitt skilda intressen samman i enad front.

Fariséerna och Saddukeerna brukade ju alltid bråka inbördes, nu har de gått samman för att begära tecken av Jesus. Och de ber om ”ett tecken från himlen”. Det räcker inte med brödunder och helanden… sådant kanske kunde vara trolleritrick. Kanske Jesus hade skickat folk i förväg och mutat människor som kunde sitta efter vägkanten och låtsas vara sjuka. Kanske Jesu lärjungar hade bakat bröd dygnet runt i en vecka och gömt bakom stockar och stenar för att plocka fram när folket blev hungriga… Så nu ber de om ett fenomen på himlen.

I torsdags ringde en man på min mobil. Jag satt i samtal så jag tryckte bort honom två gånger. Efter samtalet kände jag ändå att jag kanske borde ringa upp fast jag inte visste vem det kunde vara – det var ett mobilnummer. Det visade sig vara en man som var intagen på ett av behandlingshemmen här i kommunen. Han var skärrad och rädd, men samtidigt otroligt förundrad och glad.

Så här var det. In på behandlingshemmet hade kommit en kvinna med en jacka på sig med siffrorna 666. Den här killen berättaade att han var troende fast att han pga sitt missbruk inte var särskillt aktiv. Men han blev uppriktigt rädd för de där siffrorna 666 och för kvinnan som bar dem. Han försökte säga till henne att ta av sig jackan för han blev rädd men kvinnan skojade bort det och sa något ännu värre – att det inte bara var på jackat utan inom sig hon hade ondska…

Så killen tog telefonkatalogen och ringde mig – men tyvär så svarade jag ju inte eftersom jag satt i ett känsligt samtal just då. Personalen hade letat fram en Bibel åt killen så kände han sig lite skyddad.

Då händer det otroliga! In på behandlingshemmet kommer ”pingstvännerna” som inte varit där på månader enligt vad han sa – jag vet inte vilka de var men kanske var det LP Baggängen…

Om jag förstod det rätt så hade de gett honom ett halsband med ett kors på också, så när jag ringde upp så ville han berätta om det som hänt men samtidigt tillbaks till pingstvännerna.

Nu skulle många människor i många kulturer världen över säga ”åh, vilket fantastiskt tecken från Gud, vilken planering och vilken omsorg Gud visade om den här mannen – pingstvännerna måste ju ha bestämt sig för att åka dit långt innan kvinnan med 666 på jackan kom till hemmet.”

Så finns vi andra – vi västerländskt skolade kritsikt tänkande och granskande människor som liksom fariseér och sadukeér vill granska allt under lupp. Vi tänker istället djupt inom oss själva – ja, ja, men det där kunde ju vara en slump.

Kan ni höra ekot från när Satan prövar Jesus i öknen? ”Om du är Guds son, befall att de här stenarna blir bröd”, ”Om du är Guds son så kasta dig ner och låt änglarna fånga dig”, ”Om du är Guds Son, ge oss ett tecken från skyn”. Varför vill de sätta Jesus på prov? Fariseérna och saddukeerna vill inte tro! De letar desperat efter en lucka som kan ge dem skäl att säga ”aha! Det var väl det vi visste. Jesus, du är en bluff!”

Men tänk efter ett tag nu… är det kanske inte så att också vi i Sverige egentligen redan har gått in i en ny kultur, ett nytt synsätt? Det vi kallar för postmodernismen – alltså tiden efter modernismen som präglades av industrisamhället, produktion, ingengörskonst, naturvetenskap, fakta osv.

Men det som vuxit fram de senaste 20-30 åren är en öppenhet för det som inte är vetenskap eller fakta. Se på TV-programmen om andevärlden, medium löser brott, olika ”faktaserier” om hur det spökar och går igen i gamla hus. Se på hur kändisar berättr om sina andliga liv. De säger ungefär ”jag bytte till Budhism för det käns bättre och jag gillar fredsbudskapet”. Och inte en enda journalist frågar ”Hur kan du tro på Buddha? Har du några bevis för att det fungerar?”.

Hur många vet du som överhuvudtaget frågar efter bevis? Folk läser horoskop, ser ljusfenomen fångade på bild i sina nya digitalkameror eller håller sig hemma fredag den 13e – utan några som helst bevis – bara för att de tror så, bara för att de känner så.

Nu sitter Jesus och lärjungarna i båten. Han är arg över den här viljan att stå på distans och odla sina tvivel som han precis har stött på hos fariséerna och saddukeerna. Nu händer något annat som är fantastiskt komiskt i båten. Lärjungarna stressar upp sig över att de inte har något bröd. Jesus tittar på dem – ska de börja nu också? ”JAG HAR JU PRECIS GJORT ETT BRÖDUNDER!”

De är så inne i sina brödbekymmer att de tror Jesus pratar om brödbak när Jesus varnar för fariséernas och saddukeernas surdeg; ”han menar att vi inte ska baka bröd på fariséernas jäst, den kanske inte är rättvisemärkt?” Jesus avbryter hela diskussionen: ”hur kan ni oroa er för bröd? Det är inte bröd jag talar om.”

Det är den cyniska otron som Jesus varnar för. Det är den han jämför med jäst. Den har en tendens att smyga sig in och påverkar hela degen. Den är svår att bli av med. Jesus varnar sina lärjungar: Se upp för otron!

Det finns en förrädisk lockelse för mig att hellre odla mina tvivel än att utmana min tro. Det är så mycket enklare att stå på avstånd och tvivla. Att stå och se på, att fälla ironiska kommentarer. Det är svårare att vara med och ge sig hän i tro och följa Jesus.

Så hur möter vi människor med vår tro? Ofta hamnar vi i försvarsställning och börjar prata om arkeologiska bevis för att Noas Ark funnits på riktigt eller så försöker vi berätta om alla under och tecken vi hört talas om för att försöka överbevisa människor om Jesu existens.

Men Jesus själv verkade inte så intresserad av att bevisa sig. Och människor av idag verkar ju kunna tro på nästan vad som helst helt oavsett bevis och hårda fakta.

Tänk om vi istället kunde komma till det att vi talar om vår tro och de små vardagsundren som det där ute på behandlingshemmet i torsdags – lika naturligt som våra arbetskamrater talar om dagens horoskop eller att grannfrun går igen ute i garaget.

För hur kom Du till tro?

Blev du överbevisad av den Bibliska arkeologin eller av Bibelforskningen? Blev du överbevisad genom under och tecken som du såg? Förstod du verkligen dopets teologi? Visste du verkligen vad du tog ställning till?

Nej, sanningen är att den frågan gör många kristna nervösa – och jag tror vi hittar roten till mycket osäkerhet redan där – i vår egen frälsning…

För låt oss vara ärliga – många av oss här inne vill inte gärna prata om vår frälsning för den var inte så märkvärdigt superspeciell.

En hel del av oss blev kristna mest för att mamma och pappa var det. Andra för att kompisen var kristen, eller killen/tjejen kanske. Andra för att barn och ungdomsarbetet var så roligt eller för att lägren var så bra. Så en dag var det en pastor eller ledare som hade tänt värmeljus och vi sjöng lite lugna sånger – och så kändes det bara så rätt i just den stunden att säga att man ville bli frälst… och just då kändes det kanske bra, men morgonen efter kändes det inte så mycket alls – och sen har du gått sedan den dagen med en lite gnagande känsla av att det kanske ändå inte riktigt var på riktigt.

Och vem vill vittna för andra om en frälsning som kanske inte känns – eller som man kanske rent av tvivlar lite på i sitt eget liv…

Tron är en gåva från Gud. Ingen har på egen hand klurat ut att Gud finns. C S Lewis berättar om sin väg till tro. Han hade läst massor, argumenterat mot kristendomen, och var en övertygad ateist. En dag åker han i sidovagnen på sin brors motorcykel och när de kommer fram – så tror han. Han trodde inte när de började åka, och när de framme var han kristen. Det var inte på grund av att han helt plötsligt klurat ut hur allt låg till. Det handlade inte om logik. Utan om Guds gåva. Han beskriver det som att plötsligt känna ett uppfriskande regn. Och så var det klart.

Tron är en gåva från Gud.

Gud verkar inte så intresserad av att överbevisa oss till tro och lydnad inför Honom. Fångvaktaren som ville ta sitt liv när Paulus och Silas sjöng så fängelset rasade han blev frälst på stående fot – han och hela hans familj står det – och jag tror faktiskt inte fru och barn hade så mycket att säga till om den natten…

Nej, frälsningen är inte beroende av vårt förstånd. Frälsningen är en utsträckt hand – en nedsträckt hand från himlen – och när du sträcker ut din hand och tar emot så gör det mindre om det till och med var för grupptryckets skull – nu kanske jag överdriver, för det klart att det kan finnas rent falska bekännelser också – men många av oss har tagit emot Jesus bara på en känsla av att vi vill – en känsla som kanske redan dagen efter bleknat – men trons gåva har planterats in i våra hjärtan åch växer från den dagen om vi bara vattnar, luckrar, ansar och vårdar trons planta i våra hjärtan.

Det är inte en värld av hårda fakta vi sysslar med – tron – det Kristna Livet – är en värld att leva i och uppleva – inte att analysera från utsidan.

Vi svenskar har en tendens att vilja betrakta och studera, sätta oss in i och väga för och nackdelar innan vi tar beslut. Jag vet av många, många berättelser att den kristna tron tål sådan granskning och att det också kan leda fram till en levande tro. Men jag tror inte det är vad dagens människor är så intresserade av.

Jag tror att vi fastnat lite i sanningsbegreppet – vi tror att sanning bara funnits sedan 1850 talet när allt började mätas, testas och beräknas – att sanning har med vetenskap att göra. Är den kristna tron sann frågar vi – och så gräver vi i marken efter arkeologiska bevis. Men Postmodernismens folk frågar dig och mig – är den kristna tron sann? Och de vill veta om den håller att bygga sitt liv på, om den lever i oss och om den fungerar i vardagen.

Kanske är det dags att vi kristna också kliver ur fariseérnas och sadukeérnas surdegar och istället med Petrus i nästa stycke bekänner Honom som Messias och Herre – och på ett naturligt enkelt sätt står upp för vår tro i vardagen. Man måste inte ha svar på en massa moraliska dilemman eller kunna svara på om Gud kan skapa en så stor sten att han inte kan lyfta den – men om vi med våra ord och våra liv vittnar att Jesus är med mig på ett personligt och nära sätt som styrker mig och ger mig hopp och framtidstro och som bär mig genom svårigheter i livet. Att jag helt enkelt tror att det faktiskt var Gud som sände pingstvännerna till ett litet behandlingshem utanför Filipstad häromdagen för att Hen visste att just torsdag eftermiddag skulle det finnas en man där som faktisk var rädd för onda andar och demoner som skulle kunna påverka honom. Rätt eller fel? Kunde verkligen kvinnans jacka med siffrorna 666 på på något sätt verkligen förmedla andemakter in i mannens liv? Rätt eller fel av honom att vara rädd? Han var ju troende men inaktiv – är han ändå inte skyddad av Jesu Blod?

Well, rätt eller fel spelar ibland ingen som helst roll – mannen fruktade för sitt liv och det visste Gud och Han sände sina tjänare dit.

Så naturligt enkelt, och så aldeles aldeles underbart…

 Text:  inledningen till Lukas evangelium eller 1 Kor 15 (speciellt vers 14-15).

Man kan läsa eller studera – man kan granska, kritisera och forska – man kan ta till sig, bli upplyst och uppbyggd.

På ena sidan – granskande av Bibeln som produkt – vad säger den egentligen, hur kom den till…

på andra sidan – en färdig bok med berättelser och undervisning som lär oss hur vi ska leva – en källa att ösa ur när vi behöver vägledning eller kraft i vardagen. Här funderar man inte på vem som skrev eller varför, här låter man inte några småkonstigheter i översättningen hindra mig från att söka Guds vilja.

Många många kristna frågar sig hela livet – kan man verkligen lita på Bibeln – är allt sant – varför saknas vissa versar i GT nu plötsligt i B2000? Varför har en del andra traditioner verser med som inte vi har. Är slutet av Johannesevangeliet verkligen skrivet av Johannes…

Precis som om Mona Lisa skulle bli en ful tavla bara för att det kom fram att det inte var Leonardo som målat??

Vi är uppväxa i, och lever i, en tid där sanning är något verifierbart… där känslor och övertygelse är flum medan sanningen är något konkret – så till den grad att vi tex. Värderar konst inte utifrån hur vacker tavlan egentligen är utan utifrån dess äkthet. Men vi måste också förstå att det sättet att tänka och leva är fullständigt obegripligt för många andra kulturer på vår jord.

Egentligen är det så här enkelt – Jesus själv använde Skriften som belägg för det han sa. Han själv använde skriften som vägledning och Han själv använde skriften som profetsikt ord rakt in i sin egen situation.

Paulus och de andra Nytestamentliga författarna använder också skriften så som de kände den – och den översättning de hade av GT är den vi idag kallar Septuaginta och som man närmast skrattar åt på teologiska institutioner världen över för dess dåliga kvalité.

-VARFÖR skulle då inte Skriften duga åt dig och mig??

Paulus använder dessutom skriften på ett mycket fritt sätt – ett sätt som vilken predikantskola som helst idag skulle döma ut. Jag lovar dig att om jag hade stått på Örebro Missionsskola eller på Teologiska Seminariet och läst som det står i Moseböckerna att en man ska lämna sin mor och sin far och vara med sin fru – Och så skulle jag säga att ”här låter jag det syfta på Kristus och församlingen” – alltså att Kristus var tvungen att lämna sin Fader för att vara med sin kyrka… Då hade jag fått höra ett och annant om postmoderna ungdomar som till och med tror sig kunna styra skriften.

Men det är just så han gör Paulus – se Ef. 5:32 – Här låter jag det syfta på… Det är ju nästan som att sätta sig över skriften, som om Paulus själv kan ta vissa ord och låta dem betyda något nytt… och i den extremt frimodiga tolkningstraditionen står vi också ibland idag och använder Bibelord på sätt som de naturligtvis inte alls var ämnade till från början…

Det är ju detta som är att Bibeln är Guds Levande Ord – även om det är en färdig produkt så talar den ibland genom samma ord helt olika budskap in i helt olika situationer – och inget av det behöver bekymra oss – för det var aldrig tänkt att teologer eller pastorer skulle råda över eller ha kontroll över Guds Ord – Nej, den som kontrollerar, styr och använder Guds Ord är den Helige Ande – och därför är Guds Ord LEVANDE än idag. Därför kan vi läsa om det som vi tror kanske kan vara kärnvapenkrig eller internet eller monetära unioner i Bibeln fast sådant naturligtvis var helt omöjligt att tänka sig för den som från början skrev ner orden.

MEN, min huvudpoäng är att det kan vara dags att kliva ur vår oro för Bibelns tillförlitlighet – det spelar ju egentligen inte så stor roll om en viss berättelse någonstans i GT verkligen går att bevisa och belägga med arkeoligiska utgrävningar… Gud har genom historien bekänt sig till sitt ord genom att använda sitt ord, genom att tala profetiskt genom sitt ord, genom att förmedla kunskap, också övernaturlig kunskap, genom att förmedla helande och framför allt frälsningens under genom sitt ord.

Det kan kännas osäkert för den moderen kristne som gärna vill behålla kontrollen och bedömningsförmågan själv – vi som vill kunna utvärdera och analysera innan vi satsar våra liv på något. Men det är också en trygghet och det absoluta fundamentet för vår tro – vår tro är inte grundad i Bibeln utan i Jesus Kristus. Även om någon kom in genom dörren i denna stund och kunde bevisa fullständigt bortom allt tvivel att Bibeln skrevs ner i slutet av 1800-talet och rakt igenom är en förfalskning – så skulle jag ändå tro på Jesus – för min tro på Jesus är själupplevd och inte baserad på Bibelns texter – det är ju snarare så att jag tror på Bibeln för att jag tror på Jesus – och Jesus bekände sig till skrifterna – så det gör också jag…

Om det omvända skulle hända – att någon kunde bevisa att Jesus aldrig funnits, dött och uppstått – då skulle också min tro på Bibeln rasa – precis som Paulus skriver i 1 Kor 15:17- Men om Kristus inte uppstått, då är er tro meningslös … och lite senare … då är vi de mest ömkansvärda bland människor.

För min tro är grundad i Jesus, rotad i gemenskapen med Honom – och som ett sigill – en absolut garant för detta har jag Den Helige Ande.

Inom Islam kan man lite förenklat säga att Mohammed är profeten och Koranen är uppenbarelsen. För oss är det precis tvärt om – när Gud väljer att uppenbara sig, visa för oss vem och hur Han är – då gör han det genom att framträda i formen av en enkel människa – Jesus. Bibeln är vittnessbördet om uppenbarelsen – ch fyller alltså snarast profeten Mohammeds roll inom Islam.

1 Kor 13:12

För många år sedan levde en
kejsare som tyckte så ofantligt mycket om vackra
nya kläder att han gav ut alla sina pengar
för att bli riktigt fin och grann.  Han
brydde sig inte om sina soldater, brydde sig
inte om teatern eller att åka omkring på promenaderna
för annat än att få visa sina nya
kläder.  Han hade en rock för var timme
på dagen och som man säger om en kung: han är
i rådet, så sade man alltid här: kejsaren
är i garderoben.
I den stora staden där han bodde
gick det mycket muntert till; var dag kommo många
främlingar dit, en dag kommo två bedragare.

De gåvo sig ut för att väva det vackraste tyg
som läte tänka sig.  Ej nog med att färgerna och
mönstret vore någonting ovanligt vackert, utan de kläder som syddes
av tyget hade även den underbara egenskapen att de voro
osynliga för var människa som vore oduglig i sitt
ämbete eller också vore otillåtligt dum.
Det vore ju ena präktiga kläder,
tänkte kejsaren.  Då jag hade dem på mig skulle
jag kunna upptäcka vilka män i mitt rike som inte
duga till det ämbete de inneha; jag skulle kunna skilja
de kloka från de dumma.  Ja, det tyget måste
genast vävas åt mig.  Och så gav
han de båda bedragarna mycket pengar på hand för att
de skulle börja sitt arbete.

De satte också upp två
vävstolar och låtsade som om de arbetade, men de hade icke
det ringaste på vävstolen.  De begärde opphörligt det
finaste silke och det präktigaste guld, men detta stoppade
de i sin egen ficka och arbetade med de tomma väv-
stolarna och det till långt in på nätterna.
Nu skulle jag ändå bra gärna
vilja veta hur långt de kommit med tyget, tänkte
kejsaren, men han var riktigt litet underlig till mods
då han tänkte på att den som var dum eller illa
passade för sitt ämbete inte kunde se det.  För sig
själv trodde han väl inte att han behövde vara orolig, men han

ville dock först skicka någon för att se till hur det förhöll
sig.  Alla människor i hela staden visste vilken
sällsam kraft tyget hade, och var och en önskade se hur dålig
eller dum hans granne var.
Jag skall sända min gamle redlige
minister bort till vävarna, tänkte kejsaren.  Han kan
bäst se hur tyget tar sig ut, ty han har
förstånd och ingen sköter sitt ämbete bättre än han.
Nu gick den gamle hederlige ministern
in i salen där de båda bedragarna sutto och arbetade
med de tomma vävstolarna.  Å, Gud bevare
oss!  tänkte den gamle ministern och spärrade upp ögonen.
Jag kan ju inte se någonting!  Men det sade han icke.
De båda bedragarna bådo honom vara
så god och stiga närmare och frågade om det inte
var ett vackert mönster och sköna färger.  Med detsamma
pekade de på den tomma vävstolen, och den stackars gamle
ministern fortfor att spärra upp ögonen men kunde inte se
någonting ty där fanns ingenting.  Herre Gud, tänkte han,
skulle jag vara dum?  Det hade jag aldrig trott och det
bör ingen människa få veta.  Skulle jag inte duga
till mitt ämbete?  Nej, det går inte an att jag
säger att jag inte kan se tyget.

Nå, Ni säger ingenting om det,
sade den ene som vävde.
Å, det är vackert, alldeles utomordentligt vackert,
sade den gamle ministern och tittade genom sina
glasögon.  Vilket mönster och vilka färger!  Ja, jag
skall säga kejsaren att det behagar mig särdeles.
Nå, det gläder oss, sade de båda
vävarna och nu nämnde de färgerna och det sällsamma mönstret vid
namn.  Den gamle ministern hörde noga på
så att han skulle kunna säga detsamma då han kom hem
till kejsaren, och det gjorde han.
Nu begärde bedragarna mera pengar, mera
silke och guld; det skulle de begagna till vävnaden.  Alltsammans
stoppade de i sina egna fickor och i väven kom
inte en tråd, men de fortforo som förut att väva på
den tomma vävstolen.
Kejsaren sände snart en annan hederlig ämbetsman
dit för att se hur det gick med väven och om tyget
snart var färdigt.  Det gick med honom som med
ministern; han såg och såg men som där inte
fanns annat än de tomma vävstolarna kunde han ingenting se.
Ja, är det inte ett vackert tyg,
sade bedragarna och visade och förklarade det vackra mönstret
som alls icke fanns till.
Dum är jag inte, tänkte mannen.  Det är
således mitt goda ämbete jag inte duger till?  Det
var då lustigt nog!  Men det bör man inte låta
någon märka.  Och så prisade han tyget som
han inte såg och betygade dem sin förtjusning
över de vackra färgerna och det präktiga mönstret.
Ja, det är riktigt utsökt vackert, sade han till kejsaren.
Alla människor i staden talade om
det präktiga tyget.
Nu ville kejsaren själv se det medan det
ännu var kvar i vävstolen.  Med en hel skara utmärkta
män, bland dem de två gamla hederliga ämbetsmännen som förut
hade varit där, gick han till de listiga bedragarna
som nu vävde av alla krafter men utan ränning och inslag.
Ja, är det inte magnifikt?
sade de båda hederliga ämbetsmännen.  Täcks Ers Majestät
se vilket mönster, vilka färger!  Och så pekade de
på den tomma vävstolen ty de trodde att de andra
nog kunde se tyget.
Vad vill det här säga, tänkte kejsaren.
Jag ser ingenting, det är ju förskräckligt! Är jag dum? Duger jag inte
till att vara kejsare?  Det var det förfärligaste som kunde hända mig!
Å, det är mycket vackert, sade kejsaren. Det har
mitt allerhögsta bifall.  Och han nickade
belåtet och betraktade den tomma vävstolen; han ville inte
säga att han ingenting kunde se.  Hela sviten son han hade
med sig såg och såg men såg ändå inte
mer än alla de andra.  Emellertid sade de som kejsaren:
Å, det är mycket vackert, och rådde honom att klä sig
i detta nya präktiga tyg första gången vid den
stora processionen som förestod.  Det är magnifikt, ypperligt,
charmant, gick det från mun till mun och allesammans voro
de så innerligt nöjda därmed.  Kejsaren gav vardera av
bedragarna ett riddarkors att hänga i knapphålet samt
titeln av vävjunkare.
Hela natten före den förmiddag då
processionen skulle äga rum sutto bedragarna uppe och hade över
16 ljus tända.  Folk kunde se att de hade brått
med att få kejsarens nya kläder färdiga.  De
låtsade som om de toge tyget ur vävstolen, de
klippte i luften med stora saxar, de sydde med

synål utan tråd och sade slutligen:  Se så,
nu äro kläderna färdiga!
Kejsaren kom själv dit med sina
förnämsta kavaljerer, och de båda bedragarna lyfte ena
armen i vädret som om de hållit i något och sade:
Se här äro benkläderna, här är rocken, här är manteln osv.
De äro lätta som spindelväv!  Man skulle kunna tro att
man inte hade någonting på kroppen, men däri ligger just det
fina hos dem.
Ja, sade alla kavaljererna, men de kunde
ingenting se ty där fanns inte något.
Skulle nu Ers Kejserliga Majestät
allernådigast behaga ta av sig sina kläder, skola vi
klä på Er de nya där borta framför den stora spegeln, sade bedragarna.
Kejsaren tog av sig alla sina kläder,
och bedragarna låtsade som om de gåve honom plagg efter plagg
av de nya som skulle vara sydda; de togo honom om
livet och liksom bunde fast något; detta var släpet, och
kejsaren vred och vände sig framför spegeln.
Gud, vad det klär väl! Vad det sitter
utmärkt! sade de allesammans. Vilket mönster! Vilka färger!
Det är en kostbar dräkt!
Tronhimlen som skall bäras över Ers
Majestät i processionen väntar där utanför, anmälde överceremonimästaren.
Ja, jag är ju i ordning! sade kejsaren.
Sitter det inte bra?  Och så vände han sig ännu
en gång framför spegeln för att det skulle se ut som om han riktigt
betraktade sin ståt.
Kammarherrarna som skulle bära släpet famlade
med händerna utåt golvet som om de tagit upp släpet;
de gingo och höllo i luften; de tordes icke låta
märka att de ingenting kunde se.
Och så gick kejsaren i processionen
under den vackra tronhimlen, och alla människor på gatan
och i fönstren sade:  Gud, vad kejsarens nya kläder
äro makalösa!  Vilket vackert släp han har på manteln!
Så utmärkt det sitter!  Ingen ville låta märka att han
ingenting såg, ty då hade han ju icke dugt för
sitt ämbete eller ock varit mycket dum.  Inga av kejsarens
kläder hade gjort en sådan lycka.
Men han har ju ingenting på sig!
sade ett litet barn.
Herre Gud, hör bara den oskyldiges
röst! sade fadern; och den ene viskade till den andre vad
barnet hade sagt.
Han har ju ingenting på sig! ropade
slutligen allt folket, och det kröp i kejsaren ty han
tyckte att de hade rätt, men han tänkte som så: Nu
måste jag hålla ut till processionens slut.  Och så
höll han sig ännu rakare, och kammarherrarna gingo och
buro på släpet som alls icke fanns.

Nu har jag en mycket enkel fråga till dig idag – Är den här berättelsen sann?

…

Ny tänker några av er nog ungefär så här… Nej, det där är ju en saga av HC Andersen, medan andra tänker ”Oh Ja, den där historien är ju så sann”

Vi säger ju ofta att Bibeln är sann – men vad menar vi med det? Menar vi sann som att allt i den har hänt eller sann som att allt i den förmedlar sanning?

Ja, sanningen är väl att vi menar lite både ock…

nu vet jag att det här är lite känsligt – så jag vill bara säga att från min sida så är det helt okey att tro både mycket mer och mycket mindre om bibeln än vad jag tror…

Men åter till ämnet…

 I Bibeln står det om jordens fyra hörn – betyder det att vi som kristna fönekar att jorden är rund eller betyder det att vi inte kan lita helt på Bibeln? Ja, det är ett bagatellartat exempel – men ofta fastnar vi på sådana enkla saker…

 För frågan är ju om Bibeln hävdar att jorden har fyra hörn – eller om det helt enkelt är en återspegling av författarens världsbild.

Och då brukar vi säga att Bibeln är sann i allt vad den hävdar… men vad betyder egentligen det?? För då blir det ju istället svårt att veta vad Bibeln hävdar och vad som bara var författarens värdsbild, kultur eller språk.

Vi brukar vidare säga att Bibeln är inspirerad av Gud – och sedan reformationen har vi till och med haft begreppet ”verbalinspirerad” – vilket inte är detsamma som dikterad, men en och annan kristen har ändå fått för sig att Bibeln är dikterad av Gud – bokstav för bokstav, ord för ord.

Det påverkar ju vår syn på Guds inspiration av Bibeln – om Gud skulle ha i det närmaste dikterat skriften då skulle han väl knappast sagt att jorden hade fyra hörn?

 Verbalinspiration är heller inte en tro på att Gud dikterat vad de mänskliga författarna skall skriva. Det har gjorts undersökningar om bibelsyn bland olika präster och pastorer i Sverige, där man fått frågan om man tror att Bibeln är Guds eller människors ord. Frågan har då formulerats av någon som inte alls förstått detta. Verbalinspirationen innebär att Ordet är till fullo Guds ord, samtidigt som det är till fullo människors ord. De mänskliga författarnas personligheter, språk och situation lyser igenom. Exempelvis är Paulus brev skrivna för att han ville adressera mycket konkreta problem i de församlingar han grundat. De innehåller personliga hälsningar och anspelningar, samt en hel del av mannens temperament!

Verbalinspiration är tanken att Gud, genom sin försyn och genom sin Andes direkta vägledning låtit Bibelns texter bli ett ofelbart Ord ifrån Gud själv.

Bibeln visar på en Gud som leder människor genom sin Ande. I somliga fall, som perserkonungen Kores, utan att personen visste om att hans ingivelse kom från Gud. I andra fall kände personen av en tydlig visshet om att nu var det Guds Ande som la budskapet i hans mun. Det perfekta slutresultatet – den inspirerade texten – kan alltså delvis förklaras av Guds Andes direkta ledning och ingivelser. Men Bibeln visar på en Gud som verkar sin plan genom för oss människor till synes slumpmässiga inträffanden. Till och med människors onda planer leder i slutändan fram till ett gott resultat. Gud behöver inte ha perfekta medarbetare för att åstadkomma ett perfekt slutresultat. Bibelns mänskliga författare kom att ingå i av Gud orkestrerade händelser, så att just deras ord också kom att bli detta heliga Guds Ord. Verbal inspiration är alltså inte detsamma som att författarna alltid kände sig speciellt inspirerade. 

Jag läste igårkväll inledningsverserna till Lukasevangeliet – låt oss ta dem igen…

Lukas talar inte om ispiration eller om diktering från Gud – han gör ett journalistiskt arbete för han är mån om att allt ska berättas så sanningsenligt som möjligt.

Nu är det Bibelns År i år – jag vet inte vem som har bestämt det… men i församlingsposten står det att det är Bibelns år i år… och då vill man kanske utmana sig själv en gång till och faktiskt ta tag i den där bibelläsningen som det ibland går lite knackigt med…

Men ganska snart stöter man på problem – för hur det än är så är vi uppfostrade med att vi får tänka själva och vi ska värdera och pröva det som srivs oss på näsan…

Så även om man kommer förbi skapelseberättelsen och kanske till och med förbi Noa och den värdsomfattande översvämningen… och även om man kanske inte kan förstå varför Gud skulle inspirera sina författare till ändlösa släktlistor… så kommer man till slut till texter som den i Dom 19 – med den hemskt brutala gruppvåldtäkten – en riktigt vidrig historia med en man so skickar ut sin egen bihustru till mobben utanför för att klara sitt eget skinn. Och eftersom vi fått lära oss ända sedan söndagskolan att Bibeln är Guds ord och ett ljus på min stig så står vi där frustrerade med en Gudsbild som blir helt konfys, för att inte säga söndertrampad och dragen i smutsen… Vad vill Gud lära oss i den här berättesen?? Ska man offra sina nära och kära för att komma undan själv? Är kvinnor bara någon sorts själlösa djur eller slavinnor som vi kan göra med som vi vill??

 Och det är faktiskt hur otroligt det än kan låta ett av den kristne Bibelläsarens största problem – just att vi förväntar oss att Gud ska tala till oss, till vår situation och in i vårt liv – när vi läser Bibeln.

I denna fälla går både Bibelns vänner och dess kritiker. En text som den om Leviten och hans bihustru i slutet av Domarboken är inte ämnad att förmedla en uppbygglig känsla eller någon konkret vägledning. Den står som en illustration av folkets moraliska förfall i en given situation. Det är en berättande text. Ingenstans uppmanas vi följa någon i texten förekommande persons exempel. Ingenstans står det att någon person i texten reflekterar Guds väsen. Ingenstans står det att någon i texten är en förebild till Kristus.

Men till exempel Jonas Gardell går i denna fälla och tror att denna text finns i Bibeln för att berätta om hurdan Gud är och vi skall leva. Texten själv gör inga sådana anspråk.

Detsamma gäller tex. hämndpsalmerna i psaltaren. De är Guds ord, men det innebär inte att de uttrycker heliga tankar alltid. När kung David fritt översatt ber “slå dem på käften Gud” så är det inte en av Guds Ande ingiven tanke. Det är kung Davids kränkthet och rädsla som talar. Men det är ett befriande budskap att dessa böner får bedjas! Det är en underbar tanke att jag kan be till Gud det jag har på hjärtat också då det som finns där inte har kommit till genom Guds försorg.

Så vi måste inse att Bibeln är så mycket mer än söndgsskoleberättelserna. Bibeln är historieskrivning, dikt, konstverk, ögonvittnesskildringar, förklaringsmyter, profetiska och apokalyptiska och till och med rent politiska texter – och sist men inte minst har vi i vårt kära Nya Testamente en stor andel ensidig brevväxling med ömsom generell undervisning, ämsom privata hälsotips som ”ta lite vin för din dåliga mages skull” och ömsom mycket specifika inlägg i debatter och diskussioner där vi inte ens vet frågan eftersom vi inte har alla breven…

Nu säger jag inte alls på något enda sätt att Bibeln inte är Guds Ord eller att Bibeln inte är sann eller Helig Skrift eller vad du vill – jag säger bara att om vi inte accepterar att Bibeln innehåller mycket som inte på ett direkt sätt talar till oss så får vi stora problem med vår gudsbild.

 Så nu infinner sig en naturlig fråga – hur kan vi då veta när Gud vill säga oss något och när vi bara ska läsa på det som står utan att ta åt oss?

Ja, det är ju det som är så fantastiskt med Guds Levande Ord – att det vet man inte – eller så vet man det rätt så spontant – för liksom Gud har bekänt sig till sitt ord genom alla tider – och liksom Jesus använde sig av skriften, tolkade skriften och visade på profetior i skriften på samma sätt bekräftar Den Helige Ande skriften genom att verka i och genom den hela tiden.

 Därför kan ett Bibelord som tyckts meningslöst i hundratals år plötsligt få nytt liv och tala direkt in i vår situation.

Men om vi förväntar oss att höra Guds Inspirerade ord till oss i varje vers i Bibeln då får vi problem i vår Bibelläsning. Jag hoppas istället att vi skulle kunna ÖSA ur Bibelns klara källor och dricka oss otörstiga av dess ord. Låta den Helige Ande tala till oss genom den Heliga Skrift som använts av Jesus och hans lärjungar och Gud har genom historien bekänt sig till sitt ord genom att använda sitt ord, genom att tala profetiskt genom sitt ord, genom att förmedla kunskap, också övernaturlig kunskap, genom att förmedla helande och framför allt frälsningens under genom sitt ord.

Det är som jag sa igårkväll – om den dög åt Jesus, om den används av Gud, då borde den duga och användas av oss.

AMEN!