BloggPastor.se

 Luk 10:17-24
De sjuttiotvå kom glada tillbaka och sade: ”Herre, till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn.” 18Han svarade: ”Jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt. 19Ja, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela styrka, och ingenting skall skada er. 20Men gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.”

21I samma stund fylldes han med jublande glädje genom den heliga anden och sade: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. 22Allt har min fader anförtrott åt mig. Ingen vet vem Sonen är, utom Fadern, och ingen vet vem Fadern är, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara det för.” 23Sedan vände han sig till lärjungarna och sade enbart till dem: ”Saliga de ögon som ser vad ni ser. 24Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det.”

Det här är ju ett sånt där riktigt utmanande Jesus-ord – att vi fått makt att trampa på skorpioner utan att det ska skada oss… och det är ju ett sånt där ord som vi har svårt att tro på eftersom vi vet att det händer att även kristna människor råkar ut för olyckor och omkommer eller skadar sig. Även troende dör i meningslösa sjukdomar och krockar med bilen och kan halka på isfläckar – eller om du så vill bli stungna av skorpioner.

Men inte desto mindre är det sant – att samma makt och kraft som Jesus hade när han drev ut onda andar och botade sjuka, samma Ande, och samme Herre, och samma makt och kraft står i den troendes tjänst, vi ska göra samma gärningar som Han gjorde och till och med större gärningar i den Helige Andes kraft. Varför det inte funkar varje gång vet jag inte… en del försök att förklara det har gjorts genom tiderna, alla kanske med ett visst mått av sanning i sig men ingen har helt lyckats…

Det enda jag kort vill kommentera är frågan om vår tro – vi får ju ibland höra att det beror på människans tro om den man ber för blir helad eller om andra mirakler kan ske… Det är uppenbart för var och en som läser Bibeln att det inte kan vara hela sanningen – människor blir helade utan att ens be om det, och utan att tro på det själva, och utan att den som ber tror på det heller…

Men, det finns också mycket sanning i resonemanget, även om det aldrig är en biblisk princip att skylla uteblivna mirakler på människans bristande tro. Jo, jag vet att Jesus säger till sina lärjungar att de är klentrogna när de klagar över att andarna inte lydde dem… men begreppet tro i Bibeln är så mycket mer är ett ord för vår övertygelse. Tron är en gåva från Gud, tron i Bibeln kan aldrig vara något vi presterar fram genom mental träning… tro är inget vi övertalar oss själva om att vi har, inte heller något man saknar när man tvivlar – så är det för idrottsmän – de försöker gå in i sin ”bubbla” och tänker positiva tankar och intalar sig själva att de ska klara att hoppa 2.40 eller springa fortare än alla de andra. Men Biblisk tro är ett frö sått in i våra liv av Gud själv, den plantan tro växer till genom god omvårdnad och andlig näring. Den kan mycket riktigt vara större hos en del och mindre hos andra, och vi kan själva påverka storleken på vår tro – men inte direkt som idrottsmännen utan indirekt genom att se till att ge vår tro god och näringsrik jord att växa i, ömsom vatten ömsom sol, ansa ibland, gödsla ibland och låta vila ibland – kort sagt – god andlig omvårdnad ger större tro, men det är Gud som står för växten, inte vi.

Så, det är ju ingen tvekan om att en del människor har större tro än andra och att en del människor får vara med om fler och större mirakler än andra. Men man kan aldrig ta Guds ansvar och lägga det på människor… har man inte större tro idag så har man inte, och Gud kan alltid utföra mirakel genom dig ändå – han har genom hela historien använt de som såg sig själva som små och svaga.

Jag tror inte det går att utforma heltäckande svar på frågan varför Gud inte alltid svarar på våra böner så som vi vill… men en sak är säker – vi har blivit enormt passiva i våra förböner.

För tanken finns där att det på nåt vis skulle ha med oss att göra… För alternativet är ju värre – tänk om det inte är oss det beror på – då är det ju Gud som är opålitlig och nyckfull… Så när det inte fungerar och när inget händer då skäms VI, och eftersom vi vet att risken finns att inget händer så låter vi till och med bli att be alltför tydligt – för vi har fått för oss att det skulle kunna vara vi som får ta ansvar för om Gud inte griper in eller inte.

Men det jag vill säga är alltså att man måste skilja lite på tillfällig förmåga till tro på just en speciell situation och den tro som Bibeln talar om som en planta som växer till i våra liv – och kallelsen från Gud att lägga händerna på och be för varandra den gäller alla kristna, vare sig du blev kristen igår eller är pensionerad biskop emiritus – alla kan göra det och ansvaret är alltid Guds.

Jag har försökt utmana mig själv med det den här sommaren – att inte själv ta ansvar för Guds gärningar eller ibland brist på gärningar… Står det att vi ska lägga händerna på och be, ja då får vi väl göra det… och händer inget så är det ju inte mitt fel, det var ju inte mitt påhitt det där med händerna… det som är vårat påhitt det är när vi säger ”äh, ska det va nödvändigt att lägga händerna på någon, Gud finns ju överallt o hör allt och når den här människan där hon är just nu så jag ber lite tyst här för mig själv istället så slipper jag åka dit o fråga om jag får be för henne o då slipper jag ju också skämmas om inget händer” – det är vårt påhitt det…

Så jag har som sagt försökt söka upp sammanhang i vårt land under sommaren där den kristna tron fungerar, där det händer saker när man ber och framför allt där man ber för varandra…

Jag var på ett par underbara möten i Vargön, jag såg ungdomar stanna kvar efter mötet medan deras kompisar gick ut och beställde hamburgare – bra för att de ville fortsätta be för någon. Jag såg människor som nästan skämdes för att be om förbön därför att deras problem var för små – lite ont i axlarna, det är ju lyxproblem… ska vi verkligen be Gud om hjälp med sånt när människor dör och folk svälter o barn misshandlas o en massa annat hemskt händer…

Jag tycker själv det är provocerande att Gud helar en äldre man från tinnitus – vilket hände där i Vargön – samtidigt som jag känner människor som är svårt sjuka i dödliga meningslösa sjukdomar… men då är jag där igen och sätter mig själv över Gud – då är jag där igen o pillar o fixar lite med mina egna klokskaper o försöker hjälpa Gud tillrätta.

Strängt taget är det som att sitta i den där ferrarrin jag nämnde på torget för ett par veckor sedan och säga till sig själv – vrida på nyckeln? Ska det verkligen vara nödvändigt?? En bil för två miljoner måste väl kunna starta utan att jag ska behöva vrida på nyckeln? Och tänkt om jag vrider på nyckeln o bilen inte startar… fyy såå piinsamt… vad ska frun säga då…? – Har du nu köpt en bil för 2 miljoner igen som inte startar…

Nää, så tänker vi ju inte – för säger ingenjörerna som byggde bilen att man måste vrida på nyckeln för att starta då gör vi det – och funkar det inte så är det ju deras fel o inte mitt…

Jesus säger i texten:”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.

Vi måste försöka lära oss att vi är lite för kloka för att följa Gud egentligen – vi måste lära oss att våra klokheter och vår vetenskap och vår utbildning faktiskt inte är någonting värt när det kommer till det andliga. Jag säger inte att man ska stoppa huvvet under armen när man går till kyrkan, vi ska tänka själva, våra kunskaper och våra smarta idéer används av Gud… problemet är när vi tror att vi vet bättre än Gud – men säger Gud att vi ska lägga händerna på och be för… då är det inte läge att börja dividera om att Gud KAN hela på avstånd och utan händer…

Det är inför Bibelord som detta vi behöver bli som barn och helt enkelt säga – OK Gud, jag fattar inget men du vet nog bäst – jag lägger händerna på och ber och du får ta skammen om det inte fungerar.

För det är ju en andra växel på det hela – när vi envisas med egna metoder då är ju ansvaret delvis vårt, men gör vi som Gud sagt då är det ju faktiskt Han själv som får svara för när Han inte helar eller inte ingriper.

Sedan vänder sig Jesus till Lärjungarna och säger: ”Saliga de ögon som ser vad ni ser. 24Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det.”

Det för mina tankar till vad Jesus säger till Thomas när Thomas tvivlar på Jesu uppståndelse och han får sticka fingrarna i Jesu sår… Då säger Jesus ”Saliga de som tror fast de inte sett.” (Joh 20.29)

Jag inledde predikan på torget för två veckor sedan med att fundera lite kring hur det är att leva som kristen i en del av världen som vår just i den tid vi har nu… Sverige är världens mest sekulariserade land. Europa, och framför allt nordvästra Europa, är det hörn av världen där det händer absolut minst inom kyrkan… Kanske kan man sträcka sig så långt som att säga att att vår del av världen just nu när vi lever här är den del av världen där det är absolut svårast att komma till tro och att bevara sin tro… Solsting? Har pastorn gått o fått solsting på semestern? Har pastorn glömt svältkatastrofen på Afrikas horn, har pastorn glömt att kristna människor i Burma får sätta livet till i obeskrivligt hemsk tortyr just för att de tror?

Nej, jag hoppas jag har huvvet kvar… sanningen är väl den att Kyrkan alltid frodats i förföljelse och motstånd, det är naturligtvis inte lätt att vara kristen under hot om förföljelse, det är värre än så, det är säkert helt obeskrivligt tufft med nätter av ångest och dagar av ständig oro… men mitt i allt det så är Evangelium relevant och närvarande – befrielse för de förtryckta, frihet för de fångna… Evangelium är sällan eller aldrig mer relevant och närvarande än i situationer av förtryck och förföljelse…

Jag har sagt det förut men det tål att upprepas – Josef Bergdal, den lille mystikern som äter Guds Ord som om det vore fransk gourmé-mat, han var min klasslärare på teologiska och han sa lite provocerande att det svensk kristenhet behöver är inte nya idéer eller nya verksamheter – det vi behöver för att vända trenden i svensk kristenhet det är motstånd och förföljelse.

Människor som lever i fruktansvärda omständigheter, som svältoffren på Afrikas horn just nu – i situationer där man antar att Gud är som längst bort, där vi i trygga svedala har svårt att se något ljus, något hopp… det är sådana situationer som vi tar fram som bevis för att Gud INTE finns – se, säger vi, se hur människorna lider, det kan inte finnas någon Gud. Men just i lidandet och nöden där är Gud som närmast, där upplever människor hur Gud griper in och förvandlar och räddar.

Så när jag på torget i Filipstad sa att att vara kristen i Sverige idag det är som att sitta i en supertjusig ferrarri i perfekta skinnsäten med ädelträpaneler och ett ljud i stereon som inte är av denna världen – men det finns ingen bensin i tanken så det går inte att starta o köra iväg… Så finge man välja skulle man hellre ha en gammal volvo 240 utan skinn o ädelträ men med bensin i tanken – för det är ändå köra man vill göra med en bil.

Det jag menar är – det är svårt att behålla tron levande i Sverige just därför att vi inte får tillfälle att se den i funktion… vi har det finare och bättre än de flesta men vi får ingen riktig användning, ingen riktig praktik, för vårt liv och vår tro.

Jesus säger till Thomas när han fått bekräftelse genom att sticka sina fingrar i Jesu sår – Saliga de som tror fast de inte sett. (Joh 20.29)

Där är vi – vi som går till kyrkan söndag efter söndag med litet eller nästan inget synligt resultat. Vi som råkar leva i en tid då det just i vår del av världen är stilltje på det andliga området.

Saliga vi som fortfarande tror, trots att vi får se så illa lite… ja, så skulle man kanske kunna säga utan att det blir alltför fel.

Men det går att få se också i Sverige… på lördagkvällen i Vargön stod sex ungdomar på scenen och berättade om astma som försvunnit, ungdomarna hade till och med tagit ut tjejen på en tidig morgon-jogg utan astmamedicin för att förvissa sig om bönesvaret och den 16-åriga tjejen strålar när hon vittnar – det är första dagen jag inte känner mina lungor när jag andas. Tjejen bredvid henne berättar om en krånglande vänster axel… inget märkvärdigt… hon har aldrig kommit på tanken att be om förbön för det – sådana småsaker är väl inget att be för… men ont har det gjort och hon behövde ju värktabletter efter att ha skrivit matteprov eller uppsats… så när ungdomsledaren två kvällar i rad sagt att här nere på vänsterkanten finns en tjej med värk i vänster axel och ingen annan gick fram så tänkte hon att OK, jag har ju värk i vänster axel så jag går väl fram då… och nu stod hon där på scenen och berättade om hur hon gjort armhävningar på kvällen innan hon gick o lade sig men inte kände nåt längre.

Och killarna berättade om hur ungdomarna i Vargön kört moped runt Salem o varit allmänt störiga mot ungdomarna på konferensen… nyfikna förståss på varför det plötslig var drygt 100 nya ungdomar i lilla Vargön… så på fredagskvällen tog ungdomskonferensen och samlade ihop lite grillar och gick ut på gräsmattan o stekte pannkakor åt alla som kom och ville ha… kvällen slutade om jag minns rätt med tre helanden och ett par ungdomar som man fick be med för att de ville bli frälsta…

Det är torrt och stilltje o vår del av världen, i Afrika, Latinamerika och Asien händer mycket större och fler under än i lilla Vargön i Sverige… men det händer här också… och för att visa att jag förstått min egen predikan vill jag ändå avsluta med Jesu ord till lärjungarna:

”Men gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.”

AMEN!

Som får bland vargar
 16Jag skickar er som får in bland vargar. Var därför kloka  som ormar och oskyldiga som duvor. 17Akta er för människorna.
De skall utlämna er åt domstolar, och de skall piska er i  sina synagogor. 18Och ni kommer att ställas inför ståthållare  och kungar för min skull och stå som vittnen inför dem och  hedningarna. 19Men när man utlämnar er, bekymra er då inte  för hur ni skall tala eller vad ni skall säga. Ty i det  ögonblicket kommer det ni skall säga att läggas i er mun,  20och det är inte ni som talar, utan er faders ande talar  genom er. 21Broder skall skicka broder i döden, och en far  sitt barn. Barn skall göra uppror mot sina föräldrar och  bringa dem om livet. 22Ni skall bli hatade av alla för mitt  namns skull. Men den som håller ut till slutet skall bli  räddad. 23Om man förföljer er i den ena staden, så fly till  nästa. Sannerligen, ni hinner inte till alla städer i Israel
förrän Människosonen kommer.

Den kristna gemenskapens ansvar är att krossa alla ok, att befria de förtryckta och dela bröd med de hungriga. Det är skillnad mellan välgörenhet och strukturförändringar. Skillnad mellan att ge den fattige mat och pengar, och att forma ett samhälle som ger den fattige möjlighet att försörja sig själv. Att hjälpa den som lider nöd, och att förändra förtryckande strukturer, är alltså två nyanser av det diakonala arbete som kyrkan ska bedriva.

En kristen motkultur består inte av dem som har rätt, utan av dem som törstar efter det som är rätt! Ungefär så definieras av den kristna identiteten av Magnus Malm. En kristen person ska inte hävda att han har rätt, utan längta efter det som är rätt. ”Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten”… 

Jesus väckte en sådan längtan efter det rätta i människor. Och de människor som reagerade var inte bara en intim liten skara av initierade lärjungar, utan det var alla sorters människor som förundrades och drabbades av Guds hjärta där Jesus drog fram. Och de såg något annorlunda i honom. Han undervisade med en annan auktoritet än de skriftlärda. Han verkade inte alls stå för de värderingar som samhället i övrigt hyllade. Han verkade inte eftersträva samma saker som andra världsliga ledare eftersträvade. Många gånger gjorde han sina lärjungar nedstämda och förvirrade i sitt tal om lidandet, korset, världens hat och rikedomars förbannelser. Han revolutionerade synen på synd, svaghet, lagar, hierarkier, könsroller och vardagens prioriteringar. När han tog med sin hand på de leprasjuka, när han låg till bords med tullindrivare, när han helade på sabbaten, när han väckte människor upp från de döda: då fullständigt sprängde han människors förståelse av rätt och fel, möjligt och omöjligt, rent och orent, efterföljelse och lagbrott. Han väckte en hunger i människor efter rättfärdighet, renhet, helhet. Och så skapade han ett bränsle för det kristna livet: Törsten efter det som är rätt.

Men Magnus Malm säger att de kristna, som längtar efter det som är rätt, utgör en motkultur… Inte är väl alla kristna delaktiga i en motkultur? Inte går det väl att rakt av definiera kristen kultur i sin helhet som en motkultur? Visst kan man väl vara kristen och vara med i en ”med-kultur”, eller en ”för-kultur”? Det ligger lenare på tungan att säga att man är för något än att säga att man är mot något. Låt oss vara för livet, istället för mot döden. Låt oss vara för ljuset, istället för mot mörkret. Bejakandet måste väl ändå vara den självklara vägen för den smittande glädje som är Jesus Kristus?

Och intuitivt kan jag känna att Guds rike är för, inte mot. Guds rike är för allt det som är gott i Skapelsen. För livet, för Kärleken, för gemenskapen, för förlåtelse, för glädje, för helande. Men detta Rike som Gud inbjuder oss till, är radikalt annorlunda jämfört med den värld som vi nu lever i. Så annorlunda att detta Gudsrike i världens ögon framstår som ett enda stort nej. Det Guds rike som Jesus kom med hade annorlunda ramar, annorlunda lagar. Världen tittade på Jesus och hans rike, gestaltat i Jesus själv och den gemenskap han byggde upp runtomkring sig.  Världen såg och kunde inte riktigt klura ut vad det hela handlade om. Det uppstod en spontan rädsla, självbevarelsedriften aktiverades. Detta nya hot skulle tvunget bort. Jesus skulle avlägsnas. Världen mobiliserade sina krafter. Och Gud spikades fast på ett kors. Världen hade segrat. Trodde man. Tills det att den upptäckte en liten rörelse av upprymda lärjungar som påstod att nasarén hade återuppstått från de döda. Och det hade nog varit relativt lätt att avfärda det hela som galenskap eller ovidkommande, om det inte varit för att denna lilla skara av lärjungar växte och blev fler och fler. Och framför allt: de levde på samma sätt som Jesus själv hade gjort. De gestaltade samma liv som deras Herre hade levt. Och Jerusalem fick snart se Stefanos stenas till döds. Krocken mellan
Guds rike och Världen var total.

Vad är det då som är så farligt för världen i Jesu budskap?
 Vad var det som Jesus förkroppsligade, och som hans lärjungar förde vidare, och som världen hatade? Vad var det som fick Jesus att säga till sina vänner: (Johannesevangeliet 15:19) ”Om ni tillhörde världen skulle världen älska er som sina egna. Men nu tillhör ni inte världen, utan jag har kallat er ut ur världen, och därför hatar världen er.” På vilket sätt märkte världen att lärjungarna var kallade ut ur världen? Det som gjorde djävulen så rasande, och som gör att han ännu idag går runt som ett rytande lejon för att krossa den kristna rörelsen, är strukturer. För det kristna livet är annorlunda. Han som sitter på tronen säger: ”Se, jag gör allting nytt.” (Upp 21:5). Vi kristna är genom dopet en ny skapelse. Och våra liv har, i och med vårt ja till Gud, förts in i en ny ordning. En himmelsk ordning. Vi lever nu i Kärleken från Gud. En kärlek som ska synas i våra liv, så som ett brev från Kristus, utskrivet med den Levande Gudens Ande på tavlor av kött och blod (2 Kor 3:3). Jag läser några verser för att understryka…2 Kor 5:17 ”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit.” Gal 3:28 ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man
eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Kolosserbrevet 3:11 ”Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla.”

1. Könsrollerna utmanades på många sätt genom det liv som Jesus levde. Samhället omkring honom var mycket patriarkalt. Mannen var överhuvudet i familjen, ett resonemang som vi finner spår av i vissa kontexter även i Nya Testamentet. Pater Familia-principen innebar att kvinnan, framför allt i det grekiska samhället, inte hade mycket att säga till om, sällan rörde sig utanför hemmet, och ibland till och med levde i en egen del av huset, skild från sin man. Det palestinska samhället hade måhända inte ett så strikt patriarkat som grekerna, men ekonomi, arvsrätt och juridiska åtgärder, så som skilsmässa, låg i händerna på männen, och den religiösa världen fördes av manliga överstepräster. Männen var de som hade central plats i synagogorna och tog rollen som rabbiner. När Jesus kom väckte han därför en del uppmärksamhet. Han hade kvinnliga lärjungar, som även finansierade hans mission; han tog kvinnans parti i skilsmässofrågan genom att skärpa lagen och ge mannen ett kompromisslöst ansvar för sin hustru; han rörde sig bland prostituerade; han räddade livet på en äktenskapsbryterska; han helade och berörde även kvinnor; Nya Testamentet har flertalet texter där kvinnor tar den föredömliga positionen som exemplariska i sina offer till Gud, sin uthållighet i bön, och sin styrka i tro. Den förste att se Jesus efter uppståndelsen var en kvinna. Och det första århundradets kyrka delades allt lika mellan såväl män som kvinnor; kvinnor tilläts evangelisera, och ta del i förkunnelse och ledningen av församlingarna. Jag säger inte att det var perfekt. 2000 år senare är det långtifrån perfekt i våra kyrkor, så det lär inte ha varit det då heller. Men en sak är säker; kyrkan provocerade samtidens förståelse av önsrollerna, och de gjorde det med den nya skapelsen i Kristus som grund.Förhållandet
   mellan rika och fattiga var något som Jesus satte fingret på många gånger. Han vände sig emot lagrandet av ikedomar, och det egennyttiga hamstrandet av pengar. Han delade istället brödet, och den tidiga kyrkan hade egendomsgemenskap. I 1 Korinthierbrevet antyder Paulus att ett ovärdigt intagande av kärleksmåltiden låg i att människor inte delade sitt bröd. Somliga drack sig berusade medan andra hungrade. Skillnader i ekonomiska örutsättningar fick inte resultera i att församlingssyskon fick gå lottlösa. Egendomsgemenskapen praktiserades kanske inte överallt, men definitivt den inbördes hjälpen. Ingen skulle längre behöva känna sig ensam och otrygg, ingen skulle längre behöva svälta. Det var en solidarisk välfärdsmodell. Alla var lika mycket värda inför Gud.
2. Vad gällde vanliga människors syn på makt och hierarki kom Jesus med ett helt annat budskap. Den som vill vara högst ska vara de andras tjänare. Ödmjukheten och förnekandet av sig själv låg i förgrunden. Det allmänna prästadömet hade införts. Alla hade tillgång till Gud. Och denna tanke om människors jämlikhet, att alla är lika inför Gud, banade också vägen för en medmänsklighet som samhället omkring dem förundrades av. T.ex. var det de kristna som gick runt i städerna för att samla och tvätta rent döda kroppar, en syssla som ingen annan ville befatta sig med. De kristna hade via Jesus fått nya föreskrifter för vad som var rent och orent. Han hade rört vid de leprasjuka. Nu kunde de kristna också sträcka ut sina händer och röra vid de utslagna och marginaliserade. Det var en frihet.Den
   tidiga trosbekännelsen löd att Jesus är Kristus, och att han ensam var Kyrios, herre, och värdig tillbedjan. Förebilden till
   detta fanns i Jesus helhjärtade lydnad för Gud. Denna oreserverade vägran till avgudadyrkan skapade enorma problem i det romerska riket, med sin kejsarkult. Under kyrkans 300 första år blossade förföljelser upp i omgångar, en del sporadiska, andra systematiska. Det var farligt för romarrikets enhet att vägra dyrka kejsaren. Och lojaliteten till Jesus har om och om igen skapat problem, även inom kyrkan. Att vara lojal främst till Gud före kyrkan har i många skeden skapat konflikter, och många människor har av kyrkan torterats, dränkts eller bränts på bål för sin
   vilja att lyda Gud hellre än påvar, kungar och mänskliga dogmer. 

Jesus ville upprätta människor omkring sig. Och detta var dynamit för samhället, för världen. Var Jesus än gick fram så kantades vägen av hårda konfrontationer. Djävulen och hans demoner lade direkt märke till Jesu närvaro, och de var tvungna att ansätta honom. Människor, som inte såg hans härlighet, ville ständigt provocera och utmana honom. Världen byggde murar; Jesus rev dem. Världen lade tunga ok på människor; Jesus lyfte av oken. Djävulen spred galenskap och sjukdom; Jesus helade. Världen snedfördelade resurserna; Jesus delade brödet. Världen såg till det yttre; Jesus såg till hjärtats innersta. Vi ser här två diametralt motsatta världsordningar.

Och det är här som vi kan börja skönja en tydligare innebörd av begreppet motkultur. Världen reagerade på Jesus. Den bländades av det ljus som Gud spred. Jesu verksamhet handlade ytterst därför inte om att välja en profil eller en attityd, som skulle vara MOT något. Det handlade helt enkelt om att ett levnadssätt som var annorlunda skapade konfrontation – rent utav kollision – med samhället runtomkring. Världen gick emot Jesus. Det är utifrån världens perspektiv som Jesus och hans lärjungar var en motkultur, inte utifrån något egenändamål av stridighet och illvilja från deras sida. Och det är så vi får definiera ordet motkultur när vi själva pratar om den kristna motkulturen: vi är ytterst inte mot något, vi är för. Men i världens ögon framstår vi som en irriterande och motstridig kraft, och därför är ändå termen relevant. Jesus själv säger ju, att om vi vill vara som allra närmast Honom, ja då ska vi vara ute i samhället runt omkring oss och upprätta människor; upprätta de hungriga och törstiga, de som inte har pengar för att klara sitt uppehälle, de som är bostadslösa och utslagna, de som är utan kläder, de som ligger sjuka och ensamma i sina hem eller på våra sjukhus och vårdhem, de som sitter på våra kriminalvårdsanstalter bakom lås och bom, de som är flyktingar, de som är främmande för vårt samhälle och språk. Vad sker med kyrkan när den som gemenskap inte skiljer sig från en pingisklubb eller bingohall? Vad sker med kyrkan när vi umgås på samma premisser som alla andra människor i samhället? Sprider vi då ljus? Eller har vi somnat in? För detta är den fasta som Herren vill se: att vi lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok.

- Predikan i Vasakyrkan 27 mars 2011

Luk 1:46-55 – Marias lovsång.

Sjung:
Vad du är söt, min kära lilla ponny, vad du är snäll min kära lilla häst. Du säger ingenting, min kära lilla ponny, men du är den jag gillar bäst…

(nu står det här att jag skulle ta en paus tills applåderna stillat sig o folket satt sig i bänkarna, men vi kanske ska hoppa över den biten…?)

I går kväll hade jag fixad några sorters kex och ost, det var lite getost och ett par enkla bredbara sorter med soltorkad tomat och vitlök och örter… några vindruvor, skagenröra och oliver… och till det ett gott, i och för sig alkoholfritt, vitt vin.

Det var ett sätt att med annat än ord uttrycka för min fru att jag värdesätter henne och vill spendera tid med henne en vanlig lördag kväll.

Varför sjunger det lilla barnet till sin häst? Varför säger man till en ponny att han är snäll o söt? Varför köper man kex och ost eller blommor eller dyr choklad eller smycken till den man älskar? Räcker det inte att man lovat en gång vid altaret att man ska älska i nöd och lust… Du vet den där historien om mannen o kvinnan som hade lite relationsproblem o kvinnan säger att du säger ju aldrig att du älskar mig – o mannen svarar att det vet du ju att jag gör, jag säger till om jag ändrar mig…

Låt oss se på ett litet stycke i 1 Krön. 29:10-14

Kung David säger en massa självklarheter till Gud själv… precis som om inte Gud skulle veta att han har storheten och makten, härligheten och glansen…

Vad du är söt, min kära lilla ponny, vad du är snäll, min kära lilla vän…

Vi tillhör en liten liten gren av den stora världsvida kyrkan… en liten gren som sedan Luther och reformationen kommit att betona läran och ordet i form av undervisning… Det positiva är att prästerna inte längre talar latin på gudstjänsterna… det negativa är att vi i mångt och mycket tappat bort en del av det som var själva kärnan i det kristna livet – mysteriet i den relation som vi undervisar men ofta glömt bort att praktisera.

Alltså – vi tillhör en gren av kyrkan som formats i en tid då logik och rationalism var stilbildande – vår del av kyrkan har formats under industrialismen och modernismens tidsåldrar… vi undervisar med rationella argument och logiska tankebanor omkring stora mysterier som hur Gud kunde ge sin egen son till världen, hur Gud kan älska oss medan vi ännu var syndare… och det största av allt – hur Gud som är universums skapare och Herre ändå är desperat efter att få ha en personlig relation till just Dig! Det är ju inte fel, men vi behöver vara medvetna om att vi har en stark betoning på undervisning av förståndet – och kanske därför försöka utforska andra kristna praktiker så att vi kan sladda tillbaks upp på vägen från det dike vi kör i.

För frågan är om det vi undervisar ens är möjligt att förstå…

Andra delar av den kristna kyrkan har sedan lång tid inte lagt så mycket fokus på varför och hur – utan istället fokuserat på att uppleva relationen snarare än att förstå den. Jag behöver inte förstå varför jag är kär – jag behöver bara uttrycka min kärlek och få den bekräftad…

Du ser, jag kan inte riktigt begripa hur man kan bli glad för en blombukett som snart vissnar ner och dör… men hellre än att försöka ägna livet åt att begripa det så ger jag min fru blommor ibland för jag vet att hon älskar det.

Flickan som sjunger ”vad du är söt min kära lilla ponny” bryr sig inte om de rationella argument som hennes skolfröken säkert skulle kunna lära henne – att en ponny inte förstår vad du säger eller sjunger, så du kan lika gärna bara nynna eller kanske rent av hålla tyst…

David bryr sig inte heller om att Gud redan vet att han har all makt, glans och härlighet… precis som jag inte bryr mig om att min fru nog vet att jag älskar henne…

Nej, jag uttrycker min kärlek så ofta jag kommer åt. David sjunger och ropar inför hela folket – det är inte en undervisning om på
vilket sätt Gud är stor eller hur han har makt – nej, han bara ropar ut det till Gud – Du har storheten och makten, din är
härligheten och glansen.

Maria utbrister ”min själ prisar Herrens storhet” och ett litet barn sjunger för full hals till en stackars ponny som nog kanske någonstans på ett sätt som vi aldrig kommer begripa ändå kanske förstår något av vad flickan uttrycker med sin sång…

Kärlek och dyrkan handlar inte bara om mottagaren… kärleksförklaringar gör något med avsändaren också – när Maria brister ut ”min själ prisar Herrens storhet” då känner hon säkert hur glädjen växer till i sitt inre. När hon senare på natten upprepar orden för sig själv om och om igen så växer också hennes bild av Herrens storhet…

När David ropar ut att Gud är storhet, makt och härlighet då präntas det in i hans och hela folkets föreställning av Gud – när de senare tänker på vem Gud är så framträder den bilden igen – storhet, makt och härlighet…

Det handlar inte om att undervisa folket om att Gud måste vara någon som är större än allt vi kan tänka eller tro, för om han inte är större än det vi kan tänka då skulle vi i vår fantasi kunnat ha skapat Honom – ni vet sådana där teoretiska filosofiska argument som vi grubblat oss flintskalliga på de senaste tusen åren eller så…

Nej, kärleksförklaringar handlar om att inpränta bilder, att måla och måla och måla igen, bilden av vår relation…

Nu har det de senaste veckorna pågått en liten diskussion här i församlingen om det här med psalmer, lovsånger och musikstilar… jag hade ju redan för någon månad sedan fräckheten att påstå att psalmer inte ger mig något i gudstjänsterna. Meningen med ett sånt uttalande var inte att vi skulle fastna i vad som egentligen är en psalm och vad som kan vara något annat… jag använde helt enkelt ordet psalm om den typ av sånger vi oftast sjunger till orgel i våra gudstjänster och som brukar kallas psalmer.

Nu kanske det är bäst att också betona att jag verkligen inte har något emot varken de som gillar psalmer eller de som spelar orgel – Gunvor och Ebba har en fantastisk tjänst inför Gud när de leder oss i lovsång och tillbedjan genom orgeln här bakom… det enda jag säger är att det inte ger just mig så mycket – men jag är fullt medveten om att jag är i kraftig minoritet och att de allra flesta i vår kyrka älskar just orgelmusik och den typ av psalmer som vi sjunger här.

Min avsikt inte att försöka få någon av er att byta musiksmak. Den uppmärksamme minns kanske att jag också sa att jag är helt säker på att den musik jag gillar också tillhör det förflutna och att det inte är min favoritmusik som kommer spelas i kyrkorna i framtiden.

Lovprisningen, kärleksförklaringen och dyrkan till Gud den Allsmäktige, är en bärande grundbult i gudsrelationen. Just därför måste vi som kyrka kunna leda alla människor in i lovprisning till vår Gud.

Jag har haft oturen att få leva mitt kristna liv i en tid när kyrkan varit synnerligen dålig på att uttrycka sig på ett sätt som människor i vår tid förstår – det innebär för min del, och de allra flesta kristna i min generations del, att vi tvingats leva våra kristna liv i kyrkor som inte klarat av att tala vårt språk, som inte klarat av att i gudstjänstlivet leda oss in i Guds närvaro.

Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det på ett bättre sätt… men för att du ska kunna förstå så måste du tänka dig att du alltsedan du var ung kristen och började gå i kyrkan och ända fram till idag bara vid enstaka tillfällen eller någon enstaka gång ibland i gudstjänsterna skulle fått lyssna till och sjunga med i den typ av sånger som du gillar. Om du gillar de psalmer och den orgelmusik vi har idag i kyrkan. Om du älskar den musiken och känner att det är vad som för dig fram inför Gud – då får du försöka tänka dig in i att du  i hela ditt kristna liv skulle få fira Gudstjänst i en församling där all musik spelades med trummor och skrikande elgitarr, eller där all musik var hiphop, och där du bara någon gång ibland, när det kom en organist på besök till din kyrka, eller någon enstaka gång per år genom att åka till en konferens långt borta – endast då skulle du få uppleva hur musiken, orgeln, texterna och psalmsången öppnade vägen för dig in i Guds närhet.

Varför tror du de generationer vi saknar i kyrkan idag säger att de möter Gud i naturen istället för i kyrkan? Varför säger de att de tror och ber till Gud men kyrkan ger dem inget?

Det är så jag och min generation fått leva våra kristna liv – och nästa gång du undrar varför det är så få av oss kvar i kyrkan så får du plocka fram det här tankeexperimentet igen – hur länge skulle du ha stannat om 90% av musiken i din kyrka var hiphop eller rap eller vilken musik som helst om du inte förstår dig på?

Nu är det alltså inte en fråga om att föra fram min sorts musik, eller att slänga ut orglar – men för att kort kommentera min förra predikan något – jo, om det fanns bevis för att en utkastad orgel skulle kunna rädda en enda människa för Gud så skulle jag handgripligen och gladeligen åka land och rike runt och alldeles själv slänga ut orglar ur varenda kyrka jag kunde komma åt – för omsorgen om ett enda litet bortsprunget lamm går före alla orglar och elgitarrer i världen.

Men när vi nu talar om det som kallats Marias lovsång så vill jag försöka visa på att musiken och lovsångerna i gudstjänsterna är en betydande del av själva identiteten och en bärande våg i själva gudsmötet. Vi kan inte gärna ha all sorts musik i gudstjänsterna, men vi måste nog vara öppna för att kunna ha all sorts musik i gudstjänsterna. Så OM det skulle komma en tid till Filipstad då det igen dyker upp en och annan 14 eller 16 åring på våra Gudstjänster, OM det skulle komma en tid igen i Filipstad då nya människor kommer till kyrkan… då hoppas jag du lever dig in i hur du skulle må om det mest spelades hiphop och rap i din kyrka, och i kärlek till de unga förskonar dem den upplevelsen att försöka möta Gud i ett språk och en stil som de inte förstår.

För lovsångerna och lovprisningen är viktigare än att vi kan låsa in det i en viss kulturell tradition – det du upplever som härlig sprudlande lovsång upplever någon annan som gammalt och dammigt, och det jag upplever som lovprisning som för mig målar bilden av Gud som storhet, makt och härlighet upplever andra som torftiga texter som upprepas i oändlighet.

Och till största delen beror det på att vi inte talar samma språk – vi talar inte ens samma svenska – hur många under 50 tror du vet vad bebådelse är?? Och vi talar definitivt inte samma musikaliska språk… men det kan inte få stå i vägen – Det skiljde ca. 1000 år mellan David och Maria – och jag är säker på att melodierna till deras lovsånger inte var desamma – men lovprisningarna är lika – funktionen är densamma – vi målar en bild i våra hjärtan av vår Herre och Frälsare, vi ristar in det om och om igen i vårt innersta – att det är Honom vi älskar och prisar, det är Honom vi gett våra liv, det är i Honom vi lever och är till.

Så hur var det nu… varför spelade inte David elgitarr?

Är det för att det är obibliskt eller ogudaktigt att spela elgitarr? Eller är det för att harpa är det gudagivna lovsångsinstrumentet? Någon kanske säger att det inte fanns el på den tiden… men det hade väl Gud kunnat fixa fram om det var meningen att man skulle lova Honom till elgitarr?

Nej, svaret är mycket enkelt – Kung David spelade inte elgitarr för han var född 2000 år för tidigt. Hade David jobbat på farsans mekaniska verkstad tillsammans med alla sina söner och blivit uppkallad till Fredrik Reinfeldt för att med sin musik stilla stadsministerns häftiga humörsvängningar och hemska migrän – då hade David spelat elgitarr, var så säker.

Så frågan är – hur lovar vi Gud på ett sätt som folk i Filipstad idag kan leva sig in i och förstå – år 2011?

Läs apg 2: 42-47, joh 17: 20-23, ef
2:18-22,

Jag tänker mig en församling med en kyrkobyggnad – jag tror i och för sig att kristenhetens största misstag var att börja bygga hus, men nu när vi har dem ser jag inte att vi kan vänja oss av med dem i det närmaste, så jag ser en kyrkobyggnad även i framtiden… Men jag ser inga bänkar där och definitivt ingen predikstol – det är ett arv från en tid då kristen tro handlade om att lära ut – när församlingsmedlemmarna skulle sitta i rader och lyssna till vad prästen hade att säga. Det är ett extremt förlegat synsätt på alla sätt och vis. Vi förkunnar det allmänna prästadömet men vi rangordnar folk genom vårt sätt att möblera. Vi lever i en tid då man inte längre tror på auktoriteter som tidigare, vi lever i en tid när alla har rätt att ha en åsikt och där din och min erfarenhet räknas lika högt som pastorns eller styrelsens – det är dags att avveckla kyrkorummen som de sett ut de senaste 1000 åren. Tro för allt i världen inte att det är något bibliskt gudagivet över våra kyrkorum – nej, de är i allt väsentligt ett arv från en maktfullkomlig kyrka som bara var ämnad att hålla folket i schack och på allt sätt understryka sin egen förträfflighet – vi sitter här i Vasakyrkan år 2011 i en formation som är ämnad för maktutövning – trots att vi i åratal har talat om församlingen som en gemenskap mellan jämlikar.

Nej, jag tänker mig en kyrka inredd ungefär som danslokalen på Stena Line – grupper med bord och fåtöljer, hörnsoffor och avlånga bord ut mot kanterna för lite större sällskap och små runda bord med 2-4 stolar in mot mitten. Jag tänker mig en liten scen någonstans i ena hörnet och en öppen golvyta där den som talar, sjunger, dansar eller spelar drama kan röra sig.

Jag tänker mig en församling som umgås och tar hand om varandra, en församling där det är naturligt att lägga händerna på och be för varandra vid sammankomsterna. En församling där man känner frihet att ringa efter pastorn när man önskar ett samtal eller hjälp i bön. De enda som ringer mig är de som har något att klaga på eller de som har någon praktisk fråga att ta upp – det är helt ok att ringa både med klagomål och praktiska saker, men i den församling jag ser framför mig som målbild när jag jobbar där kan man bjuda hem någon på en kopp kaffe för att få prata om hur vi som kristna egentligen ska förhålla oss till vigseln av homosexuella eller för att dela ett böneämne.

Jag tänker mig en kyrka som bygger på deltagande snarare än matrikel, jag tänker mig en kyrka där frågan inte är om du är innanför eller utanför – är du med så är du med – deltar du så deltar du… vi har haft nog många sorgliga år där vi sett på varandra i olika fållor – det är dags att släppa hela fårflocken ut på grönbete – utan fållor och utan stängsel – någonstans där på ängen rör sig Herden – de som vill känna trygghet sluter sig tätt till honom, går någon vilse så letas han kärleksfullt upp för att ges en chans att komma tillbaks till flocken – men det är frivilligt att gå med, och den som inte vill gå behöver inte.

Jag tänker mig en kyrka som fylls av lovsång, bön och undervisning. Jag tänker mig en kyrka där många har något att bidra med vid sammankomsterna, även utan att ha blivit tillfrågade i förväg. Jag tänker mig en kyrka där lovprisningen är en central del – då pratar jag inte om en viss musikstil – jag är helt övertygad om att den typen av lovprisning som jag gillar kommer vara helt passé och ute innan den kyrka jag ser blir verklighet – men det är inte ett skäl att hålla fast vid en lovprisning som var aktuell och relevant för 70 år sedan… och det är inte ett skäl till att helt avstå lovprisning i våra gudstjänster över huvud taget…

Jag tänker mig en kyrka där de som kan sång och musik driver den delen av gudstjänslivet – det är deras gåva, inte min. Varför ska jag välja psalmer till gudstjänster? Jag som varken tycker om psalmer eller vet om de går att sjunga eller inte? Nej, jag tänker mig en kyrka där man leds i tillbedjan och lovprisning genom de musiker som är begåvade för det. Det är en tjänst, det handlar inte om att kunna spela gitarr eller piano – alla musiker kommer behövas – men att leda församlingen i lovprisning, vare sig det är på orgel eller gitarr, det handlar om att leda ett andligt skeende, att leda människor in i gemenskapen med Gud, in i hans närhet. Det är inte en fråga om musikalitet eller teknik på ett instrument, det är en tjänst som är långt långt långt viktigare i vår tid än predikantens – ordet är relativt dött i vår kultur. Genom musiken förmedlas känslor, hopp, tro, kärlek, undervisning, insikter… Någon undrar säkert om lovprisningen måste vara i form av sång och musik – nej inte alls – man kan prisa Herren helt utan musik också – men jag tror att i vår kultur så är musiken den naturligaste kanalen att förmedla känslor och hänryckning.

Jag tänker mig en församling där sången och musiken är det bärande i gudstjänsterna. Det är ju så folk är vana att umgås, det är till sång och musik vi är vana att stilla oss eller att öppna oss… Det är till musik som vi hänrycks, rör på kroppen och känner stark gemenskap och glädje. Musiken är nyckeln, och musiken måste därför slå an hos de som är i kyrkan.

Lovprisningen var och är en viktig del av allt gudstjänstliv, men bönerna och sångerna måste tillåtas få en form och ett uttryck som passar människor i vår tid… jag vet att vi är olika, att vi i kyrkan spänner över 3-4 generationer… jag vet att vi inte kommer kunna hitta ETT uttryck som passar alla… men det är som i alla relationer en fråga om att ge och ta lite – och det kan aldrig vara OK att en generation biter sig fast vid ett enda uttryckssätt som det enda rätta… det gäller både tidigare generationer som måste våga släppa in nya sånger, böner, ord, kläder och fromhetstyper men det gäller i lika hög grad de nya generationer som måste förstå och respektera att människor gjort djupa andliga upplevelser långt innan det fanns elgitarr och trummor.

Nu har man som liten församling inte alltid resurser och gåvor för allt som man skulle vilja göra. Många av er undrar varför jag inte förändrat gudstjänsterna mer sedan jag började här – det var ju ändå mitt uppdrag när jag anställdes att förnya och förändra, att försöka nå nya.

Men jag tänker att man gör så gott man kan utifrån de förmågor och gåvor som finns i församlingen. Man kan drömma om ett stort brassband och en fantastisk ballett, men man får ändå jobba med det man har för handen. Men skulle det komma en skänk från ovan i form av en musiker som kan tala ett musikaliskt språk som fungerar i vår tid – då hoppas jag att vi alla är öppna nog att välkomna honom eller henne med öppna armar – för det skulle verkligen kunna bli en välsignelse i våra gudstjänster. Nu menar jag inte att det är något fel på någon enda av alla er som bidrar med musik och sång i våra gudstjänster nu… ni är fantastiska och högt uppskattade på alla sätt, men om jag inte missat något så är det ingen av er som kan hiphop särskilt bra… och vi saknar nog en trummis också tror jag…

Jag tänker mig en kyrka. Ja just det, jag tänker mig EN kyrka… inte som ett svagehtstecken, inte EN kyrka för att vi är så få i Filipstad att vi inte kan fylla två kyrkor… kanske är det min djupa skepsis mot kyrkobyggnader i allmänhet som gör att jag tycker en enda kyrka per ort får räcka… och jo, i stora städer kan jag förstå om det behövs fler lokaler, men jag tänker mig ändå en enda församling, ett enda samfund, kort sagt en enda världsvid kyrka.

Kanske är det bara en utopi, kanske förblir det för alltid bara en dröm. Mina två år här i Vasakyrkan har öppnat mina ögon för att det jag trodde var en självklar dröm för alla kristna människor – att få vara med och uppfylla Jesu sista bön på jorden – att vi ska få vara ETT – det är inte en dröm för alla, det kan till och med vara en mardröm för en del.

För konstigt nog är det så att vi i Vasakyrkan accepterar in som medlem var och en som bekänner sin tro på Jesus Kristus som Herre och frälsare, och då är man välkommen in som medlem i vår kyrka vare sig man är katolik eller livets ord – eller hur? Vi har inga kontrollfrågor, inga krav, vi kräver inte en bekännelse till en viss lära eller tro… vi kräver inte ens ett dop, vilket ju är ganska vanligt i andra församlingar – jag tycker det är något vi kan vara stolta över. Jag är inte så säker på att jag skulle valt en så öppen modell om jag varit med och format stadgarna, men nu är det så det är, och jag tror det säger något om Vasakyrkan som kyrka – vi vill att alla ska kunna känna sig välkomnade här… bara man nu inte råkar tillhöra en annan kyrka – ve och fasa – de där i kvarteret bredvid som inte vet vilken söndag det är på kyrkoåret och som inte sjunger om palmblad på första advent…

Jo, jag vet att jag tar i och att jag vet att jag raljerar lite med er nu – och ni får gärna skälla på mig vid kaffet eller ringa och diskutera det med mig mig i kväll… men för mig är det helt omöjligt att förstå hur vi å ena sidan tveklöst skulle acceptera ALLA medlemmar från Pingstförsamlingen och från Kristen Gemenskap in i vår församling om de sökte medlemskap en och en, men vi vill för allt i världen inte ha in dem i våra lokaler eller, än värre, samsas med dem i gudstjänsterna eller kring nattvardsbordet.

Jo, jag förstår att det handlar om att vi vill få bestämma själva, jag har räknat ut det alldeles själv… om de kom hit och sökte medlemskap då skulle det fortfarande vara vår psalmbok och vår predikant och vår kantor och vårt nattvardsbröd…

Men vet du vad jag tror? Jag tror inte en man som Knut Karlsson skulle behöva vara medlem i vår församling särskilt länge innan han tillfrågades om en plats i styrelsen. Eller innan han var en del av planeringskommittén eller ledde en gudstjänst.

Alltså, min poäng är den här – hela det där sättet att tänka handlar om taktik – en taktik som går ut på att få sitta i orubbat bo så länge som möjligt. Jag tror inte det är en vinnande taktik. Jag tror en vinnande taktik är att vara med och påverka till det bättre, att vara med och påverka innehåll och uttryckssätt i församling och gudstjänst. Inte att försöka spärra andra från att ta del i gemenskapen.

Jag tänker mig en kyrka där organisationsnumret bara en praktisk detalj – inte något man ska ärva eller ge vidare till sina barn. Jag tänker mig en kyrka som när som helst är beredd att avveckla sig själv som världslig organisation för att starta nya enheter – namnet, adressen, kyrkolokalen, historiken… allt det där är ingenting – det kommer leva vidare i våra minnen och i historien – men om det hindrar oss från att vara ett folk och en kyrka då måste det bort bort bort.

Nu skulle jag aldrig hävda eller tro att min tanke om församlingen är den rätta eller den enda. Min dröm om kyrkan ska ju stötas och blötas med din dröm om kyrkan. Det är därför jag aldrig skulle  försöka driva igenom enkla majoritetsbeslut åt ena eller andra hållet eller springa iväg med de som är ivriga och otåliga och starta en ny kyrka. För det här handlar inte om vem som är starkast och vem som vinner – för då förlorar vi alla. Att vara kyrka är också att respektera varandras fruktan och erfarenheter. Men jag vill öppna ögon för att vi redan i vår kyrka är väldigt olika och att det finns de som trivs mindre bra med det som du trivs bra med – och tvärt om.

Men riktningen är helt klar för mig – jag kan bara segla en församling åt ett håll och det är mot målet om en enda stor och världsvid kyrka. Jag säger inte att vi någonsin kommer nå dit. Men om det var min frälsares sista bön här på jorden då är det min uppgift att åtminstone gå åt det hållet.

Amen!

Förra veckan pratade vi i Vasakyrkan om att vi som kristna behöver Andens uppfyllelse, inte bara en gång när vi blir kristna – det brukar jag istället kalla att alla kristna får Anden som gåva – att Anden flyttar in – men det är inte riktigt detsamma som att vara fylld av Anden – och det illustrerade jag lite med den där ballongen som vi blåste upp bara lite eller sprängfullt osv. Alltså – poängen var att vi behöver ständig uppfyllning, påfyllning och översvämning av Den Helige Ande. Och vi såg att för apostlarna, för de första kristna, var detta en så viktig sak att när det blev en massa människor frälsta och döpta i Samarien – det var alltså väckelse kan vi säga – det står i Apg. att många kom till tro och lät döpa sig – de var alltså redan kristna – då beslöt man i Jerusalem att skicka ut Petrus och Johannes till Samarien med den enda uppgiften att de skulle lägga händerna på de nykristna och be att de fylldes med Helig Ande. Det måste ha varit en väldigt viktig grej, man skickade inte ut ett par springpojkar, man skickade själva ledningen för kyrkan i Jerusalem, och det var ju inte bara en tåg eller flygresa utan en ganska ordentlig vandring på vägar ungefär som den Jesus berättar om i den barmhärtige samariten. Då förstår man att det där med att fyllas med Helig Ande inte bara är en liten bonusgrej för vissa kristna – apostlarna ansåg det så viktigt att de sände ut sina absoluta ledare på en relativt farlig fotvandring till Samarien bara för att de skulle lägga händerna på och be för de nykristna – eftersom ”Anden ännu inte fallit på någon av dem” som det står.

Nu ska jag ju inte upprepa förra veckans predikan – så låt oss gå vidare in i dagens…

Läs Romarbrevet 12:3-8

Paulus skriver till församlingen i Rom. Tidigare i brevet har han presenterat evangeliet. Nu handlar det om konsekvenserna; vad innebär det att leva som en ny mänsklighet och formas efter Guds sons bild? När jag läser texten väcks en hel del frågor och funderingar: Vad innebär det att vara Kristi kropp? Var passar jag in? Har jag någon gåva? Är det vanligt att vi tänker för högt om oss själva? Hur kan vi förstå det här med tron, och trons koppling till gåvorna?

Utgångspunkten för detta bibelsammanhang, och andra bibeltexter som handlar om samma ämne, är att det handlar om gåvor, inte om belöning. Det handlar inte om tack för lång och trogen tjänst, det handlar inte om duktighet, eller förtjänst, det handlar om gåvor! Det handlar om nåd från Gud.

Däremot kan man nog koppla Guds Gåvor till Jesu liknelser om gott förvaltarskap. Alltså, gåvorna är inte en belöning, inte något man förtjänar i den meningen att om man bara lever si och så, så får man gåvor av Gud – men liksom alla goda föräldrar ger Gud ansvar utifrån vad vi visar att vi är mogna för. Den som visar att han klarar av att hantera förtroendet kan få fler gåvor, den som slarvar bort sitt liv och sina gåvor kanske inte får nya… Men vi ser både i väckelsehistorien och i dagens kyrka att det där inte följer några enkla ”gott liv – många och viktiga gåvor” mönster. Gud är inte en maskin där man stoppar i rätt mynt och trycker på rätt knappar för att få det man vill. Gud ser vår helhet och väljer själv om han vill ge sina gåvor.

Självklarhet nr 1: Alla har en gåva!

Detta är en utgångspunkt i texten. Det konstateras att det är så, och hela resonemanget bygger på att detta är något som gäller alla. Första Korintierbrevet 12, som också handlar om gåvorna, beskriver det på ett liknande sätt ”Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta” … ”I sin församling har Gud gjort ...” några till det ena, några till det andra, åt några har han gett den gåvan . . .  Men alla har en gåva. Det här är ett brev till hela församlingen, inte till två eller tre av de som var med. Och att det står ”vi” pekar på något viktigt som vi ibland har lätt för att missa: gåvorna ges till oss som gemenskap, inte för individuella
soloprestationer.

Är detta en självklarhet för dig, att gåvorna är till för oss alla, inte bara för några få?

” Jag kan inte vad du kan, du kan inte vad jag kan, men Gud har en uppgift som passar för dig och en annan som passar för mig”

Kanske du har du talat om detta med dina eller andras barn som har kommit hem med gråten i halsen för att de blev valda bland de sista när man skulle spela fotboll, eller som kastat ifrån sig pennan för att teckningen inte blev lika snygg som den kompisen gjorde.

Att ha en uppgift betyder inte att ditt namn måste stå på ett papper, eller att du är vald på ett årsmöte. Det handlar inte om att göra något på en kyrkestrad. Och uppgiften har du inte bara när du mår bra, känner dig stark och trivs med livet. Det är inte bara sådana personer som har en gåva – alla kristna har en gåva!

Gud har gett dig gåvor, begåvningar och talanger. ALLA har vi en uppgift i Hans rike och i hans församling! Du har gåvor och du är en gåva till din församling och till din omgivning.

Självklarhet nr 2: En attityd av villighet
I texten läser vi om gåvor i funktion, och det är en viktig sak att lägga märke till… för samtidigt som texten utgår från att alla har en gåva så är det uppenbart att alla gåvor kanske inte alltid är i funktion. Det framstår som självklart att den som fått en gåva använder den. Man brukar den. Man kan missbruka en gåva, och man kan göra fel. Men att inte bruka gåvan, att trycka ner den, att inte tro att den är något värd eller att vara för lat för att använda är tydligen fullt möjligt men naturligtvis inte det rätta att göra.

John Ortberg berättar i en av sina böcker om en servis som stod i hans frus föräldrahem. Den var vacker, fin och värdefull. När föräldrarna dog, fick Johns fru servisen och insåg att den aldrig varit använd. Den var så fin så den skulle sparas till ett speciellt tillfälle, men ett så speciellt tillfälle kom aldrig. Så den stod i skåpet år ut och år in. Istället för att komma till nytta stod den bara och samlade damm.

Att inte använda sin gåva får konsekvenser för mig själv. Det blir ju inte bara min gåva som inte kommer i funktion, hela jag kommer inte i funktion, det finns resurser i mig som inte kommer till sin rätt – och som därför saknas i församlingen och i vår omgivning. För när jag inte använder min gåva får det konsekvenser också för andra. När jag inte bidrar med det jag har blir det märkbart för andra. Kanske är det en viktig del av att många känner att de inte orkar med att engagera sig mer i församlingen… om för många inte gör det de har gåvor till så blir det lätt att några andra gör mycket mer än de egentligen har gåvor till – och det sliter.

Självklarhet nr 3: Gåvorna är olika, men drar åt samma håll

Gud har en uppgift som passar för dej och en annan som passar för mig, sjöng vi i söndagsskolsången. I vår text nämns sju olika gåvor. Det finns också andra ställen i Bibeln där olika gåvor räknas upp, bl.a. i Efesierbrevet 4 och första Korintierbrevet 12. Listorna är inte helt lika. Och beskrivningarna av gåvorna i dagens text är inte så exakta, utan ganska vida och nästan lite flummiga.

Du har inte fått gåvor för att bygga upp dig själv, eller för att du ska få känna dig duktig. Gåvorna är inte till för ditt eget ego, de är till för gemenskapen och har en riktning. Den riktningen är mot andra. Det är i gemenskap med andras gåvor som din gåva kommer till sin rätt.

Så istället för att jämföra oss och bli avundsjuka på varandra, så är gåvornas olikhet verkligen en anledning till befrielse för oss. Det är den Gud som har skapat och känner dig, som är gåvogivaren. Han vet vad som passar för dig, och Han ger dig inte en gåva som du inte klarar av. Min son Benjamin fick en ny cykel när han fyllde 5 år. När vi valde cykel till honom så fanns det ett antal cyklar som vi inte ens tittade på. De passade inte honom, han skulle aldrig ha kunnat använda dem, de skulle inte skänkt honom någon glädje utan enbart frustration. Vi köpte en cykel som var lagom för honom. Visserligen var det lite trixigt i början att cykla på den, men han kom snart igång, för den passade honom.

”Gud har en uppgift som passar för dej, och en annan som passar för mig”

Nu är det ju ändå frustrerande att samlas utanför korvmojjen på en sleten trehjuling när alla andra kör trimmad moped… men egentligen behöver vi inte jämföra oss med andra och deras gåvor. Tacka istället Gud för det du har, och använd det till glädje för både dig själv och din omgivning. Om vi tänker oss att gänget utanför korvojjen skulle vara ett lag i en dragkamp då vet vi att också tjejen på trehjulingen är med och bidrar till den dragkraft vi bygger som lag – utan trehjulingen vore laget lite svagare. Vi måste kunna acceptera att vi alla är barn i början, utmaningen är att vilja växa och komma över en trimmad moped – istället för att bli bitter och säga ”jag ska minsann aldrig bli en sån där moppeligist”.

Om du inte kan känna dig hemma i församlingens gemenskap på din gamla trehjuling för att det står trimmade mopeder och gasar runt omkring – då är det förstås inte dig det är fel på utan den gemenskapen… En del församlingar liknar mopedgänget utanför korvmojjen lite för mycket… Guds hus ska vara ett välkomsthus – Guds församling ska vara ett hem där alla är välkomna.

Paulus varnar också för högmod: att tro att min gåva är viktigare, bättre och mer andlig än de andras. Att du brinner för något, betyder inte att alla andra måste brinna för samma sak. De har annat närmast hjärtat. För att kroppen ska fungera behöver man ha rätt proportioner, allt kan inte vara öga, eller hörsel, alla har inte samma gåva. Men du får ta vara på din gåva och använda den.

Kanske att jag idag hellre skulle varna för ”lågmod”. Det handlar om att jag inte tror att jag med min gåva och personlighet är viktig, utan ser ner på mig själv och de gåvor Gud har gett mig. I stället för att använda det man har, önskar man att man skulle vara som någon annan.

Självklarhet nr 4: Vi behöver varandra

På samma sätt som en vanlig kropp består av olika delar, som alla behövs för att kroppen ska fungera, så är vi Kristi kropp och får med våra olika gåvor visa för denna världen vem Kristus är. Bilden av församlingen som en kropp, är på ett sätt så enkel att vem som helst kan förstå den, samtidigt som den är så utmanande och radikal så jag undrar om någon av oss förstått den till fullo. Alla delar i kroppen behövs, alla är lika viktiga, de relaterar till varandra och de klarar sig inte utan varandra. Och de ska fortsätta att vara olika!

Har du tex. funderat över själavårdarens tjänst – vilken kroppsdel det skulle kunna vara? Jag ska inte gå in i detaljer för det är väl snart kyrkkaffe, men jag skulle säga att själavårdaren är församlingens tarmsystem – det är där skräpet ska ut… Det kanske kan få en och annan som strävar efter den idag så populära själavårdstjänsten att tänka om lite

Egentligen finns det ingen valmöjlighet. Det Bibeln säger oss är att när vi har tagit emot honom så tillhör vi hans familj, och är tillsammans Kristi kropp. Vi är olika och får hjälpa och stödja varandra. Varför det? För att visa vem Kristus är för vår värld. Och för att också vi ska förstå vem Han är. Att leva i beroende är fantastiskt härligt och fruktansvärt svårt på samma gång. Men i
beroendet ser man Guds storhet, och i Kristus gjorde Gud själv sig beroende. Gud själv avklädde sig den himmelska härligheten för att låta sig födas till jorden som ett barn – fullständigt beroende av god omvårdnad, mat och blöjbyte dygnet runt… Vi får inte glömma det – att det ömsesidiga beroendet i Kristi Kropp inte är ett nödvändigt ont – det är faktiskt något som uppenbarar en
viktig sida av vem Gud är – beroendet är en del av uppenbarelsen!

Så till sist…

Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta… De första kristna hade förstått att det var viktigt att de nykristna fick fyllas med Helig Ande. Det var när Anden föll på lärjungarna i Övre Salen som de verkligen kom i funktion. Det var i Andens kraft de gick ut, det var i Andens kraft de förkunnade och helade och drev ut orena andar.

Jag brukar tänka att anden bor i hjärtat hos varje kristen. Men ibland känns det som om Anden tvingas sitta hukande i en liten vrå i ena kammaren, år efter år efter år… En gång i tiden kanske Anden fyllde hela dig och rörde sig och verkade långt ut i fingerspetsarna… men med tiden har Anden trängts tillbaka… När min dotter Hanna fyllde 3 år så blåste vi ballonger och hängde upp i gardinstängerna, en av ballongerna blev kvar ända tills vi bytte till julgardiner… då var den bara som ett skrumpet russin. Man kan inte riktigt förstå varför. Ballongen är ju hel och gjord av gummi, den borde hålla sig fylld och spänd. Men när veckor och månader går så förkrymper den långsamt…

Vi behöver alla påfyllning för att hålla oss fräscha. Det är en del av den dagliga andliga hygienen att be om mer av Den Helige Ande. Att låta Anden inta nya delar av våra liv. Att vägra låta Anden pysa ut och förkrympa…

Herre, ge oss mer av din Ande, fyll på där allt känns krympt och förtorkat i våra liv. Låt våra bägare flöda över av nytt fräscht vin i Den Helige Ande så vi får bli ett levande utflöde. Herre låt oss på nytt få se dina gåvor i våra liv komma i funktion och börja växa till och spira. Herre fyll din församling med Ande och kraft, låt oss på nytt få se under och helanden ske mitt ibland oss.

Herre just nu sträcker vi oss mot dig, du ser vilka av oss som känner oss tömda och behöver påfyllning. Herre ge av din Helige Ande just nu in i våra liv. 

Stäm in med mig i den här bönen nu…

Jag behöver dig Helige Ande, för att möta en ny morgondag… AMEN!

(Börja blåsa upp en ballong…)
Läs Matt 5:3

Saliga de som är fattiga i Anden… men så lär vi oss att vi ska bli fyllda med Helig Ande…

Den grekiska term som här översätts med fattig, ptochós, betyder ordagrant ”tiggare”. De människor som är fattiga i anden är alltså de som inte har några illusioner om sin egen självtillräcklighet och rättfärdighet, utan likt tiggare inser sin fattigdom (i andligt hänseende) och vädjar till Gud om hans nåd och hjälp.

En av Jesu liknelser i Lukas 18:9-14. I vers 9 berättar Jesus ”till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra”. Den historia som Jesus berättade handlade om två män som gick upp till templet för att be till Gud. Den ene var en farisé och den andre var en publikan, dvs en tullindrivare. Fariséerna satte sin stolthet i att de alltid följde hela lagen till punkt och pricka enligt en komplicerad – helt onödig – muntlig tradition som de själva utarbetat. Publikanerna var däremot en föraktad grupp, eftersom de var anställda av den hatade romerska ockupationsmakten – och dessutom var flera av dem faktiskt tjuvar. Farisén bad en noga utformad bön där han tackade Gud för att han var överlägsen alla andra. Han presenterade en hel lista över sina religiösa prestationer. Publikanen, däremot, vågade inte ens höja blicken mot himlen. I stället bekände han sin egen ovärdighet och bad om Guds nåd. Och det var publikanen – han som var medveten om sin andliga fattigdom och därmed öppnade sitt hjärta för Guds ande – som enligt Jesus gick därifrån rättfärdig (vers 14), med en återupprättad relation till Gud.

Det är när vi inser att vi saknar Guds ande, att vi är långt ifrån fullkomliga och behöver mer av Guds andes kraft för att kunna växa och bli vad Gud har avsett att vi ska vara, som vi vänder oss till Gud och ber om hans hjälp. När Jesus använde uttrycket ”fattig i anden” var det ett begrepp som var väl känt för hans åhörare (det återkommer på flera ställen även i Gamla testamentet), och därför var det ingen svårighet för dem att förstå vad som var den djupaste innebörden i hans ord:Vi kanske behöver skriva om det Jesus sa ungefär så här för att förstå: ”Lyckliga ni, som är medvetna om er andliga fattigdom, ni ‘andliga tiggare’ som känner att ni saknar Guds ande, ni som förstår att ni behöver Guds hjälp och ledning. Ni kan vara lyckliga, för det kommande Gudsriket tillhör just sådana som ni!” Så, att vara fattig i anden är att vara medveten om att vi är i behov av Guds ande! Det är att vi inte tror oss själva om att vara självtillräckliga i andligt hänseende utan att hela tiden, ständigt och jämt söka – ja till och med tigga om att få – mer av den Helige Ande i våra liv. Vi tillhör ju en tradition som lär att alla kristna får del av Anden – vi får del av anden när vi säger ja till Jesus – en del skulle säga vid dopet, men det ju liksom meningen att dopet och frälsningen skulle vara typ samma händelse – fast vi delar på det i tid allt som oftast.

MEN! Detta är sannerligen ett allvarsord till våra sammanhang som tyvärr alltför ofta nöjer oss med att alla får del av anden – och så stannar vi där… Men Jesus säger – salige de som förstår att de behöver mer av Anden – saliga de som tigger om mer – saliga de som förstår att de inte har nog…

Det här är ju inget nytt påfund jag kommer med idag. Det är en lära och en tanke som delas med alla väckelsekristna rörelser, som delas av katolska munkar såväl som de gamla ökenfäderna – och naturligtvis även Paulus och lärjungarna själva – nämligen att också de som redan har den Helige Ande i sina liv om och om igen behöver fyllas av Helig Ande – påfyllning – uppfyllning – översvämning av Helig Ande – det går inte att få för mycket – Anden gör dig inte uppblåst utan ödmjuk – Ju mer av Anden du får desto mer kommer du känna dig fattig i anden! Detta är ju ett av det kristna livets stora mysterier – att Gud valt att dela ut av sig själv – och den undergörande kraften – genom sin Ande – till dig och mig.

Det är alltså inte för att bli en större och bättre människa vi söker Anden – snarare kommer processen i ofta göra oss mer och mer ödmjuka inför våra egna brister och fel – men det är inte en dömande process utan ofta en djup insikt av att vi är älskade trots allt.

Hur många barn tror du skulle bli glada för den här ballongen (ett andetag i ballongen) – nästan inga – barn vill ha ballonger som är smällfulla med luft – det är ju så en ballong ska vara. Och så ska vi kristna vara – smällfulla med Helig Ande – och det är inte gjort i en handvändning… vi kan och ska be om det här idag. När man är riktigt smällfull med Helig Ande så blir det fart på saker och ting (släpp ballongen).

En ballong som varit uppblåst men som tömts på luft är en tragisk syn, jag känner igen mig i just den synen – jag upplever själv hur jag en gång längtade och bad ivrigt om mer av Anden, hur en massa olika funktioner i mitt andliga liv liksom var i bruk och fungerade. Nu är jag en skrynklig uppenbarelse rent andligt sett… nu gäller det att jag börjar inse min fattigdom i anden och igen börjar be Gud om Hans Ande i mitt liv. För så här vill jag inte leva resten av mitt kristna liv.

Människor blir uppfyllda av Helig Ande vid speciella tillfällen – ofta genom att man helt enkelt ber om det. Tex i Apg 8:12-16 där människor kommer till tro och blir döpta – då reser apostlarna från Jerusalem dit för att be om att de också ska få den Helige Ande – eftersom Anden ännu inte fallit på någon av dem. Det är värt att notera att apostlarna faktiskt åkte dit. Och det var säkert ingen enkel resa. Man kunde ju tycka att det räckte gott att be för dem hemma i Jerusalem – Gud hör ju bön var vi än är… Men det finns något mer i detta med bön, och det finns något mer i detta med den Heliga Ande – vi uppmanas att lägga händerna på varandra och be – vi kanske inte förstår varför, men det är som om det smittar lite… Andefulla människor får ofta fungera som förmedlare av Anden till andra – det måste inte gå till så, men det är tydligt att de första kristna förstod att det var så enormt viktigt att personligen komma och lägga händerna på och be för de nykristna att de faktiskt tog sig för att resa dit.Men att bli fylld av Helig Ande är inte bara en engångsgrej eller något som sker vid särskilda tillfällen – det är en ständigt pågående process också – att varje dag och i varje val vi gör i livet ha som mål och mening att mer och mer och mer få vandra i anden – få fyllas av anden – få bli totalt och alltigenom genomsyrad och impregnerad av Anden – få känna hur Andens frukter växer i mitt liv – få uppleva hur Andens gåvor kommer till uttryck och utvecklas i mitt liv. I Ef. 5:18 uppmanar Paulus oss att vara fyllda av ande. Varför skulle vi nöja oss med mindre? Det är ju nu det kristna livet kan bli lite spännande… Allt det där andra dravlet om vem som ska va med vem och vilka samfund och kyrkor som ev. kan ha en gemensam framtid och vem som får bli medlem här eller där… allt det där är säkert nödvändigt det också… men det är ju inte därför vi är kristna – eller hur!?

Nej, men tänk när fru Karlsson bakom dig i kön på ICA känner av Guds närvaro genom dig… tänk när du får vakna på morgonen, lyfta telefonen och ringa en gammal bekant just precis den morgonen han behövde det som mest. Tänk när vi igen får uppleva hur människor blir helade bara genom att komma nära oss. Är det en verklighet vi glömt eller förklarat bort? Du vet, vi kommer från en tid då vi gjort upp med mycket lag-undervisning i Kyrkan – i spåren av den senaste väckelsen växte en undervisning fram som gjorde lag av helgelsen… Man började undervisa nykristna om hur de fick ha håret, att det var fel att sporta på söndagar, vissa musikinstrument var också syndiga på något sätt, för att inte tala om att gå på bio.

Nu har vi haft en lång period när vi gjort upp med dessa villoläror och lagt grunden stadigt – den som tror på Jesus som Herre, han är kristen – men det vore ju fånigt om vi bara skulle satsa på att klara kvalgränsen… Bibeln och den kristna traditionen beskriver ett liv i Jesus som är otroligt spännande, ett liv som just bubblar av liv.Kristen tro är inte ett kulturarv, inte heller är det en identitet i ett visst sätt att fira gudstjänst eller i ett visst instrument eller en särskild psalmbok – vi kan känna oss hemma i olika andliga miljöer – sångerna och traditionerna kan hjälpa oss att känna oss hemma och hjälpa oss finna gamla stigar in i Guds närvaro… och där har vi alla olika upplevelser som blir viktiga för oss. Jag tillhör en generation som möter Gud genom den sorts musik och sång som lite slarvigt kallas lovsång – alltså sång och musik av ett lite popigare slag med texter om Guds storhet, närhet, kärlek och nåd. Det är en väg jag känner, när sådana sånger sjungs då hittar jag mina intrampade stigar fram till Guds närvaro i mitt liv. Psalmer ger mig nästan aldrig någonting… utom ibland några enstaka psalmer som när de sjungs otroligt pampigt och gärna till piano och gitarr istället för orgel… då kan också mitt hjärta lyfta en aning.

För andra av oss är det precis tvärt om – gamla psalmer som sjungs till orgel är precis det som får era hjärtan att öppna sig för Gud – jag kommer aldrig begripa hur det går till, men det är OK, för ni kommer aldrig begripa mina stigar till Gud.

Men oavsett dessa redskap, dessa upptrampade stigar som vi använder i våra gudsmöten, så är en sak densamma – Anden fyller oss med liv och tro, Anden gör oss medvetna om var vi behöver tänka om utan att döma oss – Anden inspirerar till nya tag, till nya försök.

Mötet med den Helige Ande kan också se olika ut – precis som sångerna och bönerna så  kan Andeuppfyllelsen delvis följa traditioners mönster – somliga sjunger saligt i tungor, andra faller som bowlingkäglor, andra hoppar, skrattar och dansar… många faller ner med ansiktet mot golvet och prisar Gud snabbare än orden hinner med. Det beror på att vi överväldigas och inte riktigt vet vad vi ska ta oss till, och det är inget att vara särskilt rädd för – den som läst sin Bibel vet att det gått till så ända från början.

Det viktiga jag hade att säga idag det var ändå just detta – Saliga de som är fattiga i anden – för de har vett nog att begripa att de ska söka Guds Ande ständigt och jämt – den som är fattig i anden vet att han behöver Guds Ande, den som är fattig i anden formligen tigger om mer av Guds Ande i sitt liv – Saliga säger Jesus, Saliga de som lever så.

AMEN!

Jesus och barnen (Luk 18:15-17)

Benjamin och chokladkakan… (egen berättelse om när min son Benjamin kom hem från dagis och sa att nästa gång han tappade en tand skulle den läggas under en matta istället för i ett glas med vatten – för då blir det en chokladkaka! (o inte en tråkig 5-krona)

Det finns en uppfriskande enkel tro hos barn…

Häromdagen pratade jag med en kille som skulle på arbetsintervju nästa dag – han bad mig be för honom – det händer oss ibland… kanske någon är sjuk och undrar om inte du kan be för dem… hur reagerar du då? Ja, jag menar inte först och främst vad du säger – jag sa att jag skulle be för honom och det har jag också gjort – vi är nog alla bra på att hålla skenet uppe – men vad går genom dina tankar när du får en sån fråga?

Jag ska säga vad jag tänker – och jag ska överdriva lite så du förstår vad jag menar… Jag tänker nästan ”ajdå, nu har han hittat vår svaghet” – ”nu måste jag förklara att vi inte alltid får bönesvar fast det står i Bibeln att den som ber han får” – ”det är nog bäst att
börja säkra upp redan nu innan vi ens börjat be – säga saker som ”självklart ska jag be, man vet aldrig vad som kan hända, ibland griper Gud in…” osv.

Inget av det fanns med i berättelsen om Benjamin och tandfe´n… Ett barns självklara svar var att – jo, då blir det en chokladkaka.

Det finns något djupt utmanande i detta för oss västerländska vetenskapligt grundade människor. Antingen går det att bevisa i labb genom experiment eller så är det åtminstone vedertagen erfarenhet att en viss sak fungerar… Annars är det ju inte riktigt pålitligt eller hur? Så då hamnar Gud och bönen lätt i det där facket för inte helt pålitliga grejer…

Missförstå mig rätt… naturligtvis litar vi på Gud både du och jag. Om någon ställer frågan rakt upp och ner till oss – tror du att Gud kan hela idag? Så skulle jag svara Ja utan att tveka – kanske skulle jag till och med klara ett lögndetektortest med det svaret – svaret är Ja, jag inte bara tror, jag vet att Gud kan hela idag liksom igår och imorgon.

Problemet är att vi också vet att det inte alltid händer. Liksom att killen jag bad för i torsdags inte fick jobbet på fredagen… Någonstans på vägen tappar vi bort den barnsliga tilliten och börjar göra egna bedömningar av sannolikhet och tillförlitlighet…

Någonstans i andra änden av skalan så lär vi oss att vi ska använda huvet också. Att vi ska använda våra erfarenheter och kyrkans erfarenheter, att vi ska fatta kloka och väl avvägda beslut. Att vi ska använda våra gåvor och göra så gott vi kan i varje situation… Att när kyrkans ekonomi är i fritt fall så ber vi Gud om hjälp samtidigt som vi har extra församlingsmöte för att slå våra kloka huvuden ihop och se vad vi kan komma fram till för räddningsplan.

På Facebook stötte jag på ett litet exempel på just detta. Min kusin David, som är pastor i Pingstkyrkan i Mariestad där vi fikade på bussresan, han skrev apropå de senaste rapporterna om biverkningar av svininfluensacaccinet att det var tur att han inte tog sprutan. Någon av ungdomarna i församlingen kommenterade då att ”varför ta spruta mot lite snuva när man har världens bäste doktor på sin sida”.

Alltså, det här är inte en påhittad frågeställning – de här frågorna finns mitt ibland oss i församlingslivet – avvägningen mellan att lita på Gud och att faktiskt använda de gåvor och resurser vi fått till att göra något själva.

Jag kommenterade på Facebook att Paulus uppmanade Timmoteus att ta lite vin för sin dåliga mages skull – trots att både Paulus och Timmoteus naturligtvis också hade världens bästa doktor på sin sida.

Jag tror att en stor del av svaret på den här ständiga balansgången ligger i uttrycket ”den första tilliten”.

Jag har aldrig tänkt så förut… jag har aldrig hört det uttrycket förut… men för ett par veckor sedan satt jag på toaletten och läste ett nummer av Pilgrim. Där beskriver Ylva Eggehorn syndafallet just med de orden – ja, du hörde rätt – syndafallet. Det kan låte lite klent som beskrivning av hela mänsklighetens stora fall bort från Gud – man jag tror hon slog huvvet på spiken…

Syndafallet handlade just precis om det – att människan förlorade den första tilliten till Gud och satte tilliten till sin egen förmåga istället…

Den första tilliten… smaka lite på de orden.

Jag tycker de beskriver den delikata balansgången som det här ämnet är – jag tycker det uttrycket rymmer alla olika vinklar och vrår…

När församlingens ekonomi är i fritt fall och vi ber till Gud samtidigt som våra hjärnor jobbar för högtryck med att komma på en lösning – då är uttrycket ”den första tilliten” en perfekt balansvikt för oss – hoppas, tro och lita på Gud att göra det – men lösningen kan komma som ett under från skyn, som en trisslott i brevlådan, men lösningen kanske också kommer genom det extra församlingsmötet och någons idé om att starta en loppmarknad.

Men det är Gud vi litar till, det är honom och Hans förmåga – inte oss själva.

OK, men hur löser vi detta i praktiken? Hur behåller man hjärtat så mjukt när livet bankar på med stora köttyxan? Hur bevarar man tron på den där barnsligt naturligt tillitsfulla nivån när våra erfarenheter hela tiden gör oss besvikna och när rapporterna om riktiga verkliga och trovärdiga bönesvar är alltför sällsynta?

Ja inte hjälper det att blunda eller titta åt ett annat håll. Vår tro och vår teologi måste hålla för den verklighet vi lever i – om människor faktiskt dör trots handpåläggning och bön, trots smörjande med olja och fasta och trofast långvarig förbön – då måste vår tro och teologi kunna rymma svaren också på det. Det går inte att försöka sig på enkla genvägar och skylla på att det kanske var någon dold synd eller för dålig tro – för vi vet att det händer i alla sammanhang och att det också hände i Bibeln.

Men jag tror att vi kan uppmuntra oss själva till en enkel och avslappnad och lite barnslig attityd. Vi måste inte alltid leta rationella svar på allting – när någon berättar att de blivit helade och hela vår hjärna skriker ”jamen det kanske bara var en slump eller så kanske äntligen medicinen du fick förra veckan gjorde verkan” – så kan vi faktiskt kämpa lite med oss själva och istället glatt och enkelt uttrycka ett litet ”tack o lov vad jag är glad för din skull”.

För när Jesus står där ute på vågorna och säger till Petrus att det är OK att kliva ur båten o komma till Honom då var det inte Petrus rationella kunskaper eller tankar som gällde, då var det upp till Petrus att ta den brottningskampen i sitt egen huvud – litar jag på Jesus eller litar jag på vad jag vet om den här världen?

Och när Mose kaxigt går fram och med viss irritation slår staven i klippan för andra gången då är det precis tvärtom fast ändå lika… Första gången var det naturligtvis en omöjlig tanke och risken att kanske få stå och skämmas inför hela folket – men han litade på Gud och drog till med staven. Andra gången så litar han till vad han lärt sig här i livet – folket knotar och törstar så jag slår väl till en stenbumling igen – och den här gången är det konstigt nog helt fel enligt Gud – fast det funkade, för Gud lät det komma vatten ännu en gång… Men skäll fick han Moses – för nu litade han inte till Gud utan till sig själv.

Det där ”gå-på-vatten” undret är ju ett av några stycken ganska onödiga under… man kan undra varför Jesus gjorde ett sånt under – liksom vinundret och när han får något stackars träd att vissna… OM det legat en döende man på stranden, så Jesus o Petrus var tvungna att springa dit riktigt fort – då kunde man ju förstå att Jesus gjorde så de kunde springa på vattnet – eller om det satt 5000 hungrande män på den andra stranden och Petrus var den som hade korgen med de 5 bröden och de 2 fiskarna – då kanske det hade varit lite smidigt… men nu är det liksom till ingen konkret nytta alls – bara lite ”show-off” – liksom lite ”titta här vad jag kan göra – och det kan ni också om ni tror på mig”… Ja just det – precis det som jag tror är poängen med ett sånt här annars poänglöst under – inte bara Petrus och de första lärjungarna fick lära sig något om livet med Jesus, utan kristna genom alla tider har hört och fascinerats av predikningar över den här berättelsen – ingenting är omöjligt – det vi tror är omöjligt, och det vetenskapen kan bevisa är helt omöjligt och det varje pastor som någonsin försökt att gå rakt ut från bryggan kan vittna om och intyga att det är helt omöjligt – det är möjligt om Jesus säger att det går bra att komma just precis nu.

För då är det som att vi måste jobba med våra prioriteringar – när du sätter ena foten över relingen och känner det kalla vattnet slå mot benet då gäller det att jobba lite med topplistan i sitt liv – är det fysiklektionerna på högstadiet eller erfarenheterna från simmhallen som står högst upp… eller är det en sant rotad och äkta förtröstan – den första tilliten till Gud – som får tala högre än allt det andra och får dig att också dra det andra benet över relingen?

För Han håller verkligen Hela världen i sin hand – men solen går upp varje morgon och ner varje kväll utan Guds ingripande. Och alvedon lättar lite på huvudvärken utan att Gud behöver ingripa, och ekonomin i en församling kan säkert räddas genom smarta och kunniga medlemmar som jobbar hårt… men mitt i allt detta som vi kallar livets vardag så vill vi ändå försöka ha ett barns öppna och enkla tillit till Far – att bakom allt det där som sker så finns han med – och ibland väljer Han att gripa in mycket konkret – och helar utan hjälp att doktorer eller mediciner – stoppar solen under några timmar eller låter det bli mörkt mitt på blanka dagen – öppnar en dörr för församlingen som de aldrig trodde fanns.

Det är en svår konst att lära men ett härligt liv att leva – att i varje tillfälle i livet göra så gott man kan, men ändå alltid vara beredd att släppa allt det när Han säger Kasta ut på andra sidan eller kliv ur båten och kom till mig.

AMEN!

(barnen bjuds fram att studsa studsmatta till låten ”Jesus är vårt enda hopp”.

Luk. 2:8-14

Juldagen gryr, budet till världen är – en frälsare har fötts!

En frälsare, en räddare… känner du jubelropet i ditt bröst? Hur många här i Filipstad skulle ropa, dansa och skutta omkring av glädje och tacksamhet om de fick höra det budskapet?

Godmorgon Olle, Kjell, Gudrun och Kajsa – idag har en Frälsare blivit född – bra va?

Jag vet inte om du känner av det jag försöker få dig att känna och förstå… Vi är så inrotade med ett litet ”halleluja” i bröstet när vi hör ordet frälsare… men ärligt talat – inte ens vi i kyrkan vet riktigt vad vi egentligen behöver bli räddade till eller ifrån längre – och ännu mindre förstår man det om man inte hört budskapet predikas år efter år – alltså de flesta svenskar har ingen aning om vad de ska med en frälsare till – så kyrkans budskap är helt irrelevant.

Så godmorgon Sverige, det är Juldagsmorgon och vi bär bud om en frälsare som föddes för 2010 år sedan – och svaret blir – jasså? hjälper han mot bakfylla eller tomma kreditkort? Annars har vi nog inte mycket nytta av någon frälsare idag inte, men tack ändå.

Jesus är vårt enda hopp!
Julen budskap är ju egentligen så enkelt. Jesus Kristus föds till jorden. Han är en inkarnation och en sann uppenbarelse av Gud själv – dvs. i Jesus kan vi se Gud, även om han som Paulus skriver frivilligt avklädde sig hela den himmelska härligheten – även om han föddes, levde och dog i enkelhet som en vanlig man så kan vi ändå i Jesus inte bara lära oss om Gud utan faktiskt se och uppleva Gud själv – Den som har sett mig, säger Jesus, han har sett Fadern.

Denne Jesus som var och är Gud själv, han föddes också denna morgon för 2010 år sedan till jorden med två uppdrag i ett kan man säga – det var inte bara att uppenbara Gud för oss utan också för att försona oss med Gud. Kontakten mellan människa och Gud var bruten. Även om vi såg och trodde på Gud skulle vi aldrig kunna återfå relationen till vår Gud och Fader. Problemet som vi alla vet är det Bibeln kallar synden. Synden hade skapat ett dike, en avgrund mellan oss och Gud – även om vi kunde se Honom, även om vi kunde ropa till Honom och även om Han naturligtvis hade all makt att ingripa i vår situation och i vårt liv så var det ändå inte så det var tänkt att vi skulle leva vår liv.

Det är ju därför vi så ofta upplever att en bit av oss saknas. Att det existentiella djupet i oss inte riktigt får sitt lystmäte. Att en bit i oss som anar, tror och sträcker sig ut mot något utanför oss själva inte riktigt får svar – det blir rop ut i tomma intet – ingen svarar upp mot denna vår innersta längtan. Vi kan nå fullhet under stunder i livet. Starka kärleksrelationer, vackra naturupplevelser, en bra bok, att bara får vara och njuta av stunden – att få koppla bort allt det andra och bara få va… Det är sånt som kan få oss att känna oss hela, ibland i längre perioder. Men det vittnesbörd som går över hela världen är att det bara finns en som egentligen kan fylla det där tomrummet i ditt hjärta – och det är Jesus.

Det fanns bara ett sätt att hela denna brustna relation och det var genom det felfria offerlammet. Det är mycket runt detta som kan vara svårt att förstå, och jag ska inte fördjupa mig i det just nu. Men den kortkorta versionen är så här. Eftersom Gud är helig och ren – vi kan säga felfri, men helig är det mer kompletta ordet här – eftersom Gud är helig så kan han inte beblanda sig med det orena. Vitt och svart kan inte blandas, då blir det i bästa fall grått. En vit duk med en enda droppe brunsås på är en smutsig duk. Oavsett om vi kan förstå det eller inte så är det som om det är en regel Gud inte kan kringgå, hur allsmäktig han än är så kan han inte kompromissa med heligheten. Det är som om en god och alltigenom snäll 10l hink med vit färg skulle säga till en liten svart droppe – det är okej, jag låter dig ansluta dig till mig, du får blandas in i mig, jag är så stor och ren – 10l ren och vit färg… men i samma ögonblick som den lilla svarta droppen blandas i hinken så är färgen inte längre vit – den är första steget mot grå – även om inget mänskligt öga skulle kunna se skillnaden så vet vi det alla.

Så storyn är – vare sig du tycker det känns logiskt eller ej – att det krävdes ett felfritt offerlamm för att tvätta bort synden i våra liv så att vi åter kunde leva i gemenskap med Gud själv. Jesus blev det felfria offerlammet. När han dog för oss då tog han all världens synd på sig och Bibeln säger att han gjorde dig rättfärdig – det är alltså inte du och jag som bättrar oss och lever felfria liv så att vi förtjänar Guds gemenskap – nej, det är Jesus som ger dig rättfärdighet som gåva.

Så, nu tillbaks till Juldagens budskap.

Budskapet rullas ut över jorden – en frälsare är född, en son blir oss given!

Och det kan man ju förstå att israelerna på Jesu tid ville höra. Det var ju något de längtade efter. De hoppades mest av allt på en stor och stark krigarkung som likt kung David skulle kunna befria Israel och slå ner deras fiender – vilket vid den här tiden förstås var Romarna.

Drömmen om Messias var deras enda hopp!

Och vi vet att Jesus tas emot som frälsare i stora delar av världen också idag. I Latinamerika och Sydamerika ser man Jesus som en befriare. Folk som lever i fattigdom och under svåra förtryck har inget att hoppas på – då blir Jesus svaret – han är en Frälsare som kommer till dessa människor med budskapet om alla människors lika värde, budskapet om att också den som lever och dör fattig i den här världen kan vara rikare än kungar – om han har Jesus. Budskapet om att pengar inte är allt… Jesus blir deras enda hopp!

Också i Afrika och stora delar av Sydostasien ser vi samma sak – Jesus är frälsaren – och man längtar efter en frälsare – man behöver en frälsare – och man tar emot Honom och hyllar Honom som frälsaren! Han blir Afrikas enda hopp!

Men så har vi västvärlden kvar… så har vi oss i Sverige kvar… och vi säger ”vad ska vi med en frälsare till? Vi är ju redan bäst i världen”.

Vad ska vi med räddning till? räddning från vad? till vad? Vadå Hopp? Vi behöver ingen att hoppas på – vi kan själva, vi lever bra ändå.

Vi kan stå frimodigt på torget och basunera ut Julens budskap – en frälsare är född, en son är oss given! Och ingen kommer ändå förstå… för vi har glömt tala om vad vi behöver räddas ifrån, och till vad…

Det är inte så svårt att få människor att komma till kyrkan om julen och höra budskapet om den lille gossen i krubban. Han som blev född i ett stall och som vi säger kom med ljus i mörkret och ett budskap om fred och frihet – för det låter vackert och lite oskyldigt… Det är heller inget fel på det budskapet – Han kom med ljus i mörkret och Han kom för att bringa fred och frihet… men vi presenterar det som en liten uppmuntran och humörförbättrare i vintermörkret… Varför vi firar jul? Jo men det är ju trevligt att få tända ljus vid årets mörkaste tid…

Och när vi i någon liten by lyckas få en skolklass att gå och se en julkrubba i kyrkan så tycker vi att det är en stor seger – för de har ju fått se Jesusbarnet i alla fall…

Men budskapet från ängeln till herdarna den här morgonen är – en frälsare har fötts!

Och kyrkans absolut största utmaning i vår del av världen är att tala om – en frälsare från vad – och till vad?

Varför har kyrkan så svårt att formulera ett evangelium för Fredrik Reinfeldt och PG Gyllenhammar? Varför har kyrkan så svårt att formulera ett evangelium för oss vanliga människor som har ett jobb och som har familj och som har de tre V-na – villa, volvo och vovve… kort sagt – varför misslyckas vi att förklara för Svensson att han behöver frälsning?

Jag tror det har att göra med två saker – minst…

Dels är vi själva så inrotade i just de synder som Svensson lever med att vi inte gärna vill se dem. Och dels har vi ägnat århundraden åt att formulera oss mot yttre fiender som hotande krig och svält och fattigdom och orättfärdiga herrar och sjukdomar osv… Och nu när vi levt i fred och välstånd i många år och facket har befriat oss från i alla fall de värsta herrarna och landstinget frälst oss från de flesta sjukdomarna då har vi i kyrkan inte riktigt lyckats formulera ett evangelium för den synd som återstår.

Och låt mig bara poängtera att synd när jag säger det inte har någonting att göra med mänskliga gärningar – synd kan ta sig uttryck i mänskliga gärningar som rån, mord, skvaller eller annat, men synd är allt som är fel – allt som inte var tänkt i den perfekta skapelsen, allt som inte fanns i Edens lustgård är en del av synden och syndens herravälde. Så när jag säger att sjukdom är synd så innebär inte det att den som är sjuk har gjort något fel – det innebär bara att vi lever i en fallen skapelse där sjukdom tyvärr härjar och förgör-

Så, vad återstår då, om svälten och krigen och sjukdomarna inte längre känns som konkreta hot?

Jo, det är hög tid att Kyrkan formulerar ett skarpt evangelium mot människans innersta. Den egoism och girighet som råder i västvärlden är faktiskt ingenting annat än ren och skär synd. Att du och jag kan rulla ut en meter toalettpapper fast vi knappt behöver torka oss, det är helt enkelt fel hur man än vänder och vrider på det, så länge det finns människor som svälter på jorden. Att vi sen ställer oss upp och spolar våra toaletter med rent friskt dricksvatten är ett hån mot bibelord som ”om du har två skjortor så ge då den ena till den som ingen har”.

Vi kan predika ett Jesusbarn som uppmuntrar till självförbättring – som lär oss att vi är älskade och värdefulla och att Gud bryr sig om oss – och allt det är sant – allt det är verkligen sant – men om vi fastnar där och inte har kraften att säga – Du – se på vad du gör med ditt liv… se på vad du använder din tid och dina pengar till i den här världen… när ditt största bekymmer är hur du ska förhandla nästa lön bättre då är det faktiskt ett sant och starkt vittnesbörd att du är i behov av frälsning – vare sig kyrkan klarar av att formulera det på ett bra sätt eller inte.

Nu är det inte ett krav-budskap jag kommer med. Jag säger inte att du ska ut och bekämpa girigheten och själviskheten, att du inte får och att du måste måste måste… För en frälsare har fötts, en son är oss given – och det är just det här han gör bäst – för det är just därför han kom…

Det enda du behöver göra är att inse att du behöver en frälsare – att du behöver räddas från dig själv och den drivkraft som förgör dig istället för förverkligar dig… När du kan se att du i ditt liv bär samma andliga genetiska defekter som är med och skapar krig och svält, när du kan se att du i ditt inre bär samma anlag som den som rånar, mördar och stjäl… då kan du också erkänna – Jesus är mitt enda hopp! Jag behöver frälsning – Jag behöver räddning från mig själv… svaret är inte självförverkligande – svaret är att ge bort ditt eget liv till Jesus – och i Honom få ett nytt liv tillbaks.

Julens budskap är – en frälsare har fötts! Frågan idag är – vill du låta honom födas också i ditt hjärta?

Han kommer med ljus i mörkret – Han kommer med fred och frihet – Han kommer med visdomsord som ”älska din nästa som dig själv”… men i allt detta så är han Frälsaren – det betyder räddaren – och han vill rädda dig, mig och resten av den här världen…

Han vill rädda dig från dig själv sa jag, han vill rädda dig från syndens herravälde… och Han vill rädda dig till ett evigt liv i gemenskap med Honom.

För vi kan tro mycket olika om livet efter detta… men en sak är jag säker på. Om Gud inte kunde kompromissa med synden för 2010 år sedan utan var tvungen att offra sin egen son för att han inte kunde låta en enda liten droppe svart färg blandas in i hans vita 10l hink. Då är jag säker på att några sådana kompromisser inte kommer på tal vid tidens slut heller. Så det enda sätt jag vet att få tillbringa evigheten i Himlen i full gemenskap med Gud själv det är att komma dit som rättfärdig och ren – helt klädd i vitt – den vita ytan behöver vi inte putsa upp själva – det är en fullständig rening som ges oss som gåva av Jesus Kristus själv, det enda du behöver göra är att sträcka ut en hand och säga ja tack – han har redan fixat resten.

För Bibeln säger – den som i sitt hjärta tror, och med sin mun bekänner Jesus som Herre – han ska ha evigt liv.

(inbjudan, avslutning)

Amen!