BloggPastor.se

Luk. 23:32-43

Texten fyra ord, predikan 15 minuter, är du med?

Värstingarna hann inte sopa igen spåren efter brottet, de blev upptäckta, och säkerhetspolisen slog till hårt och skoningslöst. Lagens strängaste straff blev utmätt – korsfästelse. För offren, värstingarna, en vettlös mardröm. För Jerusalemsborna… ett kittlande drama som skrämde.

Den här långfredagen blev en rafflande publiksuccé, men inte för värstingarnas skull, utan för han i mitten. Han hette Jesus Davidsson, Jesus Davids son, och han påstod sig vara den kommande världsfrälsaren Messias. Fast den religiösa eliten fnyste överlägset.

-Han där, från hålan Nasaret, ska påstå sig vara Messias, Frälsaren. Nej, det är pratbubblor från en sjuk hjärna – det är rena rama hädelsen.

Fast de som levde Honom nära såg hissnande händelser – och soliga händelser brisera. För Hans maktords skull kapitulerade andemakter, sjukdomar, naturkrafter… döden!

Och det heter så varmt chockerande att till Honom kom allt vad syndare och publikaner hette.

För alla vilsna var han vägen. För alla lurade var Han sanningen, och för alla dödsdömda blev Han livet. Och Barnen med sin intuition, igenkänningsförmåga, de kännde väckelsens vingslag, och de dansade runt och de sjöng Hosianna Davids Son – Välsignad vare Han som kommer! Och himlen log, och avgrunden skalv. För de politiska makthavarna var Jesus farlig, dödsfarlig. Han störde den politiska terrorbalansen och den religiösa ankdamsreligiositeten, och man valde stilenligt att nagla Honom fast vid ett kors.

Det var ockupationsmaktens och judejuntans tack till det hjärta som klappat varmast för oss på jorden

Långfredagens värstingar – rånmördarna – rövarna – är för oss namnlösa, men innerst inne lika dig och mig. Det är samma mördarblod i mina ådror. De hade en mor som drömde om deras framtid, vävde vackra varma drömmar, precis som din och min mor. Men någonstans längs vägen vek de in på brottets bana. Snabba pengar, kamrattryck… De blev värstingar, de begick brott, de blev upptäckta, de blev dömda, de blev korsfästa, de dog.

Men där kommer skillnaden. Lyssna: Den ene var på väg att bli befriad, men missade livet. Vad sa jag? Nära? Jo, de sista timmarna i livet hängde han NÄRA Honom som är livet personifierat. Så nära att han kunde se Honom lida, kvida, utan hotelser. Så nära att han kunde höra Honom bedja för bödlarna. De följdes åt in i den bittra döden, men där skiljdes de. Den ene gick till en värld av ljus, och den andre gick till en värld av mörker. Enligt den dokumentation vi har missade han livet.

Tja säger någon, hade han inte människoblod på händerna? Var han inte en grovkornig gudlös terrorist, en värsting? Svar: inför Gud existerar inte stora och små syndare. Inför Gud är vi alla stora syndare. Jag har, precis som du, begått brottet mot det yppersta budet – kärleksbudet. Vi har begått sabbotage emot kärleksbudet varenda en av oss.

Jag tror inte värstingen gick förlorad på grund av sin grovkorniga gudlöshet. Jag tror inte han gick förlorad för sina grova brott och synders skull. Jag tror han gick förlorad för att han förkastade livet självt.

Visst hade han hört om Jesu framfart. Visst kände han utsrålningen av renhet och sanning. Visst anade han att Han i mitten var oskyldig. Och ändå spottde han ordsaliv på sin fastspikade olycksbroder. Lyssna: Är du Messias så hjälp dig själv och oss så ska vi tro. Det kan låta som en bön, men det är ett slag i veka livet, och djävulen stormnjöt.

Det fanns en fyrstämmig djävulsdirigerad kör runt korset den här Långfredagen. Den bestod av den religiösa eliten, nyhetshyenorna, soldaterna och så de två värstingarna. Hur gärna hade inte Jesus velat ge honom förlåtelsens gåva? Himlen är inte intresserad av vad du och jag har gjort igår, utan vad Han ska få göra för oss nu och imorgon.

Men förlåtelsens gåva kräver en öppen hand, och rövarens händer var knutna. Hur gärna Jesus än ville så var denne rövare inte beredd att ta emot. Rövarens rotsynd var otron, blad och kvistsynderna var de moraliska övertrampt som gjorde att han nu hängde där på korset.

Tänk, så nära livet, nåden, och ändå missa.

Du kanske är uppväxt i en gudsinandad miljö. Du ha sett Krsitus översatt i en medmänniskas liv. Du vet mer om Jesus än vad rövarna kanske visste. Du är övertygad, men inte avgjord. Du är nästan en kristen, men du är ännu inte född på nytt. Du har varit nära att ta steget till en öppen bekännelse, men du har valt anonymitetens svala skugga – och svikit livet självt – att du orkar!?

Ska du och jag en gång dela rövarens tragedi? Ska det sägas om oss – Han var så nära att bli befriad, men han ville ta emot bara på sina egna villkor. Rövaren säger ”rädda mig så ska jag tro” - vad är din ursäkt för att inte ta emot frälsningens gåva? Behöver du ännu ett under, ännu ett argument, ännu en upplevelse?

Nu ska jag tala om det anra alternativet. Om honom som var nära att gå under men som blev befriad.

Nära? Ja, allt var klart. Han var väntad. Avgrunden var säker. Men i sista stund läggs växeln om och destinationsskylten blixtändras till något som heter – Paradiset.

Vaddå? Jo, rövaren gjorde en smärtsalig upptäckt. Han ser när den oskyldige frivilligt lägger sig på tvärbjälken. De händer som öagts på de små barnen välsignande spikas fast vid ett kors, och Han rycker till av fasa. De fötter som otröttligt gått kärlekens ärende mötte samma öde, och Han rycker till, Han blöder ymnigt, Han andas tungt. Han var sann människa.

Och i ljuset från Jesus får rövaren sinnesnärvaro nog att göra livets första och största upptäckt. Ja, det är tre upptäckter, och den första är – Han ser sig själv.

Renheten från Kristus blir till en svetslåga som går rakt igenom den tuffa pansarplåten, och han ser…. sig själv. Tänk att ha levt nästan ett helt liv och så de sista skälvande minuterna göra upptäckten att se sig själv. Har du sett dig själv? Läppar som nyss smädat ikapp med värstingkollegan börjar bekänna – lyssna – Vi lida vad våra gärningar är värda. Vi lida vad våra gärningar är värda!

En syndabekännelse. Det är en sak att teoretiskt se att man har missat målet. Det är en annan sak att känna ett stygn i hjärtat över att man missat livet självt.

Guds första gärning hos en människa väcker sällan glädje utan ofta sorg och bedrövelse. Pingstfrågan blir aktuell: Vad ska jag göra för att bli frälst. Och du som har börjat känna sveda i själen… Jag ber att få gratulera dig – för det är Guds Andes verk, och du är på väg in mot den stora glädjen.

Så, Han såg sig själv och sin skuld. Men han stannar inte i grämelse – Lyssna – han gör ytterligare en upptäckt.

Han ser Jesus – utan synd. Alla andra höll honom för skyldig. Alla opinionsmätningar pekade i samma riktning. Men rövaren förstod att han var utan synd. Själv befann han sig vid livets slutstation. Han hade inget att förlora, och övertygelsens eld blir tillslut outhärdlig. Medan solen bränner och svagheten tilltar mobiliserar han all sin kraft och så ropar han som en man i sjönöd: ”Denne man har intet ont gjort” - ”Denne man har intet ont gjort”.

Ingen annan vågade frikänna Jesus. Ingen profet hördes den dagen. Inte ens lärjungarna vågade träda fram… Bara en vågade gå över på Hans sida och förklara Honom oskyldig – bara en – en värsting.

Vad gör du och jag? Låter vi helst andra bestämma som Pilatus? Väntar vi till en lägligare tid som konung Agrippa? Nej, låt oss göra något idag som du inte behöver ångra – släpp Kristus fri i ditt liv, upphör med allt smygtroende. Låt en klar Kristusbekännelse komma över dina läppar medan pulsen ännu bultar i din kropp.

Om det kostar? Kvalitet kostar alltid.

Så gör han sin sista upptäckt… Han ser Jesus Konungslighet. Ingen annan såg något av makten och äran och riket. Och Han som talat så stora ord… och nu hänger Han där hjälplös. Pratbubblor går bra att fabricera när succévindarna blåser i ryggen. Men nu då?

Men då hörs, om än svagt, från den ene av värstingarna – Jesus, tänk på mig när Du kommer med Ditt rike.

Rike? RIKE!? Vem trodde egentligen att Han där hade ett rike? Jo en, en värsting. En våg av förbarmande drar in i Jesu övergivna och plågade själ. Kan du se synen när Jesus mobiliserar sina sista krafter, vänder på sitt törnekrönta huvud mot rövaren och säger ”sannerligen, sannerligen, säger jag dig – idag ska du vara med mig i paradiset.”

Rövaren bad om en tanke, han fick ett paradis! I ett enda nu fri och friskförklaras han – och han befrias från allt äckel, från alla självanklagelser, och jag kan se hur han liksom dricker in Jesusorden, hur han famnar dem. Djävulskören brusar vid hans fötter, men han utestänger allt, och jag ser hans läppar rör sig, och jag kan utläsa vad han säger… ”du ska vara med mig i paradiset”, ”vara med mig i paradiset”. Svagheten tilltar. Jag ser honom med stor möda formulera orden igen ”med mig i paradiset”… och så kommer den sista skälvande sekunden… ”…paradiset…”

I dödsögonblicket fattas hans hand av Honom som gick före, och hand i hand går man in i den värld som Bibeln kallar just paradiset. Och Paradiset fullkomligen exploderar utav lovsång, trumpetfanfarer som inget människoöra någonsin har hört. Och jag hör hur änglarna ropar: ”Se, där kommer Lejonet av Juda! Där kommer Segraren! Och där kommer segerbytet, det första, prototypen för alla som någonsin ska träda in i Guds rike – benådade syndare.

Och lovsången blir till en röd matta fram emot Guds tron. Och vad änglarna känner i den stunden är bara en svag återglans av vad Gud själv kände i det ögonblicket. Och det var några änglar där som jag uppsnappade vad de viskade till varandra i ett hörn… och de sa… ”Tänk att han, värstingen där, var så nära att går förlorad, men han blev frälst!”

Ok, tiden är ute. Det är samma mördarblod i mina ådror som i värstingarnas. Alla kan vi gå förlorade, alla kan vi bli räddade, och alla är vi nära nåden, livet, just precis nu.

Evighetens omdöme om dig och om mig: ”Han var så nära att bli befriad, men han vågade inte ta språnget, han svek sin inre längtan.” eller… ”Han var så nära att gå under, men han sa Ja till Jesusgestalten och blev räddad.”

Jag har gjort mitt val. Och jag har sagt till mina närmaste, att ska det stå något på min grav, om jag dör innan Kristi tillkommelse, då vill jag ha orden ”Jesus, tänk på mig”. För det är min morgonbön, det är min middagsbön och det är min kvällsbön… och det är min bön just precis nu… Jesus, tänk på mig.

Vill du dela den bönen med mig? För den bönen räcker. Den räckte för rövaren och den räcker för mig och den räcker för dig.

Så, låt oss dela den bönen tillsammans, låt oss viska den i korus just nu, för första eller för tusende gången spelar ingen roll – nu ber vi – Jesus, tänk på mig… Jesus, tänk på mig.

 Spela klipp 1 från Åh Herregud del 1.

Är Gud den som mamma sa – som älskar mig bottenlöst vad jag än gör – eller är han den som hatar och förbannar mig? För båda påståendena fann legitimitet i Bibeln…

Alltså – det är skillnad på att föreläsa och att vara artist. Det är skillnad på att vara lärare och att vara konstnär. Konstnären/artisten får bre på, använda förstärkande radikaliserande synonymer och bilder för att förstärka det han vill förmedla. Läraren bör hålla sig närmare det källmaterial man säger sig utgå ifrån. I det här fallet tar Gardell sin mamma som källa för Guds Kärlek och sin egen upplevelse av kristna människors fördömmande av honom som homosexuell som grund för att Gud också hatar och fördömmer – sedan säger han att båda påståendena finns i Bibeln…

Men det är knappt att något av påståendena finns i Bibeln. Visst kan man säga att Gud älskar oss bottenlöst vad vi än gör… men knappast att den upplevelsen finns alltid finns hos de som blir medvetna om sin synd – se på kung David efter sin otrohet. Snarare upplever människan hur Guds kärlek drar sig undan när vi lever i bottenlös synd. Vi vet att ”Så älskade Gud världen”, men samtidigt vet vi att Gud inte bara fortsätter att ösa kärlek över oss om vi väljer att vända Honom ryggen.

Det andra påståendet är ett exempel på argumentationsteknik som brukar kallas guilt by assosciation – Gardell använder i tät följd orden ”Hatar och Förbannar” - därför att han vet att i modernt vardagligt språk i Svergie av idag så är Hata och Förbanna i det närmaste synonymer – i teologisk mening är det dock en himmelsvid skillnad och jag tror ingen kan finna stöd i Bibeln för att Gud skulle Hata någon människa – Han kan hata eller avsky gärningar och synder, men inte människan.

Nu går Gardell vidare till att försöka förklara varför Gud inte går ihop…

Spela klipp 2 av Åh Herregud del 1

Alltså det är ju ingen hemlighet att Gudsbilden utvecklas genom historien. I Bibelns första kapittel är han Skaparen, sedan förändras eller utvecklas människans relation till Gud som bla. försörjaren, räddaren, domaren, den älskande, vägledaren, tröstaren osv.

Frågan är ju då om detta som Gardell säger verkligen är en fråga om olika gudar som vävs samman eller om det inte helt enkelt är så att människan upplever nya sidor av gud allteftersom historien fortlider.

Det är ju också ganska naturligt att en bok som Bibeln måste börja någonstans – det är ju – trots att Bibeln inte är helt kronologisk och är mångfacetterad med flera olika författare och böcker – så bildar det ju ändå en sorts berättelse från skapelsen till jordens slut… då vore det ju konstigt att inleda första mosebok med att skriva om hur Gud skapade världen och sedan flika in ”men vi vill bara påpeka att han också är kapabel att döma, vägleda, fostra och älska”.

Så vill jag läsa ett kapittel ur Hosea som visar på att den här scizofrena psykopatguden som Jonas Gardell tycker sig ha funnit inte alls är någon nyhet för Bibelns författare – redan flera hundra år före Kristus har man uppfattat att det faktiskt pågår nästan som en brottningskamp inom Gud själv i kärleken till sitt folk.

Hosea 11
1När Israel var ung fick jag honom kär, och från Egypten kallade jag min son.
2Men ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig. De offrar åt baalsgudarna och tänder offereld åt belätena.
3Ändå var det jag som lärde Efraim gå och jag som tog dem i mina armar, men de förstod inte att jag botade dem.
4Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep. Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. Jag böjde mig ner och gav dem att äta.
5De skall vända tillbaka till Egypten, och Assyrien skall regera över dem, ty de vägrar att vända tillbaka till mig.
6Svärdet skall svingas i deras städer och förgöra deras orakelpräster, förtära allt för deras ränkers skull.
7[---]
8Hur skulle jag kunna släppa dig, Efraim, överge dig, Israel, göra med dig som med Adma och behandla dig som Sevojim? Mitt hjärta är i uppror, all min medkänsla väcks.
9Jag skall inte låta min flammande vrede få utlopp, jag skall inte ändra mig och förgöra Efraim, ty jag är Gud och inte människa, den Helige mitt ibland er. Jag kommer inte med skräck.
10Herren skall de följa, och han skall ryta som ett lejon. Ja, han skall ryta, och hans barn kommer ilande från väster
11snabbt som fåglar från Egypten, som duvor från Assyrien. Jag skall låta dem återvända hem, säger Herren.

Här möter vi Gud som den våndande pappan… man kan liksom se honom vanka av och an i sin Himmel, eller ihopsjunken i soffan med ansiktet i händerna – han resonerar med sig själv – MEN – det var ju JAG som lärde Efraim att gå – jag var ju där under hans uppväxt – jag såg till att det fanns mat på bordet och ett tryggt kärleksfullt hem att växa upp i – ändå vänder han mig ryggen och går sin egen väg. Mina barn vänder sig till andra pappor, de går till andra föräldrar för att få råd, stöd och hjälp – men det var ju Jag som lyfte upp mina barn till kinden och som böjde mig ner för att ge dem att äta… Så blir han vred – JAG SKA MINSANN FÖRTÄRA ALLT för deras ränkers skull… men så svänger det igen – HUR skulle jag kunna överge dig – mitt hjärta är i uppror, all min medkänsla väcks… osv.

Jag tror att nästan vilken tonårsförälder som hels känner igen sig i texten från Hosea… De flesta föräldrar och de som på annat sätt älskat någon som också är beroende av mig och min vägledning – ett barn eller kanske en hund… Jag tror att alla människor som på ett någorlunda reflekterat sätt levt i en sådan relation förstår skillnaden mellan att älska och att ”inte acceptera” eller till och med ”hata och förbanna”… När det ena barnet gör det andra illa, slår eller säger dumheter, då vet vi alla att vi måste gripa in med eftertryck. Och även om vi inte föreläser alla konsekvenser för våra 2-åringar så menar vi med våra kraftfulla reaktioner att det är ett oacceptabelt beteende och att om man inte slutar med det i tid så blir man en odräglig människa till slut.

Konstigt? Nej, inte särskillt. Och de flesta barn förstår, accepterar och KÄNNER att mamma älskar mig bottenlöst precis som jag är, men samma mamma kan också ”hata och förbanna” mig när jag gör något fel.

Men OM det nu verkligen skulle vara en och samme gud, då är det ju ännu värre?? Då är han väl verkligen en scizofren psykopat som Gardell säger? Nej, jag tror som sagt att varje förälder känner av den dubbelheten i sig själva utan att tänka att vi är varken scizofrena eller psykopater – det är en del av föräldrarollen att vara fast och tydlig, ja till och med hård om det verkligen gäller – men ändå alltid älska älska älska… vad de än gör, vad de än säger och vart de än går.

Hur ofta är det egentligen vi ställs inför ”liv och död”-situationer med våra barn? Tänk dig att du visste att ditt barns nästa beslut betydde skillnaden mellan liv och död. Tänk dig att du ser ditt barn springa mot ett stup eller tillbaks in mot en övertänd villa. Skulle du ropa ”jag älskar dig för den du är och vad du än gör” eller skulle ropet bli ett kraftfullt ”stopp! - Du får inte!”

Spela klipp 3 av Åh Herregud del 1

Jonas Gardell måste lösa sitt dilemma genom att dekonstruera Gud till olika bitar – då kan han välja vilka delar av Gud han vill tro på…

Varför, kan man fråga sig, varför kan inte Gud bara sudda ut och släta över våra fläckade liv och acceptera oss så som vi är? Men en ren vit duk är inte längre en ren vit duk om man spiller kaffe på den – då är den en fläckad vit duk. Gud kan älska oss mitt i synden, men inte förenas med synden. När han adopterar in oss som barn i Hans familj då måste vi också bli rentvådda, rättfärdigjorda och heliggjorda genom Honom.

Nu är inte Gud den som är rädd för fläckar… Vår Gud är en sårmärkt Gud, en Gud som själv valde att uppenbara sig själv genom att födas av en fattig kvinna i ett stall och strax därefter fly till egypten som asylsökande… Jesus själv umgicks nära med de som ansågs vara de syndigaste… han var minsann inte rädd för att lorta ner sig varken av vägdamm eller genom dåligt rykte på grund av sitt sällskap.

Det är ytterst förvånande hur Gardell kan ha missat att Bibelns Gud ÄLSKAR syndare – han älskar oss alla – ”så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde…”

Så hur kan Gud uppenbarad – Jesus Kristus – umgås med syndare när Gud Fader ändå tydligen inte kan släppa in dem i Himlen?

Ja, det är kanske en evig fråga, men den trefalt Helige – Honom som vi lovsjunger som Helig Helig Helig Herre Sebaot – hos Honom och i Hans närhet överlever vi inte med mindre än att vi är rättfärdiggjorda.

De flesta av oss skulle skämmas livet ur oss om vi hamnade bordsgranne med Drottnign Silvia på Nobelgfesten oduschade, orakade iklädda enbart en väl länge använd pyjamas som luktar ingrott av nattens svettnignar… och då är det ändå bara Drottning Silvia vi talar om, då är det ändå bara Nobelfesten vi talar om – och det är ändå bara vårt yttre vi talar om – tänk dig då att vra bordsgranne och för evigt umgås med Helig Helig Helig Herre Sebaot med en själ som doftar gammal ingrodd synd lång väg.

Jo, jag vet att det är en hemskt tam bild… men det är åtminstonde ett sätt att med ganska vardagligt språk beskriva det hela.

Ett mer teologiskt sätt kansek är att säga så här – förståelsen av Guds Helighet är en avgörande del av den pedagogiska grunden inför korset och försoningens betydelse. Hur skulle vi kunna förstå korset om vi inte först förstår att Guds Helighet och vår synd inte går ihop? Hur skulle vi förstå en gud som offrar sig själv för en meningslöshet?

Det klart man kan säga att Han gjorde det bara för att vara snäll – för att befria oss från syndens konsekvenser och sätta vår vilja fri… men det är ju urvattnat blaj-blaj. Evangelium är berättelsen om den Gud som SÅ älskde DIG att han gav sig själv på korset för att kunna möjlighet att umgås med dig resten av evigheten.

Det är som om Drottning Silvia själv skulle ta med dig in i sitt privata badrum bakom blå salen, handtvätta din pyjamas, stryka frackstjortan, skrubba dig på ryggen i duschen OCH klippa dina långa tånaglar innan hon sedan följde med dig tillbaks till bordet på Nobellfesten – det är ungefär så, fast gånger 100,000 eller lite till.

Jag vill egentligen inte uttala mig om hur Gardell och Jesus har det i sin relation – men för mig är det obegripligt att undanröja Jesu försoningsdöd på korset bara för att kunna få känna mig accepterad av Gud utan att behöva omvända mig – dvs. lägga mitt liv i Hans händer och låta Honom tvätta mina fötter och min själ fri från all syndens smuts.

När man möter någon som gett sitt liv för mina svagheters och bristers skull då är det svårt att säga att det inte spelar någon roll. Alltså – det är en sak att säga att synden inte är ”på riktigt” utan att det endast är ”upplevd skuld” så länge man inte har en personlig relation med den som gett sitt liv just för att sudda ut syndens konsekvenser i mitt liv. Men har man mött Jesus till en personlig omvändelse och tro, då har jag svårt att tro att man skulle kunna säga att Hans död var betydelselös – att Gud visst accepterar mig som jag är och att jag är välkommen ända in i himlen utan tvättade fötter. Att i en personlig relation med Jesus se Honom rakt i ögonen och säga att han dog i onödan - att vända och vrida på all teologi så att Korset blir en onödighet – det är för mig ett mysterium.

Amen!

Matt 16:1 Fariseerna och saddukeerna kom fram till honom, och för att sätta honom på prov bad de att han skulle låta dem se ett tecken från himlen. 2Han svarade dem: “På kvällen säger ni: Det blir vackert väder, himlen är röd, 3och på morgonen: I dag blir det oväder, himlen är röd och dyster. Himlens utseende kan ni tyda men inte tecknen för tiderna. 4Detta onda och trolösa släkte begär ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet.” Sedan lämnade han dem och gick sin väg.

Det här är ju något vi ser också i Sverige idag – när det gäller att sätta Jesus på prov, eller att håna och förlöjliga de kristna, då går plötsligt vitt skilda intressen samman i enad front.

Fariséerna och Saddukeerna brukade ju alltid bråka inbördes, nu har de gått samman för att begära tecken av Jesus. Och de ber om ”ett tecken från himlen”. Det räcker inte med brödunder och helanden… sådant kanske kunde vara trolleritrick. Kanske Jesus hade skickat folk i förväg och mutat människor som kunde sitta efter vägkanten och låtsas vara sjuka. Kanske Jesu lärjungar hade bakat bröd dygnet runt i en vecka och gömt bakom stockar och stenar för att plocka fram när folket blev hungriga… Så nu ber de om ett fenomen på himlen.

I torsdags ringde en man på min mobil. Jag satt i samtal så jag tryckte bort honom två gånger. Efter samtalet kände jag ändå att jag kanske borde ringa upp fast jag inte visste vem det kunde vara – det var ett mobilnummer. Det visade sig vara en man som var intagen på ett av behandlingshemmen här i kommunen. Han var skärrad och rädd, men samtidigt otroligt förundrad och glad.

Så här var det. In på behandlingshemmet hade kommit en kvinna med en jacka på sig med siffrorna 666. Den här killen berättaade att han var troende fast att han pga sitt missbruk inte var särskillt aktiv. Men han blev uppriktigt rädd för de där siffrorna 666 och för kvinnan som bar dem. Han försökte säga till henne att ta av sig jackan för han blev rädd men kvinnan skojade bort det och sa något ännu värre – att det inte bara var på jackat utan inom sig hon hade ondska…

Så killen tog telefonkatalogen och ringde mig – men tyvär så svarade jag ju inte eftersom jag satt i ett känsligt samtal just då. Personalen hade letat fram en Bibel åt killen så kände han sig lite skyddad.

Då händer det otroliga! In på behandlingshemmet kommer ”pingstvännerna” som inte varit där på månader enligt vad han sa - jag vet inte vilka de var men kanske var det LP Baggängen…

Om jag förstod det rätt så hade de gett honom ett halsband med ett kors på också, så när jag ringde upp så ville han berätta om det som hänt men samtidigt tillbaks till pingstvännerna.

Nu skulle många människor i många kulturer världen över säga ”åh, vilket fantastiskt tecken från Gud, vilken planering och vilken omsorg Gud visade om den här mannen – pingstvännerna måste ju ha bestämt sig för att åka dit långt innan kvinnan med 666 på jackan kom till hemmet.”

Så finns vi andra – vi västerländskt skolade kritsikt tänkande och granskande människor som liksom fariseér och sadukeér vill granska allt under lupp. Vi tänker istället djupt inom oss själva – ja, ja, men det där kunde ju vara en slump.

Kan ni höra ekot från när Satan prövar Jesus i öknen? ”Om du är Guds son, befall att de här stenarna blir bröd”, ”Om du är Guds son så kasta dig ner och låt änglarna fånga dig”, ”Om du är Guds Son, ge oss ett tecken från skyn”. Varför vill de sätta Jesus på prov? Fariseérna och saddukeerna vill inte tro! De letar desperat efter en lucka som kan ge dem skäl att säga ”aha! Det var väl det vi visste. Jesus, du är en bluff!”

Men tänk efter ett tag nu… är det kanske inte så att också vi i Sverige egentligen redan har gått in i en ny kultur, ett nytt synsätt? Det vi kallar för postmodernismen – alltså tiden efter modernismen som präglades av industrisamhället, produktion, ingengörskonst, naturvetenskap, fakta osv.

Men det som vuxit fram de senaste 20-30 åren är en öppenhet för det som inte är vetenskap eller fakta. Se på TV-programmen om andevärlden, medium löser brott, olika ”faktaserier” om hur det spökar och går igen i gamla hus. Se på hur kändisar berättr om sina andliga liv. De säger ungefär ”jag bytte till Budhism för det käns bättre och jag gillar fredsbudskapet”. Och inte en enda journalist frågar ”Hur kan du tro på Buddha? Har du några bevis för att det fungerar?”.

Hur många vet du som överhuvudtaget frågar efter bevis? Folk läser horoskop, ser ljusfenomen fångade på bild i sina nya digitalkameror eller håller sig hemma fredag den 13e – utan några som helst bevis – bara för att de tror så, bara för att de känner så.

Nu sitter Jesus och lärjungarna i båten. Han är arg över den här viljan att stå på distans och odla sina tvivel som han precis har stött på hos fariséerna och saddukeerna. Nu händer något annat som är fantastiskt komiskt i båten. Lärjungarna stressar upp sig över att de inte har något bröd. Jesus tittar på dem – ska de börja nu också? ”JAG HAR JU PRECIS GJORT ETT BRÖDUNDER!”

De är så inne i sina brödbekymmer att de tror Jesus pratar om brödbak när Jesus varnar för fariséernas och saddukeernas surdeg; ”han menar att vi inte ska baka bröd på fariséernas jäst, den kanske inte är rättvisemärkt?” Jesus avbryter hela diskussionen: ”hur kan ni oroa er för bröd? Det är inte bröd jag talar om.”

Det är den cyniska otron som Jesus varnar för. Det är den han jämför med jäst. Den har en tendens att smyga sig in och påverkar hela degen. Den är svår att bli av med. Jesus varnar sina lärjungar: Se upp för otron!

Det finns en förrädisk lockelse för mig att hellre odla mina tvivel än att utmana min tro. Det är så mycket enklare att stå på avstånd och tvivla. Att stå och se på, att fälla ironiska kommentarer. Det är svårare att vara med och ge sig hän i tro och följa Jesus.

Så hur möter vi människor med vår tro? Ofta hamnar vi i försvarsställning och börjar prata om arkeologiska bevis för att Noas Ark funnits på riktigt eller så försöker vi berätta om alla under och tecken vi hört talas om för att försöka överbevisa människor om Jesu existens.

Men Jesus själv verkade inte så intresserad av att bevisa sig. Och människor av idag verkar ju kunna tro på nästan vad som helst helt oavsett bevis och hårda fakta.

Tänk om vi istället kunde komma till det att vi talar om vår tro och de små vardagsundren som det där ute på behandlingshemmet i torsdags – lika naturligt som våra arbetskamrater talar om dagens horoskop eller att grannfrun går igen ute i garaget.

För hur kom Du till tro?

Blev du överbevisad av den Bibliska arkeologin eller av Bibelforskningen? Blev du överbevisad genom under och tecken som du såg? Förstod du verkligen dopets teologi? Visste du verkligen vad du tog ställning till?

Nej, sanningen är att den frågan gör många kristna nervösa – och jag tror vi hittar roten till mycket osäkerhet redan där – i vår egen frälsning…

För låt oss vara ärliga – många av oss här inne vill inte gärna prata om vår frälsning för den var inte så märkvärdigt superspeciell.

En hel del av oss blev kristna mest för att mamma och pappa var det. Andra för att kompisen var kristen, eller killen/tjejen kanske. Andra för att barn och ungdomsarbetet var så roligt eller för att lägren var så bra. Så en dag var det en pastor eller ledare som hade tänt värmeljus och vi sjöng lite lugna sånger – och så kändes det bara så rätt i just den stunden att säga att man ville bli frälst… och just då kändes det kanske bra, men morgonen efter kändes det inte så mycket alls – och sen har du gått sedan den dagen med en lite gnagande känsla av att det kanske ändå inte riktigt var på riktigt.

Och vem vill vittna för andra om en frälsning som kanske inte känns – eller som man kanske rent av tvivlar lite på i sitt eget liv…

Tron är en gåva från Gud. Ingen har på egen hand klurat ut att Gud finns. C S Lewis berättar om sin väg till tro. Han hade läst massor, argumenterat mot kristendomen, och var en övertygad ateist. En dag åker han i sidovagnen på sin brors motorcykel och när de kommer fram – så tror han. Han trodde inte när de började åka, och när de framme var han kristen. Det var inte på grund av att han helt plötsligt klurat ut hur allt låg till. Det handlade inte om logik. Utan om Guds gåva. Han beskriver det som att plötsligt känna ett uppfriskande regn. Och så var det klart.

Tron är en gåva från Gud.

Gud verkar inte så intresserad av att överbevisa oss till tro och lydnad inför Honom. Fångvaktaren som ville ta sitt liv när Paulus och Silas sjöng så fängelset rasade han blev frälst på stående fot – han och hela hans familj står det – och jag tror faktiskt inte fru och barn hade så mycket att säga till om den natten…

Nej, frälsningen är inte beroende av vårt förstånd. Frälsningen är en utsträckt hand – en nedsträckt hand från himlen – och när du sträcker ut din hand och tar emot så gör det mindre om det till och med var för grupptryckets skull – nu kanske jag överdriver, för det klart att det kan finnas rent falska bekännelser också – men många av oss har tagit emot Jesus bara på en känsla av att vi vill – en känsla som kanske redan dagen efter bleknat – men trons gåva har planterats in i våra hjärtan åch växer från den dagen om vi bara vattnar, luckrar, ansar och vårdar trons planta i våra hjärtan.

Det är inte en värld av hårda fakta vi sysslar med – tron – det Kristna Livet – är en värld att leva i och uppleva – inte att analysera från utsidan.

Vi svenskar har en tendens att vilja betrakta och studera, sätta oss in i och väga för och nackdelar innan vi tar beslut. Jag vet av många, många berättelser att den kristna tron tål sådan granskning och att det också kan leda fram till en levande tro. Men jag tror inte det är vad dagens människor är så intresserade av.

Jag tror att vi fastnat lite i sanningsbegreppet – vi tror att sanning bara funnits sedan 1850 talet när allt började mätas, testas och beräknas – att sanning har med vetenskap att göra. Är den kristna tron sann frågar vi – och så gräver vi i marken efter arkeologiska bevis. Men Postmodernismens folk frågar dig och mig – är den kristna tron sann? Och de vill veta om den håller att bygga sitt liv på, om den lever i oss och om den fungerar i vardagen.

Kanske är det dags att vi kristna också kliver ur fariseérnas och sadukeérnas surdegar och istället med Petrus i nästa stycke bekänner Honom som Messias och Herre – och på ett naturligt enkelt sätt står upp för vår tro i vardagen. Man måste inte ha svar på en massa moraliska dilemman eller kunna svara på om Gud kan skapa en så stor sten att han inte kan lyfta den – men om vi med våra ord och våra liv vittnar att Jesus är med mig på ett personligt och nära sätt som styrker mig och ger mig hopp och framtidstro och som bär mig genom svårigheter i livet. Att jag helt enkelt tror att det faktiskt var Gud som sände pingstvännerna till ett litet behandlingshem utanför Filipstad häromdagen för att Hen visste att just torsdag eftermiddag skulle det finnas en man där som faktisk var rädd för onda andar och demoner som skulle kunna påverka honom. Rätt eller fel? Kunde verkligen kvinnans jacka med siffrorna 666 på på något sätt verkligen förmedla andemakter in i mannens liv? Rätt eller fel av honom att vara rädd? Han var ju troende men inaktiv – är han ändå inte skyddad av Jesu Blod?

Well, rätt eller fel spelar ibland ingen som helst roll – mannen fruktade för sitt liv och det visste Gud och Han sände sina tjänare dit.

Så naturligt enkelt, och så aldeles aldeles underbart…

 Text:  inledningen till Lukas evangelium eller 1 Kor 15 (speciellt vers 14-15).

Man kan läsa eller studera – man kan granska, kritisera och forska – man kan ta till sig, bli upplyst och uppbyggd.

På ena sidan – granskande av Bibeln som produkt – vad säger den egentligen, hur kom den till…

på andra sidan – en färdig bok med berättelser och undervisning som lär oss hur vi ska leva – en källa att ösa ur när vi behöver vägledning eller kraft i vardagen. Här funderar man inte på vem som skrev eller varför, här låter man inte några småkonstigheter i översättningen hindra mig från att söka Guds vilja.

Många många kristna frågar sig hela livet – kan man verkligen lita på Bibeln – är allt sant – varför saknas vissa versar i GT nu plötsligt i B2000? Varför har en del andra traditioner verser med som inte vi har. Är slutet av Johannesevangeliet verkligen skrivet av Johannes…

Precis som om Mona Lisa skulle bli en ful tavla bara för att det kom fram att det inte var Leonardo som målat??

Vi är uppväxa i, och lever i, en tid där sanning är något verifierbart… där känslor och övertygelse är flum medan sanningen är något konkret – så till den grad att vi tex. Värderar konst inte utifrån hur vacker tavlan egentligen är utan utifrån dess äkthet. Men vi måste också förstå att det sättet att tänka och leva är fullständigt obegripligt för många andra kulturer på vår jord.

Egentligen är det så här enkelt – Jesus själv använde Skriften som belägg för det han sa. Han själv använde skriften som vägledning och Han själv använde skriften som profetsikt ord rakt in i sin egen situation.

Paulus och de andra Nytestamentliga författarna använder också skriften så som de kände den – och den översättning de hade av GT är den vi idag kallar Septuaginta och som man närmast skrattar åt på teologiska institutioner världen över för dess dåliga kvalité.

-VARFÖR skulle då inte Skriften duga åt dig och mig??

Paulus använder dessutom skriften på ett mycket fritt sätt – ett sätt som vilken predikantskola som helst idag skulle döma ut. Jag lovar dig att om jag hade stått på Örebro Missionsskola eller på Teologiska Seminariet och läst som det står i Moseböckerna att en man ska lämna sin mor och sin far och vara med sin fru – Och så skulle jag säga att ”här låter jag det syfta på Kristus och församlingen” - alltså att Kristus var tvungen att lämna sin Fader för att vara med sin kyrka… Då hade jag fått höra ett och annant om postmoderna ungdomar som till och med tror sig kunna styra skriften.

Men det är just så han gör Paulus - se Ef. 5:32 – Här låter jag det syfta på… Det är ju nästan som att sätta sig över skriften, som om Paulus själv kan ta vissa ord och låta dem betyda något nytt… och i den extremt frimodiga tolkningstraditionen står vi också ibland idag och använder Bibelord på sätt som de naturligtvis inte alls var ämnade till från början…

Det är ju detta som är att Bibeln är Guds Levande Ord – även om det är en färdig produkt så talar den ibland genom samma ord helt olika budskap in i helt olika situationer – och inget av det behöver bekymra oss – för det var aldrig tänkt att teologer eller pastorer skulle råda över eller ha kontroll över Guds Ord – Nej, den som kontrollerar, styr och använder Guds Ord är den Helige Ande – och därför är Guds Ord LEVANDE än idag. Därför kan vi läsa om det som vi tror kanske kan vara kärnvapenkrig eller internet eller monetära unioner i Bibeln fast sådant naturligtvis var helt omöjligt att tänka sig för den som från början skrev ner orden.

MEN, min huvudpoäng är att det kan vara dags att kliva ur vår oro för Bibelns tillförlitlighet – det spelar ju egentligen inte så stor roll om en viss berättelse någonstans i GT verkligen går att bevisa och belägga med arkeoligiska utgrävningar… Gud har genom historien bekänt sig till sitt ord genom att använda sitt ord, genom att tala profetiskt genom sitt ord, genom att förmedla kunskap, också övernaturlig kunskap, genom att förmedla helande och framför allt frälsningens under genom sitt ord.

Det kan kännas osäkert för den moderen kristne som gärna vill behålla kontrollen och bedömningsförmågan själv – vi som vill kunna utvärdera och analysera innan vi satsar våra liv på något. Men det är också en trygghet och det absoluta fundamentet för vår tro – vår tro är inte grundad i Bibeln utan i Jesus Kristus. Även om någon kom in genom dörren i denna stund och kunde bevisa fullständigt bortom allt tvivel att Bibeln skrevs ner i slutet av 1800-talet och rakt igenom är en förfalskning – så skulle jag ändå tro på Jesus – för min tro på Jesus är själupplevd och inte baserad på Bibelns texter – det är ju snarare så att jag tror på Bibeln för att jag tror på Jesus – och Jesus bekände sig till skrifterna – så det gör också jag…

Om det omvända skulle hända – att någon kunde bevisa att Jesus aldrig funnits, dött och uppstått – då skulle också min tro på Bibeln rasa – precis som Paulus skriver i 1 Kor 15:17- Men om Kristus inte uppstått, då är er tro meningslös … och lite senare … då är vi de mest ömkansvärda bland människor.

För min tro är grundad i Jesus, rotad i gemenskapen med Honom – och som ett sigill – en absolut garant för detta har jag Den Helige Ande.

Inom Islam kan man lite förenklat säga att Mohammed är profeten och Koranen är uppenbarelsen. För oss är det precis tvärt om – när Gud väljer att uppenbara sig, visa för oss vem och hur Han är – då gör han det genom att framträda i formen av en enkel människa – Jesus. Bibeln är vittnessbördet om uppenbarelsen – ch fyller alltså snarast profeten Mohammeds roll inom Islam.

1 Kor 13:12

För många år sedan levde en
kejsare som tyckte så ofantligt mycket om vackra
nya kläder att han gav ut alla sina pengar
för att bli riktigt fin och grann.  Han
brydde sig inte om sina soldater, brydde sig
inte om teatern eller att åka omkring på promenaderna
för annat än att få visa sina nya
kläder.  Han hade en rock för var timme
på dagen och som man säger om en kung: han är
i rådet, så sade man alltid här: kejsaren
är i garderoben.
I den stora staden där han bodde
gick det mycket muntert till; var dag kommo många
främlingar dit, en dag kommo två bedragare.

De gåvo sig ut för att väva det vackraste tyg
som läte tänka sig.  Ej nog med att färgerna och
mönstret vore någonting ovanligt vackert, utan de kläder som syddes
av tyget hade även den underbara egenskapen att de voro
osynliga för var människa som vore oduglig i sitt
ämbete eller också vore otillåtligt dum.
Det vore ju ena präktiga kläder,
tänkte kejsaren.  Då jag hade dem på mig skulle
jag kunna upptäcka vilka män i mitt rike som inte
duga till det ämbete de inneha; jag skulle kunna skilja
de kloka från de dumma.  Ja, det tyget måste
genast vävas åt mig.  Och så gav
han de båda bedragarna mycket pengar på hand för att
de skulle börja sitt arbete.

De satte också upp två
vävstolar och låtsade som om de arbetade, men de hade icke
det ringaste på vävstolen.  De begärde opphörligt det
finaste silke och det präktigaste guld, men detta stoppade
de i sin egen ficka och arbetade med de tomma väv-
stolarna och det till långt in på nätterna.
Nu skulle jag ändå bra gärna
vilja veta hur långt de kommit med tyget, tänkte
kejsaren, men han var riktigt litet underlig till mods
då han tänkte på att den som var dum eller illa
passade för sitt ämbete inte kunde se det.  För sig
själv trodde han väl inte att han behövde vara orolig, men han

ville dock först skicka någon för att se till hur det förhöll
sig.  Alla människor i hela staden visste vilken
sällsam kraft tyget hade, och var och en önskade se hur dålig
eller dum hans granne var.
Jag skall sända min gamle redlige
minister bort till vävarna, tänkte kejsaren.  Han kan
bäst se hur tyget tar sig ut, ty han har
förstånd och ingen sköter sitt ämbete bättre än han.
Nu gick den gamle hederlige ministern
in i salen där de båda bedragarna sutto och arbetade
med de tomma vävstolarna.  Å, Gud bevare
oss!  tänkte den gamle ministern och spärrade upp ögonen.
Jag kan ju inte se någonting!  Men det sade han icke.
De båda bedragarna bådo honom vara
så god och stiga närmare och frågade om det inte
var ett vackert mönster och sköna färger.  Med detsamma
pekade de på den tomma vävstolen, och den stackars gamle
ministern fortfor att spärra upp ögonen men kunde inte se
någonting ty där fanns ingenting.  Herre Gud, tänkte han,
skulle jag vara dum?  Det hade jag aldrig trott och det
bör ingen människa få veta.  Skulle jag inte duga
till mitt ämbete?  Nej, det går inte an att jag
säger att jag inte kan se tyget.

Nå, Ni säger ingenting om det,
sade den ene som vävde.
Å, det är vackert, alldeles utomordentligt vackert,
sade den gamle ministern och tittade genom sina
glasögon.  Vilket mönster och vilka färger!  Ja, jag
skall säga kejsaren att det behagar mig särdeles.
Nå, det gläder oss, sade de båda
vävarna och nu nämnde de färgerna och det sällsamma mönstret vid
namn.  Den gamle ministern hörde noga på
så att han skulle kunna säga detsamma då han kom hem
till kejsaren, och det gjorde han.
Nu begärde bedragarna mera pengar, mera
silke och guld; det skulle de begagna till vävnaden.  Alltsammans
stoppade de i sina egna fickor och i väven kom
inte en tråd, men de fortforo som förut att väva på
den tomma vävstolen.
Kejsaren sände snart en annan hederlig ämbetsman
dit för att se hur det gick med väven och om tyget
snart var färdigt.  Det gick med honom som med
ministern; han såg och såg men som där inte
fanns annat än de tomma vävstolarna kunde han ingenting se.
Ja, är det inte ett vackert tyg,
sade bedragarna och visade och förklarade det vackra mönstret
som alls icke fanns till.
Dum är jag inte, tänkte mannen.  Det är
således mitt goda ämbete jag inte duger till?  Det
var då lustigt nog!  Men det bör man inte låta
någon märka.  Och så prisade han tyget som
han inte såg och betygade dem sin förtjusning
över de vackra färgerna och det präktiga mönstret.
Ja, det är riktigt utsökt vackert, sade han till kejsaren.
Alla människor i staden talade om
det präktiga tyget.
Nu ville kejsaren själv se det medan det
ännu var kvar i vävstolen.  Med en hel skara utmärkta
män, bland dem de två gamla hederliga ämbetsmännen som förut
hade varit där, gick han till de listiga bedragarna
som nu vävde av alla krafter men utan ränning och inslag.
Ja, är det inte magnifikt?
sade de båda hederliga ämbetsmännen.  Täcks Ers Majestät
se vilket mönster, vilka färger!  Och så pekade de
på den tomma vävstolen ty de trodde att de andra
nog kunde se tyget.
Vad vill det här säga, tänkte kejsaren.
Jag ser ingenting, det är ju förskräckligt! Är jag dum? Duger jag inte
till att vara kejsare?  Det var det förfärligaste som kunde hända mig!
Å, det är mycket vackert, sade kejsaren. Det har
mitt allerhögsta bifall.  Och han nickade
belåtet och betraktade den tomma vävstolen; han ville inte
säga att han ingenting kunde se.  Hela sviten son han hade
med sig såg och såg men såg ändå inte
mer än alla de andra.  Emellertid sade de som kejsaren:
Å, det är mycket vackert, och rådde honom att klä sig
i detta nya präktiga tyg första gången vid den
stora processionen som förestod.  Det är magnifikt, ypperligt,
charmant, gick det från mun till mun och allesammans voro
de så innerligt nöjda därmed.  Kejsaren gav vardera av
bedragarna ett riddarkors att hänga i knapphålet samt
titeln av vävjunkare.
Hela natten före den förmiddag då
processionen skulle äga rum sutto bedragarna uppe och hade över
16 ljus tända.  Folk kunde se att de hade brått
med att få kejsarens nya kläder färdiga.  De
låtsade som om de toge tyget ur vävstolen, de
klippte i luften med stora saxar, de sydde med

synål utan tråd och sade slutligen:  Se så,
nu äro kläderna färdiga!
Kejsaren kom själv dit med sina
förnämsta kavaljerer, och de båda bedragarna lyfte ena
armen i vädret som om de hållit i något och sade:
Se här äro benkläderna, här är rocken, här är manteln osv.
De äro lätta som spindelväv!  Man skulle kunna tro att
man inte hade någonting på kroppen, men däri ligger just det
fina hos dem.
Ja, sade alla kavaljererna, men de kunde
ingenting se ty där fanns inte något.
Skulle nu Ers Kejserliga Majestät
allernådigast behaga ta av sig sina kläder, skola vi
klä på Er de nya där borta framför den stora spegeln, sade bedragarna.
Kejsaren tog av sig alla sina kläder,
och bedragarna låtsade som om de gåve honom plagg efter plagg
av de nya som skulle vara sydda; de togo honom om
livet och liksom bunde fast något; detta var släpet, och
kejsaren vred och vände sig framför spegeln.
Gud, vad det klär väl! Vad det sitter
utmärkt! sade de allesammans. Vilket mönster! Vilka färger!
Det är en kostbar dräkt!
Tronhimlen som skall bäras över Ers
Majestät i processionen väntar där utanför, anmälde överceremonimästaren.
Ja, jag är ju i ordning! sade kejsaren.
Sitter det inte bra?  Och så vände han sig ännu
en gång framför spegeln för att det skulle se ut som om han riktigt
betraktade sin ståt.
Kammarherrarna som skulle bära släpet famlade
med händerna utåt golvet som om de tagit upp släpet;
de gingo och höllo i luften; de tordes icke låta
märka att de ingenting kunde se.
Och så gick kejsaren i processionen
under den vackra tronhimlen, och alla människor på gatan
och i fönstren sade:  Gud, vad kejsarens nya kläder
äro makalösa!  Vilket vackert släp han har på manteln!
Så utmärkt det sitter!  Ingen ville låta märka att han
ingenting såg, ty då hade han ju icke dugt för
sitt ämbete eller ock varit mycket dum.  Inga av kejsarens
kläder hade gjort en sådan lycka.
Men han har ju ingenting på sig!
sade ett litet barn.
Herre Gud, hör bara den oskyldiges
röst! sade fadern; och den ene viskade till den andre vad
barnet hade sagt.
Han har ju ingenting på sig! ropade
slutligen allt folket, och det kröp i kejsaren ty han
tyckte att de hade rätt, men han tänkte som så: Nu
måste jag hålla ut till processionens slut.  Och så
höll han sig ännu rakare, och kammarherrarna gingo och
buro på släpet som alls icke fanns.

Nu har jag en mycket enkel fråga till dig idag - Är den här berättelsen sann?

…

Ny tänker några av er nog ungefär så här… Nej, det där är ju en saga av HC Andersen, medan andra tänker ”Oh Ja, den där historien är ju så sann”

Vi säger ju ofta att Bibeln är sann - men vad menar vi med det? Menar vi sann som att allt i den har hänt eller sann som att allt i den förmedlar sanning?

Ja, sanningen är väl att vi menar lite både ock…

nu vet jag att det här är lite känsligt - så jag vill bara säga att från min sida så är det helt okey att tro både mycket mer och mycket mindre om bibeln än vad jag tror…

Men åter till ämnet…

 I Bibeln står det om jordens fyra hörn - betyder det att vi som kristna fönekar att jorden är rund eller betyder det att vi inte kan lita helt på Bibeln? Ja, det är ett bagatellartat exempel - men ofta fastnar vi på sådana enkla saker…

 För frågan är ju om Bibeln hävdar att jorden har fyra hörn - eller om det helt enkelt är en återspegling av författarens världsbild.

Och då brukar vi säga att Bibeln är sann i allt vad den hävdar… men vad betyder egentligen det?? För då blir det ju istället svårt att veta vad Bibeln hävdar och vad som bara var författarens värdsbild, kultur eller språk.

Vi brukar vidare säga att Bibeln är inspirerad av Gud – och sedan reformationen har vi till och med haft begreppet ”verbalinspirerad” - vilket inte är detsamma som dikterad, men en och annan kristen har ändå fått för sig att Bibeln är dikterad av Gud – bokstav för bokstav, ord för ord.

Det påverkar ju vår syn på Guds inspiration av Bibeln - om Gud skulle ha i det närmaste dikterat skriften då skulle han väl knappast sagt att jorden hade fyra hörn?

 Verbalinspiration är heller inte en tro på att Gud dikterat vad de mänskliga författarna skall skriva. Det har gjorts undersökningar om bibelsyn bland olika präster och pastorer i Sverige, där man fått frågan om man tror att Bibeln är Guds eller människors ord. Frågan har då formulerats av någon som inte alls förstått detta. Verbalinspirationen innebär att Ordet är till fullo Guds ord, samtidigt som det är till fullo människors ord. De mänskliga författarnas personligheter, språk och situation lyser igenom. Exempelvis är Paulus brev skrivna för att han ville adressera mycket konkreta problem i de församlingar han grundat. De innehåller personliga hälsningar och anspelningar, samt en hel del av mannens temperament!

Verbalinspiration är tanken att Gud, genom sin försyn och genom sin Andes direkta vägledning låtit Bibelns texter bli ett ofelbart Ord ifrån Gud själv.

Bibeln visar på en Gud som leder människor genom sin Ande. I somliga fall, som perserkonungen Kores, utan att personen visste om att hans ingivelse kom från Gud. I andra fall kände personen av en tydlig visshet om att nu var det Guds Ande som la budskapet i hans mun. Det perfekta slutresultatet - den inspirerade texten - kan alltså delvis förklaras av Guds Andes direkta ledning och ingivelser. Men Bibeln visar på en Gud som verkar sin plan genom för oss människor till synes slumpmässiga inträffanden. Till och med människors onda planer leder i slutändan fram till ett gott resultat. Gud behöver inte ha perfekta medarbetare för att åstadkomma ett perfekt slutresultat. Bibelns mänskliga författare kom att ingå i av Gud orkestrerade händelser, så att just deras ord också kom att bli detta heliga Guds Ord. Verbal inspiration är alltså inte detsamma som att författarna alltid kände sig speciellt inspirerade. 

Jag läste igårkväll inledningsverserna till Lukasevangeliet – låt oss ta dem igen…

Lukas talar inte om ispiration eller om diktering från Gud – han gör ett journalistiskt arbete för han är mån om att allt ska berättas så sanningsenligt som möjligt.

Nu är det Bibelns År i år – jag vet inte vem som har bestämt det… men i församlingsposten står det att det är Bibelns år i år… och då vill man kanske utmana sig själv en gång till och faktiskt ta tag i den där bibelläsningen som det ibland går lite knackigt med…

Men ganska snart stöter man på problem – för hur det än är så är vi uppfostrade med att vi får tänka själva och vi ska värdera och pröva det som srivs oss på näsan…

Så även om man kommer förbi skapelseberättelsen och kanske till och med förbi Noa och den värdsomfattande översvämningen… och även om man kanske inte kan förstå varför Gud skulle inspirera sina författare till ändlösa släktlistor… så kommer man till slut till texter som den i Dom 19 - med den hemskt brutala gruppvåldtäkten - en riktigt vidrig historia med en man so skickar ut sin egen bihustru till mobben utanför för att klara sitt eget skinn. Och eftersom vi fått lära oss ända sedan söndagskolan att Bibeln är Guds ord och ett ljus på min stig så står vi där frustrerade med en Gudsbild som blir helt konfys, för att inte säga söndertrampad och dragen i smutsen… Vad vill Gud lära oss i den här berättesen?? Ska man offra sina nära och kära för att komma undan själv? Är kvinnor bara någon sorts själlösa djur eller slavinnor som vi kan göra med som vi vill??

 Och det är faktiskt hur otroligt det än kan låta ett av den kristne Bibelläsarens största problem – just att vi förväntar oss att Gud ska tala till oss, till vår situation och in i vårt liv – när vi läser Bibeln.

I denna fälla går både Bibelns vänner och dess kritiker. En text som den om Leviten och hans bihustru i slutet av Domarboken är inte ämnad att förmedla en uppbygglig känsla eller någon konkret vägledning. Den står som en illustration av folkets moraliska förfall i en given situation. Det är en berättande text. Ingenstans uppmanas vi följa någon i texten förekommande persons exempel. Ingenstans står det att någon person i texten reflekterar Guds väsen. Ingenstans står det att någon i texten är en förebild till Kristus.

Men till exempel Jonas Gardell går i denna fälla och tror att denna text finns i Bibeln för att berätta om hurdan Gud är och vi skall leva. Texten själv gör inga sådana anspråk.

Detsamma gäller tex. hämndpsalmerna i psaltaren. De är Guds ord, men det innebär inte att de uttrycker heliga tankar alltid. När kung David fritt översatt ber “slå dem på käften Gud” så är det inte en av Guds Ande ingiven tanke. Det är kung Davids kränkthet och rädsla som talar. Men det är ett befriande budskap att dessa böner får bedjas! Det är en underbar tanke att jag kan be till Gud det jag har på hjärtat också då det som finns där inte har kommit till genom Guds försorg.

Så vi måste inse att Bibeln är så mycket mer än söndgsskoleberättelserna. Bibeln är historieskrivning, dikt, konstverk, ögonvittnesskildringar, förklaringsmyter, profetiska och apokalyptiska och till och med rent politiska texter - och sist men inte minst har vi i vårt kära Nya Testamente en stor andel ensidig brevväxling med ömsom generell undervisning, ämsom privata hälsotips som “ta lite vin för din dåliga mages skull” och ömsom mycket specifika inlägg i debatter och diskussioner där vi inte ens vet frågan eftersom vi inte har alla breven…

Nu säger jag inte alls på något enda sätt att Bibeln inte är Guds Ord eller att Bibeln inte är sann eller Helig Skrift eller vad du vill - jag säger bara att om vi inte accepterar att Bibeln innehåller mycket som inte på ett direkt sätt talar till oss så får vi stora problem med vår gudsbild.

 Så nu infinner sig en naturlig fråga - hur kan vi då veta när Gud vill säga oss något och när vi bara ska läsa på det som står utan att ta åt oss?

Ja, det är ju det som är så fantastiskt med Guds Levande Ord - att det vet man inte - eller så vet man det rätt så spontant - för liksom Gud har bekänt sig till sitt ord genom alla tider - och liksom Jesus använde sig av skriften, tolkade skriften och visade på profetior i skriften på samma sätt bekräftar Den Helige Ande skriften genom att verka i och genom den hela tiden.

 Därför kan ett Bibelord som tyckts meningslöst i hundratals år plötsligt få nytt liv och tala direkt in i vår situation.

Men om vi förväntar oss att höra Guds Inspirerade ord till oss i varje vers i Bibeln då får vi problem i vår Bibelläsning. Jag hoppas istället att vi skulle kunna ÖSA ur Bibelns klara källor och dricka oss otörstiga av dess ord. Låta den Helige Ande tala till oss genom den Heliga Skrift som använts av Jesus och hans lärjungar och Gud har genom historien bekänt sig till sitt ord genom att använda sitt ord, genom att tala profetiskt genom sitt ord, genom att förmedla kunskap, också övernaturlig kunskap, genom att förmedla helande och framför allt frälsningens under genom sitt ord.

Det är som jag sa igårkväll – om den dög åt Jesus, om den används av Gud, då borde den duga och användas av oss.

AMEN!

Johannes 1 - Ordet blev kött

1 I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. 2 Han var i begynnelsen hos Gud. 3 Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. 4 I honom var liv, och livet var människornas ljus. 5 Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

 6 En man trädde fram, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. 7 Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. 8 Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset.

 9 Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen. 10 Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, och världen kände honom inte. 11 Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. 12 Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. 13 De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud.

 14 Och Ordet blev kött och bodde bland oss,* och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. 15 Johannes vittnar om honom och ropar: “Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, eftersom han var före mig.” 16 Av hans fullhet har vi alla fått , nåd och åter nåd. 17 Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. 18 Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde, som själv är Gud* och är hos Fadern, har gjort honom känd.

”Vem är han?” Frågan for genom folkmassan i Jerusalem som en löpeld – kommer ni ihåg texten från 1a adventsgudstjänsten? När Jesus kommer inridande i Jerusalem på en åsna… Vem är han? – vem är han? – vem är han? – vem är han? Man ropade, viskade, diskuterade, gav synpunkter.

Vem är han som kommer ridande på en åsna? Vem är han som låter sig hyllas av barnen? Vem är han som man kastar sina mantlar för? Vem är han som man bryter palmkvistar för? Vem är han som hyllas av lovsånger och profetiska citat från Gamla Testamentet? Vem är han som har en entusiastisk lärjungaskara som grips av yra och hänförelse? Vem är han som gör överstepräster och bibelsprängda så upprörda? Vem är han som gör att man smider planer på att döda honom?

Är han en profet? Ja en del ansåg det. Är han en ny jordisk konung? Ja en del trodde det. Är han den som startar revolutionen och befrielsekriget? Somliga ville nog det. Är han en bedragare? Det ansåg många. Är han en sinnesförvirrad galning? En del ansåg nog det också. Är han Messias, den som hela GT hade talat om och utlovat ? Det var många som såg det så.

”Vem är han?” Den frågar ekar genom historien och den hörs fortfarande. Så länge historien fortgår och världen består kommer den frågan att leva - den ständiga Jesusfrågan.

Ingen har blivit så ifrågasatt, så omdiskuterad, så hatad och så älskad som han. Ingen har fått fler förföljare och fler efterföljare än han. Ingen människa har blivit föremål för så många tolkningar som han. Ingen har blivit motiv för så många bilder och konstverk som han. Ingen har gett upphov till så mycket litteratur som han. Ingen har varit ämnet för så många sånger som han.

Det är många som gjort allvarliga och seriösa försök att tysta Jesusfrågan genom historien. Hur enskilda människor än försöker och hur politiska system än myt- eller dödförklarar honom, finns frågan där ändå. När dessa enskilda människor är borta och när de politiska systemen fallit samman, finns frågan om Jesus kvar. Ni vet hur man försökte tysta kyrkan i det gamla Sovjetunionen. Och ändå, i dag finns det fler bekännande kristna i gamla Sovjetunionen än någonsin.

Förra söndagen satt en klasskompis till mig från missionsskolan i en gudstjänst med kinesiska systrar och bröder. En enkel kyrka fylldes i tre våningar med människor som sjöng, bad, läste och lyssnade till orden om Jesus. Hon skriver att det var ca. 700 där klockan 8 på morgonen och detta var inte den enda gudstjänsten den dagen. Det kinesiska systemet har också förnekat och förtrampat Jesus och hans bekännare en längre tid, men i dag brusar väckelsen fram och man räknar med över 100 miljoner kristna.

Det hela är ytterst märkligt. Egentligen var ju Jesus ingen märkvärdig person enligt denna världens sätt att se. Han levde bara ca 40 år och 37 av dem var han en bysnickare i en undangömd stad i Galiléen, en stad vars befolkning närmast var föraktad. Han tillhörde en enkel familj utan tillgångar, han skrev inga böcker, han skapade inga konstverk, han byggde inga hus, han grundade inga universitet, han byggde inga tempel, han gjorde inga omfattade resor, han efterlämnade inga förmögenheter i arv. Han levde ett enkelt och vanligt liv.

I cirka tre år gick han omkring med en grupp människor främst på landsbygden Han talade ofta bara till sina lärjungar, han rörde sig med den tidens marginaliserade människor, han åt med de föraktade och umgicks med tullmän, horor och andra som lite fult brukar gå under benämningen ”löst folk”.

Han hjälpte människor som var sjuka och behövande och han gjorde ibland märkliga under och tecken. Men han dömdes och dödades som uppviglare och hädare och dog en brottslings död på ett romersk avrättningsredskap i samband med den judiska påsken. Men inte ens det var helt unikt… Många före och efter honom dödades på samma sätt som han – många frihetskämpar fick möta korsdöden under det romerska imperiet – se bara filmer som Ben Hur eller den modernare Gladiator.

Vad är det då med Jesus? Varför tystnar inte Jesusfrågan, inte ens i det materiella överflödslandet Sverige? Varför drunknar den Jesusfrågan i skinkspadet och kvävs under julbordets dignande rätter? Varför försvinner den inte i julens köphysteri eller tystnar i det evigt brusande massmediaflödet?

För Jesusfrågan lever verkligen även i Sverige år 2009 – kanske inte på det sätt vi skulle önska – men frågan om Vem Jesus är och var är fortfarande högaktuell. En av de mest kommenterade articklarna på Aftonbladet.se igår var en kort julkrönika av ärkebiskop Anders Weiryd. 90% av inläggen gick ut på att Jesus bara var en sagofigur och att en vuxen välutbildad man som biskopen borde veta bättre än att ljuga för människor och försöka slå i oss myter om julens egentliga budskap… Ja, ni känner säkert igen debatten – och den i sig självt skulle kunna utgära grund för en hel serie bibelstudier eller predikningar… men låt oss idag nöja oss med att konstatera att Jesus väcker reaktioner i Sverige idag – denna enkla julkrönika av ärkebiskopen hade 14 sidor med kommentarer efter bara några timmar – och krönikan i sig självt var inte det minsta kontroversiell utan det gamla vanliga ”Barnet i krubban vill lära oss att dela med oss till de som har det svårare i världen” - inget fel i det – men heller inte något som i sog självt borde väcka sådan debattlusta.

1/ Jesus är enda vägen från Gud till oss.
När Jesus föds in i den här världen, då är det förvisso kanske en top-3 händelse i världshistorien… men det är ändå bara ett led i Guds rörelse genom hela historien. Redan Bibelns första bok berättar om hur Gud själv vandrar i Edens lustgård och ropar till människan: ”Var är du?” Och det trots att människan just har syndat och försöker gömma sig under täta buskage. Men Gud drar sig undan för att ägna sig åt trevligare saker än att ropa på en lomhörd, olydig, mänsklighet. Han söker sig till planeten jorden. Han söker sig till människan. Han ser och vet att hon inte är nöjd med bara det som finns på jorden. Hon har evigheten i sitt bröst, hon längtar, drömmer och söker det som finns bortom bergen, bortom blommorna och sången. Han vet att hon egentligen är på väg till honom, men på krokiga och slingrande vägar.

På Juldagen tar Gud ytterligare ett steg. Den sökande, ropande och gemenskapstörstande Guden får ett ansikte. Julens mysterium och verklighet är just detta: Gud själv blir människa i Jesus Kristus.

Jesus är det enda och fulla uttrycket av vem Gud är. Så skarpt formulerar Jesus det att han säger: ”Den som har sett mig han har sett Fadern”. Och i Hebr. står det: ”…han, Jesus, är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen…”.

Vill du finna Gud ? - svaret är Jesus. Vill du veta vem Gud är? - svaret är Jesus. Du kan söka Gud i historien, i naturen, i ditt inre, i omständigheter, i erfarenheter, men du finner honom aldrig, om du inte finner honom i Jesus.

2/ Jesus är enda vägen från oss till Gud
Vi är alla mer eller mindre flyktingar, vi är hemlösa, vi saknar vårt förlorade paradis och vi har gjort och gör stora ansträngningar för att finna vägen till lycka, frid, frälsning och helhet.

- Vi försöker att självfrälsa oss genom att göra så gott vi kan. Vi tror att våra egna goda gärningar är vägar till Gud och att det räcker med detta.

- Vi prövar andra religioner och tror att de är vägar till Gud och i våra ljusa stunder hävdar vi att alla vägar är lika bra och når fram till slut.

Vår uppfinningsrikedom när det gäller att skapa frälsningsvägar till Gud är imponerade. Det är bara det att de inte når fram! Jesus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till fadern utom genom mig” och apostlarna är lika kategoriska, när de förkunnar: ”Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor finns något annat namn som kan rädda oss”. I den fantastiska Jesushymnen i Fil 2 skriver Paulus: ”Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre, Gud fadern till ära”.

Idag, på Juldagen, möter vi Jesus som barnet i krubban, men barnet i krubban växte upp och hade ett budskap som skulle kömma at förändra världen. Och fråga idag, juldagen 2009, är inte om, hur eller varför Jesus föddes en gång för länge sedan i ett stall i Betlehem – frågan idag är – vill du låta honom födas i ditt hjärta? Har du någon liten stallplats över för Jesusbarnet eller säger du som de flesta andra – tyvär, det är fullbelagt…

Du vet, det är OK att ta emot Jesus som det lilla Jesusbarnet i krubban – det är ok att säga Välkommen Jesus, jag har en stallplats över… men bered dig på att den lilla lilla Jesustron kommer växa upp, ta plats, och slutligen förändra dig och dit liv!

Han kommer till dig denna Juldag och han vill att du skall öppna för honom, Han önskar säkert att du ska ge honom finrummet, men Han har nöjt sig med stallplats förr. Han vill flytta in i ditt hjärta – börja leva och bo i ditt liv för att du skall se och lära känna Honom. Han är enda vägen för dig att finna Gud. Han är van att umgås med de som ser sig själva som ovärdiga – man behöver inte vara ren och hel varken på utsidan eller insidan för att börja ummgås med Jesus – men Han vill förlåta dig din synd, befria dig från skuld och skam, föda dig på nytt till nytt liv och visa dig vägen hem.

Någon klok gubbe eller gumma har uttryckt det så här:
”Om Jesus föddes tusen gånger i Betlehem, men inte en gång i ditt hjärta, har du ändå förlorat allt.”

Känner du att det är något du vill eller att du bara skulle vilja prata mer om det här så ta kontakt med mig efter Gudstjänsten – eller kom fram till mig under bönen senare i Gudstjänsten så att jag får be för dig och för din fortsatta vandring med Jesusbarnet i hjärtat.

AMEN!

 Luk 2:11-12 “Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren. Och detta är tecknet: Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.”

Ängeln berättar för några herdar om att en Frälsare har blivit född, och att han är Messias, Herren. Det var alltså inte vem som helst som hade blivit född. Han som hade blivit född var mycket stor och mäktig. Det avslöjar namnen som ängeln beskrev den nyfödde: Frälsare, Messias och Herren.

Kanske funderade herdarna på om det verkligen var rätt person som hade blvit född? Detta behövde de inte tvivla på länge. Ängeln gav dem ett mycket tydligt tecken på att så var fallet.

Vad var tecknet? De skulle finna ett nyfött barn. Han är lindat och ligger i en krubba. Vilket tecken! Det gick inte tvivla på det. Det måste ha varit rätt person. Hade det varit något mänskligt påhitt så hade barnet naturligtvis blivit född i ett palats.

Jag tycker att det är mycket fascinerande. Han som är Frälsaren, Messias och Herren, blev född som ett litet barn och lagd i en krubba. Barnet som låg i krubban var inte litet! Han är Konungarnas Konung och Herrarnas Herre! Han kom hit till jorden i ett enda syfte: Att rädda dig och mig!

Nu finns det de som har Jesus som ett litet “Jesusbarn” i hela livet. Om jularna tar de fram honom och lägger honom i en krubba. De tycker detta är fint och gulligt. Jag är glad att Jesus föddes, men han växte faktiskt upp. Han gick omkring i Israel och gjorde fantastiska saker. Han förlät människor deras synder, botade de sjuka och kastade ut demonerna. Min Jesus är stor och mäktig. Han är Frälsaren, Messias och Herren !

Jesus spikades upp på ett kors. Han dog för alla människor och tog på sig allas synder och sjukdomar. Han dog på korset, blev begravd men Gud uppväckte honom från de döda. Det var detta som Jesus kom hit för. Att Frälsa dig och mig genom sin död och uppståndelse. Därför är det ett fantastiskt glädjebud som ängeln kom med. Innan hade människorna inget hopp. De levde i mörker. Men nu när Jesus hade kommit fanns det hopp. Människorna skulle nu inte längre behöva leva i mörker.

Vid jularna tänder vi ljus i fönstren… men kanske är det dags att tända ett ljus i ditt hjärta den här julen.

Man kan prata länge om Jesus utan att förstå allt, men Jesus frågar inte heller efter vad vi förstår utan efter vad vi vill – om du vill ha med Jesus att göra så vill han flytta in med sitt ljus i ditt hjärta. Du som känner att du vill prata mer om de här sakerna eller kanske har fler frågor… du som känner at du är nyfiken på vad det skulle kunna innebära att få ett ljus tänt i själens fönster o inte bara i lägenhetens fönster – du får gärna knacka mig på axeln här senare vid fikat så kan vi bestämma tid för vidare samtal.

Nu ber vi tillsammans!

Guds rike och världens rike

Matt 21:1-9

Kungen kommer ridande – Kungen kommer ridande in till Jerusalem – varför?

Jo, det är naturligtvis Guds Rike som kommer – det är tronskifte på gång… Det gamla rikets dagar är räknade, det nya riket gör sitt intågande – på en åsna.

Det är adventsbudskapet - Guds rike är nära, Guds rike är snart här. Detta är Adventstid - Riket som kommer.

Men Jesus tar aldrig den värdsliga makten – Han tar aldrig över tronen – Han säger istället att Guds rike är inom er. För att förstå det här måste vi förstå hur Bibeln använder ordet ”rike”. På svenska står ett ”rike” alltid för ett synligt territorium – konungariket Sverige, det gamla Romarriket – men grundtextens ord, grekiska basilía, står också för det faktum att kungen regerar. Guds regim är inom er.

Guds regim är inom var och en som tar emot den ödmjuke åsneryttaren och säger: ”Led du mig, regera över mig, var du min Kung och visa mig vad livet verkligen handlar om.” Och det välde han inviger är kärlek blott och ljus. Som vi sjunger i Bereden väg för Herran.

VÄRLDENS RIKE
Motsatsen till Guds Rike är ju Världens rike, ett rike som bygger på makt och inte kärlek och ljus. För att förstå evangeliet om Guds rike behöver vi först förstå dess motsats, Världens rike.

Makt och auktoritet är inget ond i sig självt – det gavs till människan som en del av förvaltarskapet över skapelsen - något som Gud har tänkt för människan som skapelsens krona och Guds avbild. Men allt sedan syndafallet, när vi börjat fly bort från Gud och förneka sanningen inom oss, har makt varit drogen nummer ett när vi vill döva vårt inre och inte ta emot Guds rike eller regim.

I världen definieras makt som ”förmågan att få andra att följa min vilja”. Framgång är att komma upp sig i en av världens maktstrukturer, som i politiken eller näringslivet eller i kyrkan.

Och de som för maktens skull har kämpat sig upp till höga positioner i Världens rike, de utövar sin makt på följande tre sätt: råstyrka, rädsla eller rikedom.

Hur man regerar genom råstyrka är ganska uppenbart, vare sig det är en diktator i Afrika eller en hustrumisshandlare i Sverige. Det är subtilare att regera genom rädsla för förakt och fördömelse, och det kan ske i stor skala genom medieuppbåd eller i mindre skala genom mobbing, eller även i hemmet när en av makarna styr den andra genom pikar från en vass tunga.

Dessutom kan man regera genom rikedom - att kunna ge andra det de vill ha, att försätta folk i tacksamhetsskuld och sedan begära motprestationer.

Denna makt bygger på att det finns något som folk vill ha, något. Människor i Världens Rike blir gärna beroende av yttre stimulans för att tysta den inre rösten, och så blir man en trogen undersåte till den som kan erbjuda denna stimulans. Så regerar knarkkungarna, och så regerar hela konsumtionssamhällets maktapparat.

För idag är det väl knappast religionen som är ett opium för folket (som Lenin sade), utan snarare kommersialismen?

Så regerar Världens rike över sina undersåtar: över kroppen genom råstyrka och hot om våld, över själen genom rädsla för skam och förakt, och över anden genom rikedom som kan döva ofriden och den inre rösten.

DOCK ONDSKAN HAN FÖRFÄRAR
Och in i denna värld kommer mannen på åsnan, den fattige Kungen vars helga rike ej är av denna värld. Ej kommer han med härar, och ej med ståt och prakt – dock ondskan han förfärar i all dess stolta makt!

För han kommer och rycker undan hela maktbasen för Världens rike, han kommer med Guds kärlek och fyller människors djupaste behov, han kommer och säger ”Guds rike är nu här, omvänd dig och tro på evangeliet!” Evangeliet, det är ett glädjebud: du är inte skapad till att sitta fast i Världens maktstrukturer, du är skapad till liv och kärlek och frid med Gud i hans rike. Det välde han inviger är kärlek blott och ljus, men Världens rike är förgängligt och på utgående.

För Jesus kommer och fyller människors djupaste behov. När det gäller kroppen så ger han evigt liv, han säger: Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen (Matt 10:28), ”Den som tror på mig skall leva om han än dör” (Joh 11:25). Alltså – frukta inte Världens Rike som kan plåga eller i värsta fall döda din kropp – i Guds Rike kommer du leva vidare även när kroppen dör och i Guds Rike kan man faktiskt finna glädje och mening även när kroppen lider.

Och om det gäller själen med rädsla för hån och förakt, så är tanken att Guds uppfattning väger tyngre än människors. Han säger att du är skapad ”övermåttan underbart” (Ps 139:14) och ”ingenting kan skilja dig från Guds kärlek i Kristus Jesus” (Rom 8:38-39). Han säger att ALLA människor är lika mycket värda och att det finns en mening med Ditt liv! Därför behöver vi inte längre styras av maktmänniskor eller maktstrukturer som säger att du inget är värd för att du är sjukskriven, eller för att du inte kan baka, eller för att du inte har rätt utbildning eller inte är tillräckligt snygg, vältränad eller framgånsrik. Det Rike Jasus rider in med i ditt hjärta har helt andra perspektiv och sätter helt andra värden på Dig.

Och när det gäller anden, ditt innersta väsen, så kan Jesus fylla din djupaste törst, Han säger ”Om någon törstar, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten” (Joh 7:37-38). ”Guds rike består i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande” (Rom 14:17). Världens Rike försöker locka oss att fylla våra liv med skräp. Men innerst inne vet vi att man inte dricker cocacola om man är törstig utan rent friskt vatten. Och innerst inne vet vi att en 42” TV inte gör mig lyckligare i längden… Vårt innersta väsen, vår ande, behöver något annat än yttre stimulans – vår ande behöver sättas fri, och i Guds Rike får vi den direktkontakt med den Helige Ande som sätter vår ande fri – i det nya livet sätts våra liv i kontakt med det övernaturliga självt. Anden törstar trots att vi häller i oss allt vad Världens Rike har att erbjuda – men anden behöver kontakt med Källan själv.

Men vad händer då med Världens rike? Om människor blir fria och oberoende så att de varken kan hotas med rädsla eller lockas med begär, då förlorar de mäktiga sin makt. Och den som byggt in hela sin identitet i berusningen att få ha makt över andra, för honom är deras nyvunna frihet närmast ett personangrepp. Han kommer ej med härar och ej med ståt och prakt, dock ondskan han förfärar i all dess stolta makt.

Och vi vet vad ondskan gjorde då. Fariséerna höll på att förlora sin makt över folket, så de korsfäste honom – men Jesus är en Kung som segrar när han lider. Välsignad vare han som kom i Herrens namn! Gud ger honom full upprättelse genom att uppväcka honom från de döda som himmelsk Kung över Guds rike som ”är inom er”.

GUDS RIKE
Den tron som han bestiger är i hans Faders hus, det välde han inviger är kärlek blott och ljus.

Jesus sitter nu på Faderns högra sida som Konung i Guds rike, och han kallar människor att komma loss från världens maktstrukturer och kliva in i Hans rike. Att ställa sig själv under Guds Regim – lägga sitt liv i Jesu händer.

Jesu makt är inte som världens makt, som symboliseras av Pilatus. Pilatus säger ”Vad kan du ge mig?”, Jesus säger ”Vad kan jag ge dig?”. Pilatus säger ”Kyss mina fötter”, men Jesus är den som böjer sig ner och tvättar våra fötter. Pilatus är rädd och vakar över sitt, Jesus har släppt allt sådant och ger till och med upp sitt eget liv. Pilatus hotar med piska och lockar med morot, Jesus går före och säger ”Om någon vill följa mig” (Mark 8:34). Pilatus får en yttre lydnad baserad på rädsla, Jesus får en efterföljelse baserad på kärlek och frivillighet.

Skillnaden är total – i Psalm 110 står det: Villigt kommer ditt folk när du samlar din här. Det finns inga tvång eller påtryckningar, sådant hör Världens rike till. Jesus vill inte trycka in dig i en mall, han respekterar dig. Jesus trycker inte på bakifrån, han går före och visar genom eget exempel.

AVSLUTNING

Och så, till sist, vill jag som en medtjänare i Guds rike avsluta med en utmaning. Vi är nu inne i adventstiden. I katolsk tradition och i gammal svensk tradition, är adventstiden en fastetid, en tid av enkelhet och förberedelse för julen, en tid då man avstår från saker till sig själv för att kunna dela med sig till dem som har det svårt.

Jag vill utmana dig som känner ett gensvar i ditt hjärta: Varför inte ta adventstiden som ett tillfälle att bereda plats för ett intåg av Guds rike? Jesus säger: ”Om någon törstar, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten”

AMEN!

OBS! VARNING! Denna betraktelse kan upplevas stötande av känslig personer…

Det är den 28e november och idag borde kanske alla kristna skjuta raketer, se grevinnan och betjänten och deklamera ”ring klocka ring” - för idag är ju liksom nyårsafton – den sista dagen på kyrkoåret.

Imorgon har vi 1a advent – första dagen på ett nytt kyrkoår.

Då skulle man ju kunna ta tillfället i akt att stilla sig inför några kyrkliga nyårslöften…

Kanske vi nästa år skulle lova att sluta röka?

Men jag röker ju inte tänker du – för det gör vi ju inte i kyrkan…

Men en rökare lägger 30-40 kr om dagen på cigaretter – om vi allihopa skulle ”sluta röka” och istället ge 30:- om dagen till kyrkan så skulle vi ju ända ha lika mycket pengar kvar som vår rökande granne… det vore inte illa?

Och om alla Vasakyrkans medlemmar gav motsvarande 1 paket cigaretter om dagen till kyrkan då skulle Vasakyrkan ha över 50,000:- i månaden bara i offrande…

Nåja, det var bara en tanke som slog mig när jag häromdagen köpte cigaretter till en människa som hade det behovet.

Tänk om vi hade det behovet av Jesus? Tänk om vi tyckte kyrkan var lika viktig som ett paket cigaretter?? Tänk om vi blev beroende av Gud så till den grad att byggandet av hans rike fick kosta oss 30:- om dagen…

Kanske skulle man börja sälja cigarettpaket i kyrkan med hoprullade små papper med bibelverser på? Då kunde man när man känner beroendet tränga på gå ut på sin balkong och ta upp en av de där bibelordslapparna – så kunde man ju meditera lite över det där bibelordet i 3 minuter. Då skulle det kanske vara OK att gå ifrån jobbet en gång i timmen för att läsa sina bibelord på samma sätt som rökare ofta gör… Det jag är ute efter är att rökare tar PAUS flera gånger om dagen – morgon, middag, kväll… tänk om du och jag skulle ta sådana pauser både hemma och på jobbet – gå ut på balkongen, ta en tumvers i Bibeln och be en bön till vår Gud som om vi drevs av ett beroende att få uppleva och komma nära Honom?

Om vi kristna tog lika många bönepauser per dag som en rökare tar rökpaus – det skulle innebära 20-30 böner om dagen… i vår kyrkan blir det 1500 böner om dagen – 45,000 böner i månaden… och det fantastiska är att vi skulle ha TID till detta – för våra rökande kollegor och grannar har ju den tiden – så det måste ju gå i våra liv också – om nu Gud var lika viktig för oss som cigaretter för en rökare förståss.

Nåja, det var bara en tanke… men det är så när man jobbar nära missbrukare – och då är ju cigaretter ändå ett både billigt och lindrigt missbruk jämför med mycket annat… Men då blir det lätt så att man tänker en del på vad som är viktigt i livet och vad jag lägger min tid och mina pengar på…

Många kristna tycker det är svårt att läsa bibeln och be så mycket som 5 minuter på en hel dag – för en missbrukare är 5 minuter ingenting jämfört med vad han lägger på sitt missbruk på en dag.

I vår kyrka lägger vi ungefär 200:- per månad i kollekten. 200:- för en av gubbarna utanför konsum det är väl ca. 15 öl. För 200:- får du kanske 2 flaskor av nåt billigt inne på systemet… 200:- är 2, kanske max 3 dagars alkoholmissbruk, 7 dagars cigaretter…

Nu kanske du tycker pastorn är lite för allvarlig och tråkig på – jo, det är ju ibland en pastors uppgift… men jag tänker bara att advent var ju från början julefastan – precis som man fastade 40 dagar innan påsk så var ju adventstiden från början 40 dagars fasta inför jul.

Och i fastetid hör det liksom till att pröva sig själv och sina motiv - rannsakelse och försakelse.

Så kanske att du mitt i julstöket skulle använda lite adventstid till att fundera över vad i ditt liv som är lika viktigt som ett paket cigaretter eller ett par burkar öl. Kanske finns det något i ditt liv som du skulle vilja ÖKA ditt beroende av, kanske skulle vi alla bli lite mer beroende av Gud – och se vart det leder oss under det nya kyrkoåret?