BloggPastor.se

 (före predikan spelas “Det är Du” med Mattias Martinsson  ( en bra live-version finns på Frizon-CDn från 1999 (Kom och regera Gud!))

När man kommit till sitt eget slut finns det bara en utväg - bara en som håller, bara en att kasta sig mot.

När var senaste gången du kände att du kommit till ditt eget slut? Att du helt enkelt inte klarade dig själv utan Gud mer?

Det händer säkert oss alla ibland – när killen som sjöng på skivan nyss höll på att långsamt men säkert förlora sin syn innan han ens fyllt 30 så skrev han den sången – det händer oss när vi möter mänskligt lidande – när våra nära och kära drabbas orättvist hårt – när sjukdom eller olyckor slår till mot de vi älskar mest – då brukar också de mest halvslumrande kristna böneliv få sig ett ryck i kragen.

Men överlag är vi inte desperata efter Gud – verksamheten rullar på – även om ekonomin kunde varit bättre så får vi mat på bordet o en säng att sova is. Vi är inte förföljda och vi klarar oss - det värsta som ser ut att hända är att kyrkan sakta dör ut, men den tanken har vi också långsamt vant oss vid… frågan är om vi ens kommer falla på knä i bön vid Vasakyrkans allra sista församlingsmöte - vad tror du? Kan du se det framför dig - de sista resterna av församlingen har samlats för att upplösa församlingen - kommer någon mana till desperata rop efter Guds Andes utgjutelse – kommer någon kalla till extra bönemöte - och skulle någon i så fall hörsamma? Eller blir det kaffe med dopp och ett beslut om att skicka kyrkbänkarna till Lettland?

Nu menar jag inte att anklaga eller trycka ner - det jag säger gäller även mig - men min poäng är att trots att vi allihop tror på Gud, för det gör vi ju… vi tror att Han finns, att Han älskar och och att Han frälst oss genom sin son Jesu Kristi död och uppståndelse - vi tror att Han verkar än idag i och genom oss och genom sin församling - vi kanske till och med tror att Han helar eller gör andra under lite undantagsvis… Ändå är det allt som oftats så att både du och jag läser verkligheten med mänskliga ögon.

Så om nu Vasakyrkans medlemstal fortsätter som de gör idag så sitter vi ju där om några år med fjärrvärmefakturan i ena handen och stadgarna i den andra… beslutet måste ju fattas…

Då kan jag inte låta bli att undra - hur många av oss sist kvarvarande medlemmarna tror du har fastat den sista veckan inför det församlingsmötet? Hur många av den sista resten har gått upp en timme tidigare sista veckan för att söka Gud i bön och ropa om ett mirakel som kan rädda församlingen?

Jo men det där med fasta är väl lite extremt? Och sova måste man ju få göra även som kristen??

Jo, men när det vi i dopet sa var ett nytt liv – när vi säger att vi avklätt oss det gamla för att ikläda oss Kristus – när detta nya liv inte får kosta – då är det inte heller värt något. Ibland behöver vi helt enkelt visa både för oss själva, för varandra och för Gud att nu menar vi allvar.

För varje kristen människa har gjort vetekornets resa – i dopet bekände vi vår egen död – en död bort från allt det gamla och ur dopgraven klev vi i rena vita kläder – sympolen för ett nytt liv i Jesus Kristus… Vi har begravt det gamla livet och upp ska ett nytt och större liv ha blommat.

Det betyder att vi inte längre räknar som andra människor räknar, det betyder att även om vi lever kvar i denna världen så tillhör vi en annan. Det betyder att vi lever om vi än dör. Det betyder att vi numera har ställt allt vi är och har under Kristus. Vi har framburit oss själva som offergåva.

Ibland kommer frågan om tionde upp… en del kristna förkunnar tiondegivande som en helig princip medan andra säger att tiondet var en del av det gamla förbundets offerväsen.

Jag brukar säga att de har rätt båda två – tiondet har naturligtvis spelat ut sin roll i de nya förbundet eftersom Jesus säger att det är allt eller inget. Han vill ha hela Dig, inte 10%. Du har inga garantier som kristen att få behålla 90% av din lön eller dina ägodelar – allt du äger och har har du i dopet ställt under Kristus – 100%. Utmaningen till ynglingen som älskade sina ägodelar var – gå och sälj allt – inte 10% utan allt. De första kristna gjorde likadant. Kanske berodde det på att man på den tiden ägde mycket och tyckte att deras ägodelar stod i vägen för den fulla överlåtelsen till Gud – det problemet har vi ju som tur är inte i dag

Tiondet var mycket riktigt en del av det gamla offerväsendet – i det nya förbundet är det allt eller inget som gäller. Kristus gav sitt allt för att ge oss ett nytt liv. Vi begraver vårt gamla liv för att uppstå med Kristus som nya människor med evigt liv framför oss. Att bekymra sig om sina ägodelar i det läget är inget annat än rent småaktigt.

Så, eftersom folk alltid blir upprörda när man talar om tiondet måste jag antagligen klart och tydligt specificera vad jag menar… Så här tänker jag. Om man inte ens offrar en en tiondel av sitt liv lever man ju inte ens upp till det gamla förbundet – och Jesu utmaning till oss är vårt allt - 100%. Att lägga allt vad vi är och har under Honom, i tjänst för hans rike. Sen tror jag Paulus skulle uttryckt det ungefär så här - för er mänskliga svaghets skull är tiondet ändå en mycket god utgångspunkt rent ekonomiskt.

Vi har talat om det förut i flera predikningar, men Jesus vänder sig konstant i hela sin gärning emot de som försöker göra regler istället för hjärta – varje regel begränsar det helhjärtade i evangelium. Så när vi ger av det vi äger är det inte procentsatser vi tänker på utan i mitt huvud vill jag ha tankar som helhjärtat, överlåtet, osjälviskt, utgjutande, välsignande – gå igenom plånboken med de orden i tanken så blir jag mycket förvånad om någon skulle komma och prata tionde med dig sedan.

Nå, vi talade om desperation – vad som är värt något i våra kristna liv – vad som får oss att offra något för det vi vill uppnå eller se.

Nu kanske du har svårt att känna så starkt för församlingen att du skulle be eller fasta extra bara för den - så låt fantasin löpa fritt och skapa dig ett eget tankeexempel - kanske är det en nära släkting som blir svårt sjuk, kanske är det dina barn som inte vill ha med kyrkan att göra… Vad finns det som kan få dig på knä? Finns där något som kan få oss att erkänna att nu är det Du Gud eller inget - nu har jag inget mer att tillföra - nu räcker mina kontakter, pengar eller kunskaper ingenvart längre - nu är det Du eller inget Gud!

För helhjärtad överlåtelse kräver en del övning – om man vill behålla hjärtat mjukt måste det banka hårt ibland. Vi kan inte tro att vi plötsligt skulle vara beredda till offer i bön eller fasta när det väl händer något allvarligt. Här gäller samma övning som annars i livet. Så det är en utmaning som kristen att söka upp nöd och låta det beröra oss på djupet. Har du inget lidande i din närhet så engagera dig i Rädda Barnen eller amnesty – se på nyheterna på TV eller börja brevväxla med en missionär någonstans – på något sätt behöver du låta ditt hjärta engagera sig för Guds Rike.

För om inte vetekornet faller i jorden och dör…

Vet du, förra lördagen var jag på en föreläsningsdag i Forshaga missionsförsamling på temat vi vill växa - två personer har studerat växande församlingar i Sverige - och för att få ett brett och relevant material som alla vi andra icke växande församlingar skulle kunna lära oss av så valde de växande församlingar ur de vanliga samfunden i Sverige – de studerade 2-3 växande församlingar i Misskonskyrkan, Baptistsamfundet, EFK, Pings osv – 15 växande församlingar djupdök de i – och en gemensam nämnare för alla dessa 15 växande församlingar i Sverige (växande genom nyomvändelser – inte flyttbetyg) var att de alla varit riktigt på botten – alla dessa 15 växande församlingar kunde peka på en tidpunkt då församlingen var riktigt nära upplösning, splittring eller konkurs – alla dessa församlingar hade stått på ruinens brant när några medlemmar fattat det modiga beslutet att Nu måste vi pröva något nytt!

De hade alla kommit till sitt eget slut – sökt Gud och bestämt sig för att satsa på nytt.

Nu är det ju inte sånt vi vill bli av med som måste dö likt vetekornet – jag har hört denna text förkunnas som att man ska stoppa ner sitt ego i jorden och låta det dö – men poängen med vetekornets lag är ju sådd och tillväxt - det man begraver - det man vågar överlämna i åt Gud - det återuppstår till nytt liv!

Vetekornets lag är att vara beredd att avstå det vi tycker oss behöva för att se det komma tillbaka i välsignad form. Pojken med 5 bröd och två fiskar fick lämna ifrån sig sin matsäck för att brödundret skulle kunna ske. Han hade kunnat vara den ende på hela fältet som var mätt och belåten. Men hans chansning att ge sin matsäck till Jesus gjorde också att han riskerade att sitta där lika hungrig som de andra… Men det lilla han avstod för Guds Rike växte bokstavligen till så det räckte till alla och blev över.

Vetekornets lag är att Gud Fadern tog sin mest älskade – sin egen son - och lät honom falla till jorden och dö – för att vi alla skulle få del av hans uppståndelse och liv!

Alltså – det är inte fråga om att skiljas från det vi hatar hos oss själva utan från det vi älskar… nämligen oss själva. Utmaningen är inte bara att dö bort från sitt ego, utan att dö bort från sig själv och att uppstå till ett nytt liv i gemenskap – en gemenskap med Kristus och en gemenskap med Hans kyrka.

Amen!

Underbar skön försommarsol har bränt ansikten och armar de senaste dagarna, Pingsten kom i år inte bara med vårväder utan nästan med högsommar.

Ändå tänkte jag tala om Pingsten som ett vårtecken, jag vet att det är lite i senaste laget för dig som följer årstiderna utifrån kalendern.

Men i den kristna historien, och i människors andliga liv, tror jag man kan tala om Pingsten som ett riktigt säkert vårtecken.

Den tidiga våren är lite upp och ner, hopp och förtvivlan växlar snabbt, ena dagen tror vi allt är möjligt och börjar påta och fixa i trädgården, bara för att nästa dag se de första skotten frysa sönder eller rabatten täckt av blötsnö.

Lärjungarna kastades också mellan hopp och förtvivlan under den där sista våren med sin Mästare. Långfredagens totala nederlag vändes i Påskdagens nytända hopp. Så lämnar han dem igen på Kristi Himmelsfärdsdagen, och man kan inte låta bli att fundera över vilka tankar och känslor de upplevde dagarna mellan Hans Himmelsfärd och Pingstdagen – Kanske kändes det som ytterligare ett bakslag, ungefär som den oändligt långa påskaftonen – tomrum – förtvivlan snarare än hopp och framtidstro. Men den här gången har de påsken i färskt minne. Han hade försvunnit och kommit tillbaka en gång förut. Kanske vågade åtminstone några av lärjungarna hoppas mer den här gången.

Vi vet att de spenderade tiden mellan Himmelsfärd och Pingst i ett rum på övervåningen, där höll de ihop. Var tillsammans, som det står, under ständig bön.

Den Helige Ande var i sig inget nytt fenomen för lärjungarna. Petrus talar i veckan mellan himmelsfärd och pingst om att det är genom Den Helige Ande som de gamla skrifterna gått i uppfyllelse, alltså att Kung David redan tusen år tidigare skrivit om Judas svek när han förådde Mästaren. Det var Den Helige Ande, säger Petrus, som på något sätt ingav David att skriva så för tusen år sedan, och det var genom den Helige Ande som det skriftstället nu går i uppfyllelse.

Så kommer Pingstdagen, och lärjungarna får del av Den Helige Ande på ett nytt och mer personligt sätt. Han som lovats dem som en hjälpare Han inger dem nu mod nog att våga gå ut på torget och vittna om det de sett och hört, Anden hjälper dem också mer konkret genom att finnas med som översättare. Lärjungarna predikar och berättar på sitt eget språk, arameiska, men var och en som lyssnade – folk från åtminstone 12 olika länder, med olika språk, alla hör de nu lärjungarna tala på sitt eget språk.

Idag är ju det där inget märkvärdigt… Vi kan sitta över 40 nationer och se på Melodifestivalen i Ryssland och ändå höra och förstå på vårt eget språk. Idag kan vi se på intervjuer på TV inför tex. EU-valet på söndag, och man intervjuar folk från Belgien, Tyskland, Frankrike och Italien – och hela tiden kan vi läsa längst ner på skärmen vad de säger på svenska.

Men på den här tiden måste det ha varit något mycket märkvärdigt…

Nu var det ju inte bara så att Anden hjälpte lärjungarna med språkförbistringen, nej, för lärjungarna var det onekligen ett vårtecken att få del av Den Helige Ande - och många många kristna människor har genom hela kyrkohistorien upplevt Den Helige Ande som något fräscht och starkt, något som uppfyller mitt inre och som bär igenom också svåra passager i livet.

Det som var dött får nytt liv, det kristna andaktslivet som när man studerar dem rent världsligt kan kännas hopplöst torrt och tråkigt jämfört med mer spektakulära andliga övningar i tex. österländska religioner, kan ändå fyllas med liv och mening när man utövar sitt andaktsliv under inflytande av Anden. Människor som kurat och gömt sig får ett lejons hjärta och vågar stå raka i Andens kraft. Det liv som dragit sig undan ända ner till rötterna skjuter plötsligt skott igen och kan slå ut i full blom.

Anden är inte Hokus Pokus som förvandlar människor till oigenkännlighet. Anden gör oss inte heller till några övermänniskor eller halvgudar. Anden är inte en kraft som vi kan lära oss kontrollera eller styra för egna syften.

Anden hjälper oss att bli det vi var ämnade att vara – mer verkligt mänskliga helt enkelt. Anden gör dig inte till någon annan – något som du aldrig varit eller inte vill bli – Anden presenteras som vår hjälpare – en som hjälper dig på vägen, en som finns hos dig och går med dig, en ledsagare och vän som hjälper dig blomma upp och sträcka dig ut mot en ny högsommar. I andens kraft får du vila och ro. Sedan vet vi att Anden också kan utföra makalösa kraftgärningar genom enkla människor, vare sig det gäller översättningshjälp eller uppenbarande av dolda sanningar eller helanden.

Anden innebar en ny vår för lärjungarna och en helt ny verktygslåda för kyrkan, Anden har fått innebära en ny vår för många, många övervintrade småplantor i den kristna kyrkans historia och Anden vill också ingjuta nytt och välsignat Liv i Dig och Mig idag.

Undrar du hur det ska gå till? Hör Paulus ord en gång till:

Vi vet inte hur vår bön ska vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad anden menar, eftersom anden vädjar för de heliga så som Gud vill.

AMEN!

Det finns ett intressant tema i Jesu undervisning om Bön – tjatbön, gnetbön… en bön som inte ger upp, en bedjare som vägrar låta sig nedslås eller dras ner i bitterhet av uteblivna bönesvar. En uthållig bön.

Jag är kär i en dröm, en saga – I’m in love with a fairytale – även om det gör ont – even if it hurts… Norges vinnarlåt från i går kväll illustrerar väl en ung bedjare med desperation i rösten – en man som både sjunger och ber med själen, med hjärtat.

Bönen kan vara själens enkla viskning, en suck från ditt innersta riktad till Gud – och bönen kan vara det porlande tungotalet under en morgonpromenad… Bönen kan vara konkret, målinriktad och saklig, men bönen kan också vara svävande som en brainstorming där man tillsammans med Gud söker vägen framåt.

Du vet Jesus lär sina lärjungar att be – Fader Vår som är…

Men så säger han också – att om en vän kommer hem till dig klockan 11 på kvällen och knackar på – ropar genom brevinkastet att han behöver några bullar från frysen för han har fått besök… och du svarar att du ligger ju redan, löständerna är i glaset bredvid och dessutom ska du upp till Gudstjänsten imorgon – du har helt enkelt varken lust eller tid… – men Jesus säger att du ändå kommer ge honom vad han ber om för att han är så påträngande.

Och så har vi dagens berättelse – om änkan och domaren – samma poäng – den som tjatar kan få sin önskan uppfylld…

Men så måste man ju börja undra… Har inte Gud en högre standard än så – borde inte han veta vad som är bra för mig från första början och ge mig det – egentligen utan att jag ens behöver be om det, men särskilt när jag bett det.

Någon skulle kanske säga att det är ett test – som en prövning – för att se om det är viktigt nog för mig att jag håller ut i bön. Och det ligger nog en hel del i det – det är lite samma poäng med fastan. Dels hjälper fastan mig att hålla bönelivet igång – för magen påminner mig ständigt – och varje gång jag vill ta något att äta så minns jag varför jag fastar och det är en omedelbar signal till bön.

En av mina längsta fastor var mot slutet i Göteborg, en av mina bästa vänner, en underbar tjej som kämpat länge med att få barn var äntligen gravid och hade passerat halvtid… så får hon besked att barnet inte växer och allt ställs på ända – under ungefär 2 veckor kämpade vi i bön för Josef som pojken heter idag, jag valde att fasta medan andra bad ändå – men jag minns de där två veckorna som några av de bästa veckorna i mitt liv… Det är naturligtvis inte så att man längtar efter allvarliga böneämnen i sin egen närhet – man tackar istället Gud för varje dag som man själv och ens närmaste får vara friska och ha hälsan.

Men att kämpa i bön ger mersmak, det är quality time med Gud själv, det är att man rannsakar sig själv och sina motiv, allt det världsliga runt omkring – pengar, bilar, hus och trädgård ställs i ett annat perspektiv – själens prioriteringslista skrivs om – så även om jag inte längtar efter nya lidanden vare sig för mig själv eller andra så längtar jag efter fler sådana veckor inför Gud.

Men ärligt talat finns det alltid något värt att kämpa för i bön – det måste inte vara dina egna barnbarn eller din egen hälsa… över hela världen finns lidanden i överflöd – det handlar om att utmana sig själv också – att söka upp lidanden istället för att fly dem – att gå i närstrid med all världens orättvisor istället för att sitta nöjd när hemmahamnen är lugn.

Ta det som en utmaning – finns ett ämne som berör dig – finns en bön, en sak, en önskan på ditt hjärta som är viktig nog för dig att du är beredd att liksom änkan börja regelbundet tjata på Gud själv – och kanske få ut din arvslott – din rätt? Abraham var beredd att kräla i stoftet inför Gud – Abraham - en Patriark – en alltigenom patriarkal Man, Herre över sitt hus och ett gott stycke land – tjänare och tjänarinnor… En man som visste att bete sig och som minsann inte skulle pruta i de vanliga affärskontakterna. Men nu vädjar han för människorna i ett par städer – vädjar för innevånarna – och han avkläder sig fullständigt all prestige, han kliver ner från alla höga hästar, han BER Gud besinna sig om det så bara finns 40, 30, 20, ja 10…

Alltså, poängen är att vi har ett antal exempel från Jesus själv att det är OK att komma till Gud på det här sättet.

En del av er som var med i Svenska Kyrkan i våras minns kanske att jag pratade om Benjamin – min 4a-åring – jag sa att jag vill att han ska kunna be mig om vad som helst – att jag blir ledsen när han kryper för mig – när han kommer med en tom nappflaska och liksom krymper framför mig eller Märta därför att han inte vågar fråga rakt ut om han kan få lite mera saft – för att han vet att vi brukar säga att han får vatten istället… Men samtidigt vill jag att han ska våga komma och be mig – och gärna att han står på sig och ifrågasätter mig också – även om jag i slutändan vill att han accepterar det jag säger…

Jag vill inte att han ska känna sig slagen på förhand – att han inte ska våga komma till mig…

Sen kan ju Benjamin nöja sig med att fundera kring varför han ska be mig om saft när jag ändå säger nej. Han skulle kunna sitta och tjura i ett hörn för att han vet att jag ändå har sista ordet…

Men barn gör inte så – barn har en förmåga att tro att det kanske går nästa gång. Barn har en förmåga att tjata – att inte se sig besegrade på förhand. Vid godishyllorna i affären eller i leksaksbutiken… även om jag brukar säga att han inte får godis när det inte är lördag så brukar han fråga – om än försiktigt – och på något sätt så gillar jag att han fortsätter att försöka.

Det är så lätt att dras ner i bitterhet efter uteblivna bönesvar. Det är så lätt att börja tänka rationellt – och kanske börja anklaga Gud för att han inte ger det du ber.

Men inför Gud får vi alla komma som barn – inför honom behöver vi inte fundera över titlar eller vuxenpoäng – vi får komma som barn till pappa eller mamma – vi behöver inte kunna bönens teologi, vi behöver inte grubbla över varför det ska vara nödvändigt att Be till en som redan vet allt och dessutom känner till hur jag tänker, tycker och tror… Vi kan helt enkelt släppa allt sånt där och bara konstatera att Jesus ger oss flera exempel på tjatande bön, och om Gud inte ger det vi vill nu så kanske han ger det vi vill i morgon.

Varför fastna i bitterhet och grubblerier när du helt enkelt kan luta dig tillbaka och säga – det är inte mitt beslut – jag har rätt att önska och be vad jag vill – och jag får acceptera att min far kanske inte gör som jag vill just idag – men det finns nya chanser imorgon, lite senare eller nästa år.

För även om vi kan tycka att Gud redan borde se till vårt bästa – utan att vi ber honom om det – och även om vi inte kan förstå varför eller om vi har svårt att förlika oss med den Gudsbilden – så tror jag bönen är en del av Guds dröm – bönen är en del av vår relation till Honom – inte bara när vi konkret ber för ett böneämne utan småpratet med Gud under svampplockningen på hösten eller tankarna du bollar med Gud när kvällens TV-film ställer obekväma frågor… och så de viktiga samtalen, när man måste stänga av TV’n och sätta sig ner en stund bara jag och Gud…

Bön är en del av vår Gudsrelation – att inte be för att Gud redan vet allt är som att säga till frugan – du vet ju att jag älskar dig och jag säger till om det ändrar sig… hon vet säkert innerst inne att du inte ändrat dig – men hon gillar att höra det.

Gud vet säkert innerst inne vad du vill – men han gillar att få höra ifrån dig…

Varför??

Äh, skippa det – Gud vill att vi ber till honom – det är väl inte så farligt – det borde vi kunna klara av – även om vi inte fullt ut förstår varför… men vi ber för att få och vi söker för att finna – ibland går det snabbt, ibland är det en lång och trogen bönekamp genom år och åter år… och ibland går det inte över huvud taget… men det viktiga är att inte ge upp.

AMEN!

 Vägen till Livet – Predikan i Vasakyrkan, 3/5-09

Jesus börjar sitt avskedstal med orden ”Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig”, och redan 3 meningar senare oroar sig Tomas - ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?”

Och så får vi denna underbara lilla mening som kyrkan mumlat, idisslat och grubblat kring genom snart två tusen år - ”Jag är vägen, sanningen och livet”.

Tomas och lärjungarna var som vi är mest – de var rädda att göra fel, de var uppfostrade under Mose lag – det gamla förbundet – det gällde att inte trampa fel för då var man fördömd.

Så kommer Jesus och försöker lära dem att det är i tron på Honom som de kommer rätt – genom att följa i Hans fotspår håller de sig på vägen och går inte fel

– ”oroa er inte” säger han, tro på mig, och tro på Gud – lita på att det räcker för din frälsning – försoningsoffret är redan klart – det räcker för dig också – vägen är nu öppen, välkommen in – välkommen med på vägen!

Jag är vägen, sanningen och livet, säger Jesus, det är allt ni behöver – ingen kommer till Fadern utom genom mig – dvs. det finns ingen annan väg till det eviga livet – det finns ingen annan väg till det vi kallar Himmelriket. Yoga kan säkert ge sinnesro, Chi-Gong kan säkert hjälpa dig att stressa av och ge inre balans. Buddismen kan säkert inspirera dig till respekt också naturens minsta innevånares rätt till liv – och kan säkert hjälpa dig att odla många djupt filosofiska tankar i din hjärna…

Men när jag läser min Bibel verkar inget av detta spela någon större roll. Det verkar i min Bibel inte ens som om lärjungarna eller Paulus är särskilt intresserade av varken sinnesfrid eller filosofi. Inte heller verkar Paulus bry sig om myrorna på marken, och definitivt inte att han sökte en stressfri tillvaro.

Inte för att något av detta skulle vara fel i sig – i vår tid är det säkert viktigt att finna sätt att stressa av. I vår tid är det också viktigt att återupptäcka respekten för livet, för naturen, för skapelsen – för vi vet att vi förstör Guds skapelse i rekordfart…

Men, inte desto mindre, den fråga människorna i Bibeln verkar helt upptagna av är – hur blir det med det eviga livet – kommer vi någonsin att se slutet på den här fallna skapelsen – kommer vi någonsin att få uppleva Paradislivet igen – det eviga livet – utan lidanden och orättvisor?

Kort o gott – stress eller sinnesro i all ära – men Hur kommer jag till Himlen?

Och svaret är – Jag är vägen, sanningen och Livet… ingen annan.

Det finns bara en väg – och det är att gå med Jesus – eller för att fullfölja bilden av vägen – att gå på Honom – att ställa sina fötter på Jesu liv och börja gå – att följa Honom är att följa den väg som leder hem.

Så, hur gör man då om man nu vill följa Jesus?

Ja, till att börja med vill jag återknyta till predikan jag höll straxt före påsk – man följer inte Jesus genom att traska omkring i utmarkerna letandes efter en gräns som säger om det är rätt eller fel att röka cigarr på nyårsafton. Man följer Jesus när man lyfter blicken och vänder sig mot Honom – när allt man gör och vill går ut på att med ett ärligt hjärta göra det man tror Han skulle ha gjort. Så när du sitter där vid tolvslaget med en tänd cigarr i handen – vad skulle Jesus ha gjort tror du? Cigarr-rök är förvisso skadligt, men Jesus gjorde ett och annat som inte var direkt hälsosamt han också – förvandlade vatten till vin tex. Och Jesus gillade att umgås med vänner, god mat och dryck och härlig, god, gemenskap… Jag ska inte ge dig svaret – jag har nog inte ens svaret – men jag ska ge dig lite vägledning. Med din tända cigarr i handen – fråga inte vad som är tillåtet och vad som är förbjudet enligt bibeln – fråga vad som är i linje med Jesu ord, liv och gärning – fråga dig vad som gynnar Guds Rike. Några exempel i fråga om din tända cigarr är tex om du skadar dig själv eller andra – om du tex. kanske lockar andra att börja röka, om du genom din cigarr stöder en multibillionindustri som förstör människors hälsa över hela världen och som förslavat miljontals människor i ett beroende de inte kommer ur…

Låt oss ta ännu ett exempel – och jag vet att vi inte alla delar samma värderingar – eller att inte alla kyrkor är överens om sådana här etiska och moraliska frågor – men det är ju hela poängen med det jag försöker säga – och om man inte får ta lite svåra exempel så har vi heller inget att prata om på fikat sen

En 17 årig tjej i Sverige idag har under hela sin uppväxt fått lära sig att ett 12 veckors foster är just ett foster, inte ett barn. Hela den samlade läkarkåren talar om för henne att det hon bär i sin mage är en del av hennes kropp och inte en självständig livsform. Så kommer då kyrkan och talar om för henne att den abort hon just gjort är en synd, därför att det är fel att döda. Det är ju precis lika dumt som när fariseerna blev upprörda över att Jesus gnuggade några sädeskorn i handen på sabbaten.

Att vi i kyrkan däremot kan undervisa en annan sak än läkarkåren och forskarna – att vi utifrån vår tro vill respektera allt liv, och alla människors rätt till liv, och att vi därför kommer fram till delvis andra ståndpunkter än världen i övrigt – till exempel när det gäller aborter – det är en helt annan sak – och vår undervisning i kyrkan, vårt sätt att se och värdera det ofödda livet – kan göra att en helt annan 17-åring tar ett helt annat beslut.

Kanske skulle Jesus sagt ungefär så här – Förlåt dem Herre, ty de vet inte vad de gör…

Som Jesusföljare är du kallad att leva ärligt, att leva rent och helhjärtat – det finns ingenstans att gömma sig – Gud ser dina innersta tankar och motiv – det gör att vi hela tiden måste ta tag i oss själva och jobba med våra känslor av avundsjuka, bitterhet, lathet mm.

Att följa Jesus innebär en hel del obekväma ställningstaganden – och vi kan aldrig gömma oss bakom en lagbok och säga ”tyvärr, jag får inte dricka alkohol för det står så i Bibeln” - utan istället måste vi rannsaka oss själva, våra motiv, vår omvärlds motiv och vår omvärlds situation – och kanske då komma fram till att en helnykter livsstil är det enda rätta eftersom alkoholen orsakar så mycket lidande i världen, eftersom vi har ett ansvar inför Gud och varandra för det vi gör – och eftersom alkohol får folk att göra sånt de ofta ångrar senare, samt att man i vårt land i allmänhet dricker alkohol för att bli berusad – mer eller mindre – och det är inte särskilt konstruktivt att vara berusad för en som är intresserad av att följa Jesus.

Så sitter nu en och annan av er i bänkarna och tänker – jaha, men menar pastorn nu att det är tillåtet eller inte tillåtet att dricka alkoholhaltiga drycker?

För att ge dig ett mycket tydligt och klart svar på den frågan vill jag säga – nu är du där ute i utmarkerna och letar efter gränser igen – kom med upp på vägen – vägen som går till Himmelens land – kom låt oss följa Honom – ända hem!

Amen!

Predikan, Vasakyrkan 22/3-09 – Årshögtid – Jesus skärper lagens bud.

Matt 5:38-48 - Älska era fiender
Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.

- Igår kväll såg jag en bra film - skicka vidare heter den och i all korthet handlar den om en kille i 7e klass som får i hemläxa att tänka ut en idé som kan förändra världen och sedan genomföra, eller i alla fall försöka sätta planen i verket.

Barnen tycker ju lärarens uppgift är otroligt tuff – men läraren vill få dem att tänka på vad som är möjligt – vad de kan göra var och en för att göra världen lite bättre.

Killen kommer på idén “skicka vidare” - han tänker att om han hjälper 3 personer och uppmanar dessa 3 att göra likadant - alltså om de blir tacksamma över hjälpen så ska de inte stå i tacksamhetsskuld till honom utan han säger till dem att istället göra likadant mot 3 nya. Ni kan er matematik, om planen fungerar så hjälper dessa 3 första 3 nya var vilket blir 9 - dessa nio hjälper 27, sedan 81, 243, 729, 2187 osv.

Jesu bergspredikan uppfattas ibland som onormalt tuff – Mose lag var tuff nog, och så kommer Jesus och skärper lagens bud… Men Jesu skärpning av buden fokuserar inte på minimikrav utan på vad som är möjligt?

Ja, alltså, det är viktigt att skilja på frälsning och kristet liv. Bergspredikan hålls inför lärjungar, människor som är beredda att följa, som har tagit ställning för Jesus och som älskar honom.

En del brukar säga att Jesus skärper lagens bud för att få oss att inse att vi är syndare - att vi inte räcker till - att vi inte klarar Guds krav i egen kraft… Men jag har svårt att se att det verkligen skulle behövas. Redan Mose lag hade den funktionen…. så inte behöver man höja kraven för att göra människans egna strävanden otillräckliga.

Nej, jag skulle snarare säga att när Jesus skärper lagen så är det paradoxalt nog ett steg i att få oss att sluta tänka lag.

För det är ju detta som är det nya förbundet genom hans blod - att vi inte längre blir frälsta genom laggärningar utan genom att kapitulera inför honom - ge våra liv i Hans händer. Men Jesus avskaffar inte lagen - han fullbordar den – det betyder att Han ensam uppfyller lagens bokstav och öppnar en ny väg till frälsning.

Jesus vill lära oss att tänka motiv och vilja istället för gräns. Istället för det gamla förbundets lagar och regler inför Jesus nåden - oförtjänt godhet - och det är inte bara Guds nåd emot dig det handlar om. Som en del av det nya förbundet förväntar Han sig också att du och jag ska visa oförtjänt godhet gentemot våra medmänniskor.

När Jesus skärper lagen är det alltså inte en ny lista över inträdeskrav till himmelriket han kommer med. Jesu nya “bud” har ingenting med vår frälsning att göra - det är uppenbart i hela nya testamentet att frälsningen har sin grund i Jesus och inte i lagen.

Nej, den här reformen handlar om att förvandla oss från laglydiga till älskande. Från positionerande till strävande, växande lärjungar. Jesus verkar mena att lagen fick oss att fokusera för mycket på gränserna - på Jesu tid fanns det de som räknade sina steg på sabbaten, som hade en särskild ficka insydd i manteln för att det var förbjudet att bära sin smörgås från kylen till matbordet på sabbaten osv.

Jesus säger helt enkelt - varför frågar ni alltid efter hur lite ni kan göra för att ändå klara gränsen? Fråga istället hur mycket du kan göra. Sluta fokusera på gränserna - fokusera på centrum istället och försök ta dig dit.

Att leva under lagen är som att hoppa höjdhopp - man vet var ribban ligger och det enda som krävs är att hoppa över den - inte högre - bara över ribban. Men det nya förbundet säger “älska din nästa som dig själv” - var självuppoffrande. Ser du någon som behöver hjälp så vänd inte ryggen. Om någon ber om en skjorta så fundera på om du har mer som han behöver. Om någon slår dig på den högra kinden så vänd honom också den vänstra. Ge extra, ta i så det knakar, fundera inte på vad som är socialt acceptabelt utan gör allt du kan…

Om vi går tillbaks till höjdhoppet så säger Jesus alltså - fråga inte hur lågt du kan hoppa för att klara gränsen utan hur högt du kan hoppa. Jesus tar bort ribban - och alla som med en ärlig insats hoppar efter bästa förmåga klarar sig vidare.

Jag vet att många människor blir rädda när man talar på detta sättet. Man kan inte nog poängtera att det nya förbundet på intet sätt innebär att laglöst liv för den som tror - för människor blir nervösa när staket och gränser tas bort… Man blir vilsen och frågar “finns det inte längre något rätt eller fel?”. Jo, det hela är mycket enkelt - allt som för dig bort från Jesus är fel, allt som för dig närmare honom är rätt. Sluta fundera på vad som är tillåtet, börja fundera på vad som är nyttigt och gott för dig. Det är svårt att vara vänd mot Jesus om man hela tiden ska se var yttergränserna går.

Det är hjärtats inställning som räknas - inte gärningen. Att önska någon illa är lika illa som att mörda. Att drömma om andra kvinnor eller män visar att ditt hjärta inte längre helt tillhör din partner – då, säger Jesus, är det ett äktenskapsbrott även om det aldrig övergår i handling. Det innebär inte att du ska ansöka om skilsmässa - som om du fortfarande levde under lagen - men Jesu ord ska vara en väckarklocka i dig så att du vänder om och börjar jobba på din relation istället.

När du känner hat eller vrede mot någon är ju inte meningen att du ska anmäla dig till polisen och frivilligt sitta av ett livstidsstraff för mord - men Jesus säger att redan tanken i ditt inre visar att du är på fel väg - det är dags att vända om.

Kristet liv handlar om riktning snarare än position. Frågan är inte var du står utan vart du är på väg. Aldrig om du är innanför eller utanför en gräns utan om du är på väg mot eller från Jesus. I det ljuset måste vi se texten när Jesus skärper lagen - han vill visa oss att vi tänkte småaktigt när vi fokuserar på vad som är tillåtet istället för på vad som är möjligt.

Avslutning:
Bergspredikans etik avslöjar inte främst vårt behov av mer karaktär, utan vårt stora behov av mer av Jesus. Ytterst driver Bergspredikan oss till Jesus Kristus. Han som är större än lagen (”Men jag säger er…”). Han slänger inte en ny lagsamling i huvudet på oss utan vill locka oss till förändring.

Jesus vill väcka vår längtan efter en annan annorlunda värld. Det märkliga är ju att han som skärpte till lagen och kraven på moral och etik, var den som syndarna älskade att umgås med. Syndarna drogs till honom.

Amen!

Trons Kamp – Predikan i Svenska Kyrkan, Filipstad. 8/3-09

Låt duellen börja! - men den här gången är det inte Scotts mot Sara Dawn Finer eller Lilli o Sussi mot BWO - det här gäller en duell med Gud själv!

Trons kamp är inte bara fråga om att tro eller att inte tro – det är inte bara en fråga om tro och tvivel. Trons kamp kan vara en kamp med Gud själv. Frågan för dig kanske inte är om Gud finns eller inte utan vem Han är, varför Han gör som han gör - eller varför Han inte gör tillräckligt…

För ungefär 10 år sen bodde jag med 18 gatupojkar i ett litet ruckel till hus i norra rumänien… sent en sommarkväll ringde en kusin till mig, hon grät i telefonen när hon berättade hur hon ett par dagar tidigare förlorat sin nyfödda dotter. Trots de 250 mil som skiljde oss åt kände jag hennes desperation rakt in i själen när hon sa - be för mig, jag vet inte om jag orkar tro längre… Jag lämnade huset och gick gråtande runt i byn på kvällen. Jag vill minnas att det regnade, men kanske är det bara dramaturgin som kräver , och ur mitt inre föddes en säkert inte helt teologiskt riktig bön, men en bön från mitt hjärta… jag bad Herre, ge henne av min tro… och den självsäkra undertonen i mitt inre ljöd “jag klarar mig”.

Från den dagen var Gud tyst - långt borta - en del skulle säkert kalla det depression… månader gick och jag hade tappat all motivation, all gnista. hemma i sverige igen nådde jag det som för mig blev vägs ände. En dag drog jag ur telefonen. Satte mig på knä i sängen med en enda bön om och om igen - jag ger mig inte förrän du talar igen - jag ger mig inte förrän jag fått höra dig igen.

Ibland måste man helt enkelt ta ett grepp om Gud och vägra släppa Honom. Ibland måste man helt enkelt vägra acceptera det onda som sker och fortsätta driva sin sak inför Gud.

Var inte rädd att kämpa med Gud – jag tror ytterst det är vad Han önskar mest av allt – fria människor – fri vilja!

Jag har en 4-åring hemma - det finns inget som gör mig mer ledsen än när han inte vågar säga emot mig fast jag vet att han inte håller med mig. Det spelar ingen roll hur lugn och försiktig jag är – ibland krymper han ihop inför mig, kanske helt enkelt för att han trots allt är så mycket mindre, för att han trots allt inte har samma ordföråd och förmåga att argumentera och driva sin sak…

Jag hoppas och vill att han ska känna sig så trygg med mig att han vet att hans åsikt räknas, att han får tycka annorlunda, att han får protestera och skrika. Jag hoppas att jag visar att jag respekterar och tar in hans vilja - även om det inte nödvändigtvis betyder att jag ändrar mig i slutändan… Men jag tror det måste ligga på bordet – annars blir det inget annat än kattens lek med råttan. Om inte mitt beslut, min åsikt, faktiskt kan ändras – om inte Benjamin – min 4-åring – faktiskt kan få rätt ibland – då kommer han heller aldrig frimodigt stå på sig när mitt snabba svar är nej.

Så gjorde den kananeiska kvinnan när hon sökte Jesus för sin dotters skull – hon var inte beredd att bara ta ett nej – hon argumenterar emot Jesus själv och han ändrar sig. Det målar inte bilden av en liten Gud, men det målar bilden av en Gud som är nära och närvarande i våra liv.

Den avslutande och utmanande frågan i en individualiserad ”tänk på dig själv först” tid – en ”laid-back”-tid som vår där ingen riktigt orkar bry sig om orättvisor och lidanden. I en tid när ”kärleken till nästan” begränsats till att skicka ett par SMS på Världens Barn-galan… I denna tid är min fråga till dig:

- Finns det överhuvudtaget någon enda fråga som du kan tänka dig att kämpa med Gud för? Finns där någon enda sak i livet som rör ditt innersta så att du är beredd att skippa käket i ett par veckor för att fasta och be? Finns där den sjukdom, den fattigdom, de lidande barn eller de orättvisor och maktmissbruk som får dig att kasta anseendet, utbildningen och statusen på sophögen för att istället kasta dig själv till marken i desperat bönekamp med Gud?

Fenomenet är inte nytt – predikan är inte en ny fluga för 2000-talets kristna… detta är en urkristen praktik - att kämpa i bön, att be igenom, att offra allt vad världen har att ge för att kämpa trons kamp med Gud

Och med Jesu egna ord om bön avslutar jag nu: Jag säger er - även om han inte ger er det ni ber om för vänskaps skull så kommer han göra det för att ni är så påträngande.

AMEN! 

 Mina väger är inte era vägar… Jes. 55:8-11 - Vasakyrkan 15/2-09

MOSE stora problem var hans temperament - han kastade stentavlorna i marken, slog på klippan i frustration, han slog ihjäl en egyptier, han blev så arg på folket i öknen att det höll honom utanför löfteslandet. Tittar man på Moses liv så var han argsint och hade temperament men Guds vägar är inte människors vägar och Mose fick tjäna Gud som en av bibelhistoriens största ledare.

Gideon var svag, feg, han gömmer sig i en vinpress – ändå kommer han att kallas för en tapper stridsman – för Guds vägar är högt över våra vägar.

PETRUS Kallas för klippan - han var allt annat än stabil – han var den som först erkände Jesus som Messias och han var den som först förnekade samme Jesus – men Herrens planer är inte som våra planer och Petrus fick utgöra grundstommen till den kristna kyrkan…

DAVID beskrivs som en man efter Guds hjärta - han som var otrogen med grannfrun och såg till att hennes man blev dödad – men liksom Himlen är högt över jorden så är också Herrens vägar högt över våra vägar.

ABRAHAM kallas för trons fader. Han som hade så lite tilltro till Gud att han två gånger ljög om sin fru att hon var hans syster och Han som litade så lite på Guds löften att han själv försökte hjälpa Gud på traven genom att skaffa barn med sin frus slavinna… Men också Abrahams vägar var inte som Guds vägar – och Abrahams planer var inte som Guds planer.

I Markusevangeliet får vi följa Jesus på resa med sina lärjungar till Jerusalem (från och med Mark 8:27ff). För lärjungarna var detta med stor säkerhet en resa mot sina drömmars mål. Det var nu deras förhoppningar om Jesus skulle besannas. Nu skulle det visa sig att de satsat rätt; nu skulle de få utdelning på den tid de investerat i Jesus – de som lämnat både fruar och barn hemma – de som satt allt på ett kort och tagit chansen att följa denne Jesus.

Det var nu Jesus skulle bli kung över Jerusalem, upprätta det judiska folket och döma Israels fiender. Det var ju detta som många av de gammaltestamentliga Messias-texterna gick ut på: att Gud skulle resa upp en kung likt den mäktige kung David, att Gud skulle samla folket för den slutliga befrielsen.

Lärjungarna trodde att de var på väg ”upp” till Jerusalem. Till bekräftelsen, förhärligandet och manifestationen av Gudsriket. Men resan ”upp” till Jerusalem blev istället en resa ”ner”. En resa i självinsikt. Lärjungarna i evangelierna framställs istället som de misslyckade. De lämnar förvisso näten och följer Jesus, men allt eftersom berättelsen fortsätter framställs de som de som inte förstår, de som ställer fel frågor vid fel tillfälle, de som misstar sig, blir förargade, överger Jesus, förnekar Jesus och de som utelämnar Jesus – till slut står det om dessa lärjungar att ”de sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sade ingenting till någon, för de var rädda” (Mk 16:8).

När ett par av lärjungarna undrar om de kan få vara med och regera med Jesus får de till svar:

- Ok grabbar, om ni vill bli verkligt stora – bli små. Om ni vill bli störst – bli slavar. Och till slut blir Jesus själv ett exempel på denna annorlunda förståelse av makt: han har inte kommit för att regera utan för att ge sitt liv till lösen…

I Mark 10:45 gör Jesus en unik kombination av Dan 7:13–14 (beskrivningen av Människosonen som ska få ”makt, ära och herravälde, så att människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom”) och Jes 53 (den lidande tjänaren).

Jesus kombinerar dessa två bilder från GT och säger:
”Människosonen har inte kommit för att bi betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen”

Denna kombination av kungen och tjänaren i en gestalt finns inte belagd i samtida judendom. Han vänder upp-o-ner på alla samtida föreställningar om hur Gud ska uppenbara sitt kungavälde för Israel.

I evangeliernas berättelser vänder Jesus upp och ner på maktidealen. När Petrus har bekänt Jesus som Messias, definierar han vid tre tillfällen sitt messiasskap i termer av lidande och död (Mk 8:30-33; 9:3032; 10:32-34).

• Istället för att rida in i Jerusalem på den vita segerhästen, rider han på en åsna.

• Istället för att förinta de romerska soldaterna med sin blotta andedräkt, låter han sig utelämnas och fängslas.

• Istället för att bli mottagen som Israels rättmätige ledare, blir han förnedrad, hånad, mobbad, utfrusen, misshandlad, nedsparkad och hängs upp på ett kors som en kriminelle brottsling – utestängd och utfrusen, så långt borta från makt och härlighet man kan komma.

Hela evangeliet – ja egentligen hela Bibeln vittnar om hur Guds vägar och våra vägar inte stämmer överens. Ständigt chockar Gud med nya vinklingar och vändningar. Ständigt gör människor i Bibeln upp egna planer för hur kyrkan ska byggas och världen nås med evangelium – och ständigt krossas våra planer brutalt när Gud griper in och gör på sitt sätt.

Slutet av vår Jesaja text löd så här:

Dessa ord kan få utgöra en sorts trösteord till dig och mig som tycker att det är lite svårt att hänga med i Guds nya perspektiv och ständiga upp-och-ner värderingar…

För låt oss koppla de här två verserna från Jesaja till dagens evangelitext – den om såningsmannen som sår så att en del hamnar på vägkanten och en del i åkern – en del bland stenarna och en del bland tistlarna…

Ordet går inte ut förgäves säger Jesaja – för precis som regnet inte återvänder till himlen utan att först ha vattnat jorden – precis på samma sätt passerar guds ord alltid först genom männisornas inre jordmån.

Det är inte vår uppgift att känna Guds planer eller hans vägar – vi kan få ta del av små bitar – vi kan i bönen få uppleva hur Gud avslöjar en del av sina planer för oss – men helt oavsett så finns det en tröst och styrka att finna i berättelsen om den lite aningslöse såningsmannen.

Han sår ”hej vilt” - han verkar inte ens bry sig om att en del av utsädet uppenbarligen går förlorat – man kan ju tycka att han borde sikta lite bättre – inte gå och slänga dyrbart utsäde direkt på vägen eller bland stenarna… Men han kanske gör som du och jag borde göra lite oftare – när man inte begriper allt eller inte förstår allt – då kan man lita på Han som vet bättre och helt enkelt bara göra sitt jobb…

Såningsmannen sår och hoppas på det bästa – och mycket riktigt blir det skörd – 30-falt och 60-falt och 100-fallt!

För det är ju inte så säkert att Guds vägar är våra vägar – det är inte säkert att det växer där vi tror det ska växa – men vi behöver egentligen inte bry oss – vi är såningsmän – vi är kallade att bära det glada budskapet ut i Världen genom våra ord och genom våra liv – Vi är inte den som står för växten… Herren står för att vår kyrkas vittnesbörd gör nytta någonstans, att våra ord och liv gör intryck i någon annans hjärta – men kanske inte där vi trodde eller hoppades – för Hans vägar är inte våra vägar och Hans planer är inte våra planer.

Amen!