För många år sedan levde en
kejsare som tyckte så ofantligt mycket om vackra
nya kläder att han gav ut alla sina pengar
för att bli riktigt fin och grann. Han
brydde sig inte om sina soldater, brydde sig
inte om teatern eller att åka omkring på promenaderna
för annat än att få visa sina nya
kläder. Han hade en rock för var timme
på dagen och som man säger om en kung: han är
i rådet, så sade man alltid här: kejsaren
är i garderoben.
I den stora staden där han bodde
gick det mycket muntert till; var dag kommo många
främlingar dit, en dag kommo två bedragare.
De gåvo sig ut för att väva det vackraste tyg
som läte tänka sig. Ej nog med att färgerna och
mönstret vore någonting ovanligt vackert, utan de kläder som syddes
av tyget hade även den underbara egenskapen att de voro
osynliga för var människa som vore oduglig i sitt
ämbete eller också vore otillåtligt dum.
Det vore ju ena präktiga kläder,
tänkte kejsaren. Då jag hade dem på mig skulle
jag kunna upptäcka vilka män i mitt rike som inte
duga till det ämbete de inneha; jag skulle kunna skilja
de kloka från de dumma. Ja, det tyget måste
genast vävas åt mig. Och så gav
han de båda bedragarna mycket pengar på hand för att
de skulle börja sitt arbete.
De satte också upp två
vävstolar och låtsade som om de arbetade, men de hade icke
det ringaste på vävstolen. De begärde opphörligt det
finaste silke och det präktigaste guld, men detta stoppade
de i sin egen ficka och arbetade med de tomma väv-
stolarna och det till långt in på nätterna.
Nu skulle jag ändå bra gärna
vilja veta hur långt de kommit med tyget, tänkte
kejsaren, men han var riktigt litet underlig till mods
då han tänkte på att den som var dum eller illa
passade för sitt ämbete inte kunde se det. För sig
själv trodde han väl inte att han behövde vara orolig, men han
ville dock först skicka någon för att se till hur det förhöll
sig. Alla människor i hela staden visste vilken
sällsam kraft tyget hade, och var och en önskade se hur dålig
eller dum hans granne var.
Jag skall sända min gamle redlige
minister bort till vävarna, tänkte kejsaren. Han kan
bäst se hur tyget tar sig ut, ty han har
förstånd och ingen sköter sitt ämbete bättre än han.
Nu gick den gamle hederlige ministern
in i salen där de båda bedragarna sutto och arbetade
med de tomma vävstolarna. Å, Gud bevare
oss! tänkte den gamle ministern och spärrade upp ögonen.
Jag kan ju inte se någonting! Men det sade han icke.
De båda bedragarna bådo honom vara
så god och stiga närmare och frågade om det inte
var ett vackert mönster och sköna färger. Med detsamma
pekade de på den tomma vävstolen, och den stackars gamle
ministern fortfor att spärra upp ögonen men kunde inte se
någonting ty där fanns ingenting. Herre Gud, tänkte han,
skulle jag vara dum? Det hade jag aldrig trott och det
bör ingen människa få veta. Skulle jag inte duga
till mitt ämbete? Nej, det går inte an att jag
säger att jag inte kan se tyget.
Nå, Ni säger ingenting om det,
sade den ene som vävde.
Å, det är vackert, alldeles utomordentligt vackert,
sade den gamle ministern och tittade genom sina
glasögon. Vilket mönster och vilka färger! Ja, jag
skall säga kejsaren att det behagar mig särdeles.
Nå, det gläder oss, sade de båda
vävarna och nu nämnde de färgerna och det sällsamma mönstret vid
namn. Den gamle ministern hörde noga på
så att han skulle kunna säga detsamma då han kom hem
till kejsaren, och det gjorde han.
Nu begärde bedragarna mera pengar, mera
silke och guld; det skulle de begagna till vävnaden. Alltsammans
stoppade de i sina egna fickor och i väven kom
inte en tråd, men de fortforo som förut att väva på
den tomma vävstolen.
Kejsaren sände snart en annan hederlig ämbetsman
dit för att se hur det gick med väven och om tyget
snart var färdigt. Det gick med honom som med
ministern; han såg och såg men som där inte
fanns annat än de tomma vävstolarna kunde han ingenting se.
Ja, är det inte ett vackert tyg,
sade bedragarna och visade och förklarade det vackra mönstret
som alls icke fanns till.
Dum är jag inte, tänkte mannen. Det är
således mitt goda ämbete jag inte duger till? Det
var då lustigt nog! Men det bör man inte låta
någon märka. Och så prisade han tyget som
han inte såg och betygade dem sin förtjusning
över de vackra färgerna och det präktiga mönstret.
Ja, det är riktigt utsökt vackert, sade han till kejsaren.
Alla människor i staden talade om
det präktiga tyget.
Nu ville kejsaren själv se det medan det
ännu var kvar i vävstolen. Med en hel skara utmärkta
män, bland dem de två gamla hederliga ämbetsmännen som förut
hade varit där, gick han till de listiga bedragarna
som nu vävde av alla krafter men utan ränning och inslag.
Ja, är det inte magnifikt?
sade de båda hederliga ämbetsmännen. Täcks Ers Majestät
se vilket mönster, vilka färger! Och så pekade de
på den tomma vävstolen ty de trodde att de andra
nog kunde se tyget.
Vad vill det här säga, tänkte kejsaren.
Jag ser ingenting, det är ju förskräckligt! Är jag dum? Duger jag inte
till att vara kejsare? Det var det förfärligaste som kunde hända mig!
Å, det är mycket vackert, sade kejsaren. Det har
mitt allerhögsta bifall. Och han nickade
belåtet och betraktade den tomma vävstolen; han ville inte
säga att han ingenting kunde se. Hela sviten son han hade
med sig såg och såg men såg ändå inte
mer än alla de andra. Emellertid sade de som kejsaren:
Å, det är mycket vackert, och rådde honom att klä sig
i detta nya präktiga tyg första gången vid den
stora processionen som förestod. Det är magnifikt, ypperligt,
charmant, gick det från mun till mun och allesammans voro
de så innerligt nöjda därmed. Kejsaren gav vardera av
bedragarna ett riddarkors att hänga i knapphålet samt
titeln av vävjunkare.
Hela natten före den förmiddag då
processionen skulle äga rum sutto bedragarna uppe och hade över
16 ljus tända. Folk kunde se att de hade brått
med att få kejsarens nya kläder färdiga. De
låtsade som om de toge tyget ur vävstolen, de
klippte i luften med stora saxar, de sydde med
synål utan tråd och sade slutligen: Se så,
nu äro kläderna färdiga!
Kejsaren kom själv dit med sina
förnämsta kavaljerer, och de båda bedragarna lyfte ena
armen i vädret som om de hållit i något och sade:
Se här äro benkläderna, här är rocken, här är manteln osv.
De äro lätta som spindelväv! Man skulle kunna tro att
man inte hade någonting på kroppen, men däri ligger just det
fina hos dem.
Ja, sade alla kavaljererna, men de kunde
ingenting se ty där fanns inte något.
Skulle nu Ers Kejserliga Majestät
allernådigast behaga ta av sig sina kläder, skola vi
klä på Er de nya där borta framför den stora spegeln, sade bedragarna.
Kejsaren tog av sig alla sina kläder,
och bedragarna låtsade som om de gåve honom plagg efter plagg
av de nya som skulle vara sydda; de togo honom om
livet och liksom bunde fast något; detta var släpet, och
kejsaren vred och vände sig framför spegeln.
Gud, vad det klär väl! Vad det sitter
utmärkt! sade de allesammans. Vilket mönster! Vilka färger!
Det är en kostbar dräkt!
Tronhimlen som skall bäras över Ers
Majestät i processionen väntar där utanför, anmälde överceremonimästaren.
Ja, jag är ju i ordning! sade kejsaren.
Sitter det inte bra? Och så vände han sig ännu
en gång framför spegeln för att det skulle se ut som om han riktigt
betraktade sin ståt.
Kammarherrarna som skulle bära släpet famlade
med händerna utåt golvet som om de tagit upp släpet;
de gingo och höllo i luften; de tordes icke låta
märka att de ingenting kunde se.
Och så gick kejsaren i processionen
under den vackra tronhimlen, och alla människor på gatan
och i fönstren sade: Gud, vad kejsarens nya kläder
äro makalösa! Vilket vackert släp han har på manteln!
Så utmärkt det sitter! Ingen ville låta märka att han
ingenting såg, ty då hade han ju icke dugt för
sitt ämbete eller ock varit mycket dum. Inga av kejsarens
kläder hade gjort en sådan lycka.
Men han har ju ingenting på sig!
sade ett litet barn.
Herre Gud, hör bara den oskyldiges
röst! sade fadern; och den ene viskade till den andre vad
barnet hade sagt.
Han har ju ingenting på sig! ropade
slutligen allt folket, och det kröp i kejsaren ty han
tyckte att de hade rätt, men han tänkte som så: Nu
måste jag hålla ut till processionens slut. Och så
höll han sig ännu rakare, och kammarherrarna gingo och
buro på släpet som alls icke fanns.
Nu har jag en mycket enkel fråga till dig idag - Är den här berättelsen sann?
…
Ny tänker några av er nog ungefär så här… Nej, det där är ju en saga av HC Andersen, medan andra tänker ”Oh Ja, den där historien är ju så sann”
Vi säger ju ofta att Bibeln är sann - men vad menar vi med det? Menar vi sann som att allt i den har hänt eller sann som att allt i den förmedlar sanning?
Ja, sanningen är väl att vi menar lite både ock…
nu vet jag att det här är lite känsligt - så jag vill bara säga att från min sida så är det helt okey att tro både mycket mer och mycket mindre om bibeln än vad jag tror…
Men åter till ämnet…
I Bibeln står det om jordens fyra hörn - betyder det att vi som kristna fönekar att jorden är rund eller betyder det att vi inte kan lita helt på Bibeln? Ja, det är ett bagatellartat exempel - men ofta fastnar vi på sådana enkla saker…
För frågan är ju om Bibeln hävdar att jorden har fyra hörn - eller om det helt enkelt är en återspegling av författarens världsbild.
Och då brukar vi säga att Bibeln är sann i allt vad den hävdar… men vad betyder egentligen det?? För då blir det ju istället svårt att veta vad Bibeln hävdar och vad som bara var författarens värdsbild, kultur eller språk.
Vi brukar vidare säga att Bibeln är inspirerad av Gud – och sedan reformationen har vi till och med haft begreppet ”verbalinspirerad” - vilket inte är detsamma som dikterad, men en och annan kristen har ändå fått för sig att Bibeln är dikterad av Gud – bokstav för bokstav, ord för ord.
Det påverkar ju vår syn på Guds inspiration av Bibeln - om Gud skulle ha i det närmaste dikterat skriften då skulle han väl knappast sagt att jorden hade fyra hörn?
Verbalinspiration är heller inte en tro på att Gud dikterat vad de mänskliga författarna skall skriva. Det har gjorts undersökningar om bibelsyn bland olika präster och pastorer i Sverige, där man fått frågan om man tror att Bibeln är Guds eller människors ord. Frågan har då formulerats av någon som inte alls förstått detta. Verbalinspirationen innebär att Ordet är till fullo Guds ord, samtidigt som det är till fullo människors ord. De mänskliga författarnas personligheter, språk och situation lyser igenom. Exempelvis är Paulus brev skrivna för att han ville adressera mycket konkreta problem i de församlingar han grundat. De innehåller personliga hälsningar och anspelningar, samt en hel del av mannens temperament!
Verbalinspiration är tanken att Gud, genom sin försyn och genom sin Andes direkta vägledning låtit Bibelns texter bli ett ofelbart Ord ifrån Gud själv.
Bibeln visar på en Gud som leder människor genom sin Ande. I somliga fall, som perserkonungen Kores, utan att personen visste om att hans ingivelse kom från Gud. I andra fall kände personen av en tydlig visshet om att nu var det Guds Ande som la budskapet i hans mun. Det perfekta slutresultatet - den inspirerade texten - kan alltså delvis förklaras av Guds Andes direkta ledning och ingivelser. Men Bibeln visar på en Gud som verkar sin plan genom för oss människor till synes slumpmässiga inträffanden. Till och med människors onda planer leder i slutändan fram till ett gott resultat. Gud behöver inte ha perfekta medarbetare för att åstadkomma ett perfekt slutresultat. Bibelns mänskliga författare kom att ingå i av Gud orkestrerade händelser, så att just deras ord också kom att bli detta heliga Guds Ord. Verbal inspiration är alltså inte detsamma som att författarna alltid kände sig speciellt inspirerade.
Jag läste igårkväll inledningsverserna till Lukasevangeliet – låt oss ta dem igen…
Lukas talar inte om ispiration eller om diktering från Gud – han gör ett journalistiskt arbete för han är mån om att allt ska berättas så sanningsenligt som möjligt.
Nu är det Bibelns År i år – jag vet inte vem som har bestämt det… men i församlingsposten står det att det är Bibelns år i år… och då vill man kanske utmana sig själv en gång till och faktiskt ta tag i den där bibelläsningen som det ibland går lite knackigt med…
Men ganska snart stöter man på problem – för hur det än är så är vi uppfostrade med att vi får tänka själva och vi ska värdera och pröva det som srivs oss på näsan…
Så även om man kommer förbi skapelseberättelsen och kanske till och med förbi Noa och den värdsomfattande översvämningen… och även om man kanske inte kan förstå varför Gud skulle inspirera sina författare till ändlösa släktlistor… så kommer man till slut till texter som den i Dom 19 - med den hemskt brutala gruppvåldtäkten - en riktigt vidrig historia med en man so skickar ut sin egen bihustru till mobben utanför för att klara sitt eget skinn. Och eftersom vi fått lära oss ända sedan söndagskolan att Bibeln är Guds ord och ett ljus på min stig så står vi där frustrerade med en Gudsbild som blir helt konfys, för att inte säga söndertrampad och dragen i smutsen… Vad vill Gud lära oss i den här berättesen?? Ska man offra sina nära och kära för att komma undan själv? Är kvinnor bara någon sorts själlösa djur eller slavinnor som vi kan göra med som vi vill??
Och det är faktiskt hur otroligt det än kan låta ett av den kristne Bibelläsarens största problem – just att vi förväntar oss att Gud ska tala till oss, till vår situation och in i vårt liv – när vi läser Bibeln.
I denna fälla går både Bibelns vänner och dess kritiker. En text som den om Leviten och hans bihustru i slutet av Domarboken är inte ämnad att förmedla en uppbygglig känsla eller någon konkret vägledning. Den står som en illustration av folkets moraliska förfall i en given situation. Det är en berättande text. Ingenstans uppmanas vi följa någon i texten förekommande persons exempel. Ingenstans står det att någon person i texten reflekterar Guds väsen. Ingenstans står det att någon i texten är en förebild till Kristus.
Men till exempel Jonas Gardell går i denna fälla och tror att denna text finns i Bibeln för att berätta om hurdan Gud är och vi skall leva. Texten själv gör inga sådana anspråk.
Detsamma gäller tex. hämndpsalmerna i psaltaren. De är Guds ord, men det innebär inte att de uttrycker heliga tankar alltid. När kung David fritt översatt ber “slå dem på käften Gud” så är det inte en av Guds Ande ingiven tanke. Det är kung Davids kränkthet och rädsla som talar. Men det är ett befriande budskap att dessa böner får bedjas! Det är en underbar tanke att jag kan be till Gud det jag har på hjärtat också då det som finns där inte har kommit till genom Guds försorg.
Så vi måste inse att Bibeln är så mycket mer än söndgsskoleberättelserna. Bibeln är historieskrivning, dikt, konstverk, ögonvittnesskildringar, förklaringsmyter, profetiska och apokalyptiska och till och med rent politiska texter - och sist men inte minst har vi i vårt kära Nya Testamente en stor andel ensidig brevväxling med ömsom generell undervisning, ämsom privata hälsotips som “ta lite vin för din dåliga mages skull” och ömsom mycket specifika inlägg i debatter och diskussioner där vi inte ens vet frågan eftersom vi inte har alla breven…
Nu säger jag inte alls på något enda sätt att Bibeln inte är Guds Ord eller att Bibeln inte är sann eller Helig Skrift eller vad du vill - jag säger bara att om vi inte accepterar att Bibeln innehåller mycket som inte på ett direkt sätt talar till oss så får vi stora problem med vår gudsbild.
Så nu infinner sig en naturlig fråga - hur kan vi då veta när Gud vill säga oss något och när vi bara ska läsa på det som står utan att ta åt oss?
Ja, det är ju det som är så fantastiskt med Guds Levande Ord - att det vet man inte - eller så vet man det rätt så spontant - för liksom Gud har bekänt sig till sitt ord genom alla tider - och liksom Jesus använde sig av skriften, tolkade skriften och visade på profetior i skriften på samma sätt bekräftar Den Helige Ande skriften genom att verka i och genom den hela tiden.
Därför kan ett Bibelord som tyckts meningslöst i hundratals år plötsligt få nytt liv och tala direkt in i vår situation.
Men om vi förväntar oss att höra Guds Inspirerade ord till oss i varje vers i Bibeln då får vi problem i vår Bibelläsning. Jag hoppas istället att vi skulle kunna ÖSA ur Bibelns klara källor och dricka oss otörstiga av dess ord. Låta den Helige Ande tala till oss genom den Heliga Skrift som använts av Jesus och hans lärjungar och Gud har genom historien bekänt sig till sitt ord genom att använda sitt ord, genom att tala profetiskt genom sitt ord, genom att förmedla kunskap, också övernaturlig kunskap, genom att förmedla helande och framför allt frälsningens under genom sitt ord.
Det är som jag sa igårkväll – om den dög åt Jesus, om den används av Gud, då borde den duga och användas av oss.
AMEN!